Glesbygdsjobb – en utmaning för Ghazaleh
Ghazaleh Golestani trivs med jobbet som tandläkare hos Göran och Maria Friman. På kliniken får hon arbeta med det mesta.

Glesbygdsjobb – en utmaning för Ghazaleh

2 feb 2012
Dela artikeln
I detta avlånga land ringlar sig köerna till tandvården ofta långa i glesbygdslänen. På vissa håll är bristen på tandläkare stor. Men här och var hittar man lösningar, även om de kan bli okonventionella. Ghazaleh Golestani veckopendlar 30 mil till Filipstad. Det är värt resan; hos privattandläkarna Friman får hon arbeta med allt som ingår i yrket

Blunda för några sekunder och tänk ordet »glesbygd«; kanske ser du en väg som slingrar sig fram mellan igenväxta åkrar i ett disigt landskap där det är tätt och mörkt mellan granarna och långt mellan människorna. Vägen fram till en liten stad. Man lämnar granskogen, och staden ligger där i dalgången mellan två sjöar. Genom staden rinner lite sävligt en älv med brunsvart vatten, och bara några meter därifrån sitter Ferlin, den trötte skalden, iklädd frack och hög hatt, nedhasad på bänken, söker ett rim; han har sökt länge nu. Han noterar helt hastigt din närvaro, men vänder åter blicken mot vattnet och snön och träden som vuxit mot gråhimmel och blåhimmel i långt mer än en mansålder, och tänker vidare på sitt rim. Han bryr sig inte om storstadsbon som kommit på ett hastigt besök. En stund senare, när du passerat förbi de gamla trähusen som skonats från den svenska rivningsraserin och är på väg upp till huvudgatan, skyndar han med långa kliv förbi dig, sneddar över gatan och försvinner in på Systembolaget. Där kanske han finner sitt rim.

Staden heter Filipstad, enligt Wikipedia »tätort i Värmland« och känd för Wasabröd och snacksföretaget OLW. Bygdens store son John Ericsson, propellerns uppfinnare, vilar i sitt mäktiga stenmausoleum på andra sidan sjön. Därifrån har han överblick och kan följa vad som händer i denna stad.
Kanske har han noterat att webbsiten filipstad.ifolkmun.se har braskat på med rubriken »Brist på tandvård – kommunens nya tandvärk«. I texten kan man läsa att 500 patienter står i kö hos folktandvården och 200 hos privattandläkarna Friman.

Rätt lockbete

Fler tandläkare skulle naturligtvis minska köerna, men hur locka hit dem? Filipstad dras med samma problem som många andra tätorter i glesbygdslänen i landet, och överallt söker man efter lösningar.
Några minuters gångväg från huvudgatan, mitt inne i ett bostadsområde, ligger Göran och Maria Frimans privatklinik. Här arbetar tre tandläkare och fem profylaxtandsköterskor. För ett år sedan slog den andra privatkliniken i stan igen, och kön till Frimans klinik blev plötsligt betydligt längre. Nu har man betat av den något, men tvingas be nya patienter att för säkerhets skull också ställa sig i kö hos folktandvården.
Göran Friman, som också arbetar som bedömningstandläkare på landstingets huvudkontor i Karlstad, har figurerat i Tandläkartidningen flera gånger. Det har handlat om hans arbete med mobil tandvård och hans forskning, som har som mål att ta fram säkra metoder som tandvården kan använda för att identifiera patienter med risk för högt blodtryck och risk att utveckla diabetes, ett forskningsarbete som förhoppningsvis så småningom ska leda till en doktorsavhandling.

Långsiktig satsning

Han och hustrun Maria har länge funderat på hur man ska lyckas rekrytera ytterligare en tandläkare till kliniken. Lönen är naturligtvis viktig, men kanske inte det allra viktigaste, förklarar han medan han slår sig ner i personalrummet med en kopp kaffe.

– Ska man lyckas måste man våga satsa och göra det långsiktigt. Det gäller både för mig som privattandläkare och för folktandvården. Man kan få en ny tandläkare att stanna en tid, men det är svårare att rekrytera någon som stannar för gott i en glesbygdskommun, förklarar han och tillägger:

– Det bästa sättet kanske vore att knyta någon gymnasist på orten och med intresse att bli tandläkare till kliniken, så att han eller hon kan få pröva på hur det är att jobba här, och sedan kanske återvända hit efter utbildningen. Har man lite tur kanske man får en fullträff på tio försök, säger han och ser ganska nöjd ut; han har delvis lyckats med det och fått en tids andrum när kön av patienter kan kortas. I ett av behandlingsrummen intill arbetar nämligen Ghazaleh Golestani, som tog sin tandläkarexamen för drygt ett halvår sedan. Hon och kurskamraten Awara Kalkali deltog under studietiden i det forskningsprojekt som Göran Friman arbetar med. Senare arbetade hon och kurskamraten under tillfällig legitimation på kliniken.

Det fanns alltså förutsättningar att locka hit någon av dem efter examen. Lockbetet bestod av flera ingredienser: en lön som väl motsvarar vad en nyutexaminerad tandläkare skulle tjäna i Stockholm, möjlighet att arbeta med all typ av tandvård och få kontinuerlig handledning, utöver detta möjlighet att bedriva forskning, och dessutom en lägenhet att hyra billigt. Kliniken köpte en etta på 37 kvadratmeter för 15 000 kronor i centrala Filipstad för att kunna erbjuda ett billigt boende.
Ghazaleh Golestani, som en kortare tid hade arbetat vid folktandvården i Stockholm på tillfälligt förordnande, bestämde sig, efter att ha talat med sin man, för att pendla till Filipstad och arbeta där fyra dagar i veckan. Lite jobbigt att resa med både tåg och buss, berättar hon när hon slår sig ner i fikarummet efter att ha cementerat en pelare och preparerat för en krona.

Utvecklas i yrket

Hon lämnar Stockholm tidigt på måndagsmorgnarna, kommer till Filipstad vid elvatiden och arbetar sedan till torsdag kväll, tisdag och onsdag jobbar hon cirka 12 timmar, dock inte all tid med patienter. Efter torsdagspasset bär det av direkt till hemmet och maken i Stockholm.

– Trots att det är lite jobbigt att resa och vara borta från min man trivs jag väldigt bra här på kliniken. Jag får göra alla slags behandlingar, från endodonti och kirurgiska ingrepp till protetik. Jag gör all implantatprotetik, från hela KBF-broar till singelimplantat. Är det något jag behöver hjälp med är det bara att ropa så kommer Göran eller Maria. Dessutom får jag möjlighet att fortsätta med forskningen, som intresserar mig mycket, berättar hon, och tillägger:

– Jag är här för att lära mig mer och utvecklas i yrket, och det gör jag. Visserligen är lönenivån viktig för mig, men det som var avgörande när jag bestämde mig för att ta jobbet var att jag får möjlighet att utvecklas i yrket. Jag får pröva på det mesta.

Men hur är det då att växla mellan storstad och småstad? Ghazaleh Golestani ler och säger att det naturligtvis är skillnad.

– Fast när jag är här arbetar jag ju så mycket, så behovet av aktiviteter på kvällstid är inte så stort. Tiden går väldigt fort. Och så har jag faktiskt börjat dansa zumba en kväll i veckan och fått Maria Friman med mig. Det är kul.
En fråga som kanske är lite känslig inställer sig: Kommer hon att flytta till Filipstad för gott? Hon funderar några ögonblick, säger sedan: »Man vet aldrig vad som händer i framtiden.«

Stannar – stannar inte?

Göran Friman är medveten om att det är ett stort steg att lämna storstaden med allt vad den har av möjligheter för att flytta till en liten stad i landsorten. I en stad som Filipstad finns kanske andra fördelar, närhet till naturen och närhet till människorna. »Här stannar människor till och frågar varandra hur man mår. Det finns en närhet här som jag tycker om, och jag tror inte att den finns på samma sätt i Stockholm eller någon annan storstad.«

Åter till frågan: Tror han att Ghazaleh kommer att stanna kvar för gott? Efter några ögonblick svarar han att även om hon inte kommer att stanna visar satsningen att det faktiskt går att locka tandläkare till Filipstad och till andra småorter. Åtminstone för en tid. Och ett gott exempel kan locka andra.

– Om Ghazaleh är nöjd och trivs och det ger henne en knuff framåt i yrket är det god reklam för oss.
Efter intervjun och fotograferingen på kliniken tar fotografen med henne till busstationen för att ta en bild. Av och på bussen. Ghazaleh protesterar inte trots omtagning på omtagning; gå på och av bussen kan hon göra i sömnen numera. En stund senare poserar hon för fotografen nere vid älven, samma plats som hon passerar från kliniken till sin lägenhet.
Den trötte poeten har återvänt till sin väl insuttna bänk och sitter där lika nedhasat försjunken som några timmar tidigare. Möjligen en liten förändring i hans anletsdrag; kanske har han äntligen funnit sitt rim.

Text: Mats Karlsson

Foton/Illustrationer: Foto: Johan Eklund

Dela artikeln
  1. Kommentar från obe 11 februari 2012:

    glesbygden är definitivt något att satsa på. man måste locka ut de nyutexaminerade!! storstaden erbjuder dessvärre inte lika mycket med tanke på konkurransen. mer frihet, bättre löner osv. heja heja! //

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören. redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch