Trots att mycket kan förbättras ser han stor potential i tekniken. Tandteknikerna har använt sig av digital teknik under många år och många laboratorier har lång erfarenhet av att digitalisera gipsmodeller och designa tänder digitalt. Men de har framför allt använt sig av subtraktiv framställning, det vill säga fräsmaskiner.
– Både kliniker och forskare kan vittna om att passformen är minst lika god som vid gjutna konstruktioner, och många gånger är den bättre. Men fräsarna är begränsade när det gäller framställning av vassa kanter, djupa underskär och andra komplicerade geometrier.
Här kan enligt honom den additiva framställningstekniken, det vill säga 3D-printning, bli ett komplement.
– Denna teknik har inte lika stora svårigheter att framställa väldigt komplicerade anatomiska detaljer.
– Det många kallar för lasersintrade konstruktioner är egentligen 3D-printade, så tandvården har både digitala framställningsmetoder och 3D-printade metall- och polymerkonstruktioner redan i dag, förklarar han.
Den digitala utvecklingen kommer delvis att påverka arbetsfördelningen mellan tandläkare och tandtekniker.
– Jag tror att vissa kliniker som har specialiserat sig på vissa typer av behandlingar, exempelvis implantat, kan ha en 3D-printer på kliniken för att framställa implantatguider och andra hjälpmedel.
– Men man får inte glömma att framställningsprocessen oavsett om den är subtraktiv eller additiv enbart utgör halva produktionsprocessen; någon måste utföra den digitala designen, det vill säga designa guiden i dator, och detta kräver tid och utbildning.
Michael Braian tror att många kliniker som har en produktionsenhet på plats kommer att ta hjälp av labben för designdelen, men därefter kommer själva produktionen av ske på kliniken.
– Ett annat alternativ är att klinikerna har en tandtekniker som jobbar på plats. Inte minst om det uppstår fel i processen. Vi tandläkare är inte vana att hantera dessa problem, men tandteknikerna gör det hela tiden, säger han.
Annons
Annons