I veckan skulle det nya materialet testas. Enligt fabrikanten var det naturligtvis som vanligt bäst på alla sätt! Syster Ordningochreda kom inspringande med den kilometerlånga finstilta bruksanvisningen. Lyckligtvis fanns här även instruerande bilder och grafisk presentation i form av Gauss-kurvor med normalfördelning.
Hmm, normal tänkte jag och tanken seglade iväg. Under alla år har jag aldrig träffat en enda normal individ. Tänk själva vad grått och trist och enformigt det skulle vara.

På en akutmottagning så ser vi oftast kundsegmentet i 90:e respektive 10:e percentilen.
Ytterligheter är med andra ord normalt för oss.

Många gånger utmynnar våra möten i att det kanske inte bara är tanden som är orsaken till besöket eller de upplevda besvären.
Oro, existentiell ångest men även eufori kan ju som bekant generera ett ökat påslag av det emotionella hos primaten Homo Sapiens.
Hur normalt är det exempelvis när vissa fullständigt går igång då första a-moll ackordet slås an i Griegs pianokonsert?
Eller att några blir helt hysteriska och börjar skrika och kramas då en boll passerar en viss linje hos motståndarlaget?
Kanske är det så att vi alla har en liten del av nfäd (=något fel är det)?
Nu återstår att se om kommande arbetsvecka blir onormalt normal.
I Almedalens stilla ro kunde jag dock på hemvägen konstatera hur Kruttornet tecknades diffust i diset mot en himmel med fjorton nyanser av grått.
Helt normalt för att vara en eftermiddag i januari!