Därför ska vi lyssna #metoo

Blogg / Adam Alvenfors 7 Dec 2017
Dela artikeln

#Metoo-kampanjen har de senaste månaderna fått spridning långt utanför Hollywoods kändiselit. Även kvinnliga läkare och läkarstudenter ansluter under parollen #utantystnadsplikt. Mer eller mindre fasansfulla berättelser sipprar fram från kvinnliga läkarstudenter. En förvånande kyla tar sitt uttryck i en miljö som ska vårda människor.

Hur står det till med oss inom tandvården?

Titt som tätt hör jag att #metoo-kampanjen är onödigt ”gnällig”. Är det verkligen så? Att diskutera värderingar är en förutsättning för att förankra positiva förändringar.

Normer skapar ett förväntanstryck av upprepning och vidmakthållande. ÄVEN när det kommer till att förankra och låsa positioner kring vad vi anser vara bra.

Därför måste vi gemensamt definiera ”goda” förebilder och ”dåliga” exempel. Utan en sådan social process, som #metoo är ett exempel på, hålls status quo vid liv.

På samma sätt som badrumsspegeln utvärderar vårt morgontrötta ansikte, behöver vi reflektera över vårt uppförande. Troligen är det lättare att detektera rufsigt hår än beteenden som luktar illa. När det gäller sociala fenomen är människor vår främsta spegel. Självinsikten uppstår i mötet med andra människor – därför måste vi lyssna.

Att ta del av andras berättelser kan orsaka en tillfälligt plågsamt uppvaknande. När vi lyssnar med hela vårt väsen studsar berättelsen mot vår botten av erfarenheter. Ofrånkomligt sker en formande självreflektion. ”Kan det upplevda säga något om mig själv?”. Blir svaret ändå ja, så har beteendet blivit medvetet. När vi på ett uppriktigt sätt vågar möta andra människor genom samtal – så berikas även vår egen levnadsupplevelse.

De kvinnliga läkarstudenternas erfarenheter måste tas på allvar. Deras problem existerar troligen även på vår bakgård. Det som beskrivs är oacceptabelt. Jag blir inspirerad av deras mod och kämpaglöd.

Kanske kommer den hoppfulla självrannsakan även spilla över på oss inom tandvården.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln

Din tid kommer

Blogg / Adam Alvenfors 6 Nov 2017
Dela artikeln

Jag heter Adam och är en av alla som har harvat land och rike runt i hopp om att haffa en åtråvärd plats på något utav landets tandläkarprogram. Som så många trodde jag alltid att det alternativa urvalet var det urvalsförfarande som skulle besvara mina drömmar. ”Om jag bara kom till en intervju och kunde förklara min passion – då skulle alla förstå!”.

Många tågresor blev det den där sommaren 2012. Minns den tidiga vårmorgonen i Malmö då alla inkallade samlades i kafeterian innan det efterföljande borrprovet. Eftermiddagen var tillägnad IQ-tester. Några unga psykologstudenter från Lund hade fått äran att administrera dagens tester under överinseende av en äldre herre med genomträngande blick och mullgrön filtkavaj.

Där satt vi, en fullsatt aula av hoppfulla studenter, och gnuggade alla geniknölar som fanns. Fortfarande vet nog ingen om det var bra eller dåligt att försöka svara på de svåra frågorna, med risken att svara fel? Den enda som möjligtvis visste var kanske mannen med den genomträngande blicken.

Hur kunde det bli såhär?

Några veckor senare var det dags att hoppa på tåget mot Stockholm. Jag kommer ihåg den gråhåriga damen med lockigt hår. Som en karbonkopia av gamla tiders fluortant satt hon där, hon som skulle förstå min passion! I slutet av tunneln anade jag en utbildningsplats, jag hade ju ändå gått vidare från uppsatsdelen!

En av frågorna hon ställde var om jag hade sökt till någon annan utbildningsort. Jag svarade att jag hade bild-googlat ”shopping” och ”Umeå”. Jag skämtade friskt om att den första träffen blev en vadderad gummistövel och att jag därför inte sökt till Umeå (!). Det blev alldeles tyst i rummet. På hennes mimik utläste jag blixtsnabbt att svaret nog inte riktigt var det hon hade önskat.

Och resultatet av sommarens auditionturné?

Jag blev som den övervägande delen av alla som söker till tandläkarprogrammet INTE antagen. Istället blev jag studenten med för dålig IQ för att ta mig in i Malmö. Samtidigt som jag saknade tillräcklig karisma och glans för att bli antagen till utbildningen i Stockholm. Ett nederlag utan dess like. ”Hur kunde det bli såhär?” Det kanske inte var meningen att jag skulle bli tandläkare? Jag var den medelmåttiga studenten som inte passade in någonstans. Och vart ska vi som misslyckas ta vägen?

Plötsligt hände det som ingen trodde, det växte fast och förändrade en hel värld.

När jag så runt lucia 2014 fick beskedet att jag blivit antagen var lyckan total. Dock inte alls där jag trodde. Det visade sig att Odontologen i Göteborg blev platsen som omfamnade den medelmåttiga studenten. Det slår mig i efterhand att det inte alltid är så dumt att tänka annorlunda, även om det innebär hinder och merarbete.

Odontologen i Göteborg är trots allt platsen där någon testade idén att låta ett titanimplantat få sitta fast något för länge. Så plötsligt hände det som ingen trodde, det växte fast och förändrade en hel värld.

Mitt första inlägg här på tandläkartidningen är som du kanske redan förstått tillägnat dig som fortfarande kämpar för att komma in på din drömutbildning. Mitt enda råd är att fortsätt att drömma. Kom ihåg att ta hand om din passion, den kommer att bli din största tillgång! Som Håkan Hellström sjunger  i en av sina kända sånger – Din tid kommer, din tid kommer.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln
Kommentera
Adam Alvenfors
Adam Alvenfors
Adam är utbildad beteendevetare och studerar på tandläkarutbildningen i Göteborg. Här hittar du hans reflektioner, betraktelser och iakttagelser från livet som student och om att växa in i rollen som tandläkare.