Annons

Annons

Med blick för resistens

Att det blev just antibiotikaresistens var mest en slump, men efter över fyrtio års arbete har Gunnar Kahl­meter byggt upp en systematisk övervakning av resistens­utvecklingen i Sverige, ett globalt nätverk och analys­metoder som används över hela världen.

Ögat mot okularet – ett helt nytt universum öppnar sig mot oändligheten. Genom mikroskopet kan du upptäcka nya galaxer och saker som ingen sett förut.

Gunnar Kahlmeter

Gunnar Kahlmeter
Ålder: 69 år.
Bor: I Tävelsås i Växjö.
Familj: Fru (tandläkare), tre vuxna barn.
Utbildning: Läkarexamen, med inriktning på klinisk mikrobiologi, Lund, disputerad 1979.
Arbete: Överläkare på klinisk mikrobiologi för Kronoberg och Blekinge.
Uppdrag: President ESCMID (2012–2014), ordförande EUCAST (2001–2012), ordförande RAF-M (1986–2012), sekreterare i Föreningen för medicinsk mikrobiologi (1987–2010).
Fritid: Hundarna, musik, resor, fotvandring och trädgården på landet i Blekinge.
På nattduksbordet: Kindle, med tio böcker på gång samtidigt.
Senaste tandläkarbesök: När hustrun kallar.
Specialtalang: Sover bäst sittande käpprätt på flygplan (46C är favoritsätet).


– Mikroorganismer är ­levande väsen som är otroligt mycket mer föränderliga än vi människor. Det som tar oss 20 000 år att åstadkomma med evolution kan de små rackarna fixar på tio dagar. Vi kan ”dressera” dem till att göra de mest fantastiska saker. Baksidan är att de dresserar sig själva och bygger försvarsmurar, säger Gunnar Kahlmeter, överläkare i klinisk mikrobiologi i Växjö.
Han rullar sin klargula kabinväska genom Folkhälsomyndighetens matsal, och trycker fram en cappuccino ur kaffemaskinen. Surrandet ekar genom den för stunden tomma lokalen.
I dag har han har rest från hemmet i Växjö till ett analysmöte i Solna. Här träffas experter inom antibiotika och antibiotikaresistens för att titta på siffror för förbrukning och resistens.
– Vi ser att förbrukningen av antibiotika i Sverige minskar. Vi har en fortsatt långsam ökning av den allmänna och övergripande anti­biotika­resisten­sen. Den motsvarar kanske den grund­nivå av antibiotikaförbrukning vi har.
Men då och då sker tillfälliga utbrott av antibiotikaresistenta bakterier och plötsligt stiger resi­stensen med upp till 20 procent.
– Det är bakteriekloner med hög grad av smittsamhet, men utbrott är alltid mer eller mindre kortlivade. Just nu studerar jag svansen på ett utbrott från början på 90-talet som nu, 25 år senare, helt har klingat av.

”Man ska inte gå till tandläkaren och komma därifrån med en multiresistent bakterie.”

Han pekar ut två viktiga vapen för att begränsa utbredningen av antibiotikaresistens: att kontrollera bruk och missbruk av antibiotika, och att begränsa smittspridning.
Inom tandvården ser han hur man har gått från ”för säkerhets skull”-principen till en mer rationell antibiotikastrategi, och att man har större fokus på vårdhygien.
– Man ska inte gå till tandläkaren och komma därifrån med en multiresistent bakterie. Inom tandvården har man dragit åt tumskruvarna för användning av antibiotika. Varje gång man tänker skriva ut antibiotika ska man fundera på om man följer riktlinjerna.

Fanns alltid nya antibiotika

Gunnar Kahlmeters intresse för anti­biotika­frågan började redan under tidigt 70-tal, efter att han under sin tid som läkarstudent halkat in på mikrobiologi.
– Egentligen kunde det ha blivit vad som helst. Det var en ren sinkadus.
Han var studietrött och planerade att gå på sjön ett halvår. Men först skulle han prata med professorn i mikrobiologi. ”Jag har hämtat en rock som jag tror passar dig, så kan du vara här hos oss”, sa professorn, och så fick Gunnar Kahlmeter börja jobba praktiskt med mikrobiologi.
1971 publicerade han sin första artikel om antibiotikaresistens.
– Det var helt omöjligt att få gehör för resistensfrågan då. Det fanns alltid andra antibiotika att använda. Det var först när det bara fanns ett kvar som alla vaknade till i mitten på 1990-­talet. I dag har vi patienter som vi inte kan behandla längre.

Resistensutveckling i tid och rum

Sedan 70-talet har Gunnar Kahlmeter arbetat med klinisk mikrobiologi, undervisat läkar- och sköterskestuderande, arbetat med dåvarande Smittskyddsinstitutet och Statens bakteriologiska laboratorium, och numera med Folkhälso­institutet.
För 15 år sedan fick han en idé om hur man skulle kunna hämta information från databaser från Sveriges mikrobiologiska labb utan att avslöja identiteten på patienten. I dag är 75–80 procent av alla svenska labb anslutna och data överförs varje natt.
– Nu har vi en större databas än någon annan i hela världen, den är systematiskt utformad och kan bevaka utvecklingen av antibiotikaresistens både i tid och rum. Vi kan se om det finns några särskilt otäcka bakterier, var de finns och i vilken typ av prov man har hittat dem.

Kamikaze-uppdrag

Han startade 1986 en nationell metodgrupp för att karakterisera antibiotikaresistenta bakterier, som sedan omvandlades till en nordisk grupp, NordicAST. År 2001 hörde europeiska kolleger inom mikrobiologi och infektionsmedicin av sig och ville skapa gemensamma metoder och riktlinjer för antibiotikaresistens i hela Europa.
– Det var ett riktigt kamikaze-uppdrag. Tänk dig att du ska övertyga en kommitté med 20 fransmän på Pasteurinstitutet, en annan kommitté med 20 engelsmän, och en stor tysk kommitté som arbetar enligt DIN, Deutsche industrie Normen. Plus en holländsk kommitté med 25 års tradition, och så vidare. Europa var uppdelat i sju grupper som dominerades av olika kommittéer.
Gunnar Kahlmeter sa nej några gånger, men lät sig till slut övertalas. Det blev många resor för att prata med alla och hitta fram till en gemensam definition för vad som är resistens. Gunnar Kahlmeter gjorde ungefär hundra utlandsresor per år under 15 år och arbetade dag och natt för att skapa EUCAST, European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing.

Vetenskapligt korrekt

– Nu känner jag alla. Det tog mellan tre och fem möten per land att övertyga kolleger att den europeiska modellen var gångbar och kvalitativt överlägsen, men sen tyckte de att ”den här ­karln känner vi”. Det är viktigt att skapa relationer, att prata med varandra och att äta middag tillsammans som goda vänner, för att lyckas komma överens.
EUCAST kom tidigt överens om att använda kunskap och erfarenheter och sträva efter det som är vetenskapligt korrekt, i stället för att debattera vems metod som var bäst.
– Jag hotade med att ”om inte vi gör detta, så gör kemisterna det”. Jag tror också att de såg ärlig­heten i uppsåtet, att jag inte var ute efter pengar eller makt. Jag är ganska orädd i min kontakt med människor, och tror att jag har lätt att entusiasmera.

Definitioner för antibiotikaresistens

När Europa hade enats kring definitioner och metoder för antibiotikaresistens, hörde fler länder av sig: Kanada, Kina, Sydafrika, Australien, Brasilien … Och metoderna har spritt sig över världen.
Gunnar Kahlmeter har ett vänligt ansikte och möter din blick med uppriktigt intresse. De sköldpaddsmönstrade läsglasögonen är fast förankrade högt upp i pannan och rör sig bara en aning när han höjer på ögonbrynen.
– Jag har också lätt för att svänga mig med språk, framför allt bra engelska. Jag upptäckte att det gick lättare att få fransmän att förstå om jag talade engelska med fransk brytning. När de hör sin språkmelodi känner de sig mer hemma.
Det gäller även svenska dialekter. Han skiftar snabbt från nasal stockholmska med vassa e och mjuka r, till landskronitiska med rullande r.

”Det var ett sätt att slippa få stryk – att snabbt kunna slå över mellan olika dialekter och språk.”

Hans far arbetade som läkare och familjen flyttade ofta mellan olika platser i landet. Flytten gick från Enskede till Östersund, till fem olika adresser i Stockholm, till Halmstad och till Landskrona. Och till Danmark. Gunnar Kahlmeter blev bra på att snabbt anpassa sig till nya miljöer och nya sätt att prata.
– Det var ett sätt att slippa få stryk – att snabbt kunna slå över mellan olika dialekter och språk. Men det var väldigt spännande att komma till nya platser.

Gräver där han står

Under 60-talet arbetade han extra som stuveri­arbe­tare i hamnen när det behövdes folk.
– Det var fantastiska människor som jobbade där, karaktärer och udda människor med olika bakgrunder. Jag har arbetat som fåraherde också, och skulle ha kunnat fortsätta med det hela livet. Jag tror bara att jag är en väldigt enkel person som gräver där han står, och får jag en spade som ser spännande ut tycker jag att det är roligt att gräva. Nu råkade jag träffa den där mentorn som sa ”du, jag har ett projekt inom antibiotikaresistens”.

Hundar på jobbet

Efter många år som chef arbetar han i dag som mikrobiolog på labbet för klinisk mikrobiologi i Växjö. Varje morgon klockan kvart över åtta dyker han upp tillsammans med hundarna Maggio och Joplin.
– Om inte hundarna får följa med kommer inte jag heller till jobbet, säger Gunnar Kahlmeter och visar bilder på hundarna i sin mobiltelefon.
Då ringer labbet, och frågar om hur de ska tolka resultatet av ett inskickat prov. ”Jag har inte datorn framför mig”, blir svaret, men han kan ändå guida rätt bland tolkningskriterierna.

Referenslabb för resistensbestämning

– Vi är både svenskt referenslabb för resistensbestämning av bakterier antibiotika, och internationellt referenslabb för EUCAST metodo­logi. Vi får 15–20 frågor om dagen via mejl från hela världen, och det kommer studiebesök, som ofta har med sig knepiga bakterier som de vill att vi hjälper dem med.
Han gillar praktiska utmaningar. Det glittrar till i hans ögon när han pratar om hur de successivt fortsätter att utveckla metoder. Hur det kan ringa någon från ett labb i Brisbane som har frågor om metoden de har utvecklat i Växjö.
– Jag tycker väldigt mycket om att vara nyttig, och därför är det så svårt att gå i pension. Jag har fått den dåliga vanan att vara nyttig för många människor på en gång, och det blir ju ett gift. Jag är dålig på att njuta av segrar, utan letar hela tiden efter nästa projekt.

Upptäck mer