På väg till Karesuando
Evelina Marainen är på väg hem. Mellan Vittangi och Karesuando ­ligger låglandsfjällen Kuormakka. ”Här lyser det alltid upp”, säger hon när solen tittar fram. Foto: Kjell Törmä

På väg till Karesuando

Porträttet 26 nov 2018
Dela artikeln
Livet har bjudit på omvägar, men målet för Evelina ­Marainen har alltid varit att komma hem till nejden kring Karesuando, där Sveriges nordligaste tandvårdsklinik finns.

I Evelina Marainens hemby Sudja­vaara, fyra mil från Karesuando är invånarna lätträknade. Alla känner alla, vet vem som är släkt med vem. Så vill hon ha det – familjärt och tryggt.

Evelina Marainen
Ålder: 25 år.
Familj: Sambo, far, bror och stora samesläkten.
Bor: I Vittangi, öster om Kiruna.
Utbildning: Tandläkarexamen, Karolinska institutet, 2017.
Jobb: Distriktstandläkare i Vittangi. Jobbar ibland i Karesuando.
Fritid: Vandrar i naturen, fiskar, plockar bär, hjälper till
med renarna.
På nattduksbordet: ”Min mobil och ibland katten.”

Så var det när hon sommarjobbade på folktandvården i Vittangi inför sista året på tandläkarutbildningen. Hon kände sig hemma. Hon har sommarjobbat på andra kliniker – i Kiruna, Timrå och Boden, men det klickade inte lika bra.

När hon tog examen för drygt ett år sedan föll det sig naturligt att bli distriktstandläkare i ­Vittangi. Och hon togs emot med öppna armar.

Fler av arbetskamraterna, liksom Evelina, är samer, och det bidrar till hemkänslan. Man måste kanske vara uppvuxen med bäckar och älvar, knott och mygg och svinkalla vintrar för att trivas och stanna kvar. Relativt få tandläkare vill pröva lyckan i Kiruna kommun, och nästan alla som kommer utifrån flyttar härifrån efter ett tag.

I dag är Evelina heltidsanställd på kliniken i Vittangi. Trots att det kändes helt rätt att flytta hit var beslutet inte självklart. Det skulle ju påverka sambon Madeleines framtid också, så det var ett stort steg.

“På en liten klinik vill alla hjälpa varandra, det är en väldigt rak kommunikation och man behöver inte gå omvägar.”

– Vi var två som behövde komma fram till det, säger Evelina.

Paret har fått mycket stöd från människor i omgivningen. På glesbygden är folk vana vid att behöva samarbeta.

– På en liten klinik vill alla hjälpa varandra, det är en väldigt rak kommunikation och man behöver inte gå omvägar. Min chef, Monica Sevä, har till exempel varit bra på att motivera och hjälpa oss.

30 mil till specialister

Folktandvården Vittangi har nu sju fast anställda, varav två tandläkare, två hygienister och tre tandsköterskor. Till det kommer några timanställda. Bemanningen är så stabil att kliniken byggs ut. Förr fanns det fem behandlingsrum, men två försvann till annan verksamhet i huset när de inte kunde bemannas. Nu ska ett rum återerövras och lunchrummet byggs ut samtidigt.

Trots att Evelina jobbade inom tandvården flera somrar under utbildningen och arbetade en del på särskilt förordnade under sista terminen, var omställningen från studentkliniken till glesbygdstandvården stor – och jobbigare än hon väntade sig.

– Jag fick göra en enda helprotes under utbildningen på KI, men här är det en ganska vanlig behandling. Flera av våra nya patienter har inte varit hos tandläkaren på många år. Det är mycket akuttandvård, högt tryck, många svåra beslut och nästan 30 mil till specialister, sammanfattar hon.

Ensam tandläkare

Evelinas handledare Gilbert Rautio arbetar i Vittangi ett par dagar i veckan. Resten av tiden jobbar han i Kiruna, och då är Evelina ensam tandläkare i Vittangi. Hon får ringa om hon behöver handledning. Det har varit en utmaning att jobba utan tandläkarkollega, framför allt i början. Men det går framåt.

– Jag har lärt mig mycket på kort tid, säkert mer än om jag hade jobbat på en stor klinik. Många patienter åker jättelånga sträckor över dagen för att få tänderna fixade. Det är ofta komplicerade saker, men vi försöker göra allting själva. De flesta patienter är väldigt tacksamma, och jag får snabbt återkoppling om någonting blir fel.

Samtidigt finns det mycket kvar att utveckla. På frågan vad hon skulle behöva bli bättre på är svaret kort och bestämt:

– Allt!

Tandvård på minoritetsspråk

En fördel som väger upp bristen på erfarenhet och handledning är att hon i vardagen har nytta av modersmålen samiska och finska.

– För mig är det viktigt att kunna erbjuda pati­ent­erna tandvård på minoritetsspråk. Jag märker att en del har lättare att uttrycka sig på sitt modersmål och de förstår bättre vad vi ska göra.

Jag hoppas att det även sänker tröskeln till att söka tandvård, säger hon.

Evelinas barndom var brokig. När hon var liten bodde familjen i Sudjavaara och hon gick några år på sameskolan i Karesuando. Men sedan fick hennes mamma jobb i Boden och Evelina var tvungen att flytta och byta skola. Det var först då hon lärde sig tala och skriva på svenska.

Karesuandokolt

När Evelina var 13 år dog hennes mamma i cancer. Men innan mamman gick bort fick ­Evelina och hennes lillebror var sin kolt, gákti. Därför är kolten en kär ägodel.

– Hon hade tänkt sy den själv, men krafterna räckte inte så hon fick beställa den, berättar Evelina medan hon tar på sig den.

Det är en Karesuandokolt. Koltens dekorationer varierar mellan olika områden och familjer, för att markera tillhörighet.

Ville hjälpa människor

På gymnasiet gick Evelina naturvetenskapliga programmet i Umeå och efter studenten pluggade hon kemi och lite biologi i Uppsala. Men snart kom hon fram till att hon ville ha ett praktiskt jobb där hon kunde hjälpa människor. Det kändes också självklart att välja ett yrke som gjorde det möjligt att flytta hem.

– Jag gjorde praktik inom tandvården på högstadiet och fick redan då upp ögonen för tand­läkar­yrket. Jag har också drömt om att bli läkare, men när jag vägde för- och nackdelarna, arbets­tiderna och sådant, så blev det tandläkare.

Uppsats och intervju

Att hon läste i Stockholm i stället för Umeå har med praktiska omständigheter att göra.

– Jag sökte in till höstterminen, och utbildningen i Umeå startar bara på våren.

För att komma in på Karolinska institutet sökte hon via den alternativa urvalsgruppen. Det innebar att hon måste åka till Flemingsberg, söder om Stockholm, två gånger – först för att skriva uppsats och sedan för att gå på intervju.

– Det var lätt att åka till KI från Uppsala, men om jag hade bott i norr hade det kanske inte gått.

Åtta kvadratmeter

Till en början trivdes inte Evelina i Stockholm. Det var stort och anonymt och hon saknade modersmålen.

– Jag pratade ingen samiska, ingen finska, bara svenska. Det var en annan dialekt och ett annat sätt att kommunicera i Stockholm. Och det var inte samma typ av skog som jag är van vid.

Dessutom hade hon stora problem med att hitta en dräglig bostad.

– Första året bodde jag på åtta kvadratmeter utanför Spånga, och det tog en och en halv timme till KI. Det var ett rum i andra hand i ett kollektiv med sju killar och sedan blev det en studentlägenhet med vägglöss i Flemingsberg.

“Jag tyckte att det var spännande att vi fick göra implantat under utbildningen.”

Så här efteråt inser hon att det nog var en ganska stor omställning att flytta till huvudstaden.

– Det kanske var tur att jag fick värma upp lite i Uppsala.

Efter några år blev det bättre. Hon träffade sin nuvarande sambo och de flyttade ihop i en större lägenhet närmare stan.

Utbildningen var hon nöjd med. Hon gillade att många av lärarna var forskare.

– Vi fick veta det senaste. Jag tyckte bland annat att det var spännande att vi fick göra implantat under utbildningen.

Drömmer om att flytta hem

Evelina drömmer om att flytta hem till Sudja­vaara. Även om Vittangi ligger närmare än tidigare bostadsorter, är det ännu en nystart en bit hemifrån. Oavsett var hon har bott är det nämligen Sudjavaara som hon har betraktat som sitt hem. Därför hoppas hon på sikt kunna arbeta mer i Karesuando, där hon dessutom har flera släktingar bland tätortens 300 invånarna.

– Det går att bo i Sudjavaara om man jobbar i Karesuando, men det är svårt att få bostad. Jag och min bror Johan ärvde ett hus efter vår mamma. Vi försöker renovera det så att vi har någonstans att bo när vi är där.

De ärvde också mammans renar och fick var sitt renmärke. Det är Evelinas morbror Einar som tar hand om renarna, men nu tänker hennes lillebror också bli renskötare.

Renskötsel

– Det tar många år och kräver att någon lär ut det. Man måste känna till alla områden, var det finns bete och så. Och det är svårt att kombinera renskötsel med ett vanligt heltidsjobb.

Jag frågar vad som lockar henne hem. Är det platsen, släkten, samhörigheten? Hon nickar instämmande till alla mina gissningar, funderar lite och lägger till:

– Det är ett helt annat lugn häruppe. Du ser hur vackert det är. Du kan gå ut och höra fåglarna, och får prata samiska och finska varje dag …
Janet Suslick

Fakta

Text: Janet Suslick

Foton/Illustrationer: Foto: Kjell Törmä

Dela artikeln

Andra artiklar i temat "Porträttet"

Med hjärtat i Gällivare

Porträtt Efter många år på folktandvården tänkte Clivia Erdel-Kickeritz sadla om och bli truckförare i gruvan. Men så kom möjligheten att starta eget i det expansiva Gällivare.
21 okt 2019
Plusmaterial
10

Han satsar på Seskarö

Porträttet På Seskarö i Haparanda skärgård har den tyske tand­läkaren ­Daniel Look inrättat sin klinik. Här tar han emot ­patienter från en stor del av Norr­botten, och siktar på att även bygga upp ett patient­boende. Men det var lugnet som fick honom att flytta hit.
30 sep 2019
Plusmaterial
20

Hon vill se smarta flöden

Porträtt Brist på personal och en växande andel friska patienter är två faktorer som förändrat villkoren för svensk tandvård. Om folktandvården ska klara sitt befolkningsuppdrag så behövs helt nya arbetssätt, menar ­Gunilla Swanholm, tandvårdsdirektör i Region Uppsala och ­ordförande i ­Sveriges ­Folktandvårdsförening.
22 jul 2019
Plusmaterial
19

Hon styr i Stockholm

Porträttet Efter bland annat flera chefsjobb inom folktandvården och uppdrag som landstingsdirektör, har Eva Ljung det jobb hon vill ha: vd för Folktandvården Stockholm. För det är inom tandvården hon trivs bäst och känner att hon kan göra skillnad.
20 maj 2019
Plusmaterial
88

Han ser hot – och möjligheter

Porträtt Ebola, koleratoxin och misstankar om bio­logisk krig­föring är vardagsmat för Ørjan Olsvik, ­professor i medicinsk mikrobiologi vid universitetet i Tromsø. Men det är i antibiotikaresistensen han ser ett av de största framtidshoten.
23 apr 2019
Plusmaterial
13

Studenten i toppen

Porträtt Ett års jobb som tandvårdsbiträde var en bra ­språngbräda in i tandläkaryrket tycker Aylin Marinova, nybliven ­ordförande i Tandläkarförbundets studerandeförening. I dag går hon åttonde terminen på Karolinska institutets tandläkarutbildning.
27 mar 2019
Plusmaterial
25

Prefekten som lägger kariespusslet

Porträttet I somras blev Peter Lingström ny prefekt i Göteborg. ­Samtidigt fortsätter han att forska och utbilda kring ­karies, en komplex sjukdom där det alltid finns mer att upptäcka.
29 jan 2019
Plusmaterial
77

Hon vill att du vågar fråga

Porträtt För Pernilla Juréus är det självklart att tandvården ska ställa frågor vid misstankar om våld i nära relationer. Det är en del av uppdraget, anser hon.
27 dec 2018
Plusmaterial
49

Musiken får vänta

Porträttet För småstadstjejen Lovisa Cehlin har musik alltid varit en viktig del av livet. Hon har spelat fiol i stora orkestrar och sjungit i musikaler. Under en kombinerad musik- och volontär­resa fann hon både kärleken och sitt kall i livet. ”Jag kan hjälpa fler som tandläkare än som artist.”
23 okt 2018
Plusmaterial
54

Mer tid för framtiden

Porträttet I höst kliver Bent Petersen av posten som ordförande för Sveriges Folktandvårdsförening. Men engagemanget för framtiden är fortfarande starkt, både när det gäller folkhälso­frågor och den digitala utvecklingen.
2 okt 2018
Plusmaterial
6

Han lyssnar och vill lära

Porträtt Det får gärna vara komplext: en flerdagarskurs, ett nytt it-system, eller att samla ihop och förmedla olika ­åsikter. Stefan Adregårds drivkraft är att förstå och lära sig ­saker. Han har många uppdrag, det senaste som ledamot i Tandläkarförbundets fortbildningsråd.
5 sep 2018
Plusmaterial
16

Med hjärtat i glesbygden

Porträttet Han var inte bland de första att hoppa på det digitala tåget, men gjorde så med besked sedan beslutet tagits. Staffan Söderströms digitala resa sker för och med ­patienterna i Västerbottens inland.
13 aug 2018
Plusmaterial
1368

Raka vägen inget för Java

Porträttet Han gick en halv tandläkarutbildning i Rumänien och resten på hemmaplan i Sverige. 2013 blev han årets tandläkar­student i Göteborg och det öppnade nya ­dörrar. Om allt går som planerat får Java Walladbegi doktorshatt nästa år. Drömmarna om framtiden är stora.
20 jun 2018
Plusmaterial
53

Han vill SKaPa jämlik tandhälsa

Porträttet Svenskt kvalitetsregister för karies och parodontit ­(SKaPa) kan användas för att hitta ojämlikheter i den orala hälsan. Registret går också att använda för att se i vilken utsträckning tandvården är jämlik. Det berättar Lars Gahnberg, Skapas nye registerhållare.
22 maj 2018
Plusmaterial
272

Hygienisternas hängivna härförare

Porträttet Hon har alltid varit engagerad och haft en vilja att försöka ­påverka. Efter tio år som ordförande för Sveriges Tandhygienist­förening ser det ut som om Yvonne Nyblom får se en segdragen kamp ge resultat: en treårig utbildning för tandhygienister.
27 mar 2018
Plusmaterial
528

“Jag har alltid längtat tillbaka till tandvården”

Porträttet 2008 blev Angeles Bermudez-Svankvist generaldirektör på Arbetsförmedlingen efter ett antal år på olika chefsjobb inom tandvården. I dag, tio år senare, har hon återvänt till tand­vården och ett jobb som allmäntandläkare i Uppsala.
22 feb 2018
175

Hon fick fyra minuter

Porträttet Hon kan göra sin forskning begriplig på fyra minuter. Det gav tävlingsmänniskan Birgitta Häggman Henrikson en bronsmedalj i Forskar Grand Prix 2017.
30 jan 2018
Plusmaterial
39

Yvig mångsysslare

Porträttet Många känner Bengt Franzon från hans tid som stridbar ordförande för privattandläkarna inom Tandläkarförbundet. Nu har han slutat arbeta som tandläkare och forskar om hur det svenska tandvårdssystemet växt fram och fungerat.
10 jan 2018
Plusmaterial
65

Doldisen bakom tandvårdsstödet

Porträttet Lars Sjödin, Försäkringskassans högsta expert på tandvård, var med och utformade tandvårdsstödet redan från början. Med ett enkelt direktiv – ”gör ett högkostnadsskydd som är helt nytt och går att förändra” – deltog han i utformningen. I dag är han mycket nöjd med resultatet.
13 nov 2017
259

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in, kontakta webbredaktören: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch