Protetiker är tandläkar­yrkets ingenjörer

En bra protetiker är en lugn person som är strukturerad och har både empati och tålamod, tycker Zahra Athab Abdul­jabbar.
– Patientomhändertagandet är viktigt och det kan bli långa pass.

Det behövs också en bred erfarenhet. För att specialisera sig på en del andra områden inom odontologi kan ett par års erfarenhet som allmäntandläkare räcka, men för att bli en bra protetiker behövs minst fem år, anser hon.
Dessutom måste en protetiker vara fingerfärdig.
– Det finns både de som har talang från början, och de som lär sig med tiden.
Zahra Athab Abduljabbar arbetar som protetiker vid Specialisttandvården Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
Hon gillar att jobba kliniskt och tycker att det är tillfredsställande att se resultatet efter en lång behandling. Att hon får träffa patienter många gånger under en period ser hon som en av fördelarna med att vara protetiker.
– Man lär känna dem. Patienter med slitna bett eller missbildningar blir så glada när bettet och livskvaliteten förbättras. Att se deras glädje gör mig också lycklig, säger hon.

Doktorand på halvtid

Parallellt med det kliniska arbetet är hon doktorand på halvtid vid Göteborgs universitet. Som ett led i det forskar hon en dag i veckan på Centrum för specialisttandvård i Örebro. Där finns både patienterna som ingår i forskningsprojektet och en av hennes handledare.
Forskningsprojektet är en naturlig fortsättning på ­Zahras specialisttjänstgöring (ST) i Örebro. Hon trivdes bra under ST-tiden.
– Jag hamnade på rätt plats. Det var en bra utbildningsenhet och jag hade erfarna handledare. Jag lärde mig behandla svåra patienter och finslipade min fingerfärdighet inom oral protetik.

” Jag började nischa mig i ortodonti, men märkte att jag ville se resultat fortare.”

Zahra har valt samma yrkesbana som sin pappa, som är från Irak och flyttade till Frankrike för att bli protetiker.
Vägen dit var inte spikrak.
– Jag ville inte göra som min far, först tänkte jag bli ortodontist. Jag började nischa mig i ortodonti i Sverige, men märkte att jag ville se resultat fortare. Efter reformen 2008 började många tandläkare göra mer protetik. Jag jobbade i Östergötland och hade protetikpatienter varje vecka. Då kändes det mer naturligt att fortsätta utvecklas inom protetik för att kunna erbjuda mer avancerade behandlingar.

Nobbades flera gånger

Hon auskulterade på specialisttandvården i Norrköping och sedan på Västerviks sjukhus som assistenttandläkare med inriktning på protetik.
– Jag sökte in på specialist­utbild­ningen flera gånger. Meri­terings­tjänsten räckte inte för att få en ST-plats, så jag gick en kurs i forskningsmetodik och fortsatte med en masterutbildning vid KI.
Hon gillar att blanda kliniskt jobb och forskning, så det var en bra väg framåt.
– Resan till ST var lång för mig. Jag kan inte säga att jag hade tur utan fick jobba hårt och samla på mig meriter, säger hon.

Fick en nationell ST-plats

Så småningom fick Zahra en nationell ST-plats och hon tackade ja trots en rejäl lönenedgång. Det är ju en nackdel med att ha lång erfarenhet innan man specialiserar sig. Men hon ångrar inte sitt val.
– Att nå målet var värt kompromissen. Det viktiga för mig var att utvecklas. ST-tiden var den bästa tiden jag har haft. Jag hade underbara handledare och jobbade med fantastisk personal. Kunskapen jag har fått har varit värd allt jobb, jag skulle göra om det.
Vad särskiljer jobbet som protetiker från att vara allmäntandläkare?
En stor skillnad är tempot, menar Zahra Athab Abduljabbar.
– Inom allmäntandvården foku­serar man ofta på bara en tand i taget. Planeringstid finns sällan. Det är in och ut med patienter hela tiden. Inom protetiken tittar man på alla tänder. Helhetsbilden är viktig.
En betydelsefull del av ­Zahras jobb är att lyssna på patienterna. Sedan tar hon bilder och utreder olika möjligheter. Hon planerar, diskuterar med specialister på andra områden om det behövs och återkommer till patienten efter några veckor.

Roligt med detektivarbete

Varje patient är unik, det finns skiftande orsaker till att de har förlorat tänder och det behövs olika tekniker och material för att återställa bettet.
– Det är ett detektivarbete. Det tycker jag är roligt.
En annan skillnad är att administrationen skiljer sig mycket och är mer tidskrävande inom specialisttandvården jämfört med allmäntandvården.
Vad är de största utmaningarna med att vara specialist i protetik?
– Den största utmaningen är att vara på den nivå som krävs för att lyckas med de ­svåraste behandlingarna, säger Zahra Athab Abduljabba.
Det kan handla om komplikationer med implantat eller broar som går sönder efter 30 år. En annan utmaning är att ta hand om besvärliga patienter.
– Jag är bra på patientomhändertagande, men det finns patienter som aldrig blir nöjda. Det jag försöker göra är att noggrant informera om olika strategier och lyssna ordentligt på vad patienterna har i åtanke. Sedan löser det sig för det mesta.
Janet Suslick