Stockholm gick till fots

Krönika 9 Maj 2017
Dela artikeln

Vid fredagsfikat slog han till. Vi hann fika färdigt innan vi förstod vad som hänt. Långsamt kröp den otäcka verkligheten in och våra bullrester där på bänken verkade plötsligt komma från en annan tid. En tid när terror drabbade andra platser, inte Stockholm.

Redaktionen ligger i Gamla Stan, inte så långt från slottet och riksdagen, bägge skyddsobjekt av högsta prioritet som snabbt spärrades av. Det kändes märkligt att längs gatan plötsligt skymta tysta, posterade poliser i full kravallmundering bakom blåvita band. Bussar, tunnelbana, pendeltåg och tåg slutade gå. Stan tystnade, stillnade men solen sken som om ingenting hänt och alla fåglar tycktes sjunga särskilt vackert, som för att dränka ljudet från helikoptrar och polissirener. En mycket märklig känsla, som även många jag känner beskriver från denna fredagseftermiddag då terrorn kom till stan. Och Stockholm gick till fots hem i kvällen, lämmeltåg av människor över broar och längs kajer, tysta och beslutsamma med mobilen i örat. ”Är du ok?” ”Kan du ta dig hem?” ”Kan du hämta barnen?”

Och så söndagen. Jag är normalt ingen folksamlingsälskare och håller mig helst undan manifestationer och andra stora sammankomster. Men den här gången kändes det viktigt att sluta upp på Sergels torg, som ligger bara ett stenkast från platsen för dramat. Där i solen stod vi, tusen och åter tusen, alla åldrar, alla samhällsklasser och härkomster, tysta i en minut. Ingen enda mobil ringde, allt var stilla, tyst, andäktigt, starkt. Och när en främling krokade i min arm kom till min förvåning tårarna. En sorts visshet växte sig också stark att detta onda inte har någon framtid här hos oss. Så kändes det där i söndagssolen på Sergels torg.

I Tandläkartidningen berättar vi då och då, som till exempel i förra numret, om människor som kommit hit från platser där terror och krig varit vardag i åratal. Deras berättelser har efter den 7 april fått en ny innebörd för mig.

I detta nummer, som ju redan var färdigplanerat när lastbilskatastrofen på Drottninggatan inträffade, får du i stället träffa några svenska tandläkare som etablerat sig i England. Mycket är ovisst kring deras framtid som utlänningar när brexit, processen kring utträdet ur EU, nu drar igång på allvar. Du får också träffa Andreas Cederlund, sakkunnig entusiast på Socialstyrelsen och i det tvärprofessionella team, OMO-teamet, som sedan tio år finns i Skåne för barn med oralmotoriska funktionshinder. Vi har i ett samarbete med tidningen Tandteknikern kartlagt hur det ser ut på olika håll i landet med upphandlingar av teknikerarbeten, en ständig källa till klagomål. Har du egna erfarenheter av hur det kan bli? Hör av dig och berätta!

På våra vetenskapliga sidor får du veta mer om den multifunktionella osteocyten.

Hilda Zollitsch Grill, chefredaktör

Text: Hilda Zollitsch Grill

Dela artikeln
Hilda Zollitsch Grill
Hilda Zollitsch Grill
Tandläkare och journalist. Chefredaktör och ansvarig utgivare för Tandläkartidningen sedan 2016. Det här är en personlig krönika. Åsikterna är mina och speglar inte nödvändigtvis Tandläkarförbundets ståndpunkter.

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Problem med inloggningen? Kontakta redaktionen: redaktionen@tandlakartidningen.se