Xylocain – en nervkittlande historia
Kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist. Kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist.

Xylocain – en nervkittlande historia

3 Maj 2012
Dela artikeln
1943 lyckades äntligen de båda kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist; efter många års forskande och experimenterande hade de uppfunnit Xylocainet. De blev rika på kuppen, så också Astra, medan Pharmacia fick stå där med lång näsa.

I Tandläkartidningen nummer 2 1948 publicerades den första artikeln om det nya och revolutionerande medlet: »Xylocain ett nytt bedövningsmedel.« Artikeln var resultatet av en tvåårig klinisk prövning. Denna visade bland annat att Xylocainet hade »synnerligen korta tillslagstider«. Man jämförde då med det tidigare och vanligen använda Novocainet. Den kliniska studien visade också att Xylocainet hade förmåga att snabbt tränga igenom käkbenet, vilket var betydligt svårare för Novocainet. Den största skillnaden mellan de båda medlen var dock enligt artikelförfattarna Xylocainets ringa inverkan på patientens allmäntillstånd.

Jakten på det perfekta bedövningsmedlet började redan omkring 1860. Då renframställde den tyske kemisten Albert Niemann kokain ur kokabladens vita saltinnehåll. Samtidigt använde Siegmund Freud pulvret för att avvänja en morfinist från sitt missbruk. I samband med detta noterade patienten att munslemhinnan för en stund blev känslolös.

Denna iakttagelse lämnade Freud vidare till ögonkirurgen Carl Koller, som testade kokainet på sig själv och sina arbetskamrater. Kokainet fungerade som bedövningsmedel. Regionalanalgesin var född. Baksidan med kokainet var dess beroendeframkallande verkan. Ett exempel på detta var kirurgen William Halsted, som 1885 lade medicinhistoriens första perifera nervblockad genom att injicera kokain mot sin egen mandibularisnerv. En följd av den upprepade användningen av kokainet blev att han blev drogberoende.

Hejdlöst testande

Under de första fyra decennierna av 1900-talet var det mest använda lokalbedövningsmedlet Prokain, vars upphovsman var tysken Alfred Einhorn. Medlet lanserades senare som Novocain. Det var kemiskt närbesläktat med kokainet. Men Novocainet hade sina brister;  effekten var ganska kortvarig, vilket krävde upprepade injektioner. Kemisten Nils Löfgren vid Stockholms Högskola tog sig an problemet med att hitta ett bättre bedövningsmedel tillsammans med den äldre kollegan Holger Erdtman. De gjorde ett stort antal försök, men inget av dessa gav ett bättre resultat än Novocainet.

När Erdtman var ute ur bilden knöt Nils Löfgren till sig kemistudenten Bengt Lundqvist, som hejdlöst testade olika synteser på sig själv. Bland annat lade han vid ett tillfälle spinalbedövning på sig själv med hjälp av en spegel. 1943 var året då de båda kemisterna slutligen syntetiserat fram den aktiva substansen lidokain. Det nya lokalbedövningsmedlet fick namnet Xylocain. Sammanlagt fanns sju namnförslag. Xylocain var nummer ett, Cyclocain nummer två, sedan Amidocain, Anecain, Visicain, Visin och Visinal. Att kemikalien m-xylidin ingår i medlet kan ha inspirerat till namnet, liksom det tidigare använda medlet Prokain.

Kontrakt värt guld

De båda kemisterna erbjöd Pharmacia att köpa rätten till Xylocainet, men företaget tackade nej. En förklaring som nämns är att man inte hade tillräckligt förtroende för Bengt Lundqvist och Nils Löfgren, en annan förklaring är att man inte insåg Xylocainets potential, en tredje förklaring är att företaget hade fullt upp med att ta fram det nya plasmaersättningsmedlet Dextran.

Däremot insåg Astra möjligheterna. 1948 skrevs kontraktet, vilket innebar att Nils Löfgren och Bengt Lundqvist fick 10 000 kronor kontant och skulle få ytterligare 5 000 kronor när produktionen väl kommit i gång. Utöver detta skulle de få dela på fyra procent av försäljningsavkastningen i 17 år, vilket visade sig bli en riktig guldgruva för dem. För Astras del blev det också en guldgruva; Xylocainet skulle bli deras största succé och bädda för andra satsningar. Huruvida det är sant eller inte förtäljer inte historien, men det sägs att Nils Löfgren eller Bengt Lundqvist under tågresan till kontraktsförhandlingen med Astra kom på att man hade glömt att testa preparatets egenskaper vid tandbedövning, och att den ene av dem därför gick in på tågtoaletten för att göra en provinjektion i munhålan på sig själv. Sant eller bara en skröna – en bra historia är det i alla fall.

En drivande kraft på Astra var kemisten Bengt Sjögren, som ledde utvecklingen fram till färdig kommersiell produkt. När Xylocainet marknadsfördes skrev han: »Xylocainet uppvisar en kombination av egenskaper, som icke är känd från något annat preparat. Det är utan tvivel det mest idealiska medlet i sitt slag och torde utgöra det viktigaste framsteget inom lokalanestesin sedan prokainet infördes.« Men det kom ett bakslag; Xylocainet visade sig orsaka svåra irritationer och svullnader hos en rad tandläkarpatienter.

Nils Löfgrens vänner berättar att han tog biverkningarna som ett personligt misslyckande. Bengt Lundqvist däremot reagerade annorlunda och tog sig an problemet metodiskt;
han samlade in fakta om patienterna och deras tandläkare, och fann att det bara var ett fåtal tandläkare och bara vissa kliniker vars patienter hade drabbats. Det sägs att han till och med
sökte upp vissa tandläkare anonymt för att bli behandlad och för att studera hur de hanterade sprutorna. Det visade sig att problemen uppstod när medlet drogs upp i metallsprutorna och sprutorna sedan blev liggande innan de användes. Ibland drogs medlet upp i sprutorna på morgonen för att användas senare under dagen. Under tiden utlöstes vissa metaller från sprutorna, vilket orsakade problemen hos patienterna. När medlet testades kliniskt hade man använt sprutor av glas. Byte av rutiner och sprutor löste problemen.

När väl Xylocainet hade godkänts i USA gick affärerna för Astra och de båda kemisterna som smort. Och de fick lite draghjälp; Xylocainet blev mycket uppmärksammat när påven Pius Xii behandlades för sin hicka med bedövningsmedlet. I påvens fall orsakades hickan av en nervförlamning, som var livshotande. Xylocainet bedövade nerverna, och därmed försvann hickan. Ännu mer publicitet blev det när USA:s president Eisenhower behandlades med Xylocainet för sina hjärtproblem.

Hur gick det då för de båda kemisterna? Jo, ekonomiskt välbeställda blev de. Nils Löfgren utnämndes till professor vid Stockholms universitet. Han dog 1967, 54 år gammal. Bengt
Lundqvist föll 1952 nedför en trappa på Kemikum vid Stockholms Högskola. Han ådrog sig en kraftig skallskada, som följdes av en hjärnblödning. Han dog 1953, 31 år gammal.

Text: Mats Karlsson

Dela artikeln
Taggar:

Kommentera artikeln:

Dina åsikter, synpunkter och kunskaper är viktiga för oss men vi vill att kommentarerna håller en god och konstruktiv ton.
Kommentarer till artiklarna förutsätts skrivas i första hand av personer med yrkesmässig anknytning till ämnet.
För att kommentera måste du registrera dig genom att ange ditt namn och din mejladress. Du får vara anonym men tänk på att din kommentar får mer tyngd om du skriver den under ditt riktiga namn. Observera att du själv är ansvarig för det du låter publicera i kommentarsfältet på tandlakartidningen.se.

Observera att du måste klicka på en länk i mejlet som skickas till e-postadressen som du har angivit för att din kommentar ska bli synlig för andra läsare.

Läs tandläkartidningens kommentarsregler

Genom att kryssa för "Jag har läst och förstått villkoren för kommentarinlägg på www.tandlakartidningen.se" godkänner du dessa villkor och förbinder dig därmed att följa dem. Vissa förändringar i villkoren kan komma att göras efter hand.