Att examineras efter tre år är en stor händelse. Jag har precis varit på en kompis föreläsning inom ett annat ämne än mitt eget och är imponerad. I början när jag gick på en examensföreläsning hade jag mer en känsla av att det var så lång tid kvar för mig att komma dit att det inte var så skrämmande. Nu är det annorlunda. Under föreläsningen sitter jag inte bara och tänker ”vad bra det är” utan också ”nu är det mindre tid kvar till dess att jag står där”. Det gör det hela mer verkligt.

Det där med att läsa nu igen, nästan tio år sedan sist, är lite speciellt. Det är många av patienternas föräldrar som inte vet vad en ST- tandläkare är. Att jag ser lite ung ut kanske också spelade in när en pappa lite försynt frågade om jag läste till tandläkare, och min favorit är när en förälder frågade om jag var praoelev. En liten flicka tittade allvarligt på mig och frågade: ”Går du fortfarande i skolan fast du är gammal?” Jag kunde ju bara svara ja och hon tittade på sin mamma och himlade lite med ögonen på ett mycket sött lillgammalt sätt. Då tänker jag att det är bra att det snart är min tur att stå där och hålla examensföreläsning och bli övertandläkare nu när jag redan är så gammal.