Tre juveler från 1946
Daisy Diamant, Carmen Rubin och Dagmar Gimstedt gick i samma klass på tandläkarutbildningen i Stockholm på 1940-talet. Daisy Diamant, Carmen Rubin och Dagmar Gimstedt gick i samma klass på tandläkarutbildningen i Stockholm på 1940-talet.

Tre juveler från 1946

14 Jun 2012
Dela artikeln
Vad kan tre damer i 90-årsåldern ha gemensamt mer än åldern? Jo, de gick i samma klass på Tandläkarinstitutet och tog sin examen 1946. Möt Dagmar Gimstedt, Daisy Diamant och Carmen Rubin, tre damer som egentligen inte ville bli tandläkare.

Var träffar man dessa damer? På Käkhålan i det Westmanska palatset, naturligtvis, i dag en modern lunchrestaurang i korsningen Wallingatan-Holländargatan i Stockholm, men under många år matsal för studenterna på Tandläkarinstitutet. Här bedrevs tandläkarutbildning från 1923 fram till 1964. Dessförinnan höll utbildningen till på Malmskillnadsgatan.

Även om matsalen är renoverad känner de tre damerna igen sig; de gamla valven finns fortfarande kvar, likaså fönstren i sina nischer. När vi ses för lunch är vi långt från krigsårens ransoneringar.
– Tänk när vi fick pannkakor! Då var det fest bland oss tandläkarstudenter, utbrister Carmen Rubin, och får medhåll av Dagmar Gimstedt och Daisy Diamant.

Däremot uppskattade de inte kåldolmarna lika mycket; under kålen fanns nämligen inte kött utan morotsmos. Bättre då med stekt strömming och potatismos med rårörda lingon, som serveras denna dag när Tandläkartidningen stämt möte med dem.

[slideshow]

Och mycket har de att berätta, dessa damer, alla tre pigga och klara i kroppen och knoppen. En av dem, Dagmar Gimstedt, rattar förresten fortfarande sin bil, både i Stockholm, där hon bor, och på sommarstället på Gotland. Alla tre har dagarna fulltecknade; det är barn och barnbarn, det är akvarellmåleri, konstutställningar, och mycket, mycket mer.
Som sagt: Tandläkare ville de inte bli.
– Absolut inte, säger exempelvis Carmen Rubin. Jag ville bli gymnastiklärare, men min mamma tyckte att tandläkaryrket hade framtiden för sig; många hade dåliga tänder och dessutom var lönen högre än för en gymnastiklärare.

Ändå blev yrkesvalet inte så tokigt för någon av dem.
– Speciellt för kvinnor var det ett bra yrke eftersom det fanns möjlighet att arbeta deltid, förklarar Dagmar Gimstedt.

Kvinnodominans

Alla tre kom in på tandläkarutbildningen 1941. En mansdominerad värld, kan man tro, men så var det inte för dem; majoriteten i klassen bestod av kvinnliga studenter. Förklaringen är att många män var inkallade under krigsåren.

Vad minns de då från studieåren, förutom pannkakorna och kåldolmarna? Mycket, visar det sig, bland annat minns de lärarna, och de ger inte alla av dem positiva omdömen:
– Ofta var det inte de duktigaste tandläkarna som blev lärare, berättar de.

Och några av lärarna tyckte de inte alls om. Dagmar Gimstedt minns det korta samtalet med en av dem när hon berättade att hon var gravid. Läraren kommenterade med orden: »Kandidaten bör tänka sig att sluta. Här vill vi inte ha några barn.« Men barn blev det, och klar med utbildningen blev hon i tid ändå.

I källaren under Käkhålan fanns labbet. Där trängdes alla, ibland i hela dagar. De flesta rökte, bunsenbrännarna var påslagna och fönstren ynkligt små. »Förfärligt att vistas i den dåliga luften«, berättar de, och vips fiskar Carmen Rubin upp ett minne av en annan lärares kommentar:
– Jag gick fram till honom och frågade om det inte gick att öppna fönstren så att vi kunde få in frisk luft. Hans kommentar var: »Behöver ni syre får väl kandidaten perspirera!«.

Kringflackande liv

1946 var de nybakade tandläkare, men det hade krävts ett års arbete inom folktandvården innan de fick sin legitimation.
Sedan blev det fyra år i Portugal för Dagmar Gimstedt. Hennes man, som var ingenjör, hade fått jobb där. Därefter följde fyra år i Rio de Janeiro i Brasilien innan hon och de tre barnen återvände till Stockholm, där hon arbetade i egen klinik fram till dess att hon var 70 år.

Daisy Diamant valde att stanna i Sverige. Hon delade klinik i Stockholm med en annan tandläkare. Senare flyttade hon med man och två barn till Umeå, där hon arbetade med pedodontisk vård inom folktandvården. Efter pensioneringen flyttade hon tillbaka till Stockholm.

Carmen Rubin flyttade från land till land på grund av att hennes man, som var civilekonom, fick nya uppdrag. Efter en tid i Mölndal utanför Göteborg bar det av till Etiopien, där hon blev landets första utbildade tandläkare. Hon köpte en klinik, och efter 40 dagar på kamelryggar kom utrustningen på plats.

Det blev sammanlagt sju år i Etiopien innan det bar av till Sudan, där hon arbetade som tandläkare i fem år. Men inte nog med det; maken fick jobb i New York. »Så skönt att komma dit, inte behöva arbeta som tandläkare, och ha tillgång till teatrar, konstmuséer och annat!«, utbrister hon.

Tre år där blev det, sedan till Trinidad i Västindien, där hon återupptog tandläkaryrket. Därefter bar det av till Wien. Efter tre år där flyttade de till Afrika och Swaziland, där hon erbjöds ta över en klinik. Den var i bedrövligt skick. »Något av det värsta jag sett«, kommenterar hon.

Men sedan återvände hon och maken och barnen till Sverige, där hon arbetade hos en annan privattandläkare och bedrev akuttandvård på en annan privatklinik.
Så mycket mer finns att berätta om dessa damer, men bilderna här intill får lägga till resten.

En sista fråga bara: Hur har de kunnat hålla sig så vitala upp i åren? Daisy Diamant finner genast svaret:
– Det måste bero på kvicksilvret!

 

Text: Mats Karlsson

Foton/Illustrationer: Foto: Lena K Johansson

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Dina åsikter, synpunkter och kunskaper är viktiga för oss men vi vill att kommentarerna håller en god och konstruktiv ton.
Kommentarer till artiklarna förutsätts skrivas i första hand av personer med yrkesmässig anknytning till ämnet.
För att kommentera måste du registrera dig genom att ange ditt namn och din mejladress. Du får vara anonym men tänk på att din kommentar får mer tyngd om du skriver den under ditt riktiga namn. Observera att du själv är ansvarig för det du låter publicera i kommentarsfältet på tandlakartidningen.se.

Observera att du måste klicka på en länk i mejlet som skickas till e-postadressen som du har angivit för att din kommentar ska bli synlig för andra läsare.

Läs tandläkartidningens kommentarsregler

Genom att kryssa för "Jag har läst och förstått villkoren för kommentarinlägg på www.tandlakartidningen.se" godkänner du dessa villkor och förbinder dig därmed att följa dem. Vissa förändringar i villkoren kan komma att göras efter hand.