Jag har alltid propagerat för att mina tre söner borde bli tandläkare; världens bästa yrke! Yngste sonen vägrar helt. Det värsta han vet är tandläkaren. Mellansonen kan tänka sig att bli det om hans musikkarriär går snett och äldsta sonen läser till idrottslärare. Dock är det äldsta sonen Sebastian som har mest erfarenhet av yrket. Han fick göra sin prao-period hos mig då han gick i nian och sedan har han sommarjobbat hos mig ett antal somrar.

Jag minns den första gången han skulle vara med och cementera en krona på en patient. Han hade varit med flera gånger medan jag preparerade och tog avtryck till diverse kronor. Han hade hört mig informera patienter om hur man gör hela proceduren, vad det kostade och hur det skulle komma att se ut i munnen. Då Micke, som patienten heter, kom för att cementera så visade jag kronan både för Micke och Sebastian, varpå sonen säger; ”Vad! Är det det där som är så jäkla dyrt!” Visst blir man knäckt både som mamma och som tandläkare, fast Micke var helt på Sebastians linje.

Hur ska man förklara att det ligger oerhört mycket tid och arbete bakom ”det där”? Jag brukar referera till målaren Matisse som var en oerhört duktig krokitecknare. Det tog honom en minut eller två att göra en fantastisk teckning. En gång han hade tecknat en kroki sade mannen som skulle köpa den, ”Vad! Hur kan du ta så mycket betalt för något som bara tog en minut att göra?” varpå Matisse svarade; ”Min käre man, det här har tagit mig fyrtio år att åstadkomma!”

Print PDF