Vadå anmäld?

Blogg / Anders Jonsson 17 Nov 2016
Dela artikeln

Under de senaste åren har många, inte minst media, letat efter syndabockar i vården och som vanligt åker tandvården med i drevet.

Jag läser i Dagens Nyheter att det görs allt för få lex Maria-anmälningar i relation till antalet patienter i synnerhet inom den privata vården och tandvården.

DN har gjort en granskning av lex Maria – anmälningar under åren 2014 och 2015. Finns en del tveksamheter i artiklarna men ansvarig minister Gabriel Wikström (S) hakar på och uttrycker:

”Det är väldigt allvarligt att det finns så pass många vårdgivare som inte anmäler i den omfattningen som skulle behövas. Systemet bygger på en egenkontroll och att vården ska ta ett ansvar för att upptäcka brister och att vara en lärande organisation. Det är viktigt för förtroendet för hälso- och sjukvården. Detta är en fråga som vi tar på stort allvar. Den här typen av granskningar är bra för att öka medvetenheten om problemet”

Hur det ut med anmälningar idag, är det vanligt, vem eller vilka anmäler och till vem anmäler patient och vårdgivare?

För en initierad och intresserad journalist eller bevandrad patient så är det inte så svårt att ta reda på vägarna via våra vanliga sökmotorer på webben.

Men det kanske är så att för oss i branschen är vägarna till en anmälan inte kända. Det är absolut inget försök till att försöka bortförklara avsaknaden av Lex Maria-anmälningar MEN det är inte helt enkelt att vara uppdaterad i ämnet.

Många vårdgivare arbetar idag med risk- och händelseanalyser vilka inte alltid leder till en lex Maria. Detta arbete i sig är en viktig del i patientsäkerhetsarbetet och inför framtiden kommer, om förslagen från Patientmaktsutredningen går igenom, allt större arbetsbörda läggas på vårdgivaren.

För patienter inom den privata tandvården finns lokala förtroendenämnder vilka ligger inom branschorganisationen Privattandläkarna samt PRN (Praktikertjänst Reklamations Nämnd) för patienter på Praktikertjänstmottagningar, överklagan kan ske till CFN (Centrala Förtroendenämnden).

I dessa nämnder behandlas alla typer av anmälningar,  även ekonomi. I nämnderna sitter yrkesverksamma tandläkare samt konsumentrepresentanter och jurister.

För patienter inom den offentliga tandvården samt patienter som ersätts av landstingen hos privattandvården såsom barn och N-, S- och F-tandvård, är det den lokala patientnämnden som gäller. De drivs av respektive landsting och här är det politiker i nämnderna. Behandlar såväl hälso- och sjukvård samt tandvårdsärenden.

Vidare kan patienter inom all tandvård vända sig med en anmälan, ett så kallat enskilt klagomål, till IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) avseende missnöje med utförda behandlingar men inte ekonomi.

IVO bildades 2013 för att lösa de stora problem som Socialstyrelsen hade med en stor numerär av ärenden som de i sin tur ärvt av HSAN (Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd). Hänger ni med? Som sammanfattning, HSAN och dess funktion fördes över till Socialstyrelsen för att sedan föras över till IVO för att skapa en mer kompetent organisation för tillsyn av tandvården.

IVO har, förutom att ta emot patientanmälningar i form av så kallade enskilda ärenden, även att arbeta med lex Maria- och lex Sara-anmälningar samt Riskindividanmälningar.

En lex Maria ska göras vid allvarlig vårdskada eller när en sådan kunde ha inträffat och ska göras av vårdgivaren inom två månader efter händelsen.

DN skriver i denna del om tandvården att  ”23 procent av lex Maria-anmälningarna inom tandvården kommer från privata utförare. Detta trots att långt över hälften av tandvårdsbesöken i Sverige görs just där. Som jämförelse är 80 procent av patientanmälningarna inom tandvården riktade mot privata utförare”.

Visst kan vi ifrågasätta hur DN granskat anmälningar och beslut men det ser inte bra ut. Eller är den privata tandvården så bra att några lex Maria-anmälningar inte är aktuella? I så fall ska våra tandvårdsföretag, folktandvårdsorganisationer, branschorganisationer och professionsföreträdare klargöra detta.

Det är angelägna och viktiga frågor som media och beslutsfattare på olika nivåer ställer i patientsäkerhetsfrågor och vi måste vara beredda på att kunna svara. Inte alltid enkelt och i vår kliniska vardag så finns det många funderingar och kanske en del frågetecken hur vi ska gå till väga när det går snett eller med ett annat behandlingsresultat än vi tänkt oss.

Viktiga saker för såväl vårdgivare som tandläkare att vara uppdaterade och inneha de nödvändiga kunskaper som krävs för en patientsäker tandvård.

För inte vill vi väl låta våra fina siffror i Svenskt Kvalitetsindex raseras?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln

Vilka blir konsekvenserna?

Blogg / Anders Jonsson 16 Jan 2017
Dela artikeln

Så här i inledningen av ett nytt år gäller det att vara väl insatt i de nya bestämmelser, lagar eller förordningar som ofta dyker upp vid hel- och halvårsskiften och vilka sedan ska implementeras, både fysiskt och mentalt, i verksamheten. Vis av 33 år i yrket så blir jag allt oftare fundersam kring nyttan med mycket av det som krävs av oss inom tandvårdsbranschen, såväl tandläkare och som vårdgivare.

Ta det inte som en klagovisa ut låt mig utveckla lite mer.

Är det bara jobbet att lära nytt som är utmaningen medan allt som myndigheter kommer farande med per automatik är dåligt? Nej, idéer och utveckling är i grund och botten positivt, det är bristen på konsekvensanalys innan beslut fattas som är problemet.

Idéer har kommit fram under alla år och det ska givetvis fortsätta på den vägen annars står vi stilla. Exemplen där monopol fått styra utvecklingen förskräcker, idétorkan blir stor och kvaliteten blir lidande. Det är mycket tydligt hur viktigt det är med konkurrens.

Tillbaka till bristen på konsekvensanalys – och här måste jag säga att politiken står för de största klavertrampen: Ivern att komma med förslag som skapar goda förutsättningar för politikern att bli vald eller återvald kan leda till riktigt intressanta följder. Vi ser idag en tydlig utveckling från att tandvården varit en statlig angelägenhet till att den i allt större utsträckning hamnar på landstinget att hantera.

Lokala utspel inom den landstingsfinansierade tandvården har under senare år lett till en allt mer varierad bild av framför allt barn- och ungdomstandvården samt ”unga vuxna”.Frågan som kan ställas är om inte Nationella riktlinjer för barn- och ungdomstandvård skulle göra vården mer jämlik över landet. För det spretar ganska ordentligt just nu!

Ta revisionsintervallen till exempel: Det finns inte två landsting som har samma lösning utan samtliga har olika system och olika riksgrupperingssystem. Varierar tandhälsan verkligen så kraftigt? Är det något landsting som lyckats bättre än sina ”konkurrenter”? Har det gjorts någon vetenskaplig utvärdering?

När nu (V) fått med sig regeringen på att förlänga barn- och ungdomstandvården till att omfatta även Unga vuxna känns frågan om utvärdering ännu mer angelägen. Är det rätt satsning? Finns det någon konsekvensanalys?

I vår kliniska vardag har vi idag många olika ekonomi- och patientadministrativa system att hålla ordning på. För egen del, som verksam i Västra Götaland, har vi barn- och ungdomstandvård och unga vuxna i två olika system, det statliga tandvårdsstödet, N-, S- och F-tandvården samt även Folktandvårdens taxa vid bedömningar från Socialtjänsten att ta hänsyn till.

Vill man spetsa till det ytterligare så finns det även ett system för tandvård för asylsökande. Visst är det ”spännande”? Det kanske inte är en alltför vågad gissning att det finns en betydande risk att patienter blir underbehandlade på grund av ett allt för krångligt och utmanande debiteringssystem?

Flera aktörer väljer idag bort olika grupper av patienter för att det blir för krångligt rent administrativt, vilket minskar patientens möjlighet att fritt välja vårdgivare. Politiker kan också lockas att strypa valmöjligheten genom olika begränsningar för vårdutövare att komma in på marknaden.

Ansvaret för genomförande och utvärdering av våra egna insatser ligger naturligtvis hos oss själva. Vi måste vara pålästa och kunniga i vår yrkesutövning. Vi måste också vara med och påverka så att det tänks till innan reformer sjösätts! Är det möjligt? Ja, utan tvekan så vill de flesta beslutfattare i Sverige ha en dialog med branschföreträdare.

Politiker vill först och främst vinna val men det går att påverka våra folkvalda, de är ju också patienter hos oss. Våra gemensamma krafter inom professionen måste fortsatt finnas i vårt förbund och finansieras av oss tillsammans för att ge resultat.

Hänger ni på?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Under radarn

Blogg / Anders Jonsson 13 Okt 2016
Dela artikeln

Vi har idag fler tandvårdsföretag och tandvårdsaktörer än någonsin i Sverige.

Sedan avregleringen av tandvården 1999 har möjligheten att etablera sig med verksamhet var som helst i landet öppnat portarna för både nya och gamla aktörer att etablera sig på nya och kanske annorlunda lägen. I såväl gammal beprövad kostym som med helt nya koncept och metoder.

När en stängd och reglerad marknad öppnas sker saker på ett likartat sätt oberoende bransch. Vi har många exempel i vårt land, allt från taxi till apotek, där det gått från total reglering till en fri eller friare marknad.

Farten i processen har varit väldigt varierande och det har funnits både vinnare och förlorare.

För vår del inom tandvården kunde folktandvården påbörja resan med omstruktureringen av verksamheten redan under 1980- och 90-talen, från en kombination av skoltandvård och folktandvård över till folktandvårdskliniker med såväl vuxna- som barnpatienter samt i stort sett monopol på specialisttandvård.

För privattandvården var det betydligt svårare då etableringarna i stort sett låste fast kliniken i respektive kommun.

Visst fanns det undantag där det gick att flytta en etablering men det var ingen enkel resa. Dessutom pressades hela branschen av dålig ekonomi under 1990-talet på grund av, den av Försäkringskassan, bestämda fasta taxan.

Avregleringen inleddes lite stapplande och det var inte förrän efter 65plus-reformen 2003 som såväl privattandvården som folktandvården fick de ekonomiska möjligheterna att starta resan mot bättre lönsamhet men också mot större och nya verksamheter kanske i kedjeform och med inslag av specialistvård i allt större omfattning.

Den av landstingen tidigare drivna specialisttandvården konkurrensutsattes i allt större omfattning inte minst i Stockholm.

16 år efter avregleringen står vi idag med en kraftigt förändrad tandvård vars förändring var helt nödvändig både för oss inom branschen och kanske även för våra patienter.

Baksidan stavas tandläkarbrist på landsorten samt ett begynnande överskott i storstäderna samt en allt mer fragmenterad tandläkarprofession.

Tyvärr finns det inslag av lycksökare av varierande kvalitet och ansvarstagande, även exempel finns där uppsåtet är rent kriminellt. ”Det var inte bättre förr men det är sämre nu” är ett uttryck som är väl värt att använda i detta sammanhang.

I vår uppväxt inom tandvården har våra olika organisationer Sveriges Tandläkarförbund (STF), Privattandläkarna (PT), Tjänstetandläkarna (TT), Tandläkarförbundets Studerandeförening (STUD) och Riksföreningen för tandläkare inom utbildning, forskning och specialisttandvård (SOL) spelat stor roll för våra möjligheter att komma till tals i samhällsdebatten i stort och smått.

Det är inte alltid som de framgångar som gjorts är självklara för oss i professionen. Fokus ligger  ofta på det motsatta, det vill säga det som inte fungerar tillfredsställande.

I tiden ligger också att stå vid sidan om det gemensamma arbetet, ”what’s in it for me?” hörs allt som oftast.

Förutom att vi tillsammans alltid är starkare när åsikter ska föras fram lämnar många idag sina patienter i en betydligt sämre situation när rätten/möjligheten att klaga blir en domstolsfråga.

För tandvårdskonsumenten eller för vårdgivaren ska inte domstol vara arenan för dispyter utan organ som förtroendenämnden eller patientnämnden ska sköta detta på ett förtroendefullt och professionellt sätt.

Frågan framöver är hur lagstiftaren ser på att en inte helt obetydlig del av patienterna inom privattandvården saknar dessa organ?

Våra kontrollerande organ som IVO, Socialstyrelsen med flera. har idag fullt upp med ärenden av olika dignitet men en ny företeelse är verksamheter som gärna gömmer sig under radarn genom olika mer eller mindre smarta upplägg.

Att ha som affärsmodell att vara ljusskygg, i en för övrigt mycket uppskattad samhällstjänst och bransch, är INTE ok! Det slår stenhårt mot den stora majoriteten vars mål är att bedriva seriös verksamhet.

För mig är det en självklarhet att vi ska vara transparenta och, om så behövs, ta hand om de problem vi själva ställer till med på ett trovärdigt sätt och inte lämna våra patienter i sticket.

Eller vad säger du?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Var vill vi bo (och kanske jobba)?

Blogg / Anders Jonsson 8 Sep 2016
Dela artikeln

Det förs ständiga diskussioner inom många områden hur landsbygden ska överleva i ett allt mer storstadsglorifierat Sverige.

Utmaningen finns för orter med färre än kanske 25 000 innevånare samt övrig landsbygd, inte per automatik Norrland utan även områden i södra och mellersta Sverige. ”Flyttar någon dit för att ta ett jobb?” utbrister storstadsungdomarna frågande.

Vi pratar bland annat om rekrytering till många yrken inom social service där tandvården definitivt finns med. Vem ska besätta tjänster i Folktandvården och vem eller vilka ska ta över de många fina privatmottagningar som är till salu.

Försök att få ihop våra nyutexaminerade kollegors önskan om en nyrenoverad gruppmottagning med erfarna kollegor med en tillvaro för oftast två nyutexaminerade akademiker som ska flytta från universitetsorterna. Känns kanske som en svårare tredjegradsekvation att hitta lösningen på landsorten!

Någon kanske föreslår att lösningen finns bland de som kommer från landsorten och väljer att utbilda sig inom tandvårdsyrken.

Här ses ett tydligt mönster med hygienist- och tandsköterskestudenter som flyttar iväg för att utbilda sig och efter genomförd utbildning inte flyttar tillbaka.

Blir ”kvar” på utbildningsorten av olika skäl och samma mönster gäller i hög grad även för tandläkarstudenter.

Borde AT-tjänster återinföras för att få ut färdiga studenter på landsorten eller finns det andra morötter att erbjuda? Avskrivna studielån, lägre skattesats för tandvårdsyrken (provas i Holland), lokala utbildningar för tandsköterskor och hygienister, högre löner, snabbare karriärväg med specialistutbildning som grädde på moset, etc etc.

Hur länge kommer politiken att sitta still i båten utan att trycka på knappen för att öka på utbildningsdimensioneringen? Eller ändra/lätta på de formella kraven för att erhålla svensk legitimation?

Kanske införa etableringskontroll och den fasta taxan så har klockan vridits tillbaka till 70-, 80- och 90-talens situation med statlig kontroll över hela tandvården?

I dagens ”vinst i vården-debatt” är inget omöjligt för en stark minister eller röstfiske i största allmänhet.

Vad händer om inte trenden vänder? På många orter finns idag en utmaning för folktandvården med långa köer på grund av hårt tryck från asylsökande, frisktandvårdspatienter och barntandvård som måste klaras av samtidigt som det saknas tandläkare.

På den privata sidan är det fullt i tidböckerna av andra skäl, som tunga behandlingar och många patienter samt även här svårrekryterat.

Läser med stort intresse artikeln i Tandläkartidningen nummer 8 2016 om vakansgraden inom folktandvården runt om i landet. Ingen munter läsning utifrån ett landsbygdsperspektiv. Att ha en vakansgrad på 10–20 procent är inte hälsosamt för någon!

Lika illa är det för den privattandläkare som vill sälja för att gå i pension och inte hittar någon köpare. Att bara stänga dörren och avveckla verksamheten ska inte behöva vara ett alternativ.

Hur skapas det attraktivitet kring begreppet ”att bo på landet” inom tandvården?

Vill nog sticka ut hakan och säga att rent odontologiskt finns det otroligt mycket att lära sig genom att behandla många patienter med olika behov, små som stora, vilket erbjuds på många håll runt om i landet.

Dessutom bygger många av de karriärvägar som finns inom tandvården på erfarenhet från många och olika patientbehandlingar, våra specialister ska vara strået vassare när remissen ska skrivas. Då infinner sig frågan var och hur byggs denna erfarenhet?

Ett råd är att vara nyfiken, våga flytta, se lite längre bort än komfortzonen i storstäderna. Ta chansen till ett rikare odontologiskt och kanske även personligt liv bortom asfaltsdjungeln!

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Vem är bäst?

Blogg / Anders Jonsson 10 Jun 2016
Dela artikeln

Av lite olika skäl har jag haft anledning att gå tillbaka till 1950- och 1960-talen för att försöka hitta anledningen till några frågeställningar om marknadsföring av tandvård.

Vem har bestämt regler och utformning historiskt och var står vi idag?

Svaren kanske är de enkla – det har varit samhällsutvecklingen i övrigt som skapat dagens situation eller har vi själva drivit på i någon riktning?

Marknadsföring inom tandvården är ingen okomplicerad eller ny fråga. Det handlar om allt från annonser om ormgift som behandlingsmetod i slutet på 1800-talet till dagens avancerade webbaserade lösningar.

Förutom den tekniska utvecklingen ser vi också en kostnadsutveckling som gjort stora hål i budgeten. Koppla teknik med politik och etik så börjar det bli riktigt intressant.

Historien visar självklart på många inhopp från såväl professionsföreträdarna till myndigheter och politiker, allt i syfte att begränsa framfarten för vissa verksamheter och kanske att skapa en seriös och mer etisk syn på budskapen.

Vi behöver inte gå så långt tillbaka som till 1800-talet för att finna en del intressanta inslag.

Under många år var det skyltarnas storlek som var huvudnumret. Hur stor skulle skylten med tandläkarens namn (absolut inga kliniknamn) nere vid porten få vara? Mått togs fram och det är huvudsakligen den storlek som vi än idag använder, alltså ingen tillfällighet att det ser ut som det gör.

Det fanns också särskilt utsedda kollegor som reste runt och kollade just storleken på skylten samt att rätt logga fanns på plats. Samma sak med annonser i dagstidningar, storlek och utseende nagelfors med stort intresse. Känns lite avlägset idag, eller hur!

Vi har fortfarande att rätta oss efter Sveriges Tandläkarförbunds etiska regler som säger att ingen får säga att man är bättre än någon annan.

Finns det fortfarande viss relevans i det, eller har utvecklingen sprungit ifrån det kollegiala inslaget?

I takt med fler och fler verksamheter med spritt ägande där professionen inte sitter i förarsätet kommer helt andra idéer ut på banan.

Vi ser olika former av ”specialister” där uppfinningsrikedomen är stor för att verka än mer trovärdig. Allt från ”specialiserad på” till ”nischtandläkare” till ”resurstandläkare”.

Hur talar vi om att någon är mer intresserad – och säkert också mer kompetent – än en vanlig allmäntandläkare och samtidigt gör det tydligt, vilket är mycket viktigt, att tandläkaren inte har genomgått en formell specialistutbildning?

Hur ofta frågar vi våra kunder/patienter hur de ser på våra annonser, marknadsföring, skyltar, webbsidor och annat som har vårt kliniknamn?

Hur hittar de till våra mottagningar, är det fortfarande på rekommendationer, geografi eller via Google?

Första frågan till en ny patient är given – vad fick dig att välja just vår mottagning?

I samband med att vårdvalet inom primärvård genomfördes fick många svenskar en möjlighet att välja en egen läkare. En stor majoritet valde läkare utifrån bilden i de annonsblad som skickades ut.

Man kan ju stillsamt fundera över vad som inger förtroende på en porträttbild.

Andra undersökningar visar på att patienterna vill veta var mottagningen ligger och vilka telefon- respektive öppettider mottagning har, förutom att det såklart ska finns bilder på all personal.

Dessutom, både önskar och ska, patienterna kunna se en tydlig prislista på hemsidan.

Med tanke på hur den allmänna trenden ser ut vad gäller marknadsföring och den förändrade inställningen inom professionen till hur vi själva kan och vill synas, kan det bli riktigt spännande framöver.

Lägg också till enklare och billigare tekniska lösningar och en tandvårdsmarknad som inte växer men som attraherar allt fler nya aktörer och koncept så finns kanske risken att den goda kliniska kvaliteten hamnar i passagerarsätet.

I förarsätet sitter då olika verksamhetsmodeller, betalningsmodeller, skönhetsideal eller ”snyggaste hemsidan i stan”.  Eller vad tror du?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Vem har rätt att ljuga?

Blogg / Anders Jonsson 10 Maj 2016
Dela artikeln

Definitionen, enligt SAOL, på ordet ljuga lyder ”tala osanning” eller ”narras”. Synonymerna rymmer kanske lite intressantare saker – fabulera eller dra en vals.

Under åren har olika medier, TV, tidningar och radio visat hur patienter inom tandvården lurats på pengar efter påstådda felaktigt utförda behandlingar.

Sättet på vilket det beskrivs följer ofta alla perfekta dramaturgiska grepp vi känner till.

Ensamstående arbetslös kvinna eller möjligen förtidspensionär som blir lurad på pengar av den försåtlige tandläkaren, allt för att det ska tjänas pengar. Spetsa med lite musik i moll samt en speakerröst av typen ”Marlboromannen” som ödesmättat berättar om händelseförloppet.

I reportaget får vi följa hur ansvariga inom tandvården försöker förklara eller kanske försvara vad som sagts och gjorts. Alldeles oavsett om det gjorts rätt eller fel är det lika olustigt varje gång för de som professionellt drabbas av jagande journalister.

Särskilt gäller det TV där vi ryser lite extra redan när den första förhandsvisningen körs och allt efter som spänningen ökar dagarna inför inslaget blir vi nästan andlösa inför vad som kommer att visas.

När vi sedan bänkat oss och lite nervöst tittar, funderar och gör någon form av analys blir vi nästan besvikna men också indignerade över på påhoppet på vår kår.

Besvikna att våra företrädare inte har någon ”Tandläkarjesus” som alla, verkligen alla, lyssnar till och tror på. Indignerade över att ingen förstår vårt svåra arbete med att uttolka de tusentals olika kombinationer som ryms inom TLV:s ramverk, besvärliga patienter, jobbiga politiker, långa arbetsdagar, höga kostnader, etc, etc, etc.

Har vi rätt att vara upprörda eller är vi bara känsliga med en yrkesstolthet som alltid går i första rummet?

Vi glömmer den kanske viktigaste uppgiften för media, bistå de svaga i samhället mot angrepp och övergrepp från myndigheter, företag, politiker och professionell oförståelse.

För journalister är vi inte alltid ”the good guys” utan kanske svåråtkomliga med hög akademisk utbildning och ett skråtänkande som sluter leden vid angrepp. En bransch som ständigt är politiskt intressant och känslig för utspel i valrörelser och från olika proffstyckare, allt från LO till PRO.

Vi har en stor del av våra intäkter som är privatfinansierade men i kombination med skattefinansiering.

Vidare är vi är en omtyckt och framgångsrik bransch med hög rating i kvalitetsindex, högst bland alla branscher, vilket för en journalist är en utmaning i sig. Alldeles självklart är vi ett intressant ”byte” såväl idag som framöver.

Har vi tillsammans någon möjlighet att påverka, informera eller kanske desinformera media? Och är det något vi ska ens försöka med? Kanske vore det både enklare och trevligare att bara smita undan, hoppas på att det dyker upp någon hetare nyhet nästa dag så att våra frågetecken glöms bort.

Nej, vi ska inte ducka. Med fakta i ryggen står vi starka och med trovärdiga företrädare kan vi ta debatten.

Men vi får vänja oss vid att ständigt vara ifrågasatta, i olika medier, i valdebatter, i maktens korridorer och kanske till och med på middagar i goda vänners lag.

För vår professionella trovärdighet ska vi då absolut inte dra en vals, fabulera eller ljuga för att vårt budskap ska nå fram!

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Karriär eller inte?

Blogg / Anders Jonsson 31 Mar 2016
Dela artikeln

Kan man, ska man och måste man göra karriär inom tandvård – vad innebär det att göra karriär – är det något vunnet med att göra det?

Har under det senaste halvåret haft förmånen att träffa och prata med studenter på våra fakulteter runt om i landet. Spännande och nyttiga möten för alla inblandade, gammal som ung.

Våra yngre blivande kollegor får en inblick i hur tandvården har sett ut, vilka förändringar som skett, var står vi idag och kanske viktigast – vilka tendenser finns inför framtiden.

Vi ”gamlingar” får också en bild av vilka förväntningar som finns på yrket och yrkeslivet efter examen. Gäller att vara receptiv och lyssna samt tänka till för att ge bra och belysande svar på ”drömmarnas mål”.

Kring frågan om karriär är det intressant att höra hur det funderas. Vid en rak fråga – ”Kan du tänka dig att bli chef? ” svarar cirka hälften av studenterna ja. Med chef då underförstått, klinikchef, ägare till en privat verksamhet eller akademisk klättring.

Frågan kan kanske, för en kandidat, vara avlägsen men den är ändå mycket relevant för planeringen och utvecklingen av tandvården de kommande åren.

På en kurs med 50 kandidater kommer det, utifrån ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv, utbildas runt 25–30 tandläkare vilka kommer att arbeta inom folktandvården samt 20–25 stycken som landar i privat verksamhet.

Vidare kommer 4–6 stycken att bli specialister samt möjligen också någon att bli utnämnd till professor.

Av de som verkat inom den privata sfären har de traditionellt sett varit ”privattandläkare” som drivit en egen verksamhet. I framtiden kan säkert hälften av de verksamma tandläkarna inom privat sektor istället vara anställda i större eller mindre kedjor/grupperingar. Samt att allt fler landsting väljer att bolagisera sin folktandvård vilket också påverkar strukturen och karriärvägarna.

Oavsett var vi hamnar ställs det allt högre krav på oss både odontologiskt och ansvarsmässigt – omvärldens krav skruvas upp. Kommer viljan/orken/glädjen att ta ytterligare steg mot ett chefsansvar att finnas där?

Räcker det med att du räcker upp handen och svarar Ja på ledningens frågor eller är det helt andra krav och förväntningar som kommer att ställas och kanske uppfyllas?

Från den perioden då du blev klinikchef med tjänsteår som enda merit, till dagens intervjuer, tester och urvalsprocesser har det passerat 10–20 år. På vilka meriter ska du leda en verksamhet på 2020- och 2030-talet?

Kommer aktörerna på tandvårdsmarknaden att utbilda anställda eller förväntas var och en göra det på eget bevåg?

Kombinationen av kliniskt verksam tandläkare plus klinikchefsskap, är det möjligt? Kanske ska det finnas ytterligare ett år på tandläkarutbildningen med ledarskap i fokus? Måste chefen överhuvudtaget vara en tandläkare?

Jag har inte svaren på alla frågor men det kommer helt klart inte räcka med att enbart vara en kliniskt duktig tandläkare för att dra ett allt större ledar- och chefsansvar.

Vad tror du?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Vem vill klaga på mig?

Blogg / Anders Jonsson 26 Feb 2016
Dela artikeln

Fick tillfälle att läsa Klagomålsutredningen SOU 2015:102 i veckan. Intressant läsning även om den primärt inte tar upp klagomål inom tandvården utan har fokus på hälso- och sjukvård.

Den ger en bra bild av vad är det patienten vill få till svar när de klagar på utförd vård eller dåligt bemötande. De vill ha en ursäkt och en förklaring av en namngiven, kompetent person, helst behandlande läkare eller sjuksköterska, inte någon anonym person på ”det stora sjukhuset”.

I en framtid där patientmakt är en central fråga måste klagomålen tas om hand på ett bättre och smidigare sätt. Förslagen som lämnas från utredaren Anders Printz är att vårdgivaren och patientnämnderna ska få ett större ansvar.

Utredaren skriver:

”I det nya klagomålssystem som vi föreslår ska patienten i första hand vända sig till vårdgivaren. Det är vårdgivaren som kan förklara vad som har hänt och som har möjlighet att vidta åtgärder som gör att patienterna får sina behov tillgodosedda, exempelvis genom uppföljande besök eller nya kontaktvägar. Vårdgivaren kan också bättre än någon annan beskriva vad som görs för att en negativ händelse inte ska inträffa igen samt vid behov ge patienten en ursäkt”.

I den rent praktiska hanteringen, utifrån patientperspektivet, beskriver Anders Printz vidare: ”Vi har gjort bedömningen att patientnämnden ska ha den funktionen och föreslår en ny lag som ska reglera verksamheten. Av lagen framgår att nämndernas huvuduppgift ska vara att hjälpa och stödja enskilda patienter att få svar av vårdgivaren. Patientnämnderna ska kommunicera med patienter så som det är lämpligt med hänsyn till frågans eller klagomålets art”.

Varför har då frågan om klagomål utretts? I direktiven till utredningen står bland annat att utredaren ska: ”analysera om en nationell funktion med uppgift att vägleda patienter och fördela klagomålsärenden till rätt instans kan bidra till en mer ändamålsenlig klagomålshantering och vid behov utreda möjligheten att inrätta en sådan funktion inom befintlig struktur”.

IVO är ”överhopade” med anmälningar som de i dagsläget saknar resurser för att hinna med. Resultatet blir att IVO inte mäktar med den tillsyn av verksamheter som av olika skäl inte sköter sig samt den så viktiga regelbundna kontakten med oss inom professionen.

I de senaste årens SKI-undersökningar (Svenskt Kvalitetsindex) ligger tandvården i topp av alla branscher när det gäller förtroende. En imponerande hög siffra år efter år såväl för privattandvården som folktandvården.

Mycket av förtroendet ligger i att vi bemöter våra patienter på ett nära och bra sätt, tar hand om synpunkter och rättar till de klagomål som finns på ett bra sätt, oftast lokalt.

En av de stora skillnaderna mellan tandvård och hälso- och sjukvård är kostnadsaspekten, att få en remiss till specialist skriven av läkaren på vårdcentralen upplevs av patienten som  en ”vinstlott”, men samma remiss inom tandvården innebär för patienten en merkostnad av varierande storlek.

Inom tandvården har vi sedan många år olika vägar för våra patienter att komma med klagomål. Verksamheter som är medlemmar i Privattandläkarna, där bland annat Praktikertjänst är medlem, omfattas av Privattandläkarnas egen klagomålshantering. Privattandläkarna har fyra regionala förtroendenämnder som hanterar alla typer av klagomål med undantag av prissättning. Därtill har Praktikertjänst en egen reklamationsnämnd. Det finns också en överprövningsnämnd, Centrala förtroendenämnden.

För patienter inom folktandvården kan man vända sig till landstingens patientnämnder eller andra likställda funktioner.

Mellan stolarna hamnar de patienter som går till en vårdgivare som inte är medlem i Privattandläkarna eller finns inom folktandvården. Som det ser ut idag har de två vägar att gå, antingen stämma vårdgivaren eller anmäla till IVO.

En sak behöver inte utredas, vi vet alla att framtidens patienter kommer att vara än mer utbildade, nyfikna och pålästa men också krävande vilket för oss inom professionen inte får komma som en överraskning. För vi ska väl kunna bemöta patientens googlade information professionellt med vår samlade kunskap. Eller?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Framtidens möten

Blogg / Anders Jonsson 22 Jan 2016
Dela artikeln

Tandvårdens utveckling har sedan många år vilat på flera stöttepelare. Den egen nyfikenhet, viljan att förbättra kvaliteten, krav från myndigheter, krav och önskningar från patienter, politikens ständiga förändringsvilja och inte minst det stora utbudet av fortbildning som funnits i alla år.

Vi kanske inte ska gå tillbaka till Hedenhös tid men kärnfrågan har alltid funnits – hur utvecklar vi professionen och våra verksamheter?

Kanske ett tillägg – vems är ansvaret, är det mitt eget eller ska det enbart styras av olika myndigheter och politiken?

Jag var själv på en ganska traditionell kurs under veckoslutet med föreläsning av en påläst, kunnig samt kliniskt driven kollega. Auditoriet bestående av både privata och folktandvårdskollegor, lyssnar, antecknar och ställer frågor.

I pausen finns en dentalfirma på plats, visar nyheter, material och bjuder på godis. Till kaffet höjs ljudvolymen, vi pratar om allt mellan himmel och jord, från patientfall till i vilken regi du jobbar till hur länge sedan det var vi gick ut Käftis … inte var det väl 10,20 eller 30 år sedan!

Kvällen ägnas åt middag med fortsatta samtal kring borden avbrutna av glada skratt, sorlet stiger i takt med att antalet rätter på menyn, och ja det blev dans också. Men även vid en ”bal på slottet” bryts förtrollningen och punktligt nästa morgon fortsätter vi vår kurs.

När vi lämnar kursen har vi nya kunskaper, vi har blivit styrkta i att det vi gör är ”state of the art”.

Men hur kommer våra ambitioner och vilja att utvecklas inom yrket att se ut i framtiden? Kommer ”the old school” med föreläsningar och ”hands on-kurser” att locka oss?

Har vi sett slutet på detta traditionella sätt – är det internet och andra kommunikationsvägar som ger oss nya verktyg? Annorlunda för en del, nytt för andra samt självklart för allt fler i vår uppbokade tillvaro.

På Youtube finns oändligt många filmsnuttar som ”förklarar och instruerar ” oss i allt, verkligen allt, som rör vår verksamhet. På Linkedin och Facebook finns grupper där det diskuteras och utbyts erfarenheter och tips, den mer vågade kanske även delger sina misstag.

Vad driver utvecklingen? Är det tekniken, nyfikenheten eller är det brist på tid eller en önskan till något nytt?

Det som kan kännas lite utmanande och oroande är risken för det uteblivna mötet, mellan föreläsare, kursdeltagare, samtalet över kaffekoppen eller erfarenheten och skrattet med din bordsgranne.

Ska dagens kurser med mötet mellan människor ersättas av mötet på internet och hur ska vi då göra det mänskligt? Klarar vi utmaningen?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Sökes: Engagemang

Blogg / Anders Jonsson 26 Nov 2015
Dela artikeln

Framgång kommer inte av sig själv, som våra idrottshjältar/hjältinnor säger. De tackar föräldrar, klubbar, tränare, lagkamrater, väder, skidor, däck …. ja listan kan göras lång.

Alla skäl tillsammans har skapat en grund för framgång, vilken sedan atleten har förvaltat väl.

Går det resonemanget att överföra till tandvården, var ligger grunden till vår framgång? Vad/vem har åstadkommit de förutsättningar vi har idag till att bedriva god tandvård? Ett axplock av skäl är kanske:

– Staten skjuter till sex miljarder till tandvårdsstödet
– Landstinget finansierar den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården
– Patienten har en hög medvetenhet om vikten av god tandvård och tandhälsa
– Tandvård kommer högst upp i kvalitetsmätningar

Finns förstås fler anledningar men sammantaget är de en del av orsaken till att 95 procent av barn och ungdomar samt 75 procent av de vuxna årligen besöker någon form av tandvårdsinrättning. I ett internationellt perspektiv mycket höga och bra siffror. Vi har en god tandvård men som, av olika skäl, inte når ut till alla.

Hur får beslutsfattare, finansiärer, folktandvård eller privata aktörer sin information och kunskap? Hur skapas kunskap och visioner om den framtida tandvården? Hur ska vi nå fler patienter? Hur får vi kunskap om var det ska byggas nya verksamheter? Hur planeras det och prioriteras det för utbildning till olika yrken inom tandvården?

I dagens komplexa samhälle krävs det starka röster, goda förbindelser samt TROVÄRDIGHET för att nå ut med information och till rätt mottagare.

Tillsammans har vi inom tandvården sedan slutet av 1800-talet jobbat med professionsfrågorna. Våra företrädare inom tandvården har över tid lyckats mycket väl – ibland har vägen varit något krokig och backig, en del återstår och allt ingår också i det spel som kallas demokrati. Såväl politisk som facklig som professionell.

Vi som idag är aktiva inom Sveriges Tandläkarförbund eller Riksföreningarna och täcker Sverige från norr till söder och öst till väst, jobbar med frågor för framtiden, våra åsikter stöts och blöts i respektive organisationer och debattens vågor ska gå höga.

Men vad krävs för att vi ska kunna ha det så? Jo, ett starkt engagemang för professionsfrågorna och en återväxt inom kåren.

Vad händer med återväxten när Hans, Peter, Chaim, Caroline, Anders, Margaretha och alla ni andra som jobbat hårt under 90- och 00-talet checkar ut?

Kommer Majid, Andreas, Linda och Beatrice och övriga 70/80-talister ta tag i stafettpinnen och checka in och arbeta med tandvårdsfrågorna i framtiden?

Eller är det en ny modell som krävs för ett engagemang – är det Facebook, Twitter, chattforum som är de nya kanalerna för påverkan – eller kanske inte alls?
Det är många, väldigt viktiga frågetecken i mina funderingar. Vem rätar ut dem? Sveriges tandläkarförbund, Tjänstetandläkarna, TEV eller du och jag?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Från enfald till mångfald

Blogg / Anders Jonsson 23 Okt 2015
Dela artikeln

På många områden diskuteras konkurrens och konkurrensens villkor. Hur utvecklas marknaden och vem bestämmer villkoren? Är det marknaden själv, kunden och leverantören, är det lagstiftaren i form av politiken eller det någonstans mitt emellan?

Tandvården var under 1970-, 80- och 90-talen en starkt reglerad marknad, intäkter genom en statligt styrd taxa, regler för vem som fick arbeta genom etableringskontroll samt att konkurrensen definitivt sattes ur spel genom en oförblommad subvention till en av de större aktörerna, folktandvården.

Ett paradigmskifte kom 1999 i form av den fria taxan samt fri etablering, vilket löste upp många knutar.

En dörr till en väl fungerande marknad öppnades på vid gavel: Egen prissättning, investeringar, omstruktureringar, budget i balans, löneutveckling, karriärutveckling, högre kvalitet, känslan av frihet, omstrukturering, från många få till fler större, från förvaltning till aktiebolag …

Den demografiska situationen idag, som visar på många unga tandläkare tillsammans med en lika stor grupp äldre, sätter fingret på frågan – hur ska framtidens tandvård bedrivas, ägas och organiseras?

Är det verksamheten i det lilla formatet eller är det en större samägd mottagning, vad ger bästa kvalitet och trivsel? Olika aktörer väljer olika koncept, folktandvården satsar på större kliniker i städerna, har svårt att bemanna i landsorten samt satsar på frisktandvård.

Privattandvården har historiskt bestått av kliniker i form av egna aktiebolag eller enskild firmor, och runt 40 procent i Praktikertjänst.

Idag finns flera kedjor, stora som små, i olika driftsformer och med ett allt större inslag av riskkapital. Tandvården ses som en omogen marknad vilken är den största drivkraften för riskkapitalet. EQT:s bud på Praktikertjänst och Industrikapitals ägande av Colosseum/Smile talar sitt tydliga språk.

Kommer det fler bud och uppköp framöver? Svaret är tveklöst ja!

Med kommande pensionsavgångar bland de tandläkare som byggt upp större privata verksamheter, kan det bli svårt eller till och med omöjligt att hitta köpare i form av en enskild tandläkare. Banker och andra finansieringsvägar säger nej till den personliga risken.

Det är då riskkapitalet erbjuder en finansieringsmöjlighet, eller varför inte något börsbolag som Capio eller Aleris?

Finns folktandvården kvar som idag med 21 olika huvudmän när Sverige är uppdelat i 7 regioner?

Blir det stora förvaltningar med flera tusen anställda, eller mindre uppdelade FTV AB? Kan inte ett landsting med en bolagiserad folktandvård välja att sälja ut denna? Jo, det är fullt möjligt med dagens politik och lagstiftning.

Närliggande branscher som gjort en liknande resa är optiker– och veterinärbranschen. Hur många Optiker Pettersson och Bengtsson finns det kvar?

Här har olika kedjor etablerat sig och tagit över i stort sett hela marknaden – och de flesta med riskkapital i ryggen. Veterinärbranschen genomgick på liknande sätt en formlig revolution där riskkapitalister idag står för huvuddelen av ägandet.

Blir det så för oss inom tandvården också, där patienten som gått hos tandläkare Anders Jonsson istället väljer folktandvården, Smile, Praktikertjänst, Oral Care eller något annat lokalt eller nationellt varumärke?

Resan har gått fort sedan 1999 och hastigheten ökar i riktning mot helt andra och nya strukturer. Till dig och mig inom professionen ställer jag frågan: Kommer vi tandläkare sitta i förarsätet eller i baksätet när framtidsbilen rullar fram?

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera

Tandvårdsstödet – en handelsvara?

Blogg / Anders Jonsson 17 Sep 2015
Dela artikeln

Under åren har väl kanske inget i vår bransch förändrats så mycket och så ofta som tandvårdsstödet eller tandvårdsförsäkringen som det hette i begynnelsen.

Att förändringar kommit och gått må väl vara en sak, men har ni någon gång funderat över varför utredningar tillsatts, förändringar föreslagits och, kanske helt eller delvis, genomförts? Hur ser orsakerna, till utredningarna och föreslagna förändringar, ut? Är det ministrars egna ambitioner, partiers valmanifest, statsfinansernas utseende, professionens intressen eller varför inte patienternas önskemål?

Från de stora penseldragen på 1960-talet till genomförandet 1974 var säkert den bärande tanken utveckling av Sverige till en välfärdsstat i en allt mer offentligt styrd kostym. Delvis färgat av ideologi, delvis en tro på att staten är den som är bäst skaffad att vara ”ägare”. Delvis av krav från befolkningen, delvis av krav från professionen.

Under åren har sedan besluten prövats och omprövats flera gånger om, utifrån diskussioner eller förhandlingar inom partier, mellan partier och andra intressenter.

Tandvårdsstödet har blivit en angelägenhet – handelsvara – för rikspolitiken inte minst i valtider.

Pigga ministrar har visat upp färgglada kurvor över tandhälsans utveckling, statens finanser och tillgången på tandläkare. Krydda det med den egna viljan att gärna bli omvald så landar det enligt svensk modell i en utredning, gärna enmansutredning, där alla tandvårdens intressenter får vara med och tycka.

Till slut lämnas slutbetänkandet över till, den kanske inte längre lika pigge, ministern.

Så långt frid och fröjd: vi har ju alla fått tycka till! Men det är nu den riktiga matchen börjar – FÖRHANDLINGEN.

Vem ska få vad i budgeten? Mjölksubventioner byts mot ROT-avdrag, stridsvagnar byts mot glesbygdsstöd, motorvägar byts mot nya högskolor och tandvårdsstödet byts mot Decemberöverenskommelsen.

Tandvårdsstödet är till för våra patienter och kan förändras, kanske till och med försvinna och vilken beredskap har tandvården och patienten för ett större uttag ur egen plånbok?

Eller för en mer planekonomisk modell, första steget finns som förslag i årets förhandling.

Vilken väg det än tar så måste professionen ha en beredskap för utfallet av förhandlingen – vi är ju trots allt ministerns ambassadörer i vår trevliga tandvårdsvardag!

Text: Anders Jonsson

Dela artikeln
Kommentera
Anders Jonsson
Anders Jonsson
Anders Jonsson har arbetat som tandläkare sedan 1984, först inom folktandvården och därefter inom Praktikertjänst med mottagning på Hisingen i Göteborg. Han har även varit engagerad i både Privattandläkarna, TEV och Sveriges Tandläkarförbund och ordförande för Praktikertjänst under tolv år. Drivs av en nyfikenhet på vad som står för dörren professionellt och politiskt och har bra koll på tandvårdspolitik vilket också kommer att märkas i blogginläggen.