Redan vid invigningen av riksstämman konstaterade Tandläkarförbundets ordförande Gunilla Klingberg att Sverige inte har världens bästa tandvård – längre – och lade till att vi säkert har en del att lära av andra.
Som moderator för symposiet inledde professor Lars Gahnberg, chef för hälsoodontologiska enheten vid folktandvården i Västra Götaland, med att pröva tanken på att själva utgångspunkten för symposiet kanske var irrelevant: kan man över huvud taget mäta framgångar i tandvården? Vad ska man i så fall mäta? Och för vem ska tandvården vara bra?
Panelens fyra samhällsodontologer Dorthe Holst, Norge, Lone Schou, Danmark, Eeva Widström, Finland och Björn Söderfeldt, Sverige var inne på samma linje: Frågan i symposiets rubrik är nästan omöjlig att besvara.
Vad är framgång?
Efter att enkelt ha enats med åhörarna om att Zlatan Ibrahimovic är världens bäste fotbollsspelare undrade Dorthe Holst hur det kan komma sig att alla kan vara så eniga om den saken.
– Därför att han gör mål, svarade hon själv. Vi är helt enkelt eniga om att det är det som är kriteriet på framgång. Men när det gäller tandvård är det inte lika lätt att enas om ett kriterium. Är man bäst om man producerar mesta möjliga tandvård? Eller den dyraste tandvården? Eller har störst andel offentlig tandvård?
Även Lone Schou undrade hur man kan mäta vem som är bäst, men om man gör ett försök med några olika parametrar visar det sig att Sverige är »bäst« när man räknar antal tandläkare per capita, Danmark »bäst« när det gäller hur mycket pengar man satsar på tandvård per capita och andelen kariesfria 12-åringar, Norge är »bäst« på antal tandläkarbesök per år, medan Fär-
öarna är »bäst« på att få 15-åringar att borsta tänderna två gånger om dagen.
– Alla nordiska länder är framgångsrika oavsett vilka indikatorer vi använder, sade Lone Schou. Men nu ser vi i våra länder ökade skillnader i tandhälsa, vilket är ett etiskt dilemma i alla västländer.
Bättre än alla andra länder
Eeva Widström presenterade statistik som visade att »Sverige är bättre än alla andra länder«; det handlade bland annat om befolkningens upplevelse av sin tandhälsa och den stora andel som har egna tänder långt upp i åren. Men om man använder fler parametrar konstaterade hon precis som Lone Schou att bilden snarare är den att alla de nordiska ländernas gemensamma modell har varit framgångsrik.
Björn Söderfeldt höll med om att svaret på frågan om vem som är bäst på tandvård beror på vad man mäter. Men det stora problemet är enligt Björn Söderfeldt att det saknas god forskning på området. Hans dystra sammanfattning var ändå att »Sverige är bra men dess industriförgiftade tandvård är inte bäst i världen, inte ens i Norden«.
Dorthe Holst poängterade flera gånger att det är folks livsvillkor som avgör hur det står till med tandhälsan, inte hur tandvården är organiserad. De övriga höll med henne och Eeva Widström avslutade:
– Nu är den stora utmaningen att medvetet satsa på de mest behövande patienterna.
Text: Christina Mörk
