Två år senare

Blogg / Erik Nordin 21 apr 2016
Dela artikeln

I helgen firade en vän och kurskamrat sin 30-årsdag med en rejäl fest. Det blev ett tillfälle att träffa fler gamla kurskamrater, så här drygt två år efter examen.

Förutom god mat och dryck så blev det ju såklart en hel del samtal om hur det går med jobbet.

Blev det som vi tänkt oss?

Under utbildningen levde många utav oss med föreställningen att folktandvården var en bra plats att utvecklas inom som nyutexaminerad.

Så här två år senare slås jag av hur flera uttrycker en begränsning i sina utvecklingsmöjligheter. De som jobbar inom olika folktandvårdsorganisationer runt om i landet klagar vidare på stora avstånd mellan behandlingsrum och kansli, samt att timintäkt ständigt är i fokus.

De som verkar vara mest nöjda med sina utvecklingsmöjligheter jobbar faktiskt privat.

Och vart är vi på väg härnäst?

Någon har precis sökt in på en st-utbildning, en annan funderar på att söka sig till ett nytt landsting.

Med en tredje person diskuterar jag om det här med att bli chef är något man vill satsa på framöver eller ej.

Diskussionen är helt klart mer nyanserad nu än vad den kanske var under utbildningen. Visst vore det kul att försöka implementera sina egna tankar kring tandvård, men får man det handlingsutrymmet man behöver? Och hur mycket måste man försvara förändringar – och kanske till och med försämringar ifrån kansliet?

Många av oss slogs av hur snabbt två år i yrkeslivet har gått jämfört med två år på utbildningen.

Innan vi vet ordet av, kommer två år till att ha passerat och var vi står då ska bli väldigt spännande att se!

Text: Erik Nordin

Dela artikeln

Generös ledighet

Blogg / Erik Nordin 17 mar 2016
Dela artikeln

Sedan snart två månader är jag pappaledig och ska vara så ett bra tag till. Dagarna passerar i ett lugnare tempo än i behandlingsrummet. Men det är ändå fullt upp precis hela tiden. Bus, pixieböcker och potträning varvas med det vanliga hushållsarbetet. Och fick lillan bestämma så skulle maten helst varit serverad igår.

Dessutom är det första våren i eget hus. Det är helt enkelt mycket som påkallar uppmärksamhet.

Det är först när man går hem på sin föräldraledighet som man verkligen inser hur generös den svenska föräldraledigheten är. Att man får betalt av samhället för att vara hemma och umgås med sitt barn. Och jag kan redan känna att det också ger en annan relation till barnet.

Pappaledighet är något som också uppmärksammats på flera fronter den senaste tiden. För inte så länge sedan fick fotografen Johan Bävman TT:s stora fotopris för sitt fotoprojekt Swedish Dads. Saco kampanjar med ekonomiska argument för att vi pappor ska dela lika.

Och samtidigt som jag skriver det här hör jag danska politiker på radion som försöker få danska pappor att ta ut lika mycket som sina svenska diton. Men vi tar dock bara ut 20 procent av föräldraledigheten.

Personligen har jag svårt att förstå hur man inte väljer att ta chansen att vara hemma med sitt barn. De danska papporna som fick komma till tals i radion sa att man inte vill vara hemma så länge att karriären riskerar komma ”on hold”.

Och jag tror att det är fallet för många svenska pappor också.

Förhoppningsvis finns det fortfarande tänder kvar när jag är tillbaka på jobbet igen.

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

En läsvärd paragraf

Blogg / Erik Nordin 11 feb 2016
Dela artikeln

De två år som jag nu arbetat har jag märkt att arbetstagarens rättigheter inte alltid är en självklarhet. Och framförallt – man kan inte som arbetstagare räkna med att allt blir rätt utan egen inblandning. Kollegor som inte fått traktamente och reseersättning är ett exempel, andra har i sin föräldraledighet fått medverka på klinikens internatmöten utan ersättning.

För mig blev det tydligast förra sommaren då mitt barn blev allvarligt sjukt. Och vid tiden för operation så blev det en hel del VAB-dagar för min del. Inslaget av VAB-dagar i en månad som jag i övrigt var föräldraledig på heltid resulterade i en slags “Pomperipossaeffekt”. Med VAB och föräldrapenningdagar avräknade resulterade det hela i en minuslön på drygt 14 000kr.

Själv hade jag aldrig kunnat föreställa mig att man skulle få betala 14 000 till sin arbetsgivare och tänkte att löneadministratörerna snabbt skulle rätta till buggen i lönesystemet. Nej, istället framhärdade de att allt var precis som det skulle vara.

Här fick jag lyckligtvis hjälp av Susanna (TACK!) på Tjänstetandläkarna att reda ut det hela så att jag fick behålla mina 14 000.

Mitt i den här historien om VAB-dagarna blev kollektivavtalet min bästa läsning. Något som resulterade i att jag upptäckte §32. En paragraf som gav mig rätt till full lön under den tid jag dag ut och dag in var med mitt barn på läkarundersökningar på sjukhuset.

Det kanske inte är den mest inspirerande texten du läst, men vem vet – kanske kan du också få behålla lite pengar som är dina? Här är den i alla fall:

http://skl.se/arbetsgivarfragor/kollektivavtal/allmannabestammelserab.145.html

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

Stora kontraster

Blogg / Erik Nordin 17 Dec 2015
Dela artikeln

För precis tre år sedan var jag och en god vän i Indien för att utföra vårt examensarbete och så här i vintertid så tänker jag tillbaka en del på alla upplevelser. Framför allt är det kontrasterna som spelas upp på näthinnan. Kontrasterna både på plats och jämfört med Sverige.

Vi var under två månaders tid på en utbildningsklinik och studerade slemhinneförändringar. Det var en skola som gjorde sitt bästa för att leverera en bra utbildning under helt annorlunda förutsättningar än vad vi är vana vid.

Ekonomin var förstås central och som grundregel fanns bara det mest nödvändiga. Ytdesinfektion och handsprit fanns inte i sikte och kofferdam ersattes med fetvadd.

Men ibland hade dock något undantag smugit sig in på materialfronten, mitt bland all fetvadd kunde till exempel en Morita foramenlokalisator observeras.

Alla unitar var i samma sal.

Alla unitar i samma sal.

 

Lokalerna i sig innebar ju också andra förutsättningar. Med alla unitar bara utplacerade i ett rum fanns ingen möjlighet till integritet för patienten. Stora ödlor kunde komma på besök och en morgon mötte vaktmästaren världens giftigaste orm i journalskåpet.

En inte helt ovanlig besökare på kliniken i Indien.

En inte helt ovanlig besökare på kliniken i Indien.

 

Tandläkare var ju ett högstatusyrke i vad som är en ganska outvecklad del av Indien. Men att jobba som undervisande tandläkare på dagtid räckte inte till för att ekonomin skulle gå ihop. Så på eftermiddagen åkte man in till stan och jobbade på stans lyxklinik till sen kväll.

När man kom dit fanns det ett datoriserat journalsystem, diskdesinfektor och till och med en särskild VIP-entré och väntrum om det stundade finbesök. Kontraster alltså.

Ibland när man tycker att något är bristfälligt här hemma är det tacksamt att tänka tillbaka på de förutsättningar som råder för så många andra kollegor runt om i världen.

Det är en sak att veta att andra har det sämre, eller snarare annorlunda och en helt annan sak när man också själv sett det. Det är dock inte anledning att stanna upp och vara nöjd, utan utvecklingen måste fortgå.

God Jul!

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

Fackliga frågor

Blogg / Erik Nordin 13 Nov 2015
Dela artikeln

Eftersom det har varit tydligt för de flesta i min närhet att jag har haft ett fackligt engagemang får jag emellanåt frågor om facket. Ofta är det frågor relaterade till betydelsen av ens medlemskap – ska jag verkligen vara med? Vad får jag ut av det?

Jag argumenterar alltid för ett solklart ja! Men det är inte sällan en uppförsbacke att ta sig igenom och ibland är det inte utan att man håller med i kritiken.

Oftast upplever jag att fackets roll associeras med frågor som anställningstrygghet och lön. Och det är också efter de frågorna som man sedan utvärderar sitt medlemskap.

Omfattningen av fackets omvärldsbevakning och påverkansarbete gentemot myndighet och samhälle i medlemmarnas intresse verkar mest vara något som vi redan frälsta är insatta i och värnar om.

När man övergår från att vara student till yrkesaktiv innebär det givetvis att de frågor som kan tänkas bli aktuella inom ens medlemskap ändras. Men det man märker som enskild medlem är att man får ett inbetalningskort med ett betydligt högre belopp på.

I vår bransch arbetar man oftast under väldigt trygga anställningsförhållanden och ser därför inte tryggheten i ett fackligt medlemskap som något avgörande. Vad gäller arbetet med våra löner är inte fackets insats helt tydlig för oss medlemmar.

I en mindre profession som vår är det fackliga arbetet beroende av eldsjälar som har den otacksamma uppgiften att kombinera sitt fackliga arbete med både klinisk tjänstgöring och privatliv. Men i slutändan är det ändå den enskilda medlemmens upplevelse som avgör om man ska vara med eller ej. För den som hör av sig till sin lokalförening ges nog i de flesta fall en god redogörelse för fackets insats, inte bara vad gäller lönefrågan.

Jag ser det hela både som ett kommunikations- och identitetsproblem; för många medlemmar är facket anställningstrygghet och lön – för facket självt är lön och trygghet en del av en större verksamhet.

En förbättrad kommunikation för att minska diskrepansen däremellan tror jag är en nödvändighet för fackets framtid.

För visst är det vi som behöver facket, och inte facket som behöver oss!

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

Ständig förändring

Blogg / Erik Nordin 8 okt 2015
Dela artikeln

I måndags började jag en ny anställning i ett nytt landsting. Numera håller jag till i Vätterns pärla, Jönköping.

Nya kollegor, nytt journalsystem, nya rutiner – ja i stort sett allt känns nytt.

Med lite skräckblandad förtjusning konstaterar jag också att jag för första gången på daglig basis arbetar på en klinik med Pride-konceptet. Allt känns lite som när man blev utsläppt från Odontologen och tog sina första stapplande steg som legitimerad.

Under utbildningen fick man ibland höra att det är viktigt att stanna kvar på sitt första jobb tillräckligt länge för att få tillbaka sina patienter. Visst förstår man rätt snabbt att det kanske är det bästa sättet att utvecklas i sin kliniska roll, att se vad som fungerat bättre och vad som fungerar sämre.

Men några dagar in på en ny arbetsplats kan jag känna att det också är väldigt nyttigt att våga röra på sig. På en ny klinik i ett nytt landsting tvingas man ifrågasätta rutiner och arbetsmetodik, ja till och med något så obehagligt som att pröva helt andra instrument.

I vissa moment får man erkänna för sig själv att det finns bättre sätt att arbeta, i andra blir man förvissad om att man kan bidra med en positiv förändring.

Att vi arbetar i en ständigt föränderlig bransch har väl knappats undgått någon av oss. Vi översköljs hela tiden med nyheter om de senaste materialen eller ett nytt revolutionerande instrument.

Inte heller inom den odontologiska forskningen råder det stiltje.

I den här branschen måste man helt enkelt gilla nytänkande och vara öppen för förändringar, att våga ta till sig nyheter, inte bara på materialfronten, utan också nya rutiner.

Visst är det kul att det aldrig står stilla!

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

Inte ettor och nollor

Blogg / Erik Nordin 3 sep 2015
Dela artikeln

När mitt antagningsbesked till tandläkarprogrammet kom för snart sju år sedan blev jag naturligtvis väldigt glad.

Vid det laget hade jag redan påbörjat en pol. kand. på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, en utbildning jag trivdes väldigt bra på.

Jag hade dock ett uttalat medicinskt intresse och en käkkirurg som stod mig nära hade en tid lobbat starkt för tandläkaryrket med argument som att ”patienten sällan dör i behandlingsrummet” och ”för det mesta kan man hjälpa och göra patienterna nöjda”.

Innerst inne visste jag nog hela tiden att jag ville arbeta med människor mer konkret än vad statsvetenskapen ofta erbjöd.

Så jag tackade ja.

Jag tänker emellanåt på vad han sa och att det kanske låg mer i det än vad jag då kunde ana.

Jag konstaterade ju ganska snart att han hade rätt, i synnerhet med det förstnämnda påståendet.

Men just i det andra påståendet har jag funnit att mycket av glädjeämnet i detta yrke ligger. Och hur man snart blir obekväm i de fall då det inte riktigt stämmer.

För man blir lätt bortskämd och lite van med att kunna avhjälpa en patient med en pulpit, ge tillbaka leendet till en annan och ställa si eller så många diagnoser vid en undersökning.

Emellanåt tvingas man dock lämna sin ”comfort zone” och inte kunna peka ut en bov till patientens besvär eller att hantera en slemhinneförändring som inte riktigt följer skolboksexemplet.

Man tvingas då påminna sig själv om det uppenbara, att det är människor och biologi man jobbar med och därmed långtifrån binärt som ettor och nollor.

Att det helt enkelt inte alltid går som man tänkt sig och att man inte kan hjälpa alla – det är väl lärdomen vi alla tvingas ta till oss som nya i yrket och kanske också påminna oss om ibland.

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

För in arbetsmiljön i 2000-talet!

Blogg / Erik Nordin 13 maj 2015
Dela artikeln

Jag har förmånen att arbeta på en klinik där arbetsmiljö är prio ett!

Våra egna kroppar har vi bara ett exemplar av, vi kan idag ersätta en tand eller en höftled, men det mesta går fortfarande inte att ersätta. Därför måste arbetsmiljö få kosta även hos oss inom tandvården, och inte bara vara något man gör sig förtjänt av efter lång och trogen tjänst.

På vilket kontor skulle man idag acceptera att ha dataskärmen i knäet upp till nio timmar om dagen?

Det är just det vi gör.

För oss är dock patienten där den är, vi kan ändra patientens position lite grand men inte till ett optimalt läge. Därför måste vi använda oss av de redskap som finns.

I veckan fick jag till kliniken de luppförsedda glasögon som jag för en tid sedan prövat ut.

Just lupparna förbättrar främst mitt detaljseende, det är istället själva glasögonen som är grejen.

Glasögonen har en prismaslipning som flyttar mitt synfält nedåt. Jag ser alltså det jag ska men med mycket mindre belastning på nacken.

Ett klockrent exempel på hur man bör förbättra arbetsmiljön för oss i tandvården.

Det här är något som alla behandlare – även tandhygienister – och oavsett hur länge man har arbetat, har blivit erbjudna på min klinik.

I Tandläkartidningen 13 2014 kunde vi läsa att de preliminära resultaten i en större studie av den här typen av glasögon bland tandvårdspersonal visade en god effekt. Det ska bli spännande att läsa mer när studien publiceras.

Nästa del av kroppen vi ska vara rädda om är hörselorganet. Ultraljudsspetsen och turbinen är två redskap som verkligen kan slita på hörseln!

Många har den där blåa bågen med en hörselpropp i varje ända. Men med handen på hjärtat, hur flitigt används den när man måste ta av sig den för att kunna hålla dialog med sköterska och patient, för att inte tala om hygien om man ska ta i och ur den flera gånger per behandling?

Här finns också en klockren lösning; individuellt gjutna hörselskydd som man kan ha kvar i för de kortare dialoger man har under pågående behandling.

Jag har använt dem i snart ett år, och visst, en längre dialog fungerar inte med dem i. Men så länge jag inte mumlar alltför mycket bakom munskyddet så hör sköterskan genom sina hörselskydd vad jag säger, och jag hör vad patienten säger.

Vi har väl alla känt av nacken någon gång då man haft en dag som man av olika anledningar inte arbetat i den position man borde. Och jag vet inte hur det är för er, men jag känner tyvärr till flera kollegor som har fått permanenta hörselskador eller besvär med nacke och rygg.

Det här är två exempel på hjälpmedel för en förbättrad arbetsmiljö. Det är dock inte mer än hjälpmedel, man måste fortsätta tänka på att sitta med rak rygg, patienten i rätt höjd och hörselskydden fungerar inte när de ligger i klädskåpet.

Men det är två hjälpmedel som vi tillsammans borde hjälpas åt att göra självklara, och självklart är det också att arbetsgivaren ska stå för notan.

Det är dags att ta arbetsmiljön i tandvården till 2000-talet!

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera
Taggar:

Cyniskt men sant

Blogg / Erik Nordin 9 apr 2015
Dela artikeln

För någon vecka sedan fyllde jag i en enkät från den statliga “Utredningen om ett förbättrat tandvårdsstöd”.

Tidigt under min utbildning var reformen ny och som jag uppfattade det var diskussionerna kring det nya stödet negativa. Regelverket var invecklat och efterhandskontrollerna administrativt betungande.

Nu verkar de mest kritiska rösterna ha klingat av. Men därmed inte sagt att dagens ersättningssystem är tillfredsställande.

Jag själv upplever inte dagens system helt rättvist. Väldigt omfattande rehabiliterande behandlingar subventioneras väldigt mycket samtidigt som mer basal tandvård som var och varannan genomgår ersätts i mindre grad.

Min upplevelse är att de patienter som genomför en rehabiliterande behandling och får betala runt 40 000 kronor ofta är mer kapitalstarka och skulle genomföra behandlingen även om den kostade 10 000 kronor mer.

Samtidigt finns det patienter som akut tvingas extrahera tänder för att de inte har råd med en rotbehandling, kanske har de tidigare inte heller ansett sig ha råd med att laga tanden som nu extraheras.

Visst är det objektiva vårdbehovet stort hos patienten som genomgår total bettrehabilitering, men kanske bör tandvårdsstödet också utformas så att fler patienter kan behålla fler egna tänder.

Inte heller är jag säker på att ATB gör så stor skillnad efter att patienten fyllt 30.

Förra året utvidgades de ersättningsberättigande tillstånden och åtgärderna för att tandvårdsreformen dittills gått med knappt en miljard i överskott.

Utvidgningen innebar flera välkomna förändringar, men inget gjordes för att i större grad främja regelbunden tandvård för alla.

I tidigare utvärderingar av tandvårdsstödet har man sett att låginkomsttagare kommer mindre regelbundet till tandvården och man vet inte heller om tandvårdsstödet fullt ut fördelas efter vårdbehov.

Nära besläktat till den här diskussionen är också gränsdragningen mellan tandvård och sjukvård. Oral patologi är ett område där det är högst relevant att ifrågasätta nuvarande utformning.

Diagnostik, uppföljning och behandling av till exempel potentiellt maligna tillstånd bekostas av patienten bara för att det råkar manifesteras i munhålan. Och konsekvenserna av en utebliven diagnos kan bli så mycket värre inom patologin.

Som någon cyniskt uttryckte sig om ett PAD-svar på en kurs nyligen:

”Jag har en dålig nyhet och en bra nyhet. Den dåliga nyheten är att det nu blivit cancer, den goda att behandlingen nu är gratis”.

Väldigt cyniskt men sant.

Som sagt pågår utredningen för fullt och för kalenderbitare beräknas den vara klar den 31 augusti.

Vad kommer i framtiden att klassas som tandvård och hur ska den finansieras? Ska tandvården vara en del av sjukvården?

Allt det här ligger inte inom utredningens uppdrag, men väldigt intressant och viktig utveckling kan komma att ske inom vårt område de kommande åren och våra röster kommer att behövas.

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch