På sjunde terminen skulle jag terapiplanera en överkäkspart på min patient. Först konsulterades en parodontolog för tandlossningsproblematiken och snart följde en protetiker för den protetiska frågeställningen.
Protetikern var själv lite osäker kring den föreslagna avtagbara part-terapin och tog in en kollega från protetikavdelningen.

Ja, en part i ök fick det allt bli ansåg protetiker nummer två. Men sedan skulle även tand 16 extraheras och rötterna såg ju en aning böjda ut på röntgen. En kirurg ansågs nu nödvändig att konsultera i frågan och in i behandlingsbåset kallades nu även käkkirurgiprofessorn.
Båset var nu till brädden fyllt med specialister med bussaronger i olika färger och patienten undrade lite nervöst varför halva lärarkåren behövde vara med och planera för en protes.

Det blir mycket vårdexpertis och en jäkligt bra protes för pengarna, svarade en av lärarna skämtsamt.
På skolan finns en ständig tillgång till expertis inom alla odontologiska specialiteter. Det är en värdefull tillgång som man under studenttiden kanske inte hinner reflektera alltför mycket över, och ofta därför tar för given.
Närheten till expertisen leder inte sällan till att en specialist konsulteras vid minsta tveksamhet i en behandling. På gott och ont.

För utanför skolan väntar inte specialisterna i varje hörn. Hur ska det då gå med alla tveksamheter som uppstår för den nyexaminerade tandläkaren på första arbetsplatsen?
Svaret är ganska självklart: de kunniga och erfarna allmäntandläkarna som förhoppningsvis finns nära till hands när tvivlet uppstår. Den stora majoriteten av Sveriges tandläkare inte är specialistutbildade och det verkar ju gå ganska bra för dem på jobbet.
Och skulle det dyka upp en frågeställning som ingen på kliniken kan svara på, kan man väl alltid kontakta en specialist. För det är man ju relativt van vid efter skoltiden.