Eldsjälarna som tänker till
Tandläkarna John Barksenius och Josefine Forsberg tycker att det är oerhört givande att hjälpa utsatta människor med tandvård.

Eldsjälarna som tänker till

10 jan 2013
Dela artikeln
Personer i tillfälliga boenden, personer med missbruksproblem och misshandlade kvinnor får sällan den tandvård de behöver.
– Jag önskar att fler tandläkare skulle engagera sig. Mycket kan göras med små medel, säger privattandläkaren och eldsjälen John Barksenius.

För omkring tio år sedan blev tandvård för bostadslösa mycket uppmärksammad, främst för det initiativ som togs vid tandläkarutbildningen vid KI, Huddinge, där bland andra Lars Frithiof och Patricia de Palma var pådrivande krafter för att ge bostadslösa tandvård. Några andra eldsjälar ute i landet tog över stafettpinnen.

Men behovet av tandvård för personer som lever i olika former av utsatthet är mycket stort. Många har inte pengar till att betala sin tandvård. En del kan få ekonomiskt stöd från socialtjänsten, men det kan krävas lite mer av tandvården för att dessa patienter ska få vård, exempelvis att tandvårdsteamet ansöker om medel ur olika fonder, lyckas få tag i billiga material eller kanske ibland ger gratis tandvård.

[slideshow]

Utan eldsjälar i form av bland annat tandläkare och andra personalgrupper inom tandvården riskerar många att bli utan vård.

John Barksenius driver egen klinik på Lidingö i Stockholm. Han gick ut från tandläkarutbildningen för tre år sedan och tog över kliniken efter Robert, sin far, för några månader sedan. Samtidigt övertog han det sociala engagemang som hans far hade haft; han arbetade under ett stort antal år med tandvård för gömda flyktingar.

På kliniken finns, förutom John, ytterligare en tandläkare, en tandhygienist och tre tandsköterskor. Framöver kommer eventuellt ytterligare en tandläkare att anställas.

– Allt fler patienter hör av sig och vill komma hit, men det får inte hindra att vi också avsätter tid för personer som har tillfälliga boenden, som har missbruksproblem, och misshandlade kvinnor, säger han, och tillägger:

– Hela teamet vill fortsätta engagemanget för de utsatta; det är en viktig del i vår verksamhet. Vi anställer ingen som inte har ett stort och varmt hjärta. Det lilla vi kan göra blir oerhört uppskattat av patienterna. Och inte minst: Det ger oss stor tillfredsställelse.

Som exempel nämner han en kvinna som saknade två framtänder och fick en bro insatt. Efteråt sade hon »Nu kan jag besöka min familj igen!«.

En annan patient uttryckte sin glädje över en behandling och sade: »Tack för att ni räddat mitt liv!« Andra har sagt: »Nu slipper jag det sociala stigmat.« Någon uttryckte det på ett annat sätt: »Nu är jag en tandmedborgare.«

Förverkliga engagemanget

Varifrån John Barksenius fått sitt stora engagemang vet han inte. Hans far inspirerade honom säkert, men han har alltid burit på en stark medkänsla för människor som lever i utsatthet.

Engagemanget märks tydligt: hans kroppsspråk är intensivt och engagemanget färgar av sig i hans röst. Han är glad över att han som tandläkare har fått möjlighet att göra något positivt och konkret av engagemanget.

Naturligtvis går det inte att driva en klinik ideellt. Det finns en gräns också för en eldsjäl.

– Ibland måste vi säga nej till patienter. Det är tråkigt, men det finns en gräns för vad vi klarar, säger han, och tillägger:

– Man behöver inte vara någon Florence Nightingale som offrar allt för att hjälpa andra. Det kan handla om att ägna några timmar i veckan åt dessa patienter. Med lite trixande går mycket att göra; det går att sätta in billigare material och ändå nå ett gott resultat. Ibland lyckas vi, bland annat med hjälp av min bror som är ekonom, leta upp olika fonder och söka medel därifrån, vilket dock tar tid och inte alltid är så lätt. Dessutom är det ofta hård konkurrens om medlen.

De utsatta patienter som kommer till kliniken har ofta fått veta att de kan få hjälp av andra som har varit där. Men John Barksenius har också kontakt med olika organisationer, bland annat kvinnojourer. Han sitter själv med i styrelsen i Primagruppen, som är en organisation som bedriver verksamhet för och är bildad av människor som i något skede av livet varit socialt utslagna på grund av beroende av alkohol eller narkotika.

– Många patienter upplever att de har objektifierats när de gått till andra kliniker. Vi gör allt vi kan för att behandla dem med empati.

Behovet bedöms olika

Många av dem som teamet möter har inte besökt tandläkare på ett stort antal år, kanske inte på 20–30 år.

– Häromdagen hade jag en patient som var 50 år gammal och inte hade varit hos tandläkare sedan skoltiden, berättar John Barksenius.

Ett problem som han och teamet ofta möter är att socialtjänsten bedömer tandvårdsbehovet så olika. Vissa försäkringsodontologiska rådgivare beviljar ersättning för viss typ av behandling medan andra säger nej. Exempelvis godkänner vissa rådgivare ekonomiskt bidrag för åtgärderna 822 och 823, men inte 824 och 825.

John Barksenius tycker att samma regler borde gälla oavsett var i landet patienten bor.

– Vi borde kunna skicka in behandlingsförslag och få dem prövade, exempelvis kan patienten få bidrag om 24 saknas.

Naturligtvis skulle ett sådant system, med fler möjligheter till ekonomiskt bistånd till patienternas behandling, kosta.

– Men i det långa loppet innebär det en besparing för samhället. Det är inte lätt för en tandlös 40-åring att söka jobb. Det handlar naturligtvis också om en förbättrad livskvalitet och större självförtroende för individen. Jag är övertygad om att det finns utrymme för extra stöd för dessa patienter i tandvårdsstödet.

“Tårta är gott”

För cirka ett år sedan började John Barksenius och teamet också ta emot misshandlade kvinnor och ge dem tandvård. För en tid sedan uppmärksammade landstingsledningen i Stockholm detta arbete; Catrin Mattsson, centerpartistisk ordförande i tandvårdsberedningen kom till kliniken och bjöd på tårta.

– Det kändes oerhört roligt, och tårta är ju gott, kommenterar John Barksenius.

Dessa kvinnor har sällan stora behandlingsbehov på grund av misshandeln, men många tar olika mediciner, exempelvis antidepressiva, som ger muntorrhet. För många har också misshandeln lett till att de fått missbruksproblem, vilket i sin tur försämrat tandhälsan.

Vid mötet med dessa kvinnor är det enligt John Barksenius viktigt att våga ta upp deras problematik. Teamet har utbildats i detta av en patient som har ett brinnande engagemang för dessa kvinnor.

I höstas anställde John Barksenius den nybakade tandläkaren Josefine Forsberg. Hon hade tidigare arbetat som tandsköterska vid kliniken. Hon ställer gärna upp och gör en insats för utsatta patienter.

– Det är oerhört givande, och patienterna är själva väldigt tacksamma för att vi ställer upp, säger hon, och tillägger att det samtidigt kan vara en stor utmaning att åtgärda de problem patienterna har.

– Vi kan behöva tänka till lite extra, och det utvecklar mig i mitt yrke.

John Barksenius och Josefine Forsberg önskar att fler tandläkare med team skulle ge vård till utsatta patienter.

– Behovet är enormt, men engagemanget för dessa patienter ger samtidigt så mycket tillbaka till oss, säger de.

 

Text: Mats Karlsson

Foton/Illustrationer: Foto: Lena K Johansson

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch