Äldre får nödvändig tandvård för sent
När en äldre person börjar avboka eller utebli från besök, bör tandvården ringa för att boka en ny tid om patienten inte själv hör av sig inom ett par månader.

Äldre får nödvändig tandvård för sent

2 feb 2012
Dela artikeln
Uppsökande och nödvändig tandvård kommer in alldeles för sent. Många äldre skulle behöva ökat stöd flera år tidigare för att undvika att munhälsan kraftigt försämras.

Det är alltför vanligt att personer som regelbundet har besökt tandvården under vuxenlivet får en lucka på flera år utan tandvårdsbesök innan de blir berättigade till uppsökande och nödvändig tandvård. Det anser Inger Wårdh, tandläkare och docent med inriktning på gerodonti, på Karolinska institutet. Munhälsan hinner ofta försämras kraftigt under de åren.

Inger Wårdh ser det som ett systemfel. Ribban ställs för högt. Någon form av uppsökande tandvård borde sättas in så fort äldre börjar utebli från sina vanliga tandvårdsbesök på grund av sjukdom eller för att de inte orkar.
– Systemet fungerar inte tillfredsställande som det är i dag, säger hon.
– Tanken var att uppsökande och nödvändig tandvård skulle ha en profylaktisk effekt, men eftersom man ska vara gravt omvårdnadsberoende för att få dessa förmåner, har munhälsan ofta hunnit försämras kraftigt efter flera års utebliven tandvård.

Ett annat problem är att det krävs stora administrativa insatser innan äldre kan få rätt till uppsökande och nödvändig tandvård. Det råder fortfarande okunnighet om reformen bland många aktörer inom äldrevården, vilket gör att stödet inte självklart når de berättigade. Detta gäller främst omvårdnadsberoende äldre som bor hemma. De blir fler och fler, samtidigt som antalet äldre på särskilda boenden minskar.
– Man kan inte förvänta sig att en överbelastad tandvårdsapparat ska engagera sig i att jaga tandvårdsstödsintyg. Identifieringen av de berättigade borde kunna ske på ett enklare sätt, anser Inger Wårdh.

– När en äldre person får trygghetslarm hemma är det ett tecken på att något har hänt i livet. Uppsökande och nödvändig tandvård skulle kunna sättas in samtidigt, föreslår hon.
Exakt vad som ska göras för att förbättra systemet är till stor del en kostnadsfråga.
– Att ge alla äldre tandvård till hälso- och sjukvårdstaxan är kanske alldeles för dyrt, men någon form av subventionering behövs nog, för många äldre drar sig för att besöka tandvården på grund av kostnaden.

Brist på kontinuitet

Brist på kontinuitet vad gäller uppsökande och nödvändig tandvård är ett annat problem. Tjänsterna upphandlas av landstingen. Priset är ofta avgörande, även om byte av vårdgivare innebär en kvalitetsförsämring eller att personalen som gör munhälsobedömningar och utbildar vård- och omsorgspersonal byts ut.
– I värsta fall kan det innebära att de äldre, anhöriga och personalen får dubbla budskap om hur munhygienen ska skötas. Ett system med kommunalt anställda tandhygienister skulle troligen fungera bättre. Då finns det en klart angiven, ansvarig person att vända sig till, säger Inger Wårdh.

För enskilda tandvårdsgivare finns det ändå mycket som kan göras för de äldre. En viktig sak är att reagera när de avbokar eller uteblir från besök. Om en äldre patient inte hör av sig inom ett par månader för att boka en ny tid, bör tandvården ringa patienten, tycker hon. Det är ett sätt att markera att tandvården är viktig.

Bättre samarbete behövs

Ett annat »glapp« som Inger Wårdh tycker är problematiskt är glappet mellan tandvården och sjukvården.
– Tandvården borde automatiskt komma in i hälso- och sjukvårdssystemet när det gäller de äldre, speciellt eftersom minskade tandvårdskontakter brukar gå hand i hand med ökade sjukvårdskontakter, säger hon.

– Många som arbetar inom sjukvården har ingen aning om det särskilda tandvårdsstödet, och då kan de inte informera sina patienter om det.

En annan brist är att tandvården inte automatiskt finns med i sjukvårdsteamet. Många professioner samverkar, till exempel läkare, dietist, sjukgymnast, arbetsterapeut – men sällan tandvårdspersonal. Munnen hamnar utanför.

När äldre kommer i kontakt med geriatriken vore det ett bra tillfälle att också titta i munnen och se om det även där finns behov, tycker hon. Frågan har drivits när det gäller patienter som har fått stroke. Inger Wårdh hoppas på en förbättring nu när oral hälsa har förts in som en del i kvalitetsregistret Senior alert. Registret har byggts ut sedan 2010 för att motverka undernäring, fall och trycksår – och nu även dålig munhälsa – hos äldre. Senior alert omfattar vårdtagare som är 65 år och äldre. Målet är att samtliga kommuner och landsting ska ansluta sig.

Satsa även på yngre äldre

Inger Wårdh skulle vilja införa ett gratis pensionärsbesök hos tandläkare eller tandhygienist för personer som fyller 65 år. Det skulle vara ett bra sätt för äldre som inte går till tandvården regelbundet att etablera en kontakt, och ett tillfälle att komma överens om kortare kontrollintervaller för dem som behöver det. Besöket skulle kunna omfatta kontroll av munnen, muntlig information förstärkt med en broschyr samt extra fluor.
– Man behöver inte bombardera med information, utan ge en sorts medvetenhet om saker som kan hända i munnen när man blir äldre och hur man kan förebygga problem.

I väntan på gratis pensionärsbesök eller generella rekommendationer om särskild information till äldre, finns det inget som hindrar att tandläkare själva bestämmer sig för att systematiskt informera äldre patienter.
– 65 år är inte så tokig ålder för det. Det händer saker och ting när man går i pension, och det är viktigt att man inte glömmer bort munnen.

Framförhållning och engagemang

Att undvika »katastroffall« kräver framförhållning och engagemang redan på ett tidigt stadium. Det gäller att försöka förutse risker och bromsa försämringar i munhälsan så fort som möjligt.
Patienterna måste tänka på vad som behövs för att de ska vara friska i munnen livet ut.
– Man måste reflektera över det i god tid, och tandvården kan hjälpa dem med det, säger Inger Wårdh.

Förr kom de flesta patienter till tandvården minst en gång om året. I dag är de många som har glesare besöksfrekvens, och det innebär att rätt mycket kan ha hänt mellan besöken.
– Det är ganska vanligt med patienter där det inte har hänt så mycket under många år, men så plötsligt börjar de få karies. Ofta handlar det om blodtrycksmediciner eller andra läkemedel som påverkar saliven. Det sker kanske redan tio år före pensioneringen.

– Det är inte säkert att patienten märker av muntorrhet. Vi har en tendens att anpassa oss efter successiva förändringar, konstaterar Inger Wårdh.

Vad gör man när man ska behandla en äldre patient med stora vårdbehov? Ska man förbättra, bevara eller lindra? Hur ambitiös ska man vara? Implantat eller inte? Fastsittande eller avtagbara konstruktioner? Extrahera tänder eller låta bli?

Besluten beror på många faktorer, inte minst patientens eller de anhörigas önskemål, men några generella råd har ändå Inger Wårdh.
– Gör det inte för krångligt för patienten, säger hon.

Begränsad skötsel

Tandteknikern har en viktig roll vad gäller protetik. Både fastsittande och avtagbara konstruktioner måste vara lätta att rengöra och det måste vara möjligt att reparera, justera och bygga ut dem.

När man gör exempelvis nya lagningar eller konstruktioner är det viktigt att sätta in profylax som är lämpad att bevara dem. Går det inte, bör man överväga en annan lösning.
– Det finns i dag många som får omfattande behandlingar efter till exempel en stroke, trots att förutsättningarna för den dagliga skötseln är högst begränsade. Tyvärr ser man ibland implantat eller protetiska konstruktioner som man aldrig borde ha börjat med, säger Inger Wårdh.

»Om det vore min mamma?«

Med mycket dementa patienter eller när patienter närmar sig livets slut får man lägga ambitionsnivån lägre. Då handlar det om att hålla rent och undvika infektion. Ta bort tänder som sitter oroväckande löst, men lämna rotrester som förfaller harmlösa, råder Inger Wårdh.
– Gör behandlingen mer besvär än nytta kan man avstå.

Sådana beslut ska dock alltid noteras i journalen och omprövas vid behov. Som vägledning kan det vara bra att ställa sig frågan »hur skulle jag göra om det vore min mamma?«.

Text: Janet Suslick

Foton/Illustrationer: Illustration: Anna Ödlund

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch