Tandläkarna mitt i byn
Karl (t v), Anna och Per-Olof Björnsson trivs alla med att vara tandläkarna i byn. Men det gäller att ständigt vara serviceminded och tillgänglig, inte ligga för högt i pris och hänga med i den tekniska utvecklingen.

Tandläkarna mitt i byn

21 feb 2013
Dela artikeln
Ett stort engagemang för orten. Det präglar tandläkarsläkten Björnsson i skånska Knislinge. Övertagandet av byns apotek och rivningen av förfallna industrilokaler utgör några exempel på deras insatser för att hålla bygden levande.

Krossade rutor, rostiga stuprör och flagnande dörrar. En grävskopa är redan på plats innanför gallerstaketet för att medverka i rivningen.

– Det skulle ha varit klart till jul men nu kom kylan, säger Per-Olof Björnsson.

Tillsammans med sin son, Karl Björnsson, inspekterar han den slitna tegelbyggnaden som tidigare var en färgfabrik. Båda är tandläkare och pulsar genom snön iförda gummistövlar. Det är elva minusgrader och högblå himmel. Snöglitter singlar ner från träden. Den väderbitna byggnaden ligger i byn Knislinge, med cirka 4 000 invånare, ett par mil norr om Kristianstad.

[slideshow]

– Knislinge var tidigare en stor industriort, vi hade blixtlåsfabrik, skofabrik och strumpfabrik. När jag var barn på mitten av 1950-talet blev jag uppmanad att cykla försiktigt vid lunch för då kom så många cyklister farande från de olika fabrikerna, berättar Per-Olof.

Industriepoken är dock förbi och flera av lokalerna har fått förfalla. Något som stuckit i ögonen på Per-Olof. Särskilt strumpfabriken minns han som en anskrämlig ruin. Tillverkningen av strumpor lades ner på 1970-talet. Kommunen försökte under många år få till en rivning men kom inte överens med ägaren. Till slut bestämde sig Per-Olof för att ta saken i egna händer. Han köpte marken och byggnaden och rev den sedan våren 2012 och i dag ligger där endast en plan, öde tomt. Kommunen har nu köpt marken av Per-Olof och ska bygga tolv marklägenheter.

Fjärde generationen på gården

Karl är fjärde generationen Björnsson i Knislinge och som Per-Olof uppvuxen på släktgården Östergård, en lantbruksegendom i utkanten av byn.

Han ser ljust på framtiden om orten kan förbli en attraktiv plats att bo på. Förutsättningarna finns med pendlingsavstånd till Kristianstad, goda bussförbindelser, bra skolor och vackra omgivningar. Men utvecklingen är inte given. Tandläkarna Björnsson är därför hårt engagerade i att få till en bredare bilväg och cykelvägar till Kristianstad. De vill även väcka liv i det insomnade badhuset och var 2011 med och startade KNUT (Knislinge utveckling). Ett forum där det lokala näringslivet och kommunen kan mötas kring angelägna projekt.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt att vara med och påverka så att folk trivs och vill bo i byn. Här har jag min verksamhet och vill ingen bo i byn kan inte jag jobba här heller, säger Karl.
Han köpte 2007 tillsammans med sin fru Anna Björnsson, även hon tandläkare, mottagningen Göinge Privattandvård vid torget i Knislinge centrum av Per-Olof som numera hyr in sig på en stol.

Längs vägen mellan torget och den nedlagda färgfabriken passerar man ödetomten där strumpfabriken en gång låg. Flera tomma butikslokaler passeras också. Det bästa hade varit om de kunde omvandlas till bostäder, resonerar far och son.

Knislinge är för litet för att ha ett brett utbud av butiker. Det är egentligen inget problem, menar de, men däremot behöver det finnas en grundläggande närservice för att vardagslivet ska fungera. Oron blev därför stor i byn, minns Karl och Per-Olof, när apoteket hotades av nedläggning. Apoteket ligger också vid torget, i anslutning till vårdcentralen.

Familjen Björnsson bestämde sig för att ta över verksamheten vilket skedde i oktober 2012. Hur apoteket ska utvecklas utgör en framtida utmaning. Vårdcentralen är nämligen i behov av den nuvarande lokalen och inom ett år måste det till någon slags förändring.

Odontologi roligare än ekonomi

Vid Göinge Privattandvård möter Anna upp med Erik, det senaste nyförvärvet till barnaskaran. Karl och Anna har ytterligare två barn – Linnéa, fem år och Axel, två år.

Tandläkarparet träffades på Komvux och Anna är också från trakten, närmare bestämt från Broby. Egentligen var det Anna som ville bli tandläkare.

När hon började på tandläkarutbildningen i Malmö satsade Karl i stället på ekonomprogrammet i Lund.

– Men efter ett halvår tyckte jag att det hon läste var mycket roligare än det jag läste, säger Karl.

Han bytte inriktning och var färdig tandläkare 2006. Paret började jobba inom folktandvården och hade flera olika framtidsplaner. Bland annat var de på väg att flytta till Gävle. Samtidigt signalerade Per-Olof att han skulle trappa ner inför pensionen och ville sälja praktiken. Anna och Karl bestämde sig för att satsa på Knislinge.

– Det kändes som att det var lite tidigt men jag ville inte heller släppa praktiken till någon annan, säger Karl.

Inledningsvis var det nervöst att starta aktiebolag, ta över personalansvar och patienterna som var vana vid Per-Olof. Han har varit verksam på orten sedan 1974. Övergången gick dock bra för Anna och Karl. Folktandvården la ner sin klinik i Knislinge 2008 vilket bland annat innebar ett tillskott på 400 barn. Det märks att de alla tre trivs med att jobba tillsammans och att vara tandläkarna i byn.

– Det är en rolig tandvård på landsbygden, den är omväxlande och ofta krävande, jag har lärt mig mycket mer här på kortare tid än vad jag gjorde i folktandvården, säger Anna.

Allsidigheten i arbetsuppgifterna utgör alltså ett plus, enligt de församlade, med allt från implantat och extraktioner till förebyggande insatser. Till det positiva hör också de snabba beslutsvägarna. Att leva nära patienterna, och exempelvis träffa dem i mataffären, ser de inte heller som någon nackdel. Men man måste vara duktig, ett dåligt rykte sprider sig snabbt.

– Det gäller att med en gång reda upp situationer som uppstår och alltid vara serviceminded, säger Anna.

Tillgängligheten är viktig. Snabbt radar historierna upp sig om recept som ringts in under semestern och jourfall som klämts in på helgnätter och lovdagar.

– Jag blir förvånad när jag ringer till kolleger och möts av telefonsvarare som meddelar att »våra öppettider är« och »vid akuta besvär ring jouren«. Vi lämnar ut våra telefonnummer, mobilnummer – allt, säger Karl.

Deras erfarenhet är också att det inte går att ligga högt i pris, samtidigt som det gäller att hänga med i den tekniska utvecklingen, om patienterna ska vara nöjda.
– Utrustningen som vi har är inte mycket annorlunda än andras men vi har alltid skaffat den tidigt, säger Per-Olof.

Tid för skog och vindkraft också

En nackdel med att verka på landet är svårigheten att rekrytera tandläkare.

– Som småbarnsföräldrar är vi väldigt känsliga och som par också. Får vi influensan ligger ju båda två hemma och då måste vi ha någon som kan hoppa in, konstaterar Anna och poängterar att svärmor Maria är något av spindeln i nätet när det gäller att få ihop vardagen med hjälp med allt från barnpassning till lunchpaket.

Medan Anna är föräldraledig fortsätter Per-Olof, som är 67 år, att hyra sin stol men tänker sedan trappa ner.

– Jag har inte sagt att jag ska sluta helt men det kunde kanske räcka med någon dag i veckan. Jag menar att sköta 1 500 hektar skog det kräver rätt mycket planering, säger Per-Olof som parallellt med tandläkeriet under många år även drivit släktens lantbruk vidare med bland annat kor och uppfödning av ekologiska höns.

Lantbruket är numera till största del utarrenderat och några fler rivningsprojekt är inte aktuellt. Sysslolöshet ligger dock inte för Per-Olof som nyligen blev kommunens representant i styrelsen för Kristianstad Airport. Familjen Björnsson producerar också vindkraftsel som ett sidoprojekt.

Det känns som att någonting måste bli lidande av alla dessa åtaganden. Men de församlade har svårt att hitta något som de försakar. För småbarnsföräldrarna blir det visserligen inte mycket tid över till fritidsaktiviteter. Alla tre jagar, främst älg och vildsvin, men Anna och Karl hinner inte med så många pass.

Anna har lagt måleriet och silversmidet på hyllan tills barnen blir lite äldre. Fast på det hela taget är de nöjda och upplever tillvaron som njutbar.

– Men vi hinner inte med att kolla våra egna tänder, säger Per-Olof med ett skratt.

Text: Erik Skogh

Foton/Illustrationer: Foto: Gisela Svedberg

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören..: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch