Anna Jinghede kan få pris för krönika
Den 23 april avslöjas det om Anna Jinghede får priset för Bästa kommenterande text. Foto: Terése Andersson

Anna Jinghede kan få pris för krönika

Nominering 25 mar 2015
Dela artikeln
Tandläkartidningens krönikör Anna Jinghede har nominerats till ett pris av Fackförbundspressen i kategorin Bästa kommenterande text.

Hennes krönika i Tandläkartidningen nummer 12 2014 handlar om våldsutsatta kvinnor och är en av tre nominerade texter i samma kategori.

Anna Jinghede är tandläkare och kriminaltekniker. Hon arbetar på Polismyndigheten i Örebro och är sedan september 2014 etikkrönikör i Tandläkartidningen.

Anna, hur känns det att ha blivit nominerad?
– Det känns stort! Jag känner mig oerhört stolt, inte bara för att mitt skrivande får ett erkännande utan för att ett mycket viktigt ämne, mäns våld mot kvinnor, uppmärksammas.

Varför skrev du den här krönikan?
– Våld inom familjesystem är ett folkhälsoproblem som sker utan insyn från omvärlden. Vi behöver därför alla hjälpas åt att uppmärksamma våldet och jag har länge försökt få ut budskapet att tandvården har en särskilt stor möjlighet att bidra till att de som utsätts får hjälp och stöd. Krönikan vara bara ännu ett sådant försök.

Vad gör du om du vinner?
– Motiveras att skriva ännu mer, ännu bättre och ännu mer engagerande!

Vinnaren presenteras på Fackförbundspressens dag den 23 april. I juryn sitter Heidi Avellan, politisk chefredaktör Sydsvenskan, Oisin Cantwell, nyhetskrönikör Aftonbladet samt Jenny Wennberg, politisk redaktör på Arbetarbladet.

Här är Anna Jinghedes nominerade krönika:

Det krävdes ett tiotal försök och en varm delete-tangent för att få till en start på den här krönikan.

Jag levde i tron att jag någorlunda obesvärat skulle ta mig an det valda ämnet, det engagerar mig trots allt dagligen. Men jag hade fel. En krönika om sönderslagna kvinnor på landets tandvårdsmottagningar låter sig inte skrivas med annat än med svårighet.

Än värre är det att avhandla ämnet i muntlig form. Jag tänker på vad som sker i mötet med våldsutsatta människor. För mig blev det tydligt i samband med en långtidsuppföljning av käkfrakturer som jag gjorde för en tid sedan. Syftet var att studera behandlingsresultat och inte vare sig vårdens kommunikativa eller diagnostiska förmåga, det fick jag liksom på köpet.

Jag kunde konstatera att de flesta män som kommit in till klinikerna berättat att de fått sina frakturer genom misshandel. De flesta kvinnor däremot hade uppgivit att de ramlat, fallit eller snubblat, och på så sätt skadat sig.

Jag vägrar tro att detta speglar verkligheten.

Det är ett faktum att hälso- och sjukvården inklusive tandvården är dåliga på att uppmärksamma våldsutsatthet, även de fall då det inte finns ett val utan en skyldighet att agera. Att just tandvården brister i detta ansvar är särskilt olyckligt.

Få andra yrkesgrupper har lika goda förutsättningar att kunna göra skillnad. Större delen av befolkningen besöker årligen sin tandläkare. Vi lär känna dessa människor och bjuds inte sällan, på gott och ont, in i deras mer privata sfär. Skadorna vid våldet uppkommer dessutom ofta i ansiktet och munnen vilket med den rätta inställningen hos tandläkaren kan avslöja en fortgående problematik.

Trots denna unika möjlighet att förena professionalism och medmänsklighet är det förtvivlat svårt att närma sig ämnet. Paradoxalt nog ställer vi frågor om psykisk ohälsa, ätstörningar, narkotikamissbruk och blodsmittor. Men inte om våldsutsatthet, den i sammanhanget kanske viktigaste frågan.

Det har spekulerats i varför det är så svårt. Kanske handlar det om en oro att magkänslan inte stämmer. Kanske om en rädsla att förvärra en redan svår situation. Eller så är det största hindret våra egna emotioner.

Det är svårt att känslomässigt förlika sig med att allt inte är vad det ser ut som på utsidan. Att acceptera att våldet kan drabba alla. Och att din nästa patient i tidboken kan vara en av dessa. Oavsett vilka hindren är så kan vi inte fortsätta blunda för problemet. Vi måste kliva ur den odontologiska trygghetszonen.

Så länge vi är kvar bidrar vi till att sanktionera våldet.

Tandvård är så mycket mer än en pulpadiagnos och akutbehandling av en traumatiserad framtand. Det finns en människa bakom den där tanden och hela den människan angår oss.

Varje år utsätts hundratusentals kvinnor för våld i Sverige. Ett 20-tal dör och resten anpassar sig till att blåmärken och avslagna tänder är en del av vardagen. 60 procent av dessa kvinnor har barn som antingen bevittnat våldet eller själva utsatts. Dessa människor behöver synliggöras.

Vi har att göra med ett samhällsproblem som kräver allas våra insatser – grannen, förskoleläraren, kassörskan i snabbköpet. Och tandläkaren.

/Anna Jinghede, ur Tandläkartidningen nummer 12 2014

Text: Linda Persson

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch