Då jag var nio år slog jag av det distala hörnet på min 11:a. Hela året som följde kändes som ett evigt springande till tandläkaren för att kolla tanden och sätta dit ett antal nya lagningar som bara lossnade. Tillslut fick jag en silvertand som jag inte alls var nöjd med.
Silvertanden byttes som tur var ut mot en komposit som missfärgades efter några år och som fick bytas igen och igen och igen…

På semestern för ett par år sedan gick lagningen sönder igen och jag bestämde mig för att göra en jättetunn skalfasad och samtidig räta upp en liten snedställning på tanden. Den första slipade jag till och tog avtryck av och cementerade själv. Det var inte lätt, men resultatet blev ganska bra. Den höll i ett år innan den frakturerade.
Min kollega Helena fick slipa om och cementera min nya fasad efter att jag själv hade lagt bedövningen. Jag tycker det är riktigt otäckt att gå till tandläkaren och jag vill göra mesta möjligt av behandlingen själv!

I höstas var jag på en konferens och frågade Peter Franzén, president för Swedish Academy of Cosmetic Dentistry, om han kunde se vilken tand som var försedd med en skalfasad. Det kunde han inte!
Dagen efter gick fasaden sönder då jag bet i en plommonkärna. Att hitta en akuttandläkare en söndag klockan 15.00 var inget jag ville försöka mig på, så jag tog min lilla porslinsbit med mig i en påse och åkte ut till praktiken. Nu var valet att slipa bort resten av fasaden eller att recementera biten. Även jag väljer ofta den enklaste lösningen på problemen så jag tog en curette och skrapade bort all cement. Det är ett riktigt pilljobb och det underlättas inte av att man sitter böjd över en handspegel och dreglar!
Nu är porslinsbiten åter fastsatt på min 11:a, men jag tror nog Peter Franzén kommer att gissa rätt om jag frågar honom igen om han ser vilken tand som har en skalfasad…