Autonomi saknas – hur hantera detta?

Autonomi saknas – hur hantera detta?

4 jan 2012
Dela artikeln
Tandläkartidningen avslutar här sin serie om etiska frågeställningar inom tandvården. Ledamöterna i Tandläkarförbundets etiska kommitté har utifrån olika fall belyst en rad etiska problem. Sist ut i serien är Boo Petersson, tidigare verksam som tandläkare vid Tandvårdscentralen i Lund. Han har också arbetat på folktandvårdens kansli och Försäkringskassan, och är nu verksam som privattandläkare i Malmö.

Patienten är en äldre helt omvårdnadsberoende man. En stroke har resulterat i såväl hemipares som afasi. Mannen vårdas i hemmet med hjälp av hemtjänst, distriktssköterska och familjeläkare. Hemtjänsten har ofta påtalat behovet av tandvård, men patienten har inte genomgått någon munvårdsbedömning eller fått intyg om nödvändig tandvård.

En dag ringer distriktssköterskan och informerar om att patienten är svullen på vänster kind. Patienten får en akuttid. När patienten kommer har han en miserabel oral status. »Svullnaden« är en spontant lossnad 36:a som ligger i omslagsvecket. Flera tänder kommer sannolikt att gå samma väg. Med mycket möda tas nödvändig röntgen.

Medföljande personal är orolig för mannen och önskar att behandling genomförs omedelbart. Patienten måste dock premedicineras. Kontakt med familjeläkare tas, som först då aspirationsrisken påtalas ger allmänna hälsoupplysningar och information om premedicinering. Nödvändiga extraktioner görs och oh-instruktion/behandling ges av tandhygienist via upprepade hembesök

 

Boo Petersson svarar:

Här är det helt klart att patientens autonomi är satt ur spel. Patienten vårdas i hemmet och har tillsyn av hemtjänst, distriktssköterska och läkare, men ändå har patienten inte fått den tandvård som han är i behov av, och det är mycket allvarligt. I Sverige genomförs uppsökande verksamhet vid institutioner och boenden av olika tandvårdsaktörer. Tyvärr faller de som bor i eget boende och får hälso- och sjukvård i hemmet mellan stolarna. De är inte alltid kända av tandvården. Detta är ett sådant fall.

Först när läget är akut får han hjälp. Fallet visar på en stor brist; patienten borde ha fått en munhälsobedömning efter att någon av dem som vårdat honom kontaktat kommunens biståndshandläggare, och fått rätt till nödvändig tandvård.

 

Hemtjänsten hade ju påtalat att patienten hade behov av tandvård – varför hände inget förrän läget blev akut?

Naturligtvis borde hemtjänstpersonalens påpekanden ha tagits på allvar. Tandvårdsförordningen ger dessa patienter rätt till munhälsobedömning och eventuellt därefter nödvändig tandvård. En förklaring till att inget skedde kan vara att det saknades kunskap hos vårdpersonalen om patientens rättigheter, vilket i sig är mycket olyckligt eftersom det handlar om en patient som inte själv kan föra sin talan. Nu ledde bristerna till att den orala hälsan försämrades och att läget blev akut. Eftersom patienten led av afasi och inte kunde meddela sig var det extra viktigt att munhälsan kontrollerades.

 

Är detta ett unikt fall?

Nej, vi som arbetar inom tandvården ser då och då liknande brister. Kunskapen om patienternas rättigheter till nödvändig tandvård har viserligen blivit bättre, men mycket mer kan göras. Hemtjänstpersonalen arbetar ofta under mycket pressade förhållanden, och det är förståeligt att det kan bli fel. För att komma till rätta med bristerna måste cheferna inom exempelvis hemtjänsten utbildas i regelverket.

 

Patienten kom akut, och det fanns krav från medföljande personal att genast behandla – finns några etiska betänkligheter mot att sätta igång en direkt behandling?

Givetvis ska patientens akuta besvär om möjligt avhjälpas omedelbart. Om vårdbehovet är omfattande måste därefter en behandlingsplanering ske i samråd med patient, anhöriga och patientens vårdpersonal.

 

Familjens läkare tycks inte heller ha tagit patientens hälsotillstånd på allvar – kunde han ha agerat på ett annat sätt?

Naturligtvis är det märkligt att läkaren först när aspirationsrisken påtalades gav allmänna hälsoupplysningar om patienten och information om premedicinering. Läkaren har tydligen inte förstått hur viktigt det är att komma till rätta med infektioner i munnen och därmed undvika andra kroppsliga komplikationer.

 

Text: Mats Karlsson

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören. redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch