Pelle, en trevlig och glad gubbe, dök upp akut på kliniken i höstas.

– Du, den sista kronan du satte dit gör ont! sade han.

Jag kollade journalen och såg att 46 var cementerad en dryg månad tidigare. Efter att ha kollat ocklusionen, slipade jag lite på kronan och frågade om det kändes bättre.

– Nej! Det gör det inte! Det är inte den tanden som gör ont!

Han tog fram pekfingret och pekade på 25. Att jag aldrig kan lära mig att fråga ordentlig och ta reda på vilken tand det rör sig om, tänkte jag.

25 var sedan tidigare rotfylld och försedd med pelare och krona. Röntgenbilden var utan anmärkning och tanden var inte på något vis perköm, så jag förflyttade mig till nästa tand. 26:an reagerade kraftigt vid bruk av frakt finder. Den distobuccala kuspen var öm och tanden reagerade vid blästring. Jag rekommenderade att vi skulle ta bort amalgamfyllningen och kolla upp sprickan som jag misstänkte orsakade besvären. Pelle hade varit med förut och hade hört mig berätta om symptomen och behandlingen av ”cracked tooth syndrome”, så han kände till gången i det hela. Jag tog bort amalgamlagningen och slipade ner den distobuccala kuspen. Pelle var inte sugen på en ny krona just då så han fick en temporär IRM fyllning för att se om symptomen avtog.

En vecka senare ringde han igen.

– Nu är det dags för kronan! Det isar och gör ont när jag äter!

– OK, men du vet att det finns risk för att vi måste rotfylla tanden. Sprickor kan gå djupt och komma i konflikt med nerven, informerade jag.

Vi slipade och tog avtryck till kronan på 26 och Pelle fick tid för cementering en vecka senare.

– Det har inte känts bra, sa Pelle missnöjd när han kom för att få kronan. Det isar och gör ont vid kallt och varmt.

Jag tog en ny röntgen regio 26. Allt såg fint ut. Tanden var känslig, men inte mer än man kan förvänta sig när allt dentin är blottlagt.

– Vi sätter fast kronan temporärt så länge och så ser vi om det lugnar sig, bestämde jag.

Några veckor senare kom Pelle tillbaka för att cementera kronan permanent, men det var inte alls bra och jag insåg att jag skulle bli tvungen att öppna upp och rensa tanden. Jag råkade kolla lite längre bak och upptäckte att 27:an som bara var försedd med en pytteliten amalgamfyllning ocklusalt såg ut att ha ett hål mesialt. Sedan såg jag att det inte bara var ett hål – hela tanden hade delat sig! Så till slut, efter mycket möda och stort besvär hittade jag roten till allt ont!

Och Pelle är återigen en glad och trevlig gubbe!