Tiden går fort när man har roligt

Blogg / Panteha Bigdeli 26 Jul 2018
Dela artikeln

Sista sommarlovet har ganska exakt passerat halvvägs och jag njuter till fullo av tillvaron och ser fram emot allt som komma skall. Göteborg, barndomsvänner och födelsedagsfirande blev den ultimata starten och fram tills nu har jag spenderat en hel del timmar med tänder och allt som hör därtill.

Jag och två av mina barndomsvänner i Göteborg.

Räknat i dagar, har jag nog fortfarande spenderat flest dagar i solen vid havet än något annat denna sommar. Om Sverige ändå kunde leverera detta klimat lite oftare än i genomsnitt två gånger per sekel hade jag lagt undan mina tankar om att flytta till en varmare plats.

Under fyra mycket intensiva, spännande och lärorika dagar gick jag (och mitt lilla ortodontiintresse) bredvid en ortodontist på Smile City i Malmö. Inte nog med att jag kände mig okunnig redan vid start, nu i efterhand känner jag mig kanske ännu mer okunnig. Antar att det är charmen med vårt yrke, aldrig känner man sig fullärd.

Den typiska klinik-selfien på Folktandvården Södervärn

Det sägs att tiden går fort när man har kul – ett ordspråk som är väl tillämpbart på Folktandvården Södervärn. Fyra veckor, varav den tredje nu lider mot sitt slut, har jag haft turen och äran att få tillbringa på denna underbara klinik.

Hur mycket jag redan lärt mig, skrattat, njutit och fikat går inte längre att räkna och det är med ett stort leende jag cyklar mot jobbet varje morgon.

Jag har fått en helt annan inblick och insikt i tandvårdens vardag under mina tre ynka veckor, och insett att verkligheten och lugnet på skolan skiljer sig en del från den ute. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket jag skulle komma att lära mig och kunna ta med mig till mitt sista år som tandläkarstuderande, och sedan inte minst som nyexaminerad.

Vilka fantastiska kollegor jag har lärt känna och vilket omhändertagande från dag ett. Den underbara stämningen och den oerhört skickliga personalen har varit långt över min förväntan och jag kan inte vara annat än glad och tacksam att nästa vecka inte är min sista hos dem. Till hösten fortsätter nämligen äventyret för mig på Folktandvården Södervärn, och ingen är väl gladare över det än jag!

Om en vecka påbörjas den efterlängtade semestern med en resa till Iran för att besöka släkt och vänner ihop med sambon. Många planer och stora händelser väntar och vi har lyckats fylla våra 19 dagar med aktiviteter som i själva verket snarare kräver det dubbla. Hur detta ska gå ihop återstår att se, men hur det än blir kommer oförglömliga minnen att skapas denna sommar!

En av sommarens tusentals underbara timmar vid stranden.

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln

Tänder vart jag mig än vänder

Blogg / Panteha Bigdeli 20 Sep 2018
Dela artikeln

Efter fyra år på käftis är arbetsskadan fullt rotad och etablerad till den grad att tandläkarskämt tillhör en av favoritkategorierna gällande underhållning. För varje termin på utbildningen tillkommer nya detaljer att lägga märke till på människor och deras munnar. Allt från vänner och familj till damen på Ica eller deltagarna i ett tv-program ingår i den dagliga avscanningen.

”Utan att reflektera flyger allt igenom huvudet som en checklista och jag börjar fundera på diagnoser och terapival. Kalla mig nörd, men jag fullkomligt älskar det!”

Efter termin ett började man smått lägga märke till färg och form. Sedan kom kronor och broar, därefter post- och prenormala bett, inkompetenta läppslut följt av trångställningar och agenesier i fronten. Utan att reflektera flyger allt igenom huvudet som en checklista och jag börjar fundera på diagnoser och terapival. Kalla mig nörd, men jag fullkomligt älskar det!

Hösten är kommen och termin 9 är i full gång. Sista sommarlovet övergick sådär exemplariskt till starten på något nytt och stort och jag kan med stor energi inta femte årets utmaningar!

Jag och min Amir på den stora dagen.

Jag tänker med glädje tillbaka på våra tre veckor i Iran där jag träffade alla efterlängtade släktningar och vänner. Under augusti har det i min släkt sedan länge funnits mycket att fira, vilket vi minst sagt gjort. Dessutom blev den 15 augusti tillagd på den listan. Det var nämligen den dagen då jag förlovade mig med livets absolut bästa person, min Amir!

I Iran upptäckte jag ganska snart att jag fortfarande var samma Panteha för släkten som jag var för fem år sedan då jag senast var på besök hos dem, kanske till och med samma som för 10 år sedan.

Det blev väldigt tydligt för mig att de missat min starkt egenupplevda tandläkaridentitet när det en kväll vid matbordet kom upp ett tandrelaterat samtalsämne och ingen vände frågan mot mig, utan själva skapade hypoteser och gav egna förslag.

Varför tänker ingen på att jag snart är färdig tandläkare? Jag väntade på att de snart skulle be mig reda ut situationen, men den väntan blev förgäves. Det var längesedan detta hände mig hemma i Sverige och jag fick en insikt i hur mycket som hänt de senaste åren. Det är häftigt vilka utvecklingar man kan göra på bara några få år.

Det var dock inte mycket som krävdes för att min nördighet till slut skulle lysa igenom. När kusinbarnet vickade på sin lösa tand blev det för mig oemotståndligt förtjusande. Jag fick en undrande blick av honom som gensvar, varpå kusinen snabbt fyllde i att alla barn tappar tänder och att det inte är något märkvärdigt.

Jag kände mig aningen dumförklarad men förstod att dom inte förstår. De förstår inte hur det är att vara tandläkarstudent, där allting till en början är just WOW!

Min underbara klinikgrupp och vår ortodontihandledare efter ett pass på Allmän Barn och Ungdomstandvård. Från vänster: Lovisa Andersson, Charlotte Haraldsson, Carl Johan Behle, Annika Nilsson, Anna Ruzicka, Michael Kjelland, Oskar Kösenlioglu, Dijar Bergström, Payam Niki, Yones Kargarfard och Jag.

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

354 dagar

Blogg / Panteha Bigdeli 14 Jun 2018
Dela artikeln

Nedräkningen har börjat till den dagen jag ser fram emot med blandade känslor. Dagen då min årgång bryter loss från den trygga punkten på käftis och blir släppta för att klara oss själva i tandläkarnas värld.

För att fira Käftis 70-årsjubileum sprang vi tandféer och tandtroll runt på stan och delade ut böcker och tandborstar till små barn.
Från Vänster: Jag, Lovisa Andersson, Yones Kargarfard, Karin Loqvist, Ardwan Said och Charlotte Haraldsson.

Många frågor cirkulerar i huvudet. Kommer jag klara mig själv på min kompetens? Kommer jag börja känna mig vuxen? Kommer jag känna mig vilsen, i så fall hur länge, och när kommer jag börja känna mig erfaren?

Trixet är nog att i nuläget inte tänka så mycket alls, utan mest se fram emot hela 2019. Vi har trots allt ett år kvar för fingräddning av kunskaperna och säkerligen kommer många detaljer falla på plats.

Men vad har då hänt med tiden? Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan pendlade jag mellan Göteborg och Malmö i tre omgångar och gjorde delprov för den lokala antagningen. Jag minns hur klumpen i magen växte mellan varven och väntan på besked var svår att uthärda.

Slaviskt följde jag tråden på ett högskoleforum där det diskuterades poängsystem och där man fick lätta på oron bland anonyma personer som alla längtade efter en ingång till tandläkarutbildningen.

Jag minns den slutgiltiga beskedsdagen så tydligt, där solen sken och jag och min bästa vän satt ute på gräset med varsin dator i högsta hugg för att vid rätt tidpunkt, så snabbt som möjligt, attackera antagning.se. Själv kastades jag upprepande gånger ut ur systemet på grund av hög belastning medan bästa vännen plötsligt var inne med mitt antagningsbesked mitt framför näsan. Med hennes glädjerop började min resa och det minnet förblev hårt inpräntat för resten av livet.

Fyra år har nu sprungit iväg, och att gå in på sista sommarlovet känns ofattbart. Nästa år står man med legitimationen i handen, tillsammans med några av de inte längre så anonyma deltagarna i högskoleforumet, och tar det stora klivet ut ur trygghetsbubblan. Skrämmande men samtidigt så så mäktigt.

Lång morgon-löprunda: det bästa för att dämpa tentanerverna

Termin åtta har bjudit på många nya, roliga och utvecklande utmaningar som varit mycket betydelsefulla för hur jag har fortsatt att se på mitt framtida yrke. Ortodontin har växt ytterligare i mina ögon och de få barnpatienter jag hunnit ha under terminens gång har verkligen öppnat en helt ny dimension av tandläkaryrket.

Den påfrestande tentaperioden susade förbi och nerverna hölls dämpade av långa löprundor och tankar kring de efterlängtade tentafirandena med de finaste klasskamraterna.

När terminens sista tenta skrevs klart hoppade vi direkt upp på våra cyklar och begav oss mot havet där vi lät huden bli sådär härligt gyllenbrun som den bara blir av saltigt vatten bland ett fint umgänge. På kvällen unnade vi oss tjusiga drinkar och en fin middag.

Jag tillsammans med fina blivande kollegor firade att termin åtta var slut. Från vänster: Kerstin Leonard, Stephanie Pekarski, Elisabet Andrén, Annika Nilsson, Linnea Borglin, Jag, My Vidigsson och Carola Nguyen.

Redan morgonen efter tentan fyllde jag tre stora pappkassar med kurslitteratur, bad sambon om hjälp, och vi begav oss tillsammans mot det odontologiska biblioteket. Med en hög på 26 böcker fattigare tog sommarlovskänslan över och jag kunde äntligen börja längta till allt denna sommar kommer att föra med sig, däribland sommarjobb på folktandvården och auskultation hos en ortodontist på Smile tandvård.

Denna sommaren får gärna gå långsamt, för tänka sig, när vi påbörjar sista året kommer det bara vara 287 dagar kvar till vår tandläkarexamen!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Ingenting är gratis!

Blogg / Panteha Bigdeli 26 Apr 2018
Dela artikeln

Om och om igen, varje onsdag eftermiddag, ropas denna fras ut i spinningsalen, där jag och samtliga stamdeltagare ser till att infinna oss. För varje tramp på cykeln lyser motivationen starkare och svetten bildar successivt små öar på golvet kring salens cyklar.

Alla är vi där av olika skäl och med skilda målbilder, medan vi gemensamt delar motivationen och viljan. Sakta växer ett lätt illamående, hjärnan spökar och pulsen på tavlan visar långt över comfort zone.

Kanske har du ännu inte vågat utmana dig själv i sådant som känns långt borta, men som helt klart kräver höga prestationer för att uppnå? Givetvis är spinning en liknelse, och jag syftar till de drömmar vi alla skapar inom oss. Efter att en tredjedel passerat vill man inget hellre än att kliva av cykeln och tacka för sig, men ändå trampar man vidare för att ännu en gång bevisa för sig själv att man kan, om man vill.

Precis den bergochdalbana som upplevs under den långa timmen, ser jag som applicerbar på vägen till framtidens drömmar och mål. Så vad driver dig till att vilja omvandla dina drömmar till mål? Själv har jag valt att våga mera. Våga ta det extra kliv framåt som jag för några år sedan hellre hade tagit bakåt, bara för att just då känna mig safe.

Efter en timme på spinningcykeln, med andan i halsen och en lättnad i sinnet lämnar vi sedan salen med varsitt kvitto. Ett kvitto på motivationen, på viljan och på det betalmedel som dagen haft att erbjuda. För ingenting är ju gratis i slutändan.

Kvitto är som känt ett bevisunderlag på något du äger. Den motivation Du äger, den vilja Du äger och den envishet Du äger. Vad du för dagen väljer att betala med är det du själv som styr, din dag som styr och din personlighet som styr.

Det är det som är det fina med drömmar och mål. Det är bara du själv som vet vilket arbete som ligger bakom mållinjen och kan uppskatta dina prestationer utifrån de personliga förutsättningar som just du haft. Ena dagen kostade Din tid mer än Din energi, medan nästa dag var motivationen den mest värdefulla valutan.

Jag tänker mycket på mina drömmar och var jag vill uppnå i livet, både på ett personligt plan och i utbildnings- och yrkeslivet. Att allt mer närma sig slutet av utbildningen, där man börjar skymta vägens ände, är en svårbeskriven känsla. Varje dag förs jag närmare mina mål, men samtidigt ännu längre bort ifrån dem, eftersom det med jämna mellanrum tillkommer nya.

Viktigt är också att ha roligt på vägen, ta vara på tiden, på livets alla skeden som passerar och skapa sig en bok av minnen. Jag ser mig själv på livets cykelbana, snart passerat en tredjedel, men utan någon som helst en idé om att kliva av.

Ett fint minne att ta vara på. Invigde första soldagen med grill i parken efter skolan med ett härligt gäng snart blivande kollegor samt våra två utbytesstudenter.

 

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Adrenalin utan Xylocain

Blogg / Panteha Bigdeli 15 Mar 2018
Dela artikeln

20 februari 2018 –  dagen då jag fick applicera kirurgin på en mänsklig (och levande) individ och alltså inte på en halvtinad griskäke.

Jag och min klasskamrat Annika Nilsson precis innan operationen.

Spänd, nervös men samtidigt upprymd över vad som väntade klev jag in på klinikplan och började diskutera tillvägagångsätt med kirurgen. Gubben i T4 dök upp bredvid patientens namn, pulsen fick sig en skjuts samtidigt som min inre röst bad mig att ta det lilla lugna.

Ofta har jag funderat på om allas inre röst är så klara och tydliga som min är, men i denna specifika stund var jag tacksam över det. Idag behövde jag faktiskt lyssna på henne.

Några minuter senare låg instrumenten uppdukade och patienten i stolen förberedd på att få rotresterna utplockade. När första snittet lades och lambån fälldes kände jag adrenalinet strömma och svetten tränga fram.

Under de första minuterna upplevde jag samma kick och oförglömliga känsla som jag några år tidigare upplevt när jag slängde mig ut från ett flygplan, 4000 meter ovanför marken och med en hastighet på 200 km/h passerade vita svalkande moln, för att sedan se ett landskap breda ut sig under mig. Den känslan hade jag sedan dess längtat efter att få återuppleva. Resterande kirurgiska moment utfördes och jag njöt av tillvaron och mitt yrkesval. Detta var ju så kul!!!

Precis som vid fallskärmshoppning inleds det hela med att utmana modet och att infinna sig i en kick av rusande adrenalin, för att sedan steg för steg handledas tryggt igenom kirurgin och samtidigt ta in alla nya intryck och erfarenheter. Mycket likt den övergång från ett stadigt fallande till att veckla ut skärmen och känna lugnet och det kontrollerande svävandet, samtidigt som man ser allt man dagligen möter från ett helt annat perspektiv.

När den sista suturen spändes åt och klipptes av var jag tillbaka till verkligheten. Det breda leendet som växt fram under munskyddet följde med mig hela veckan, likt det leende jag burit långt efter att jag landat och klivit ur fallskärmsutrustningen. Detta minne kommer jag bära med mig som en milstolpe i livet. Kanske borde man satsa på kirurgi istället för fallskärmscertifikat

”När den sista suturen spändes åt och klipptes av var jag tillbaka till verkligheten.”

Efter regn kommer solsken, och tvärt om. Både vad gäller den bokstavliga väderleken och studielivet. Detta kan i alla fall sägas under februari månad. Samtidigt som snön vräkte ned väntade två masterveckor på oss i termin åtta. Skönt att få frihet i schemat för att fokusera helt på mastersarbetet, men samtidigt påfrestande.

Mycket som skulle hinnas med på två veckor och man hann tröttna redan halvvägs. Några dagar in på masterveckorna hade vi tillsammans med några andra masterpar från klassen kommit in i ett löpande schema med gemensamma fika- och lunchpauser.

Kaffet klockan 10 blev en självklarhet för oss alla, medan varje ny timma för några av oss dock innebar en ny och välbehövlig kopp för att hålla koncentrationen i schack.

Som ett riktigt fint avslut på masterveckorna mötte jag, en fredag förmiddag, min andra kirurgipatient. Dessvärre var det inte jag själv som fick utföra kirurgin, men jag fick istället vara med och ta del av tre implantatinstallationer som det sedan är tänkt att jag ska utföra protetiken på.

Denna gången var det patienten som fick sig en skjuts av adrenalin, fast det med hjälp av ett gäng ampuller Xylocain. Trots det var det jag som ännu en gång svävade bland vita moln med ett leende som växte på läpparna.

En bild från 2010 när jag hoppade fallskärm. Bilden är tagen när vi faller med en hastighet på 200 km/h.

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Som jag har längtat!

Blogg / Panteha Bigdeli 25 Jan 2018
Dela artikeln

Ett antal chokladkakor, bortprioriterade träningspass, sena nätter och påtagliga prestationsångestkänslor senare står man med terminstentorna skrivna och en veckas välförtjänt ledighet passerad utan att egentligen hängt med i svängarna.

Som en bonus i år fick nerverna sig en extra skjuts när hotet trillade in till skolans mailbox och allt stängdes ned just på den stora tentadagen, som om inte tentastressen ensamt var nog. Med de omständigheter denna perioden bjöd på förstärktes frihetskänslan i samma minut som tentan lämnades in till tentavakten. Kontrasterna har sin speciella charm och känslan den lämnar efter sig är välbehövlig, efterlängtad och i allra högsta grad svårslagen!

Efter 10 dagars ledighet välkomnades vi stolt tillbaka till den odontologiska fakulteten som inte låtit någon undgå att vi vid årsskiftet blivit Malmö universitet.

Under ledigheten hade jag dessutom glädjen att kunna ställa upp som marskalk och studentrepresentant under ett seminarium på Malmö universitet, följt av en tillställning på rådhuset för att fira denna mycket speciella händelse.

Middagen bjöd på många inspirerande tal och jag som student blev både imponerad och kände stor uppskattning gentemot den prestation som lagts ned av alla parter. Det är helt klart något speciellt med att få vara med om denna utveckling och att få vara bland de första som går ut med en universitetsexamen från tandläkarprogrammet i Malmö.

Med mycket spänning och höga förväntningar har jag nu påbörjat ännu en termin på tandläkarutbildningen. Åttonde terminen klingar ljuvligt av ortodonti och mina fingrar har kliat för detta sedan utbildningens start.

Varför denna o(r)troliga förkärlek till ortodonti kan man ju fråga sig? Jag vill svara, utan att säkert veta, att det är komplexiteten, utmaningarna och det som kan åstadkommas som fascinerar mig och får mina ögon att glittra. Jag tänker tillbaka på alla timmar jag som barn ägnade åt att pyssla, och hur jag varje dag på fritids fick böna och be fröknarna att plocka fram det allra pilligaste dom hade i det stora pysselskåpet, för att sedan inte släppa det förrän jag var helt nöjd med resultatet.

Ungefär så föreställer jag mig att jag kommer uppleva ortodontin, att jag kommer ha svårt för att slita mig, eftersom varje detalj har sådan stor och betydande skillnad. Utmaningen, noggrannheten, tålamodet och sedan det smickrande resultatet. En helt perfekt kombination!

Trots att jag ännu inte klivit in i ortodontins värld vill jag med säkerhet säga att jag heller inte tänker lämna den än på långa vägar. Jag välkomnar därför åttonde terminen på Malmö universitet med öppna armar och med en motivation på topp. Som jag har längtat!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Tandlösa drömmar

Blogg / Panteha Bigdeli 14 Dec 2017
Dela artikeln

Almanackans sista sidor börjar fyllas med julaktiviteter, behandlingsavslut och planering inför tentaperiod. Det är nu paniken växer fram och så småningom mognar när dagarna innan julafton nås.

Ännu ett juluppehåll närmar sig bestående av plugg, plugg, julafton och åter plugg. Kanske nyårsfirande men i slutändan ändå alltid plugg. För att sedan nå det där, konstigt nog behagliga men ändå skräckinjagande, konstanta surret i huvudet som uppstår dagarna innan terminstentan. När surret kommer vet man att det är nära och nätterna övergår till antingen hemska tandlösa drömmar eller drömmar om försovningar på tentadagen.

Trösten kom när jag påmindes om att detta blir näst sista julledigheten som jag faktiskt inte är ledig. Med detta växte även en förväntan och framtidsbilder målades upp i huvudet. 1,5 år, eller om man vill, fyra tentor kvar, tills en helt ny värld öppnar sig. Spännande!

Det har minst sagt varit en intensiv och händelserik höst med inslag från både utbildningen, studerandeföreningen, det privata och allt där emellan.

En tidig torsdagsmorgon begav jag mig mot Sturups flygplats, och en timme senare befann jag mig på Arlanda, mer än redo för årets odontologiska riksstämma. Som ordförande i Södra studerandeföreningen väntade ett tight schema på mig.

Med Adrian Borhani i Tandläkarförbundets monter vid riksstämman.

Studerandeföreningens föreläsning om Framtidens tandvård, bemanna tandläkarförbundets monter och slutligen föreningsmöte stod på agendan. Där emellan hann jag med den obligatoriska monterrundan där man som student fyller på ett års depå av tandvårdsprodukter.

Vad som slog mig i år var hur mycket mer intressant det var att se alla nya produkter, tekniker och material som kommit ut på marknaden. Att fråga, kritisera, förstå och lära sig blev en större del av min runda och allt färre produkter fick följa med i påsen hem jämfört med tidigare år.

Det är både fascinerande och imponerande hur tandläkare och framtida tandläkare kan nörda ned sig så mycket inom odontologin. Det lite för överdrivna intresset, tror jag, är en unik egenskap vi tandläkare gemensamt bär på!

Verksamhetsårets slut börjar närma sig för studerandeföreningen och jag kan stolt lägga ett mycket utvecklande år bakom mig. Som ordförande har jag mötts av många utmaningar men det har även varit en resa att ta stor lärdom ifrån.

Studerandeföreningen i södra Sverige avslutade verksamhetsåret med en ost- & vinkväll.

Tillsammans med min fantastiska styrelse har jag lyckats bedriva studerandeföreningens verksamhet på fakulteten, involvera medlemmarna och bjuda in till event. Som ledamot i centralstyrelsen har jag tillsammans med andra lokala ordföranden dessutom utforskat och utformat mycket nytt och spännande som väntar studerandeföreningens i framtiden.

Med en ost- & vinkväll avslutade vi nöjt verksamhetsåret i södra Sverige tillsammans med 24 glada och förväntansfulla medlemmar. Det blev en kväll med nya smakupplevelser och mycket skratt, med andra ord ett helt perfekt avslut!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera
Panteha Bigdeli
Panteha Bigdeli
Panteha Bigdeli är 26 år gammal och studerar femte året på Tandvårdshögskolan i Malmö. I grunden är hon från Göteborg, men känner sig numera hemma i Malmö efter att hennes sambo har flyttat dit. Hon har under 2017 varit ordförande för södra studerandeföreningen och därmed även suttit med i studerandeföreningens centralstyrelse. Fritiden spenderar hon främst med sin sambo och hans son, tränar crossfit och jobbar extra på Folktandvården Södervärn. Ni kommer att få följa hennes resa, främst genom det studierelaterade livet med tankar och lärdomar kring det, men även genom små inslag från det privata.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakarforbundet.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch