På sista terminerna är föreläsningssalarna sällan fullsatta. Studenterna tvingas inte sällan prioritera bort de icke obligatoriska föreläsningarna för kurskraven på kliniken eller en annalkande deadline för examensarbetet.
Förra veckans föreläsning om råd inför jobbsökandet och praktiska tips på första jobbet var dock ett undantag. En av de nyare kvinnliga lärarna på skolan hade sett till att få hålla föreläsningen i ämnet då hon ansåg att detta var något som saknades vid utbildning på KI.
Läraren berättade att hon varit handledare för ett flertal nyexaminerade och tog under föreläsningen upp sådant som hon sett att hennes adepter ofta inte haft full koll på och vad man som nyexaminerad ofta gör för fel.
Det blev en föreläsning som skilde sig mycket från de föreläsningar man annars är van vid. Här låg inte patienten och dess problem i fokus utan vardagslivet på klinken.
Hur bör man tänka med sina tider, sin relation till sin första sköterska, hur ska man tänka vid debitering.
Hon gav flera tips och råd till oss sistaårsstudenter såsom att ge receptionen en lathund med behandlingstider för olika ingrepp, så att receptionen inte riskerar att boka in alltför många patienter på för kort tid. Hon menade också att det var mycket värdefullt att jobba kvar tillräckligt länge på första jobbet för att hinna återse sina egna revisionspatienter.
Hon berättade för oss snart nyexaminerade att vi bör vara inställda på att man under sin första tid som tandläkare kommer att vara helt slut på kvällarna och konstant kommer att grubbla över dagens beslut på kliniken.
För den erfarne tandläkaren kan dessa tips låta smått givna och banala men för den snart nyexaminerade innebar förläsningen en lite bättre förberedelse inför den verklighet som väntar inom kort.
Med tanke på föreläsningens åhöraruppslutning och av alla frågor att döma kan man nog säga att det var synd att det bara var en föreläsning i ämnet.
























Lärarna har väl i princip aldrig arbetar kliniskt, eller åtminstone mycket lite, så det är kanske inte så konstigt.
De flesta unga tandläkare som jag känner ångrar sitt yrkesval rekordsnabbt efter att ha kommit ut. Så känner jag iofs bara tandläkare i STHLM.
Men det är ju för sent när man fem år efter färdigplitad VHS blankett möts av en undermålig lön, kraftigt sköterskevälde, galna klinikchefer, omfattande ekonomisk hets och korta behandlingstider. Då sitter man där ensam på sitt rum. Om åtminstone det månatliga skadeståndet hade kompenserat…..
Det här är något jag tänkt på tidigare. Varför får inte studenterna mer på fötterna när det gäller stresshantering och hur det faktiskt kan vara där ute…i “verkligheten”. Men lärarna verkar tycka att det får man lära sig sedan när man börjar jobba. För många kan och blir det en chock.