Vård på sängkanten

Vård på sängkanten

6 apr 2011
Dela artikeln
Några arbetsdagar varje månad ger sig privattandläkaren Mats Agholme ut till äldreboenden och privathem för att tillsammans med en tandsköterska ta hand om de gamla patienterna. Kontrasten mot vardagsjobbet på praktiken på Östermalm i Stockholm är stor. »Det är två skilda världar«, säger han till tandläkarkollegan Hege Svendsen Stribrny som följer med honom en dag.

Mats Agholme har varit tandläkare i drygt tjugo år. Han är privattandläkare på Östermalm i Stockholm merparten av tiden, men sex dagar i månaden arbetar han på tandvårdsföretaget Oral Care. För några år sedan kände han att han behövde en förändring i tillvaron.

Han funderade på att antingen åka utomlands för att jobba eller påbörja en specialistutbildning. Innan några av dessa planer verkställdes, ringde Mariann Forsell, vd på Oral Care, och frågade om han inte ville arbeta hos dem. Sedan ett och ett halvt år tillbaka varvar han tandläkarjobbet på Artillerigatan i Stockholm med att åka ut till olika institutioner och äldreboenden i Stockholms län och hela Sörmland. »På Östermalm möter jag många utseendefixerade och krävande patienter som är väldigt tandvårdsmedvetna.

Ute på institutionerna försöker jag göra det bästa möjliga med minsta möjliga medel. Ibland kan en liten insats vara mycket svår och krävande att utföra«, säger Mats. Jag får följa med honom och tandsköterskan Eva Lundberg en arbetsdag för att se hur de behandlar patienter som omfattas av lagen om stöd och service (lss), på institutioner och behandlar patienterna i deras egen hemmiljö.

Kravet från Socialstyrelsen är att vården ska vara helt likvärdig med den tandvård patienten får på en vanlig tandläkarmottagning. Oral Care har sju tandläkarteam och tolv tandhygienister som åker ut från huvudkontoret i Stockholm dagligen. Vi börjar med en pigg 90-åring Dagen börjar med att hämta all den mobila utrustningen på huvudkontoret i Gamla Stan. Sex sju olika väskor och lådor packas in i bilen och sedan ger vi oss iväg till ett äldreboende utanför Stockholm. All utrustning och journalförberedelse har gjorts klart dagen innan.

En tandhygienist har tidigare varit ute på institutionen och gjort en munhälsobedömning. Tandläkaren gör sedan en förhandsbedömning hos landstinget i de fall det är nödvändigt med vidare behandling. Innan någon form av behandling börjar är
Mats mycket noga med att kolla hälsodeklarationen och se till att medicinlistan är uppdaterad.

Där det är brister får tandsköterskan leta upp den ansvariga sjuksköterskan för att ta reda på patientens hälsotillstånd. Varje patient som behandlas har en pappersjournal som teamet har med sig från huvudkontoret. Den första patienten är Delice, en riktigt pigg och glad 90-årig krutgumma. Hon tycker att det är jätteskönt att inte behöva åka till en tandvårdsmottagning, beställa färdtjänst, krångla sig uppför trappor och in i hissar och sedan vänta på att få åka tillbaka till äldreboendet med färdtjänsten igen. Tandhygienisten som har undersökt henne tidigare har hittat karies runt brostödet på 34. För att se hur stort angreppet är, tar Eva och Mats fram röntgengeneratorn och tar en röntgenbild som snabbframkallas.

Bilden ligger i en lång grön plastpåse. I ena änden finns röntgenbilden och i den andra änden ligger framkallningsvätskan. När bilden är exponerad klämmer Eva på påsen så att framkallningsvätskan rinner fram till röntgenbilden. Hon skakar sen på påsen i en minut innan hon öppnar den under rinnande vatten. Bilden visar djup karies i kronskarven, men som tur är är tanden rotfylld.
Med hjälp av en handexkavator och ett batteridrivet lågvarvsvinkelstycke preparerar Mats tanden. Blödningen stoppas med hjälp av järnklorid, kaviteten tvättas med Tublicid och fylls sedan med glasjonomer som tandsköterskan har rört till marsipankonsistens.

Det är bara Oral Care och Försvaret som har tillstånd att arbeta med en röntgengenerator. Jag hade hört talas om mackapären, men jag visste inte hur den såg ut i verkligheten. Det visade sig vara en liten låda med ett röntgenrör. Lådan ställs på ett stativ liknande ett fotostativ och en lång sladd kopplas till så att man kan trycka av bilden från sex meters håll. Patienten får på sig
en blykrage och tandläkaren ett stort blyförkläde.

Man kan även trycka på en knapp på själva röntgengeneratorn för att ta bilden, något Mats blir tvungen att göra ett par gånger. För att projicera rätt måste generatorn i vissa fall vinklas och hållas fast med båda händerna. Däremot framkallas vanliga röntgenbilder på huvudkontoret på kvällen och tandläkaren är noggrann med att skriva in i terapiplaneringen att röntgenbilderna
måste granskas i efterhand.

Mats arbetar på sängkanten Nästa patient vi kommer till är Ingrid som är lätt dement. Hon har nästan alla sina egna tänder kvar, men motoriken har försämrats mycket och hon har fått ett antal buckala kariesangrepp samt en kronfraktur. Hennes säng går inte att hissa upp, så tandläkaren får sätta sig på sängkanten. Tandsköterskan Eva tycker att rummet är bra att jobba i med flera avlastningsytor i form av en byrå och ett nattduksbord.

Ute i korridoren ställer Mats fram datorn på ett bord i hörnet. Den mobila uniten med highspeed, lågvarv, ultraljudsinstrument, bläster och sug står på ett av avdelningens rullbord bredvid sängen. Uniten styrs med en sladdlös fotkontroll. »Väldigt så mycket grejer som ligger där. Är allt det till mina tänder?«, undrar Ingrid. Jag hjälper till att assistera och sätter mig på andra sidan av sängen.

På Ingrid lagar Mats tänderna med komposit där det går att hålla helt torrt. Han använder primer och bonding, inte vanlig ets som skulle behöva spolas bort. Eva jagar bort en tjock randig katt som med jämna mellanrum kommer in, hoppar upp i sängen, klättrar upp på byrån, nyfiken luktar på all utrustning och går ut i korridoren igen och gräver i en av väskorna som teamet har med sig.

Eva klagar över att det är katthår överallt och ser framför sig hur hon får sanera utrustning och väskor när hon kommer tillbaka till huvudkontoret på kvällen. Där diskas och steriliseras alla brickor och instrument i den stora sterilen. Under behandlingen får vi även besök av en äldre dement man som vill ta med sig lådan med hävlar, tänger och kompresser.

Övertydliga journalanteckningar

Mats och Eva jobbar lugnt och systematiskt och behandlingarna får ta den tid som behövs. Tandvårdsteamet jagas inte av tidspress på samma sätt som många tandläkare känner av i sin vardag. Mats Agholme vet aldrig vad som väntar
bakom dörren när han kommer för att behandla patienterna. Några är pigga, glada och alerta, klara i huvudet och tycker att det är riktigt roligt att få besök av ett tandvårdsteam. Andra sover, vill ha mat eller behöver gå på toaletten. En del är dementa och vill inte samarbeta just den dagen.

Då återkommer teamet en annan dag för att se om dagsformen är bättre så att det går att genomföra den planerade behandlingen. »Det gäller att fånga dagen och jobba när det ges möjlighet «, säger Mats.

Den sista patienten vi kommer till är en mycket dement dam. På dörren hänger ett kort på henne taget för kanske ett år sedan och man ser att hon har krympt ihop och blivit liten sedan bilden togs. Tandhygienisten som har undersökt henne tidigare har skrivit i journalen att hon har flera sår i slemhinnan och på tungan samt att 11 är mycket mobil. Mats tar en röntgenbild i fronten
som snabbframkallas. 11 har en stor ostit och av de tre andra framtänderna är det bara rotrester kvar.

Patienten abraderar kraftigt och såren är orsakade av vassa emaljkanter. Mats slipar först till de vassa tänderna och borstar sedan rent med klorhexidingel. Sedan extraherar han alla fyra incisiver. Det är en tuff behandling, men beslutet känns ändå rätt. När behandlingen är avslutad skriver han klart journalen. »Man måste vara övertydlig i journalförandet då det är så många olika vårdgivare som är inblandade i behandlingen av patienterna«, understryker Mats. Under tiden packar Eva ihop all utrustning och informerar personalen om vilken behandling som är gjord och vilka restriktioner som gäller. Innan de går tittar Mats till den gamla damen. »Tack och god natt«, säger den lilla tanten i sängen. Livets slutskede är också ett skede.

Text: Text: Hege Svendsen Stribrny Foto: Lena Katarina Johansson

Dela artikeln

Kommentera artikeln:

Endast du som är medlem i Tandläkarförbundet eller prenumerant på Tandläkartidningen kan kommentera artiklarna. För att göra det måste du logga in. Därefter måste du ange ditt namn och din mejladress.

Om du har problem att logga in kontakta webbredaktören.: redaktionen@tandlakartidningen.se. Skicka inte ditt personnummer. Det räcker med ditt namn och din adress.

Senast publicerat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch