Ingenting är gratis!

Blogg / Panteha Bigdeli 26 Apr 2018
Dela artikeln

Om och om igen, varje onsdag eftermiddag, ropas denna fras ut i spinningsalen, där jag och samtliga stamdeltagare ser till att infinna oss. För varje tramp på cykeln lyser motivationen starkare och svetten bildar successivt små öar på golvet kring salens cyklar.

Alla är vi där av olika skäl och med skilda målbilder, medan vi gemensamt delar motivationen och viljan. Sakta växer ett lätt illamående, hjärnan spökar och pulsen på tavlan visar långt över comfort zone.

Kanske har du ännu inte vågat utmana dig själv i sådant som känns långt borta, men som helt klart kräver höga prestationer för att uppnå? Givetvis är spinning en liknelse, och jag syftar till de drömmar vi alla skapar inom oss. Efter att en tredjedel passerat vill man inget hellre än att kliva av cykeln och tacka för sig, men ändå trampar man vidare för att ännu en gång bevisa för sig själv att man kan, om man vill.

Precis den bergochdalbana som upplevs under den långa timmen, ser jag som applicerbar på vägen till framtidens drömmar och mål. Så vad driver dig till att vilja omvandla dina drömmar till mål? Själv har jag valt att våga mera. Våga ta det extra kliv framåt som jag för några år sedan hellre hade tagit bakåt, bara för att just då känna mig safe.

Efter en timme på spinningcykeln, med andan i halsen och en lättnad i sinnet lämnar vi sedan salen med varsitt kvitto. Ett kvitto på motivationen, på viljan och på det betalmedel som dagen haft att erbjuda. För ingenting är ju gratis i slutändan.

Kvitto är som känt ett bevisunderlag på något du äger. Den motivation Du äger, den vilja Du äger och den envishet Du äger. Vad du för dagen väljer att betala med är det du själv som styr, din dag som styr och din personlighet som styr.

Det är det som är det fina med drömmar och mål. Det är bara du själv som vet vilket arbete som ligger bakom mållinjen och kan uppskatta dina prestationer utifrån de personliga förutsättningar som just du haft. Ena dagen kostade Din tid mer än Din energi, medan nästa dag var motivationen den mest värdefulla valutan.

Jag tänker mycket på mina drömmar och var jag vill uppnå i livet, både på ett personligt plan och i utbildnings- och yrkeslivet. Att allt mer närma sig slutet av utbildningen, där man börjar skymta vägens ände, är en svårbeskriven känsla. Varje dag förs jag närmare mina mål, men samtidigt ännu längre bort ifrån dem, eftersom det med jämna mellanrum tillkommer nya.

Viktigt är också att ha roligt på vägen, ta vara på tiden, på livets alla skeden som passerar och skapa sig en bok av minnen. Jag ser mig själv på livets cykelbana, snart passerat en tredjedel, men utan någon som helst en idé om att kliva av.

Ett fint minne att ta vara på. Invigde första soldagen med grill i parken efter skolan med ett härligt gäng snart blivande kollegor samt våra två utbytesstudenter.

 

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln

Adrenalin utan Xylocain

Blogg / Panteha Bigdeli 15 Mar 2018
Dela artikeln

20 februari 2018 –  dagen då jag fick applicera kirurgin på en mänsklig (och levande) individ och alltså inte på en halvtinad griskäke.

Jag och min klasskamrat Annika Nilsson precis innan operationen.

Spänd, nervös men samtidigt upprymd över vad som väntade klev jag in på klinikplan och började diskutera tillvägagångsätt med kirurgen. Gubben i T4 dök upp bredvid patientens namn, pulsen fick sig en skjuts samtidigt som min inre röst bad mig att ta det lilla lugna.

Ofta har jag funderat på om allas inre röst är så klara och tydliga som min är, men i denna specifika stund var jag tacksam över det. Idag behövde jag faktiskt lyssna på henne.

Några minuter senare låg instrumenten uppdukade och patienten i stolen förberedd på att få rotresterna utplockade. När första snittet lades och lambån fälldes kände jag adrenalinet strömma och svetten tränga fram.

Under de första minuterna upplevde jag samma kick och oförglömliga känsla som jag några år tidigare upplevt när jag slängde mig ut från ett flygplan, 4000 meter ovanför marken och med en hastighet på 200 km/h passerade vita svalkande moln, för att sedan se ett landskap breda ut sig under mig. Den känslan hade jag sedan dess längtat efter att få återuppleva. Resterande kirurgiska moment utfördes och jag njöt av tillvaron och mitt yrkesval. Detta var ju så kul!!!

Precis som vid fallskärmshoppning inleds det hela med att utmana modet och att infinna sig i en kick av rusande adrenalin, för att sedan steg för steg handledas tryggt igenom kirurgin och samtidigt ta in alla nya intryck och erfarenheter. Mycket likt den övergång från ett stadigt fallande till att veckla ut skärmen och känna lugnet och det kontrollerande svävandet, samtidigt som man ser allt man dagligen möter från ett helt annat perspektiv.

När den sista suturen spändes åt och klipptes av var jag tillbaka till verkligheten. Det breda leendet som växt fram under munskyddet följde med mig hela veckan, likt det leende jag burit långt efter att jag landat och klivit ur fallskärmsutrustningen. Detta minne kommer jag bära med mig som en milstolpe i livet. Kanske borde man satsa på kirurgi istället för fallskärmscertifikat

”När den sista suturen spändes åt och klipptes av var jag tillbaka till verkligheten.”

Efter regn kommer solsken, och tvärt om. Både vad gäller den bokstavliga väderleken och studielivet. Detta kan i alla fall sägas under februari månad. Samtidigt som snön vräkte ned väntade två masterveckor på oss i termin åtta. Skönt att få frihet i schemat för att fokusera helt på mastersarbetet, men samtidigt påfrestande.

Mycket som skulle hinnas med på två veckor och man hann tröttna redan halvvägs. Några dagar in på masterveckorna hade vi tillsammans med några andra masterpar från klassen kommit in i ett löpande schema med gemensamma fika- och lunchpauser.

Kaffet klockan 10 blev en självklarhet för oss alla, medan varje ny timma för några av oss dock innebar en ny och välbehövlig kopp för att hålla koncentrationen i schack.

Som ett riktigt fint avslut på masterveckorna mötte jag, en fredag förmiddag, min andra kirurgipatient. Dessvärre var det inte jag själv som fick utföra kirurgin, men jag fick istället vara med och ta del av tre implantatinstallationer som det sedan är tänkt att jag ska utföra protetiken på.

Denna gången var det patienten som fick sig en skjuts av adrenalin, fast det med hjälp av ett gäng ampuller Xylocain. Trots det var det jag som ännu en gång svävade bland vita moln med ett leende som växte på läpparna.

En bild från 2010 när jag hoppade fallskärm. Bilden är tagen när vi faller med en hastighet på 200 km/h.

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Som jag har längtat!

Blogg / Panteha Bigdeli 25 Jan 2018
Dela artikeln

Ett antal chokladkakor, bortprioriterade träningspass, sena nätter och påtagliga prestationsångestkänslor senare står man med terminstentorna skrivna och en veckas välförtjänt ledighet passerad utan att egentligen hängt med i svängarna.

Som en bonus i år fick nerverna sig en extra skjuts när hotet trillade in till skolans mailbox och allt stängdes ned just på den stora tentadagen, som om inte tentastressen ensamt var nog. Med de omständigheter denna perioden bjöd på förstärktes frihetskänslan i samma minut som tentan lämnades in till tentavakten. Kontrasterna har sin speciella charm och känslan den lämnar efter sig är välbehövlig, efterlängtad och i allra högsta grad svårslagen!

Efter 10 dagars ledighet välkomnades vi stolt tillbaka till den odontologiska fakulteten som inte låtit någon undgå att vi vid årsskiftet blivit Malmö universitet.

Under ledigheten hade jag dessutom glädjen att kunna ställa upp som marskalk och studentrepresentant under ett seminarium på Malmö universitet, följt av en tillställning på rådhuset för att fira denna mycket speciella händelse.

Middagen bjöd på många inspirerande tal och jag som student blev både imponerad och kände stor uppskattning gentemot den prestation som lagts ned av alla parter. Det är helt klart något speciellt med att få vara med om denna utveckling och att få vara bland de första som går ut med en universitetsexamen från tandläkarprogrammet i Malmö.

Med mycket spänning och höga förväntningar har jag nu påbörjat ännu en termin på tandläkarutbildningen. Åttonde terminen klingar ljuvligt av ortodonti och mina fingrar har kliat för detta sedan utbildningens start.

Varför denna o(r)troliga förkärlek till ortodonti kan man ju fråga sig? Jag vill svara, utan att säkert veta, att det är komplexiteten, utmaningarna och det som kan åstadkommas som fascinerar mig och får mina ögon att glittra. Jag tänker tillbaka på alla timmar jag som barn ägnade åt att pyssla, och hur jag varje dag på fritids fick böna och be fröknarna att plocka fram det allra pilligaste dom hade i det stora pysselskåpet, för att sedan inte släppa det förrän jag var helt nöjd med resultatet.

Ungefär så föreställer jag mig att jag kommer uppleva ortodontin, att jag kommer ha svårt för att slita mig, eftersom varje detalj har sådan stor och betydande skillnad. Utmaningen, noggrannheten, tålamodet och sedan det smickrande resultatet. En helt perfekt kombination!

Trots att jag ännu inte klivit in i ortodontins värld vill jag med säkerhet säga att jag heller inte tänker lämna den än på långa vägar. Jag välkomnar därför åttonde terminen på Malmö universitet med öppna armar och med en motivation på topp. Som jag har längtat!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Tandlösa drömmar

Blogg / Panteha Bigdeli 14 Dec 2017
Dela artikeln

Almanackans sista sidor börjar fyllas med julaktiviteter, behandlingsavslut och planering inför tentaperiod. Det är nu paniken växer fram och så småningom mognar när dagarna innan julafton nås.

Ännu ett juluppehåll närmar sig bestående av plugg, plugg, julafton och åter plugg. Kanske nyårsfirande men i slutändan ändå alltid plugg. För att sedan nå det där, konstigt nog behagliga men ändå skräckinjagande, konstanta surret i huvudet som uppstår dagarna innan terminstentan. När surret kommer vet man att det är nära och nätterna övergår till antingen hemska tandlösa drömmar eller drömmar om försovningar på tentadagen.

Trösten kom när jag påmindes om att detta blir näst sista julledigheten som jag faktiskt inte är ledig. Med detta växte även en förväntan och framtidsbilder målades upp i huvudet. 1,5 år, eller om man vill, fyra tentor kvar, tills en helt ny värld öppnar sig. Spännande!

Det har minst sagt varit en intensiv och händelserik höst med inslag från både utbildningen, studerandeföreningen, det privata och allt där emellan.

En tidig torsdagsmorgon begav jag mig mot Sturups flygplats, och en timme senare befann jag mig på Arlanda, mer än redo för årets odontologiska riksstämma. Som ordförande i Södra studerandeföreningen väntade ett tight schema på mig.

Med Adrian Borhani i Tandläkarförbundets monter vid riksstämman.

Studerandeföreningens föreläsning om Framtidens tandvård, bemanna tandläkarförbundets monter och slutligen föreningsmöte stod på agendan. Där emellan hann jag med den obligatoriska monterrundan där man som student fyller på ett års depå av tandvårdsprodukter.

Vad som slog mig i år var hur mycket mer intressant det var att se alla nya produkter, tekniker och material som kommit ut på marknaden. Att fråga, kritisera, förstå och lära sig blev en större del av min runda och allt färre produkter fick följa med i påsen hem jämfört med tidigare år.

Det är både fascinerande och imponerande hur tandläkare och framtida tandläkare kan nörda ned sig så mycket inom odontologin. Det lite för överdrivna intresset, tror jag, är en unik egenskap vi tandläkare gemensamt bär på!

Verksamhetsårets slut börjar närma sig för studerandeföreningen och jag kan stolt lägga ett mycket utvecklande år bakom mig. Som ordförande har jag mötts av många utmaningar men det har även varit en resa att ta stor lärdom ifrån.

Studerandeföreningen i södra Sverige avslutade verksamhetsåret med en ost- & vinkväll.

Tillsammans med min fantastiska styrelse har jag lyckats bedriva studerandeföreningens verksamhet på fakulteten, involvera medlemmarna och bjuda in till event. Som ledamot i centralstyrelsen har jag tillsammans med andra lokala ordföranden dessutom utforskat och utformat mycket nytt och spännande som väntar studerandeföreningens i framtiden.

Med en ost- & vinkväll avslutade vi nöjt verksamhetsåret i södra Sverige tillsammans med 24 glada och förväntansfulla medlemmar. Det blev en kväll med nya smakupplevelser och mycket skratt, med andra ord ett helt perfekt avslut!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera
Panteha Bigdeli
Panteha Bigdeli
Panteha Bigdeli är 25 år gammal och studerar fjärde året på Tandvårdshögskolan i Malmö. I grunden är hon från Göteborg, men känner sig numera hemma i Malmö efter att hennes nyblivna sambo har flyttat dit. Hon har under 2017 varit ordförande för södra studerandeföreningen och därmed även suttit med i studerandeföreningens centralstyrelse. Fritiden spenderar hon främst med sin sambo och hans son, tränar crossfit och jobbar extra i klädbutik. Ni kommer att få följa hennes resa, främst genom det studierelaterade livet med tankar och lärdomar kring det, men även genom små inslag från det privata.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakarforbundet.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch Grill