Tandläkare utan gränser II

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 5 feb 2015
Dela artikeln

Jag hade precis hunnit skriva klar bloggen om min mamma då nästa förälder hörde av sig med tandbekymmer.

Min pappa, pensionerad 747-kapten bosatt i Wasilla, Alaska hade just tappat en krona! Han behövde rådfråga en “riktig” tandläkare som han uttryckte det. Var det verkligen nödvändigt att söka akut? Kronan kunde han sätta dit själv och den satt bra.

Jag vet ju att min pappa med säkerhet har ett superstarkt klister som utan tvekan skulle få kronan till att sitta fast. Han är dessutom fingerfärdig och har en finmotorik som är få förunnad, men mitt råd var att trots det ta kontakt med Doctor Scott.

Jag var och hälsade på Doctor Scott för några år sedan. Scott är mycket noggrann och låter inte den minsta lilla missfärgning slippa undan. Enligt mig överbehandlar han sina patienter, men nog om det. Att uppsöka honom för att recementera en tappad krona går inte under definitionen “överbehandling”!

Här visar min pappa var kronan har suttit. Lite Guttaperka sticker också upp.

Här visar min pappa var kronan har suttit. Lite Guttaperka sticker också upp.

 

Pappa trodde att kronan hade gjorts i Boulder, Colorado. Jag var faktiskt och hälsade på även Doctor Perry i Boulder medan jag själv läste till tandläkare. Jag minns honom som en trevlig man som arbetade i vit skjorta och slips och som hade en nätt liten sköterska som trippade runt i minikjol och höga klackar.

44:an hade orsakat min pappa bekymmer tidigare. Det kom jag ihåg då jag såg bilden han skickade till mig på kronan och tanden.

För si så där femton år sedan hade tanden nekrotiserat och hans tandläkare, en Doctor Chen i Anchorage, ville skicka honom till en endodontist.

Pappa tyckte det var totalt onödigt och passade i stället på att rensa tanden hos mig medan han tog ett par ”vändor” till Sao Paulo, Tokyo och Los Angeles för att sedan återvända till Sverige för rotfyllning och slutbehandling i Mjölby.

Som alltid när telefonen ringer hos oss på kvällen har min man och jag en intensiv diskussion om vem som ska orka resa på sig för att svara. “Det är säkert din mamma”, brukar jag säga. Hon brukar ringa klockan nio på kvällen. Nu var det dock min pappa som var i den andra änden. Han hade bokat tid till tandläkare och han hade även dragit ut något som stack upp ur tanden berättade han.

– Det var guttaperka du har dragit ut. Förhoppningsvis var det bara några lateralpoints du fick tag i, men risken finns att du åker på en ny rotfyllning och säkert vill han nog slipa till en ny krona. Troligen blir det billigare om du sätter dig på flyget hit.

Pappa ringde dagen efter och berättade att nu var kronan på plats! Doctor Scott hade inte varit där men hans bror Nick hade tagit hand om honom. Visserligen ville Brother Nick slipa till en ny krona men efter lite om och men hade han byggt upp en kompositpelare och recementerat den gamla kronan.

Kronan på plats. Som tur var gick det att recementera pappas krona.

Kronan på plats. Som tur var gick det att recementera pappas krona.

 

Min pappa var givetvis mycket nöjd både över att kronan var på plats igen och över alla goda råd han hade fått från sin “riktiga” tandläkare i Östergötland!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln

Tandläkare utan gränser

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 15 jan 2015
Dela artikeln

De senaste åren har jag alltid haft med mig en liten tub med Cavit i väskan. Den följer med mig som en räddande ängel i fall olyckan skulle vara framme och någon i min omgivning eller jag själv (vilken hemsk tanke!) skulle bita sönder en tand och behöva en temporär lagning.

Över nyår åkte familjen ner för att hälsa på min mamma som är “klimatflykting” på Teneriffa under vinterhalvåret. Jag hade knappt hunnit krama om henne innan jag såg att hon hade gjort något med sin ena framtand. 21:an är rotfylld sedan många år tillbaka och tanden hade med tiden mörknat. Nu hade den fått en ny och ljus kompositfasad. Det visade sig att 22:an hade frakturerat och då hon var hos tandläkaren för att laga den hade hon även frågat om det gick att göra något åt den missfärgade 21:an.

– Jeg er ikke helt fornøyd med farga og så hekter tanntråden seg fast lengst opp mot tannkjøttet, klagade mamma.

– Jamen vi kan jo gå tilbake til tannlegen din her. Jeg kan kanskje få låne et sandpapirstrips og pusse til kanten for deg om de ikke har tid til hjelpe deg i dag, sade jag.

21:an har fått en kompositfasad. Tanden är lite ljusare och min mamma är inte nöjd.

21:an har fått en kompositfasad. Tanden är lite ljusare och min mamma är inte nöjd.

Vi gick upp till Clinica Dental som ligger precis bredvid busstationen i Los Cristianos. Jag berättade för den trevliga killen i receptionen vad som var problemet. Under min studietid på tandläkarutbildningen tog jag ett sabbatsår och läste spanska på universitetet i Granada. Det är alltid en fördel att kunna förklara sig på de inföddas språk men jag kände att min tandläkarterminologi på spanska inte var helt den bästa …

Precis bredvid busstationen ligger Clinica Dental. Det är en trevlig mottagning som behandlar både turister och fastboende. Personalen är mycket vänlig och tillmötesgående.

Precis bredvid busstationen ligger Clinica Dental. Det är en trevlig mottagning som behandlar både turister och fastboende. Personalen är mycket vänlig och tillmötesgående.

Efter att ha väntat en liten stund kom tandläkare Diana ut. Jag berättade att jag också var ”dentista” och jobbade i Sverige. Sedan förklarade jag för henne att det var ett överskott distalt på 21:an.

– Om jag bara får låna ett putsstrips så kan jag slipa till det. Jag tror dessutom att det skulle bli finare rent estetiskt om man satte dit en kompositfasad på 11:an. Då får alla tänder samma färg och tandbågen blir jämnare. Om ni har ett rum ledigt så kan jag fixa till det, sade jag.

– Idag har vi tyvärr fullt, men kom tillbaka på fredag så får du gärna låna mitt rum, svarade Diana.

Fredagen kom och min mamma och jag mötte upp på kliniken på avtalad tid. Jag fick låna Dianas rum samt hennes tandsköterska Dariana. Dariana kommer ursprungligen från Uruguay. Hon förklarade för mig hur utrustningen fungerade och vi hade riktigt roligt medan vi jobbade.

Jag behövde ett par kilar men ordet som låg närmast det jag ville säga var ”palillos” som betyder tandstickor men hon förstod! Som sagt är inte min tandläkarspanska den bästa. Borr heter ”fresa” fick jag lära mig fast det heter ju jordgubbe också. Artikulationspapper heter logiskt nog ”papel de articulación” och inte ”papel azul” som jag tyckte var ett bra ord för vad jag brukar kalla ”blåpapper” när jag jobbar …

 

Här är min nya sköterska Dariana och jag medan vi behandlar min mamma Ida.

Här är min nya sköterska Dariana och jag medan vi behandlar min mamma Ida.

Det var inga bekymmer att etsa, bonda och bygga upp en ny fasad. Problemen uppstod först när jag skulle putsa till framtanden. Det fanns inga bra putsborr. Jag fick använda ett prepborr och även ett smalt separationsborr för att putsa till tanden. Aldrig har jag slipat så mycket med ett strips för att få till en snygg avslutning.

Stripset var jätte- jättefint och tog nästan inget, men skam den som ger sig. Jag blev riktigt nöjd själv över resultatet och tanden fick en fin lyster.

Såhär blev slutresultat på min mammas framtänder. Nu kan hon skratta stort och sluta klaga!

Såhär blev slutresultat på min mammas framtänder. Nu kan hon skratta stort och sluta klaga!

Klart min Cavit kommer att få följa med i min väska även i framtiden men nu kommer jag nog att komplettera min akututrustning med putsborr och sandpapperstrips inför möjliga inhopp på nya tandläkarmottagningar på andra platser i världen!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Alice och Molly

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 11 dec 2014
Dela artikeln

Jag hörde henne innan vi ens hade hunnit knacka på dörren. Med en gång vi gick in stod sjuåriga Alice där och väntade spänt på att se vem det var som kom på besök.

Glad och förväntansfull kom hon fram för att hälsa men då hon såg att även vår lilla femåriga Molly var med backade hon bakåt och surade. Fast våra tjejer är nästan lika gamla och lika stora i växten så är de inte alls kompisar. Klart vi tycker det är lite tråkigt med tanke på att vi är två familjer som har känt varandra och umgåtts i mera än tjugo år.

Den här kvällen var Alice extra sur och tjurig och hon ville inte ens sitta med oss under middagen. Våra vänner ursäktade henne och berättade att hon just hade fått extraherat åtta tänder och att hon inte mådde riktigt bra än.

Nu tror ni väl att lilla Alice är ett riktigt kariestroll, eller hur? Nej, Alice har besvär med tandlossning!

Fem incisiver och tre kindtänder lite varstans hade fått plockas bort. Flera tänder hade emaljfrakturer och en tand hade en djup bifurkation. Det här är Sverige anno 2014!

Funderar ni på att ringa BRIS? Det hjälper inte! De kommer inte att vilja ta i ärendet. Sjuåringen är nämligen en dansk-svensk gårdshund och min lilla Molly är en liten dvärgpudelfröken.

Små hundar får lätt tandsten och tandlossning och att man får extrahera tänder på dem är inget ovanligt.

Tandkort Alice.

Tandkort Alice.

Då min Molly var valp hade jag en veterinär som berättade för mig att det är jätteviktigt att sköta om små hundars tänder extra mycket.

Jag har varit nitisk! Min Molly har en egen tandborste och en egen curette här hemma och hennes tänder är riktigt fina. När sax, klotång, trimmer, tandborste och tandstensinstrument kommer fram gömmer hon sig visserligen under bordet, men här i huset är det jag som är chef!

Molly tar bort tandsten.

Molly tar bort tandsten.

Veterinären tipsade även om att det är bra att ge hundar märgben. Man kan låta dem gnaga på benet en halvtimme eller så och sedan lägga det i en plastpåse och förvara det i kylskåpet. Då håller det en vecka. Molly får nästan aldrig märgben. Hon tar de nämligen direkt och gömmer under min kudde…

Vår ena son var hemma och hälsade på en helg i höst. Han ville absolut att jag skulle kolla över hans tänder och ta bort tandsten. Mina helger är rätt så fullspäckade och att åka ut till kliniken, larma av, sätta igång hela utrustningen och sedan städa allt i ordning och lämna stället tar ett par timmar. Sonen har aldrig haft karies så det kändes verkligen onödigt att dra igång hela apparaturen för att kolla över garnityret.

Tandsten kan man ju ta för hand och jag har en curette här hemma. Vems curette jag använde vet han inget om men jag lät den ligga länge i kokande vatten innan sonen fick den i sin mun…

I övrigt så mår både hundar och söner bra av att få mycket motion. I sommar hängde båda med över Besseggen i Jotunheimen i Norge.

Molly på fjälltur.

Molly på fjälltur.

Molly och Alice fungerar mycket bättre tillsammans när de kan springa fritt ute i naturen och inte behöver vakta sina revir. Kanske kan vi planera in en riktig fjälltur med våra små tjejer till sommaren?

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Helnöjd efter Riksstämman

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 21 nov 2014
Dela artikeln

Vad roligt det är att tillbringa tid med min härliga personal även utanför kliniken!

Jag har träffat gamla kollegor, gått på inspirerande föreläsningar, spontanshoppat stödstrumpor och avtrycksmaterial, uppdaterat mig inom tandläkeriet samt bildat nya bekantskaper. Jag är verkligen helnöjd efter att ha varit på årets Odontologiska Riksstämma i Stockholm!

Här är hela min personal. Från vänster: jag, Helena, Catty, Susanne och Annika.

Här är hela min personal. Från vänster: jag, Helena, Catty, Susanne och Annika.

 

“Om man rör sig snabbt och skrattar hela tiden så är det ingen som ser att man är ful!”

Nu citerade jag just psykolog Per Naroskin som höll en rolig och tänkvärd föreläsning. Han berättade även om det lilla djuret sjöpung som har en pytteliten hjärna.

Sjöpungen letar efter en korall som den kan fästa sig till och när den väl har satt sig fast är det första den gör att äta upp sin egen hjärna. Naroskin jämförde det med hur en genomsnittlig arbetare gör när han eller hon har fått en tillsvidareanställning.

Dagen innan roade jag mig med att lyssna på Johan Rheborg som berättade hur kul han hade haft en kväll han var i Umeå och bestämde sig för att säga ”Ja!” till allt som bjöds honom.

Kvällen slutade med att han hängde med ett gäng juridikstudenter hem och väckte en sovande Björklövenspelare med ett ”high-five”. Han fick många nya vänner och minnen för livet.

Tiden bara sprang iväg på stämman! Min kollega Helena och jag hade verkligen fullt upp med att gå på föreläsningar, titta på olika borr, verktyg och material, försöka sno till oss några gratisprov på tandkräm och tandborstar samt leta upp gamla vänner.

Efter att en av endodontiföreläsarna visade upp en bild på vår apexlokalisator och kallade den för ett 1800-talsverktyg gick Helena och jag resolut bort till Magnus Örn som stod i rotfyllningsmontern. Han hjälpte oss med att beställa hem en ny och modern apexmätare från 2000-talet.

I övrigt var det inga större revolutionerande nyheter på rotfyllningsfronten. För att lyckas med rotbehandlingar krävs det fortfarande strikt aseptik genom hela behandlingen. Använd Dakinslösning, ta hjälp av CaOH-inlägg vid infektion och kom ihåg att den koronala förslutningen efter avslutad endodontisk behandling är oerhört viktig för prognosen.

Mellan alla föreläsningarna hann jag en tur bort till Tandläkartidningens monter. Där träffade jag Ibbe Gnem som också bloggar för Tandläkartidningen. Vi passade på att ta en gemensam bild och växla några ord med varandra.

Igge Gnem och jag gjorde en gemensam löpsedel i Tandläkartidningens monter.

Ibbe Gnem och jag gjorde en gemensam löpsedel i Tandläkartidningens monter.

 

Alla har vi nog märkt att erosionsskadorna har ökat markant de senaste åren.

Färskpressad citronjuice har den högsta erosiva förmågan. Färskpressad apelsinjuice kommer som en god nummer två. Läsk, energidrycker och vin är heller inte bra.

Peter Lingström höll en intressant föreläsning och belyste problematiken. Råden från honom är givetvis att undvika exponering för sura substanser. Man ska inte borsta tänderna direkt före eller efter påverkan av frätande ämnen. Stärk tänderna med fluor!

De tandytor som redan är skadade bör täckas med resin, sealant eller komposit för att förhindra vidare progression.

Nere i ett av hörnen på Mässan träffade Helena och jag ett gäng glada tandläkare; Kalle, Vidar, Dalia och Kajsa. De var gamla kompisar från skolan. Vi pratade, log och passade på att provsmaka lite på det som bjöds i baren.

Från vänster: Kalle, Vidar, Dalia, Helena och Kajsa.

Från vänster: Kalle, Vidar, Dalia, Helena och Kajsa.

Givetvis mötte jag även gamla kollegor från Linköping! Anders Wolgast och Carina Somell hade hittat upp till Stockholm och kollade in vad som fanns på Mässan.

Carina och Anders.

Carina och Anders.

Även min goda gamla väninna och kollega Carolina Elmstedt passade på att kolla in mässerbjudanden och gå på föreläsningar. Carolina gjorde sin AT på Folktandvården i Mjölby när jag började jobba där och vi bodde båda i Linköping och pendlade till jobbet.

Inte sällan fick hon hoppa upp i barnstolen på min cykel och hänga med ner till tågstationen på morgonen. Här kollar Annika Wallgren, jag och Carolina på några nya instrument.

Annika, jag och Carolina pratar med en försäljare.

Annika, jag och Carolina pratar med en försäljare.

Medan Uno Sveningsson sjöng och underhöll på After Dent samlades hela min klinik för att summera dagarna. Catty, Annika och Susanne hade alla varit på bra föreläsningar. De hade även passat på att beställa nya borr, handskar, munskydd, spetsar till amdenten och kollat på lite smått och gott.

Jag delade ut nyinköpta stödstrumpor till mina tjejer. Trots kraftig tantvarning blev alla jätteglada!

Huruvida Anders och Carina, Kalle, Vidar, Dalia, Kajsa, Magnus, Annika, Carolina och Ibbe också har fått nya stödstrumpor vet jag inget om, men säkert är att vi alla har skrattat och roat oss, fått inspiration, ett och annat gratisprov och ny energi.

Och nu som vi återvänder till den gråa vardagen vet vi ju att om vi bara skrattar och rör oss snabbt så är det ingen som kommer att reflektera över hur vi ser ut.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Café Mantorp Tandklinik

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 30 okt 2014
Dela artikeln

Ni minns väl min frisör Kevin? Min underbara Kevin som vill att alla ska känna sig som en gäst när de är hos honom. Min idol som jag eftersträvar att vara som fast jag vet att jag alltid drar det kortaste strået när vi två ska jämföras. Trots det fortsätter jag att försöka bli lika populär och uppskattad som han är.

Senast jag besökte honom hade en ny gästvänlighetshöjare dykt upp i hans salong; en jättefin kaffemaskin. Som tur var tog gästen innan mig längre tid än beräknat. Jag fick sitta och njuta av en kaffe latte och uppdatera mig i skvallertidningshögen som låg på bordet.

En sådan apparat måste även vi ha, tänkte jag. Klart Mantorp Tandklinik ska bjuda sina gäster på kaffe! Kevin gav mig numret till Kaffe-Anders och lite drygt en vecka senare fick även vi vår egen kaffeautomat.

Jag har drejat egna muggar till vår kaffemaskin, små espressokoppar och större kaffe latte-, te- och chokladmuggar, allt för att höja trivselfaktorn.

Nu undrar ni säkert hur responsen har varit? Strålande!

Givetvis vill inte alla dricka en kopp kaffe innan de kommer in till oss för behandling, men många har stannat kvar på en liten fika efter att de är klara.

Vi har många patienter som åker färdtjänst och för dem har det verkligen varit ett lyft att få en kopp kaffe medan de väntar på att bilen ska komma och hämta dem.

Cecilia åker hit från djupaste Småland och tycker det är helt fantastiskt att hon kan få en kopp kaffe när hon kommer fram efter en tre timmar lång körtur. Min favorittant Dagmar dricker i normala fall inte kaffe överhuvudtaget, men hos oss har hon blivit helt såld på cappuccino!

Och min underbara, skönsjungande Kevin, vad tycker han? Förut gillade han bara fluorlacken med banansmak hos oss men nu stannar även han kvar på en kopp kaffe!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

På konferens

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 9 okt 2014
Dela artikeln

Banan
Kaffe
Vindruvor
Mjölk
Potatis

En enkel liten inköpslista. Läs, blunda och kom ihåg den.

Var det svårt? Här får du lite hjälp på vägen. Placera ut sakerna på en tänkt promenadväg. Du kommer fram till din dörr. I nyckelhålet sitter en banan. När du öppnar dörren trampar du runt i kaffepulver som ligger i hallen. På en hatthylla ligger en klase gamla vindruvor och droppar sötsliskig saft på din jacka. Du öppnar kylskåpsdörren och möts av ett enormt mjölkpaket på minst en kubik och runt bordet sitter fyra hungriga potatisar med haklapp och skriker efter mat.

Hänger du med? Din hjärna behöver tränas och det här var en komihågteknik som Jenny Åkerman, tidigare ordförande för Mensa i Sverige, delade med sig då hon föreläste på Apollonias årliga konferens. Använd alla dina sinnen för att minnas!

Jenny Åkerman

Det är lika viktigt att träna hjärnan som att hålla kroppen någorlunda i bra skick annars blir hjärnan slö! Idag har vi vad Jenny kallar hjärnproteser; smarttelefoner och datorer.

Kolla nu på bilden och läs högt vad som står på bilden.

Det gick väl rätt bra?

Säg nu vilken FÄRG orden är skrivna med.

Oj! Nu blev det förvirring, eller hur? Stanna där ett tag och njut! Din hjärna älskar förvirring och all utveckling föregås av en viss förvirring.

Missade du Apollonias konferens men är kvinna och privattandläkare så finns det möjlighet att hänga med på nästa års tjugoårsjubileum! (Kolla in hemsidan www.apollonia.nu)

I år fick vi även lyssna till Manuel Knight som basunerade ut sitt budskap: “If you want corn you plant corn!”  Manuel Knight är amerikansk krigsveteran och före detta elitsoldat. Han föreläser om gruppdynamik och ledarskap. På ett mycket humoristiskt sätt och med hög igenkänningsfaktor berättade han om hur något som han i utgångspunkten var mycket negativ till vändes om till något positivt.

Hans fru och tre barn ville ha hund. Manuel Knight vägrade familjeomröstning då han visste att han skulle förlora direkt med 1-4 Dock fick han kapitulera då frun skickade in sitt hemliga och mest potenta stridsvapen; lillflickan som kan gråta på beställning och som nästan svimmar när hon drar efter andan. Klart det blev hund!

Ett riktigt stort problem dök upp när han insåg vad de pyttesmå svarta sopsäckarna som frun hade köpt skulle användas till… Trots högljudda protester fick han äran att plocka upp första bajset. Då hans bror var på besök från USA tog Manuel Knight honom med på en promenad – en tur utan mål och mening som är vanligt här i Sverige.

Givetvis var hunden med.

– So where are we going, frågade brodern.

– Oh, just for a walk, and don’t you dare say hello if you meet anyone!

De fick stanna upp och vänta in att hunden gjorde klart sina behov. Vant böjde sig nu Manuel Knight ner med hundbajspåsen i handen.

– Hey, hey, hey! What that f… do you think you’re doing! Man! You are just so crazy! You’re not gonna throw that on me, are you???

Vi präglas av vår kultur och här var några tydliga exempel på hur olikt man kan reagera på en annars vanligt förekommande situation.

Årets Apollonia konferens hölls på Loka Brunn. Hit kom kung Adolf Fredrik år 1761 för att få hjälp med sin svåra migrän. Behandlingen bestod i att dricka åtta till tio liter vatten varje dag samt att avstå från alkohol. Kungen rymde men fångades in igen …

Vi kunde också njuta av behandling på Loka Brunn. Med ett sjuttiotal damer, olika SPA-behandlingar, möjligheten att simma i en stor skön bassäng med vacker utsikt och äta trerättersmiddag samt stämma i ordentligt under allsången med Daniel Roxne på fredagskvällen så hade nog även kungen stannat kvar!

Jan Ekenbäck, protetiker och professor från Stockholm kom med matnyttiga tips om hur man ska lyckas med en behandling. Lägg det här på minnet och ni kommer att göra succé!

  • En behandling ska vara billigare än du har lovat.
  • Behandlingen ska ta kortare tid än lovat.
  • Slutresultatet ska bli snyggare än förväntat.
  • Behandlingen ska vara mindre komplicerad än du har sagt.

Ett annat gott råd från Jan är att aldrig sätta dit 7’or på proteser och implantatkonstruktioner. Tuggtrycket är proposionellt mot ocklusalytan. På hans avdelning samlas alla 7’or på ett glas och används istället för risgryn när någon på jobbet gifter sig.

Klart det måste kännas lite jobbigt att läsa vidare om hur roligt vi sedan hade det på Loka Brunn. Det är ju inte varje dag man får vara med om en lärorik champagneprovning för att sedan avnjuta en fantastisk trerättersmiddag och så överraskas av att få körsångundervisning av Caroline af Ugglas och hennes gitarrkompande make Heinz. Vi smakade, njöt, sjöng och hade det helt underbart!

 

Men som alla roliga, trevliga och lärorika dagar så tar även en Apolloniakonferens slut och man kommer hem till vardagen, smutstvätt, räkningar och ett tomt kylskåp. Då är det bara att bita ihop och skriva ner en inköpslista. Kanske står det banan, kaffe, vindruvor, mjölk och potatis på din?

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Första september

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 18 sep 2014
Dela artikeln

Visst är det väl bra när rätt man hamnar på rätt plats?

Av och till kan det vara svårt att hitta rätt person till jobbet och då får man faktiskt kompromissa lite och sedan vara tacksam över att någon har tagit sig an uppgiften.

Det är lite av samma problematik som när man är på föräldramöte och det skall väljas klassföräldrar. Alla tittar ner. Tystnaden är tung och jobbig tills någon inte längre står ut med stillheten och tar på sig rollen som klassmamma eller klasspappa för ett år framöver.

Lite så var det när jag tog på mig ansvaret att vara Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) lokala resursperson. Min uppgift är att gå på utbildning i regelverket för det statliga tandvårdsbidraget och sedan informera övriga medlemmar i lokalavdelningen här i Östergötland om de olika ändringarna.

Jag var på en intensiv utbildningsdag i det nya tandvårdsstödet med Barbro Hjärpe i juni. Några veckor senare samlades alla intresserade tandläkare i vår lokalförening i Linköping för en gemensam genomgång som jag höll i som resursperson.

Nu är det dags att lära om. Den första september trädde ändringarna i kraft och om du har valt att läsa skönlitteratur och tidningar i sommar i stället för att läsa in dig på det nya regelverket så ska du få en snabb info om de viktigaste ändringarna. Det blir faktiskt inte alls så tokigt, men säkerligen kommer vi alla att göra både ett och två fel.

Det första vi kan glädja oss åt är att tand nummer 7 har fått samma status som tand nummer 6 har idag. Krona är ersättningsberättigad i tandposition 1-7 vid en omfattande skada. En ny regel E.0 har tillkommit som förtydligar att det krävs skarp (det vill säga utan undantag) dokumentation i form av antingen röntgen, foto eller modeller innan man gör en krona eller implantatstödd protetik.

Sedan 1:a september är implantat inom position 6-6 ersättningsberättigat. Vid en en-tandslucka gäller fortfarande utbytesåtgärd, men från 1 september även för position 6! I alla andra tandluckor ersätts implantat för saknad 6:a. Utbytesåtgärder för tvåtandslucka tas bort och implantat blir istället ersättningsberättigande behandling.

När det gäller debitering av kronor blir det två åtgärder; 800 och 801. Gör man bara en krona i en käke debiteras den som åtgärd 800. Gör man två eller flera kronor i samma käke vid samma behandlingstillfälle debiteras alla kronor som åtgärd 801. Det samma gäller vid implantat och dessa har åtgärdsnummer 850 och 852. Ersättningen från FK är lägre för 801/852 än för 800/850.

Lite överraskande får man nu bara göra fyra bettskenor per patient och behandlingsperiod. Att det var överraskande för min del beror på att jag inte visste att det inte har funnits någon övre gräns för hur många bettskenor man kunde förse en patient med under loppet av ett år. Min egen bettskena har för övrigt snart arton år på nacken.

Använd nu för all del inte min blogg som bas för din debitering. All information finns att hämta på TLV:s hemsida och jag lovar att där hittar du allt du behöver. På TLV har de nämligen hittat någon som inte bara tog på sig uppgiften för att alla andra kollade ner i golvet. Barbro Hjärpe som odontologisk utredare kan sitt jobb och är rätt kvinna på rätt plats!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Flaggan i topp!

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 5 jun 2014
Dela artikeln

Ingen av er som har följt min blogg har väl kunnat undgå att märka att jag kommer från Norge. Som norska finns det två viktiga datum att förhålla sig till; den 24:e december och den 17:e maj. Min egen födelsedag i mars kommer helt i skymundan mot den 17:e maj!

Mitt första år i Sverige i början av 90-talet var förskräckligt; jag fick jobba på Norges nationaldag! Medan jag längtade hem till pølser och lompe, barntåg, korpsmusik och hurrarop fick jag undersöka, ex’a, laga och rotfylla. ”Så här kan man ju inte ha det”, tänkte jag och gjorde slag i saken.

Året därpå bakade jag en kransekake, en norsk festkaka gjord på mandelmassa och äggvita där man rullar ut och gräddar ringar i olika storlekar som sedan sätts ihop med florsockerglasyr till ett torn och dekoreras med smällkarameller och norska flaggor. Sedan tog jag på mig min bunad, min norska folkdräkt, och gick till jobbet och bjöd både personal och alla patienter på kransekake!

Att jobba i folkdräkt och bjuda på festkakan den 17:e maj har blivit mitt sätt att fira nationaldagen. Mina patienter har fått nys om detta och vissa har bokat in sig för en undersökning ett helt år i förväg för att få komma till mig just på högtidsdagen.

En tidig försommarmorgon medan jag fortfarande jobbade på Folktandvården i Mjölby öppnade jag dörren till mitt behandlingsrum och möttes av ett hav med serpentiner, girlanger och flaggor. Överallt var det gult och blått och det gick knappt att ta sig fram till behandlingsstolen! Med förstesköterskan Ing-Britt i spetsen skulle alla på jobbet minsann visa mig hur man firade Sveriges nationaldag den 6:e juni! Även mitt borrställ var proppfullt med små svenska flaggor.

Nu i år hade vi extraöppet på kliniken den 17:e maj. Klart man måste fira 200-årsjubileum för den norska grundlagen, trots att dagen inföll på en lördag. Försteman i stolen var Kalle. Ni kanske minns honom, det är han som vill att vi ringer till honom och skäller ut honom med jämna mellanrum så att han kommer ihåg att sköta sina tänder ordentligt? Varje gång han kommer säger han att det är som att komma till himmelriket! Jag tror ju faktiskt att han ljuger, men vi tycker verkligen det är roligt att få så mycket beröm. Men nu tyckte han så klart det var extra roligt att få komma till oss på denna speciella dag.

Några av mina patienter hade även de ansträngt sig för att göra dagen extra rolig och speciell. Härliga Celine kom med norska flaggor fasttejpade i sina glasögon och när hon öppnade munnen låg en norsk flagga på hennes tunga! Fredrik kom i sina finaste röda byxor, vit skjorta och blå slips dagen till ära.

Som norska i Sverige upplever jag att man har lov att överraska och gå lite utanför det som är vanligt. Alla tycker dessutom att min förklaring ”Jag är norska” är en helt godtagbar ursäkt för alla mina otraditionella påfund.

Frågan om vi kommer att ha öppet nästa år, på 201-årsjubileét som infaller på en söndag, har redan dykt upp och ja, vem vet, är man norska i Sverige är inget omöjligt!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Första hjälpen och annan hjälp

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 12 maj 2014
Dela artikeln

Ett par gånger i halvåret möts vi som är medlemmar i Apollonia – nätverket för kvinnliga privattandläkare – över en trevlig lunch eller en kvällsmåltid. Vi utbyter erfarenheter, tar in externa och interna föreläsare eller lyssnar på försäljare som vill visa fram nya, fina produkter.

Nu senast bjöd Carina Somell in oss med uppmaningen att ta med oss två goda tips eller finurliga prylar som vi använder inom jobbet.

Medan vi åt en stor härlig räkmacka och jag pratade med Annika Leo, kände jag hur det började klia fruktansvärt på magen. Kunde jag ha fått med mig vägglöss hem från min senaste semesterresa? Kliandet tilltog och spred sig till rygg och ben. Jag började må illa och Annikas röst blev svagare och svagare i mina öron. Nu började jag förkasta min egen vägglusteori. Djuren kan visserligen vara mycket plågsamma, men inte anfaller de väl i flock och med sådan intensitet?

Jag som älskar skaldjur hade plötsligt och helt otippat råkat ut för en allergisk reaktion mot räkor! Carina drog snabbt fram sin stora akutlåda och med gemensamma krafter där elva kvinnliga tandläkare slog sina kloka huvuden ihop kunde så småningom all akutmedicin doceras korrekt.

Jag återhämtade mig rätt så snabbt. Kliandet gick över, blodtrycket normaliserades och utslaget lade sig och vi kunde äntligen utbyta goda råd och finurliga tips.

Carina Källberg hade med sig en bricka med små nätta hävlar som hon tyckte hjälpte henne i vardagen. Flera av de andra tandläkarna höll med.

Lisa Henefalk rekommenderade ett tangentbord till datorn som är lätt att torka av och desinficera. Hon tipsade även om batteridrivna värmeljus som är tidsinställbara.

Karin Finveds finurliga pryl anammade jag direkt. Hon hade sytt ihop ett kardborrelås så att det hade de vassa taggarna på den ena sidan och den mjuka ytan på andra sidan. Det använde hon för att förlänga omkretsen på röntgenkragen så att kragen även sitter fast på personer som har kraftigare hals.

Elsa Hellman och Kerstin Stenmarck var båda två mycket förtjusta i en compositpistol som fanns att köpa hos DAB.

Helen Andersson tyckte att alla borde läsa informationen från Läkemedelsverket årgång 1 för 2014 om antibiotikaprofylax.

Själv hade jag med mig min älskade Physics forceps tång och min underbara terapilaser som används flitigt bland min personal för att behandla allt ifrån bihåleinflammationer, hallux valgus-smärta, onda knän och till att påskynda sårläkning. Den är även suverän på akuta inflammationer i käkleden och annat smått och gott.

Jag pratade med flera av mina kollegor då vi sågs på After work senast. Alla hade kollat över sina första hjälpen-lådor, så även på min klinik. Flera har även planerat in en ny första hjälpen-kurs. Min kollega Helena Jönsson tipsade om en app man kan ladda ner i mobilen som heter ”Rädda hjärtat”.

I normala fall brukar jag att ge bort en handgjord namnmugg till den som är arrrangör för After work men nu var det tandvårdsföretaget Smile som höll i festligheterna så som present till kliniken fick de ett Finved-lås och en kruka till läsglasögon som det står ”låna gärna” på.

Vi ska snart ses igen för ett nytt Apolloniamöte. Vi brukar alltid ha trevligt och roligt men för egen del hoppas jag det blir mindre dramatiskt. Säkert serveras inga räkmackor!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Livets höst

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 10 apr 2014
Dela artikeln

Bara en gång har jag gråtit efter att ha extraherat tänder på någon men då jag fick ta bort 25 och 26 på min egen älskade farmor stortjöt jag efteråt.

Jag förstod att det här var början till slutet för min kära farmor som alltid hade funnits där för mig, som hade tröstat mig när jag var ledsen, läst tusentals sagor för mig och som var en av de viktigaste personerna i mitt liv. Min farmor hade blivit så gammal och dålig att hon inte klarade av att sköta sina tänder ordentligt och det var för jobbigt för henne att åka till tandläkaren.

Jag fick låna hävlar, tänger, anestesi och kompresser hos en lokal kollega och med min farmor sittande i sin favoritfåtölj hemma i vardagsrummet tog jag ut hennes karierade och parodontalskadade tänder.

För några veckor sedan anordnade Oral Care en kvällsföreläsning med Mikael Zimmerman där just problematiken runt äldretandvården togs upp. Jag ska dela med mig essensen av föreläsningen så även ni som inte var där kan få med er några goda råd på vägen samt att ni kan börja förbereda er inför ”The heavy metal generation”.

Biologiskt och mentalt är man fullt utvecklat när man är runt 25 år. Sedan börjar det sakta men säkert gå utför.

Vi blir kortare och många blir tyvärr fetare och sjukare och det metaboliska syndromet med högt blodtryck, höga blodfetthalter och insulinresistens drabbar fler och fler.

Någonstans runt 55-års ålder kan man urskilja vem som får ett friskt åldrande och vem som får ett sjukt åldrande.

Många av de som blir sjuka tappar kontakten med tandvården och i deras journal står det ofta ”Ringer själv”.

Det är just dessa personer som ska stå på en recall-lista och kallas jätteofta – minst en gång i månaden!

Hos personer med Parkinsons sjukdom och Alzheimers är det vanligt att patienten är sjuk i tre till fem år innan han eller hon får sin diagnos ställd.

Snart är en miljon människor i Sverige riktigt gamla och de som är gamla idag har många egna tänder, många fyllningar och mycket karies.

I genomsnitt äter personer mellan 80 och 89 år nio olika mediciner. Äter man tre eller flera mediciner räknar man med att det ger muntorrhet.

– Det vi vet idag är att allt som påverkar munhålan även påverkar kroppen och tvärtom och därför är det jätteviktigt att vi förbereder våra patienter inför åldrandet, understryker Mikael Zimmerman.

Inom en snar framtid kommer ”The heavy metal generation” att bli åldringar; de som har fått stora komplicerade protetiska konstruktioner och implantat i munnen. Att ta hand om dem kan bli ett jättejobb om vi inte redan nu börjar förbereda dem inför åldrandet.

Eltandborste är ett fantastiskt hjälpmedel, men det tar tid att lära sig hur man använder den.

– Jag skaffade nyligen en supermodern elektrisk tandborste och det tog mig ungefär en månad innan jag lärde mig att använda den rätt, berättade Mikael.

– Det tog oss lång tid att lära och träna upp finmotoriken under utbildningen och vi kräver att våra patienten ska klara rätt mycket efter en munhygieninstruktion.

– Med enkla medel kan man göra mycket och visionen för äldretandvården är att få patienterna rena i munnen, infektionsfria och smärtfria, avslutar Mikael Zimmerman.

Varje gång jag hälsade på min farmor de sista åren hon levde hade jag alltid med mig nya tandborstar till henne och en curette i väskan. Jag skrapade bort tandsten och borstade henne fin och ren i munnen.

De sista gångarna jag behandlade henne tyckte hon inte alls om det och undrade vem det var som ville göra henne så illa!

Klart hon hellre bara hade velat fika.

HR-och försäljningsansvarig på Oral Care Anders Sandvik tillsammans med docent Mikael Zimmerman.

 

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Sagan om Prinsessan Gunilla

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 13 mar 2014
Dela artikeln

Det var en gång för inte allt för länge sedan en tant som hette Gunilla. Hon älskade sina små chihuahuavalpar och sina papillonhundar och levde ett helt vanligt liv på den stora bördiga Östgötaslätten.

Fast på en punkt skilde sig Tant Gunilla från mängden. Hon var nämligen jätte-, jättetandvårdsrädd och hade nästan inga tänder kvar.

En dag samtalade Tant Gunilla med sin väninna Helen och berättade om sin rädsla och hur hon skämdes över sitt utseende.

– Gå till tandläkare Hege! sade Helen.

Sagt och gjort! En blåsig kall vinterdag bankade Tant Gunilla på hos tandläkaren och just då dörren öppnades till behandlingsrummet förvandlades hon till en pytteliten, rädd och olycklig flicka.

Tandläkaren såg Lilla Gunilla och visste att små barn måste behandlas extra varsamt annars kan de bli jätteledsna och börja gråta.

– Jag skäms så mycket för mina tänder och jag är jätte-, jätterädd, berättade Lilla Gunilla för tandläkaren.

– Kom in, sitt ner! Vad duktig du är som kommer till oss! Känn dig stolt över dig själv och att du törs banka på vår dörr! sade tandläkaren.

– Vi ska ta väl hand om dig, vi ska göra dig hel och fin igen och du ska inte behöva känna att det gör ont.

En enda tand kunde tandläkaren spara men det var därtill en mycket vacker och ståtlig hörntand i underkäken. En perfekt tand att använda som stöd i en partiellprotes.

Lilla Gunilla var hur duktig som helst medan tandläkaren drog ut rotrester, tog avtryck, jobbade med bitschabloner och provade ut de nya tänderna.

Lite drygt en månad efter första mötet kunde Lilla Gunilla få sina nya fina tänder.

Och simsalabim; som genom ett trollslag förvandlades Lilla Gunilla till Prinsessan Gunilla – den vackra, duktiga, modiga och roliga Prinsessan Gunilla som älskar att visa upp alla sina nya, vackra och felfria tänder, som skrattar till världen med ett stort härligt leende och som inte kan gå förbi en spegel utan att skratta och le stort.

På den stora marknaden stötte Prinsessan Gunilla ihop med en gammal väninna och de pratade länge och väl.

– Vad fin du är! Har du blekt dina tänder? frågade Prinsessan Gunillas väninna. Då fick Prinsessan Gunilla berätta att hon hade helt nya vackra tänder och hon var sååååå lycklig! Hon skrattade och var så glad att det smittade över på väninnan som gick därifrån med ett stort leende hon också!

Tandläkaren fick höra historien och blev jätteglad, stolt och rörd till tårar. Vilken ära och lycka det är för en tandläkare att kunna förvandla en mycket, mycket tandvårdsrädd tant till en äkta prinsessa!

Prinsessan Gunilla levde sedan lycklig alla sina dagar tillsammans med sina chihuahuavalpar, sina papillonhundar och sina vackra tänder. Och hon ler och skrattar och är så glad och varje gång hon möter några som ser henne le och skratta så måste även dessa personer le och skratta.  Och när dessa personer i sin tur möter någon så ler och skrattar de!

Så kommer det sig att Prinsessan Gunillas leende just nu sprider sig som en farsot över hela den bördiga Östgötaslätten, ja ut i hela Kungariket Sverige och det är på väg vidare ut i den stora världen för att göra alla lite gladare och lyckligare.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

På dinosauriernas tid

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 13 feb 2014
Dela artikeln

När man tänker så där en tio tjugo år tillbaka i tiden är det svårt att förstå att det kunde fungera så väl som det gjorde. Med handskrivna pappersjournaler och röntgenbilder som skulle framkallas i olika vätskor, sköljas, torkas och efterbehandlas innan man kunde montera dem i röntgenfickorna, skriva namn på patienterna och datummarkera.

Jag vet ju att vi är många dinosaurier där ute som har varit med om den här resan, kladdat med Tipex och försökt få plats med alla tandytor och materialförkortningar i de små statusrutorna i journalerna. Enklast var det ju om patienten i fråga hade en helprotes och man bara kunde dra två långa horisontala streck i statusdiagrammet och skriva HP.

Det var mycket plockande med journaler. De som var kallade hängde på ett ställe. Pågående hängde på en annan pinne. De som man hade skickat en remiss på hängde på ett tredje ställe.

Varje eftermiddag fick sköterskorna plocka fram morgondagens patienter och av och till hittades inte journalen och man kunde leta ihjäl sig.

Jag har alltid försökt förbereda mig innan jag tar in nästa patient så att jag har lite koll på vad jag ska göra, samt att jag har ett hum om hur de ser ut i munnen.

Nu stod jag med en pappersjournal i handen och förberedde mig inför nästa möte, en äldre dam som jag inte hade hälsat på tidigare. Hon kom för en vanlig rutinundersökning och jag läste snabbt ut av journalen att hon hade en helprotes i överkäken och egna tänder i underkäken.

Jag presenterade mig och min sköterska tog ett par röntgenbilder i underkäken. Medan bilderna framkallades började jag att undersöka patienten. Jag kollade över tänderna i underkäken och sedan att ocklusionen fungerade väl innan det var dags att se över tungan och resten av munhålan.

Med ett fast grepp runt framtänderna försökte jag lossa överkäksprotesen. Det var otroligt bra retention. Protesen gick inte att vicka loss. Jag tog ett bättre tag och vickade för att få in luft i bakkant och på så vis bli av med det vakuum som höll löständerna på plats.

– Aj! Vad ont det gör, klagade tanten i stolen.

– Ja, ursäkta, men jag måste kolla dina tänder i överkäken också, svarade jag och vickade lite till.

– Använder du lim eller pulver, frågade jag.

– Nej, bara vanlig tandkräm och lite munvatten av och till, svarade tanten.

– Jag kan bara inte förstå att dina tänder sitter så hårt fast. Hur gör du när du tar ut dom? frågade jag.

– Vadå tar ut dom? Jag tar aldrig ut dom.

– Men hur gör du när du gör rent? frågade jag bekymrad.

– Jag bara borstar och sedan använder jag av och till tandstickor.

– Men det är ju jätteviktigt att göra rent hela protesen! Man måste ta ut den och göra rent den så det inte blir infektioner!

– Jag har ju ingen PROTES! utbrast damen.

Vid närmare undersökning såg jag att hon hade helt rätt. Hon hade absolut ingen protes och som tur var satt alla tänderna i överkäken fast trots min hårdhänta undersökning.

Jag hade bara fått in fel journal! Vi fick oss alla ett gott skratt och konstaterade att vissa dagar kan det bli både fel och tokigt!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Jag mötte Lassie

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 16 jan 2014
Dela artikeln

Svisch, svisch sade det och så var julen och alla ledigheter över för den här gången. Visst kändes det väl lite som att julen är kort och det mesta regnade bort nu i år?

Jag hade en trevlig semester och jag fick många fina klappar. En av dem har jag även kvar att avnjuta, den från mina anställda; två biljetter för att gå och lyssna på ”The Real Group” när de uppträder i Linköping i februari.

Efter drygt tjugo år i Sverige har jag fått lite bättre koll på de olika svenska artisterna och upptäckt att Sverige har mera att bjuda på än bara ABBA, Carola, Roxette och Europe som i stort sett var de jag kände till när jag bosatte mig här.

I juni 1992 kom jag direkt från tandläkarhögskolan i Oslo och började mitt första jobb på Folktandvården i Mjölby. I början av 90-talet var det jätteont om jobb för oss tandläkare och jag hade verkligen tur som fick ett vikariat.

Jag försökte anpassa mig så gott jag kunde till alla nya traditioner och umgängessätt. Jag minns jag tackade nej då en av sköterskorna på jobbet frågade mig om jag ville ha en fralla till fikat enbart för att jag inte visste vad vare sig en fralla eller fika var!

Även språket var annorlunda och jag förstod efter ett tag varför min sköterska skrattade när jag sade att ”jeg må bare PUSSE litt!” och en annan sköterska upptäckte att jag skrev ”Tacksam för utredning med tanke på MÖGLIG implantat” på mina remisser till käkkirurgen.

Jag hade jobbat i en månad eller så då jag fick en akutpatient i behandlingsstolen. Det var en trevlig dam som berättade att hon bodde i Sandviken men att hon var i Mjölby och hälsade på goda vänner som hon kände här. Jag kunde inte placera Sandviken på kartan så hon fick förklara för mig att det låg en bit norrut, strax väster om Gävle. Jag kunde inte placera Gävle heller men det höll jag tyst om.

Sedan frågade hon mig om jag kanske kände till hennes vänner här i Mjölby och namngav dem.

– Nej, jag känner ju inte alls många här, vare sig i Mjölby eller i Sverige överhuvudtaget, fick jag förklara för henne.

– Men du kanske känner min son, utbrast hon!

Tja du, jag känner ju som sagt nästan ingen här, men vad heter din son? fick jag fråga.

– Han heter TOMAS LEDIN, svarade hon med stolthet i rösten!

– Nej, tyvärr. Honom känner jag heller inte fick jag beklagande svara henne.

I fjol blev jag dock mycket bättre bekant med fru Ledins son. Då var nämligen årets julklapp från mina anställda en konsertkväll med just Tomas Ledin!

Nu har väl alla så smått börjat blicka framåt mot nästa ledighet och då får vi hoppas att det blir en lång och solig sommar och inte som Ledins klassiska sång ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort!”

(Fotnot: ”Jag mötte Lassie” var en spalt i Expressen under 90-talet där folk fick skriva in och berätta om sina möten med nästan-kändisar).

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

The X-factor

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 5 dec 2013
Dela artikeln

Så! Där var första raggsockan till svärfar klar!

Jag tillhör den lilla minoritet av befolkningen som tillverkar alla mina julklappar själv och så här års stickas det dygnet runt. Jag känner mig nästintill som en garnmissbrukare för tillfället. Överallt har jag ett projekt på gång; en vante i ryggsäcken, en tröja i en skål i köket, en julkula i soffan och raggsockor lite varstans.

Ni förstår kanske hur det ser ut runt mig just nu?

En av de största händelserna för mig i höstas var att jag tog hem första priset i en snabbstickningstävling i samband med en stickresa till Tallinn. Tävlingen gick ut på att lägga upp 20 maskor och sedan sticka så många rätmaskor som möjligt på fem minuter. För att försvåra uppgiften fick vi tunna stickor och tjockt garn. Av tjugo snabbstickerskor var jag klart överlägsen; 13 varv och 3 maskor. Nummer två kom över ett varv efter mig.

En annan stor begivenhet för mig under hösten var att jag har opererat bort min yngsta sons frenulum och byggt igen hans diastema med komposit. Ni som har läst om sonen tidigare vet att han är extremt tandvårdsrädd – och ja – det är mitt fel. Vi har pratat om hans ”glugg” i många, många år men han har varit för rädd och jag har känt att jag inte vill pressa honom.

En sen eftermiddag hängde han med min man till kliniken för att hämta upp mig efter jobbet och då passade vi på att göra slag i saken. Catty höll honom i handen och tröstade medan han fick bedövning. Med laserunderstöd försvann läppbandet och sedan var det fritt fram med kompositen. Efteråt var han verkligen nöjd med sig själv och tyckte han blev jättefin.

– Vilken tur att jag har en mamma som är tandläkare, sade han.

– Hur är det egentligen, mamma? Om man har E i alla ämnen men är en JÄTTETALANG för att bli tandläkare, kan man komma in på utbildningen då?

Nej, tyvärr, det finns inget sådant intag, Jacob. Man måste ha bra betyg, så är det bara.

Tanken på att en jättetalang ska kunna bli tandläkare är ju verkligen god, men vad är en jättetalang och vilka kriterier ska man gå efter?

Jag har ställt frågan till ett antal av mina patienter och helt klart kommer fingerfärdighet upp som talang nummer ett. Ingen vill ha en jättetrevlig tandläkare om personen inte är duktig med fingrarna. Det samma gäller att de inte vill ha en supersmart tandläkare med tummen mitt i hand!

Hur ska man nu hitta dessa fingerfärdiga jättetalanger? Var finns de? Hur ser de ut? Ska man kalla till audition, och vem ska i så fall sitta i juryn? Kan man tänka sig att anlita Idol-juryn rakt av med lite extra stöd från Bert Karlsson som har ett skarpt öga för just det att hitta nya supertalanger?

Finns det någon som föds med en särskilt utvecklad rotfyllningsgen eller som har en X-faktor när det kommer till att extrahera visdomständer?

Nja, tveksamt, eller hur?

Det finns nog ingen riktig bra genväg för att bli tandläkare men när det kommer till fingerfärdighet så kan den som tur är tränas upp. Och hör och häpna; på min gamla tandläkarhögskola, Det Odontologiske Fakultet i Oslo, har lärarna gått ut till alla studenter och rekommenderat dem att börja sticka för att just träna upp sin fingerfärdighet!

Så fram med garn och stickor! Kombinera nytta med nöje! I år ska Ni se att det stickas ovanligt många raggsockor till jul!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

What a wonderful world!

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 7 nov 2013
Dela artikeln

– Tjena mors, tjejer! Vad ni ser pigga och glada ut och klockan är inte ens sju!

Hasses trevliga morgonhälsning avbröts av ett högt tjut.

– Men vad tusan! Hasse försvann ut genom dörren fort som attan för att stänga av billarmet som tjöt för fullt och kom lätt stressad tillbaka in i behandlingsrummet.

Han hann precis sätta sig och jag hade börjat lägga bedövning på honom då larmet drog igång igen. Nu gick det att stänga av det från mitt fönster.

– Här! Ta de här, sade Hasse och gav mig nycklarna till Volvon.

Med jämna mellanrum drog larmet igång igen och jag fick stanna upp med mina kronprepareringar för att stänga av oljudet. Efter ett tag upptäckte vi att det tjöt med tre-minuters intervaller. Den enda gången det var till någon nytta var i samband med avtryckstagningen som ju tar ungefär tre minuter.

– Det är bara hos er och på ICA det här händer. Jag fattar ingenting! Hasse var ganska så förtvivlad över hur illa hans bil skötte sig.

Med tanke på grannsämjan satte vi Hasses nästa tid till en eftermiddag då inte många grannar var hemma som kunde störas. Han valde att låna en larmfri bil från jobbet.

Man undrar ju vad som drar igång ett billarm hos oss och på ICA. En teknikkunnig bekant förklarade att det troligen var en scanningmaskin på ICA som aktiverade larmet men han visste inte vad som drog igång det hos oss. Det kunde även vara någon elektrisk pryl hos en granne som utlöste det, menade han.

Inte länge efter den här episoden började Ann hos mig. Hon är elöverkänslig. Under 80-talet var hon en framgångsrik datorprogrammerare och datalärare som älskade sitt jobb och hon ville inte se sambandet mellan skärmstrålningen och det att hon tappade all kraft och energi och bara blev sämre och sämre.

Hennes man kom med henne till tandläkartiden och hade med sig ett mätinstrument för att kolla vad vi behövde stänga av i samband med hennes besök hos oss. Våra trådlösa telefoner strålade jättemycket! Vi fick veta att de var som en basstation för mobiltelefoni och var tillverkade för att kunna nå 300 meter i ett betonghus med mellanliggande väggar.

What a wonderful world! För en strålande värld! Vår värld är fantastisk och helt unik men vi omger oss med så mycket strålning som vi varken ser eller vet konsekvenserna av.

Mitt bidrag just nu till att göra världen lite mindre strålande är att jag har bytt ut mina hands-free-telefoner mot EcoDect-telefoner och en fast telefon i receptionen. Vad är DITT bidrag?

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Balsam för själen

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 10 okt 2013
Dela artikeln

I våras hittade min sköterska Catty en ny man som tog henne helt med storm. Hon kom till jobbet lycklig, snygg, upprymd och euforisk efter varje möte med underbara, trevliga och skönsjungande Kevin. Vi andra fick stå ut med alla superlativer hon använde för att beskriva honom och hon berättade i detalj allt som hade hänt vid deras senaste date.
Tillslut kände jag att jag också bara måste få möta denna fantastiska man. Jag ville också bli lika vacker, upprymd, euforisk och lycklig som Catty!

Att byta frisör är nog nästan lika svårt som att byta tandläkare. Man lämnar ut sig själv och det är viktigt att kemin stämmer. Precis som Catty kände jag att det klickade direkt! Det var som att sitta och prata med en god gammal vän. Kevin visste redan att jag var tandläkare så han frågade mig hur det var.

– Jag tycker ju att jag har världens bästa yrke, svarade jag. Det är så himla roligt att göra snygga lagningar, hjälpa folk och jag känner att jag får så mycket uppskattning. Jag älskar att pyssla och göra vackra saker!

– Just så är det för mig också, sa Kevin. Det är jättekul att göra snygga frisyrer och att få folk att känna sig vackra och nöjda!

Vi pratade på om löst och fast. Kevin blev rikskändis då han var med i ”Körslaget” förra hösten och sjöng i ”Team Hoffsten” så givetvis var sång och musik ett av de teman vi diskuterade.

Medan han penslade på färg för att göra slingor i håret frågade jag honom om man verkligen måste använda balsam. En av mina söner hade nämligen varit och klippt sig hos honom tidigare och fått order om att köpa hem balsam direkt.
– Jamen Gud, ja! Absolut! Det är ju lika viktigt som att använda tandtråd, utbrast Kevin!
– Så, nu måste färgen få lov att verka. Vill du ha något att läsa, frågade Kevin.
– Ja tack, jag hämtar några tidningar, svarade jag.
– Nej, nej, nej! Du är min GÄST, så JAG hämtar det du vill ha!

Jag kände mig verkligen som Kevins gäst där vi satt och småpratade, drack kaffe och berättade om våra liv och jag tänkte att just så här skulle jag vilja att MINA patienter kände när de kom till mig! Fast givetvis förstår jag att jag drar det kortaste strået när det är jämförelsen mellan tandläkaren och frisören det är frågan om.

Jag lämnade Kevin lycklig, nöjd, glad och kände mig vacker och lätt euforisk. Just som Catty upplevde jag besöket hos Kevin som balsam för själen.

Jag har förresten fått en ny patient; den supertrevliga, underbara och skönsjungande Kevin. Lovar han att använda tandtråd så ska jag fundera på att börja med balsam…

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Hänt i veckan

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 12 sep 2013
Dela artikeln

Det var med viss spänning jag började jobbet igen efter helgen. Det sista vi gjorde i fredags var nämligen att avsluta allt med Praktikertjänst AB och starta upp mitt nya bolag Mantorp tandklinik AB. Klart alla undrade om tekniken skulle fungera men både uppkopplingen till Försäkringskassan och betalkortsterminalen flöt på som vanligt.

Som alltid på måndagar ringer telefonen redan från klockan sju på morgonen. En av dagens akutpatienter var Anne-Marie som hade förlorat en stor lagning. Vi hade inte mötts förut och hon var mycket nervös inför behandlingen så jag tog det extra lugnt.

– Går det bra? frågade jag medan jag satte dit matrisbandet.

– Ja, jag börjar slappna av nu känner jag. Ni är ju så trevliga här, sa Anne-Marie.

– Men inte har du väl varit orolig för att vi skulle vara OTREVLIGA? utbrast jag. Vi skrattade allihop. Klart det inte var det som orsakade hennes nervositet. Hon lämnade oss och var mycket nöjd med både behandlingen och bemötandet.

Tisdagsmorgon blev jag jätteglad över att läsa att min kollega Helena och vår trevliga personal hade fått ”Dagens ros” i Östgöta-Correspondenten. Det är alltid så roligt när man får extra uppskattning och både Helena och alla mina tjejer är pärlor!

Då jag kom till kliniken för att börja mitt eftermiddagspass letade både Annika och Ann-Britt förtvivlade i skåpet efter Herr Danielssons krona. Vi ringde till labbet men där hade de inte ens fått Herr Danielssons arbete! När jag sedan kollade i skåpet hittade jag dock en Herr Dahlberg med samma förnamn. Och tänka sig; Herr Dahlbergs krona passade perfekt på Herr Danielssons tand.

Min kollega Helena och jag jobbar mycket enligt ”solo group”-modellen och turas om att jobba förmiddagar och eftermiddagar. På så vis har vi nästan alltid tillgång till två rum och två sköterskor. Onsdagar är en av oss lediga och den här onsdagen var min lediga dag. Trots detta åkte jag en snabbtur ut till kliniken för att laserbehandla min bästa väninna Tina som kom direkt från käkkliniken där hon hade opererat ut en visdomstand. Läkningen går så mycket snabbare och det blir mycket mindre efterbesvär om man de-epitelialiserar operationsområdet med laserunderstöd.

Torsdagsmorgon ringde Ann-Britt hem till mig strax efter klockan sju och berättade att Helena, som skulle jobba på morgonen, låg hemma och var sjuk. Jag packade snabbt ihop min ryggsäck, sprang till gymmet och körde ett styrketräningspass så att min whip lash-skadade nacke skulle klara av en lång och tuff dag. Sedan gick jag över Östgötaslätten till Mantorp. Det var en fantastisk vacker, solig morgon. Gässen bildade aerodynamiska plogformationer, fälten doftade av nyslagen säd och hästar gick och betade i sina hagar.

Väl på plats drog vi igång ett maratonpass med två sköterskor och två rum. Jag undersökte, akutrensade, lagade, lämnade ut en part och cementerade kronor på löpande band. Glada, trevliga Fredrik hade inte lyssnat av sin mobil där Ann-Britt hade försökt ändra hans tid så han dök upp klockan tolv. Dagens lunch blev extremt mager, en rotfyllning.

– Du, nu vill jag att du skäller ut mig rejält så att jag skärper till mig ordentligt, sa min första patient på fredagsmorgonen!

– Och sen får du ringa till mig ett par gånger i månaden också och skälla på mig! Både Annika och jag gav mannen en riktig överhalning och prediktade vikten av att använda mellanrumsborstar och att inte slarva med munhygienen nu som vi hade gjort honom så fin i munnen.  Han var både nöjd och belåten med tillsägningen och lovade att NU skulle han minsann sköta sig riktigt bra! Det är bara att acceptera att folk är olika och försöka att bemöta dem som de vill bli bemötta.

På fredagarna är all personal samlade och då har vi klinik- och terapimöte. Vi turas om att bjuda på fika och det är ett trevligt sätt att långsamt avsluta arbetsveckan. Alla var nöjda med veckan och glada över att vi inte hade stött på några större bekymmer trots att vi hade gjort om vissa rutiner i samband med omställningen till det nya bolaget.

Som en trevlig överraskning på lördagsmorgonen fick min personal och jag ”Dagens ros” i Corren av Anne-Marie som hade varit så nervös inför sitt första möte med mig i måndags. Det gör ju att man längtar lite tillbaka till jobbet fast det är en skön och solig helg!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

After work

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 15 aug 2013
Dela artikeln

Klart jag blev smickrad och hedrad då en kollega i valberedningen ringde upp mig för en si så där sju år sedan och frågade mig om jag ville sitta med i styrelsen i den lokala Privattandläkarföreningen i Östergötland. Han utlovade trevliga middagar tillsammans med glada och roliga kollegor samt att jag kom till att lära mig mycket om hur PT fungerar. Arbetsbördan var minimal, lovade han.

Jag är ju lite svag för fest och flärd och trevligt socialt umgänge – det ligger mig helt klart varmare om hjärtat än pappersarbete och politisk engagemang, så jag behövde ingen betänketid innan jag tackade ja.

Tiden går ju som bekant fort. Mitt liv i styrelsen kantades mindre och mindre av fest och flärd. I den centrala PT ledningen i Stockholm blåste det storm och orkanbyar och våra resurser drogs kraftigt ner. Restaurangbesök fick ersättas med smörgåstårtor på kliniken hos de olika medlemmarna i styrelsen.

Då vår tidigare ordförande i lokalföreningen avgick fick jag lite motvilligt lämna ifrån mig uppdraget som klubbmästare och kliva upp på podiet som ny ordförande.

Man måste ju ha en vision med det man håller på med och min vision har varit att vi ska stärka sammanhållningen i föreningen, utväxla erfarenheter, ha trevligt och lära av varandra samt bygga band mellan privattandvården och folktandvården.

För att åstadkomma allt det här kom jag på idén att arrangera after work. Tidigare hade man försökt mötas på en bar i stan, men det blev aldrig någon större uppslutning så jag fick tänka i nya banor.

Resultatet av mina funderingar mynnade ut i att närmast påtvinga laser-tandläkare Peter Olsson i Linköping att öppna upp sin mottagning, bjuda på mat och dryck och hålla en liten föreläsning om sin verksamhet och berätta vad han brann för samt ge lite tips och goda råd som han använde sig av för att göra vardagen lättare.

Jag tog på mig Michael Bindefelds roll som festfixare och skickade ut inbjudningar till tandläkare från både privattandvården och folktandvården och tog sedan emot alla anmälningar. Det blev stor succé, fullt hus och stormande jubel!

De senaste två åren har jag nu fått olika tandläkare att ta på sig uppgiften att bjuda in kollegor till sina praktiker och visa fram verksamheten, berätta vad de brinner för och bjuda på mat och dryck.

Vårt senaste after work arrangerades på Centrum för Oral Rehabilitering, Folktandvårdens specialistklinik i Linköping. Simon Dahlgren och Olle Henningsson var kvällens perfekta värdpar.

Endo-Olle var lite nervös innan och frågade mig om det verkligen brukade komma så här många; närmare sextio personer hade anmält sig och Olle var rädd att maten inte skulle räcka till. Alla blev dock mera än belåtna! Bordet var dukat med en fantastisk härlig buffé med varm mat och kall mat, goda ostar och frukt i mängder.

Simon berättade om hur verksamheten på kliniken fungerade och presenterade alla specialisterna. Sedan tog Endo-Olle över och höll en engagerad och lärorik föreläsning i endodonti.

Ribban lades högt den kvällen och jag vet att mina kollegor i distriktet redan börjar se fram emot nästa after work, för visst är det väl så att det är flera än jag som tycker att det är roligare med fest, flärd och socialt umgänge än pappersarbete och administration?

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Den ljusnande framtid är vår!

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 27 jun 2013
Dela artikeln

Vi har just avklarat både studentbal i Vadstena och studentfirande i vår trädgård. En hektisk tid i livet är över för oss studentföräldrar. Nu njuter vi av att inte bli väckta varje natt en hel vecka i sträck av hemkommande ynglingar som behöver ett övernattningsställe innan nästa partaj.

Mellansonen har avslutat tredje året på det naturvetenskapliga programmet men tyvärr, som det ser ut just nu, kommer han nog aldrig att använda sina kunskapar för att läsa vidare till det som i min värld är världens bästa yrke, tandläkare. Hans kall i livet är musiken. Som han själv säger: – Hellre blir jag en fattig och lycklig musiker än en rik och olycklig tandläkare.

Jag har förlikat mig med hans beslut men letar potentiella kandidater i hans vänkrets och gissa vad jag hittade: En perfekt blivande tandläkare! Sonens klasskamrat och bal-dam, Ellinor har just det som krävs av en odontolog; Hon är pysslig, smart, målmedveten, trevlig, intresserad, omtänksam, tycker om att jobba med människor och tål att se blod.

Då vi fikade tillsammans i parken utanför Vadstena slott innan studentbalen erbjöd jag henne att vara med mig på min praktik för att se hur en ganska vanlig dag hos mig kan se ut. Som de flesta unga vet hon fortfarande inte helt vad hon vill läsa vidare till.

Två dagar efter studenten dök hon upp på kliniken för att vara med mig. En stackars tandvårdsrädd kille med världens tandvärk hade just fått en akuttid och satt redan i behandlingsstolen. En nerkarierad visdomstand var boven till hans stora olycka. Tanden fick opereras ut och vi blev givetvis försenade så jag bad Ellinor gå ut i väntrummet och säga till nästa patient.

Tanden kom till slut ut, men Ellinor kom inte tillbaka så jag drog snabbt slutsatsen att hon tyckte att dagen hade börjat väl häftigt och att det var lugnare att stanna kvar i väntrummet.

– Tycker du det är läskigt med blod, Ellinor? frågade jag henne försiktigt då vi lite senare hade kommit ifatt i tidboken och fick en minut över för oss själva.
– Nej, inte alls, svarade hon! Hon är ju tuff bondtjej och är nog van att se både det ena och det andra.
– Nehej, jag var ju rädd för att du blev dålig och mådde illa när jag opererade ut visdomstanden förut, sade jag.
– Nej, nej! Jag tyckte faktiskt det var ganska häftigt att kolla på den behandlingen!
– Jamen varför kom du inte tillbaka igen, frågade jag lättare förvirrad.
– Men du sa ju att jag skulle gå ut i väntrummet, svarade hon förvånat. – Jag trodde stackaren i stolen blev störd av att jag kollade på honom!
– Och jag försökte bara få dig att säga till nästa patient att vi var försenade! Uttryckte jag mig så otydligt? Ja, tydligen!
– Ok, Ellinor, nu klargör vi det här en gång för alla; Ber jag dig gå ut i väntrummet igen idag så är det enbart för att säga till att vi är försenade, inget annat!
– Uppfattat, svarade hon, lycklig över att få stanna kvar och se på allt spännande som dök upp under dagen; laserbehandlingar, rotfyllingar,  flera extraktioner, undersökningar och lagningar.

Ellinor var verkligen en duktig assistent som lärde sig snabbt och som tog för sig, gjorde rent rummet, assisterade och svarade även i telefonen när jag bad henne göra det. Min sköterska Annika fick nästan semester den dagen, fast bara nästan.

Flera av mina patienter som mötte Ellinor har frågat mig var den trevliga tjejen som hjälpte mig har tagit vägen.

Ellinor ska jobba ett år och kanske hinna resa lite innan hon börjar plugga vidare. Jag hoppas givetvis att hon väljer att läsa till världens bästa yrke och att hennes nästa festvecka blir nollningsveckan på Käftis!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Tummen upp!

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 30 maj 2013
Dela artikeln

En gång i halvåret kommer ortodontist Yvonne Forsman ut till min mottagning i Mantorp för att ha en ”ort konsultation”. Väntrummet fylls till bristningspunkten av barn och anhöriga och det hela brukar gå som på räls. Min sköterska Catty tar panoramaröntgen på dem som behöver det och min sköterska Annika tar in patienterna och ger sedan nya tider till dem som ska behandlas vidare.

Medan Yvonne kollar på barnen och ställer diagnos, sitter jag bredvid och skriver så snabbt att jag själv kan ha svårt att tyda min egen handstil.

Sist jag hade konsultation kom charmtrollet Benjamin in.  Han hade en inverterad 12:a som behövde rätas till.

Yvonne föreslog att lägga ”klackar” på 6’orna i underkäken och sedan sätta dit cross-elastics på 12, 84 och 85.

På 90-talet hade jag nog först försökt mig på en långdragen och troligen misslyckad spatelbitning-behandling eller kanske en klammerplåt, men cross-elastics är en fantastisk smidig behandling för att få bukt med inverteringar, kors- och saxbett.

Några dagar innan Benjamin kom för att få sin cross-elastics hade jag varit på en pedodontikurs i Linköping med pedodontisten Birgitta Jälevik. Det Birgitta lade vikt på var att man skulle vara ärlig och övertydlig mot barnen man behandlade och hela tiden berätta vad man skulle göra och hur det skulle komma att kännas.

Då Benjamin kom för att få sin tandställning kände jag mig riktig redo rent pedagogiskt.

Jag började med att förklara att jag skulle lägga ”klackar” på hans 6:or i underkäken. Han såg på mig med stora ögon och undrade vad i all sin dag jag menade! (Visst, skor har klackar, inte tänder- jag vet!)

– Jag tar komposit, det är som modellera och det ska jag färga in och limma fast på dina tänder längst bak, förklarade jag. Sedan fick Benjamin hoppa ut ur stolen och jobba in den röda Diaplack-färgen in i kompositen, ett fantastiskt pedagogiskt påfund, tyckte jag!

– Det känns som TUGGUMMI, konstaterade Benjamin!

Klackarna kom på plats och det var dags för nästa steg: att sätta dit mina ”knappar”.

– Vaddå knappar? undrade Benjamin.

Jag visade mina pyttesmå ort-prylar som jag skulle sätta fast på hans tänder och frågade honom vad han tyckte att det såg ut som.

– Det ser ut som DÖRRHANDTAG, sade han bestämt!

Med tuggummit och dörrhandtagen väl placerade på tänderna kom jag på att jag borde dokumentera det hela så att jag kunde visa andra barn hur tandställningen ser ut i munnen. Helt klart är det att en bild säger mera än tusen ord!

Benjamin körde stenhårt med sina gummisnoddar och en dryg månad senare kom dagen då allt skulle plockas bort.

Benjamin var lite nervös och undrade hur jag skulle få bort allt ihop.

Jag berättade att jag måste slipa bort ”klackarna” och ”dörrhandtagen” med min borrmaskin. För att visa hur det kändes tog jag hans tumnagel och borrade först en glad gubbe på den ena nageln och sedan en sur gubbe på den andra.

-Just nu känns det ”så här”, sa Benjamin och visade upp tummen med den sura gubben.

Slipandet och borttagningen av brackets och kompositklackar gick fort och smidigt och det var en stolt och lycklig kille som efter behandlingen hoppade ut av stolen och gjorde tummen upp med den glada gubben!

– Nu känns det så HÄR!

Tummen upp för cross-elastics och tummen upp för Benjamin!

(Benjamin och hans föräldrar har godkänt att jag berättar om honom och visar bilderna.)

 

 

 

 

 

 

 

 

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch