Som ny chefredaktör på Tandläkartidningen i mitten av nittiotalet mötte jag två företeelser som sedan har hängt med genom åren: motsättningar inom förbundet och en i god bemärkelse stark kåranda. Jag märkte snart att problemen i organisationen främst utspelade sig på central nivå medan de enskilda tandläkarna mer ägnade sig åt att värna om den kollegiala gemenskapen. Visst konkurrerade folktandvård om vuxenpatienterna vilket kunde leda till konflikter också på tandläkarnivå, men över sådana detaljer svävade ändå de sammanhållande värdena och yrkesgemenskapen. Organisationstrubbel kunde pågå i toppen, men tandläkare i allmänhet pratade mest om odontologi, etik och – på den tiden – arbetsmiljö och arbetsmarknaden för tandläkare. Precis som nu.
Då som nu understryker de flesta tandläkare som tar till orda om problem i organisationen att konflikterna är svåra att förstå, att det är omöjligt att hänga med i svängarna men att en sak i alla fall är säker: de vill ha någonstans att mötas som kolleger. De vill ha sitt förbund, sina förbundskurser, sin riksstämma och tillgång till förbundets medlemslogotyp. Och de vill ha Tandläkartidningen.
Nu har Privattandläkarna, och därmed alla dess medlemmar, lämnat Tandläkarförbundet. Jag har ingen anledning att tycka något om bakgrunden och beslutet. Men en konsekvens är att cirka 3 000 privattandläkare egentligen inte skulle få det här eller, under obestämd tid, några andra nummer av Tandläkartidningen eftersom den är en medlemsförmån i förbundet.
Det vore enkelt och logiskt att tydliggöra den här konsekvensen av utträdesbeslutet genom att hålla inne tidningen. Men det skulle drabba läsare som inte har anat alla praktiska konsekvenser av ett beslut i den egna föreningen. Jag vill inget hellre än att Tandläkartidningen också fortsättningsvis ska nå hela kåren och vara en del av den gemenskap som de flesta uppriktigt värnar om. Därför hoppas jag att en tillfällig lösning på privattandläkarnas medlemskap i förbundet snart är på plats så att de tandläkare som vill ha sin tidning ska få den utan avbrott.
