Konflikt i personalgruppen – vad gör man?

29 jun 2011
Dela artikeln
Detta är den fjärde artikeln i Tandläkartidningens serie med frågor och svar om ledarskap i tandvården. Frilansjournalisten Malin Bergh ställer frågorna och ledarskapskonsulten Mona von Bahr svarar.

Fråga:

På en folktandvårdsklinik finns en surdeg som jäst ett tag. En yngre tandsköterska som började för inte så länge sedan, verkar inte trivas, och verkar mer vara kvar för att hon inte

hittar något bättre arbete. Hon utför sitt arbete korrekt men oengagerat. Hon kommer nästan alltid lite för sent, och går nästan alltid lite för tidigt. Hon har en ständig air av missnöje omkring sig och kommenterar ofta när något på kliniken inte går bra. De övriga i personalen förhåller sig avvaktande men blir sedan alltmer besvikna. Missnöjet pyr, personalen tycker att arbetsledningen är slapp som inte gör något, eller inte låtsas se. Till slut tänker de, att om hon kommer undan med att bete sig så här, varför ska vi anstränga oss?

Mona von Bahr svarar: 

Personalen är uppenbarligen inte säker på vad den nya tandsköterskan tycker om sitt arbete och sin arbetsplats. De verkar tänka: »Om hon inte trivs, varför slutar hon inte?« Det tycks inte heller vara någon som pratar med henne. I stället skapas en massa fantasier kring hennes person, fantasier som kan bidra till många missförstånd och konflikter. Fråga henne i stället hur hon trivs på sin nya arbetsplats och hur hon uppfattar sina arbetsuppgifter!

Arbetskamraterna har sett att hon utför sitt arbete korrekt. Men vet tandsköterskan om att de är nöjda med hennes arbetsinsatser?
Ge henne positiv feedback på det som är bra. De flesta som börjar på en ny arbetsplats är osäkra på om de gör ett bra jobb och om de duger för den de är. Därför är det jätteviktigt, särskilt i början av nya relationer att bekräfta varandra och att ge en återkoppling på det som är positivt. Bekräftelse skapar trygghet och är bränslet som håller människor i rörelse. Blir hon bekräftad har hon lättare att ta emot konstruktiv kritik utan att behöva känna sig värdelös. Konstruktiv kritik är att tala om vad som inte är bra samtidigt som man ger förslag på hur det kan göras på ett annat sätt.

Tandsköterskan kommer ofta för sent och går för tidigt. Det verkar inte vara någon som ser den nya tandsköterskan, så hon tycker att hon kan komma och gå som hon vill, ingen bryr sig ändå. Det är chefens uppgift att vara tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej på arbetsplatsen. En sådan sak är tider; här passar vi tiderna och det är inte okej att komma för sent eller att gå tidigare.

 Tandsköterskan kommenterar ofta när något på kliniken inte går bra. En anledning kan vara att hon känner sig osäker och tror att hon höjer sig själv genom att tala om att andra gör fel. Tyvärr blir det alltid fel effekt. Men det kan också vara så att på denna arbetsplats ger man bara feedback på det som inte fungerar. Det är viktigt att personalen kan tala med varandra om det som inte är bra utan att någon ska känna sig sämre eller värdelös. Syftet är ju att alla ska utvecklas och att arbetsplatsen ska förbättras. Ett knep att ta udden av kritik Mona von Bahr är att säga något positivt om den personen som kritiseras, då brukar den typen av kommunikation upphöra. Kritikern får inget medhåll.

 Till sist: Chefen måste ta ansvar över sitt ledarskap genom att tydligt informera om hur de arbetar på denna arbetsplats, vad tandsköterskans uppdrag består av, och vad hon kan förvänta sig av chefen. Chefen måste också introducera henne för de andra så att hon känner sig välkommen. Ett tips är att hon och chefen eller tandläkaren hon jobbar tillsammans med gör en spegling av dagen varje dag under några veckor. Stäm då av hur hon trivs, hur det känns och vad hon tycker om arbetsuppgifterna, arbetskamraterna och arbetsplatsen.

Genom spegling får chefen en uppfattning om vilket stöd den nyanställde behöver. Det är också ett sätt att lära känna varandra, där båda får tala om hur det är att arbeta tillsammans och det förebygger också missförstånd och tränar förmågan att reflektera.  Arbetskamraterna å andra sidan måste förstå varför de är på arbetet, att de har samma mål, nämligen att behandla patienter. De har inte valt varandra men för att nå målet måste de samarbeta. Då krävs det kommunikation, där de bland annat ska tala om hur de ska bete sig mot varandra.
Arbetsgruppen behöver också reflektera över hur de tar emot nya kolleger, och hur de initierar nya personer i gruppen.

Text: Malin Bergh

Dela artikeln
  1. Kommentar från Anonym Anonym 14 april 2012:

    Hej Mona!
    Jag har haft samma problem i min första arbetsplats!
    Kom ut som nyutexaminerad tandläkare till en folktandvårdsklinik och ville få bekräftelse på vad jag gör, är det bra? Jag har lärt mig göra så i skolan,hur gör andra tandläkarna? Istället blir jag förklarad oduglig och mina sköterskor går och tjallar på chefen, Chefen vill hellre ha bättre relation med sina sköterskor än sin nya Tandläkare och ju längre det går jag förstår jag att det pågor extremt mycket negativa snack bakom min rygg, till slut orkar jag inte jobba på den där kliniken, sedan börjar chefen själv med att odugligtförklara dig och ge dig sämsta möjliga referens när du ska söka ett nytt jobb.
    Nu har jag hittat ett mycket bättre jobb med mycket trevligare och hjälpsammare kollegor och personal, men det känns aldrig bra att söka nytt jobb utan att lämna referens, speciellt när man är ny och vill hellre ha bra handledning än att gå ut och prestera,mängdmässigt.

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören. redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch