Adrenalin utan Xylocain

20 februari 2018 –  dagen då jag fick applicera kirurgin på en mänsklig (och levande) individ och alltså inte på en halvtinad griskäke.

Jag och min klasskamrat Annika Nilsson precis innan operationen.

Spänd, nervös men samtidigt upprymd över vad som väntade klev jag in på klinikplan och började diskutera tillvägagångsätt med kirurgen. Gubben i T4 dök upp bredvid patientens namn, pulsen fick sig en skjuts samtidigt som min inre röst bad mig att ta det lilla lugna.

Ofta har jag funderat på om allas inre röst är så klara och tydliga som min är, men i denna specifika stund var jag tacksam över det. Idag behövde jag faktiskt lyssna på henne.

Några minuter senare låg instrumenten uppdukade och patienten i stolen förberedd på att få rotresterna utplockade. När första snittet lades och lambån fälldes kände jag adrenalinet strömma och svetten tränga fram.

Under de första minuterna upplevde jag samma kick och oförglömliga känsla som jag några år tidigare upplevt när jag slängde mig ut från ett flygplan, 4000 meter ovanför marken och med en hastighet på 200 km/h passerade vita svalkande moln, för att sedan se ett landskap breda ut sig under mig. Den känslan hade jag sedan dess längtat efter att få återuppleva. Resterande kirurgiska moment utfördes och jag njöt av tillvaron och mitt yrkesval. Detta var ju så kul!!!

Precis som vid fallskärmshoppning inleds det hela med att utmana modet och att infinna sig i en kick av rusande adrenalin, för att sedan steg för steg handledas tryggt igenom kirurgin och samtidigt ta in alla nya intryck och erfarenheter. Mycket likt den övergång från ett stadigt fallande till att veckla ut skärmen och känna lugnet och det kontrollerande svävandet, samtidigt som man ser allt man dagligen möter från ett helt annat perspektiv.

När den sista suturen spändes åt och klipptes av var jag tillbaka till verkligheten. Det breda leendet som växt fram under munskyddet följde med mig hela veckan, likt det leende jag burit långt efter att jag landat och klivit ur fallskärmsutrustningen. Detta minne kommer jag bära med mig som en milstolpe i livet. Kanske borde man satsa på kirurgi istället för fallskärmscertifikat

“När den sista suturen spändes åt och klipptes av var jag tillbaka till verkligheten.”

Efter regn kommer solsken, och tvärt om. Både vad gäller den bokstavliga väderleken och studielivet. Detta kan i alla fall sägas under februari månad. Samtidigt som snön vräkte ned väntade två masterveckor på oss i termin åtta. Skönt att få frihet i schemat för att fokusera helt på mastersarbetet, men samtidigt påfrestande.

Mycket som skulle hinnas med på två veckor och man hann tröttna redan halvvägs. Några dagar in på masterveckorna hade vi tillsammans med några andra masterpar från klassen kommit in i ett löpande schema med gemensamma fika- och lunchpauser.

Kaffet klockan 10 blev en självklarhet för oss alla, medan varje ny timma för några av oss dock innebar en ny och välbehövlig kopp för att hålla koncentrationen i schack.

Som ett riktigt fint avslut på masterveckorna mötte jag, en fredag förmiddag, min andra kirurgipatient. Dessvärre var det inte jag själv som fick utföra kirurgin, men jag fick istället vara med och ta del av tre implantatinstallationer som det sedan är tänkt att jag ska utföra protetiken på.

Denna gången var det patienten som fick sig en skjuts av adrenalin, fast det med hjälp av ett gäng ampuller Xylocain. Trots det var det jag som ännu en gång svävade bland vita moln med ett leende som växte på läpparna.

En bild från 2010 när jag hoppade fallskärm. Bilden är tagen när vi faller med en hastighet på 200 km/h.

Text: Panteha Bigdeli

Patienten ligger ned i behandlingsstolen och flikar in med en kommentar om mitt obegripliga yrkesval. Hur kan man vilja vara tandläkare? En fråga hen inte är ensam om att yttra eller tycka. Det är ofta man möter patienten i dörren som förvarnar ”Jag hatar tandläkare, men det är inget personligt mot dig. Du är säkert en jättebra människa”.

Som tandläkare får man inte allt för sällan en sadistisk stämpel. Den som älskar att plåga och utsätta andra för smärta och obehag. Majoriteten av de tandvårdsrädda jag träffar är vuxna som blivit utsatta för omfattande behandlingar under sin barndom där man inte tagit hänsyn till den psykiska delen.

Som behandlare är det betydelsefullt att respektera patientens individuella behov och gränser. Ibland behöver personen bara bli lyssnad på och tagen på allvar, och värderar det mycket högre än själva behandlingen. Det är viktigt att höra individen, visa förståelse och empati, och inte minst agera därefter. Att vara varsam och omhändertagande ger alltid så mycket mer tillbaka, vilket jag får bekräftat gång efter gång.

Den viktigaste insatsen vi som dagens behandlare kan göra är att arbeta tålmodigt med barnen. Man ska ge dem tid, individualisera och inte pressa fram resultat som senare framkallar rädsla. Det händer att man inte har föräldrarna med sig, och att de upplever inskolningen som larvig. Det viktiga i den situationen är att man ser till barnet och inte föräldern.

Vi på folktandvården Västra gatan jobbar hårt med detta, och många av oss brinner framförallt för barnen. Vi har underbara sköterskor som till största del hjälper oss med inskolningen så att de är förberedda och taggade på behandlingen som komma skall. En extremt värdefull insats som vi all är tacksamma över!

Det finns mycket man kan göra för att skapa en positiv erfarenhet av tandvården, och man får vara beredd på att bjuda på sig själv. Om två veckor ska vi anordna en 6-årsdag på kliniken. Det planeras fiskedamm, sockerutställning och tipspromenad med fina priser. En hel del rekvisita har inhandlats och själv ska jag nog klä ut mig till Mimmi pigg.

Såklart ska alla också undersökas, men tanken är att det ska bjuda in till en rolig och lekfull erfarenhet som lägger grund för framtiden. Vi är såklart väldigt stolta över vårt evenemang och ser fram emot denna dagen. Hela den veckan kommer ni kunna följa mig på Folktandvården Västra Götalands instagramkonto, och dessutom få ta del av den händelserika 6-årsdagen!

Den finaste känslan för mig i mitt yrke är när inställningen och den negativa bilden av mig som tandläkare ändras och patienten lämnar rummet med ett stort leende, fina ord och en värmande tacksamhet!

Text: Panteha Bigdeli

Efter fem år på käftis med tenta vecka 2, har jag äntligen kunnat njuta av jul, nyår och alla dagar däremellan. Inga böcker har staplats, inga post-it-lappar har prytt köksbordet och ingen prestationsångest har besökt mig. Egentligen har jag inte gjort mer än att ta långa sovmorgnar och avsätta tid för mig själv och min familj. Precis vad jag har behövt!

Idag, 8 Januari, ett nytt decennium, och fem månader som praktiserande tandläkare. Sugen på glass är jag också mitt i veckan. Lever inte direkt som jag lär, men det är väl okej, intalar jag mig själv. Dessa mörka månader har verkligen lämnat en kronisk slöhet efter sig och jag är trött mest hela tiden.

Nu längtar jag till morgnar där ljuset möter mig i köket, så att jag slipper treva mig fram till lampknappen i mörkret och blunda hårt för dörrar eller annat otympligt som kan stå i vägen. Mest saknar jag dom där promenaderna som injicerar energi bara för att det simpla som kallas solen ligger på och bländar ögonen. Ett kort tag till får jag nöja mig med vita kapslar innehållande D-vitamin och kompensera upp med glass, såklart.

”Det man inte gör under sitt första år, det kommer man heller inte göra under resten av sin karriär.”

Jag och min erfarna kollega Nikoletta Nikolaidou under en operation.

Det har alltså gått fem månader nu sedan jag började på folktandvården och lite rutiner har man lyckats etablera. Bergochdalbanan består men med mildare svängar. Fortfarande är det guld värt med hjälpsamma kollegor och jag känner stor tacksamhet över att de är så behjälpliga.

Jag har försökt ta till mig rådet man fick av lärarna på skolan. ”Det man inte gör under sitt första år, det kommer man heller inte göra under resten av sin karriär.” Lite kirurgi har jag därför sett till att boka in både under hösten och kommande våren, för det är något jag verkligen inte vill gå miste om.

Det finaste att komma tillbaka till efter ledigheten var de där patienterna man hunnit skapa en relation till. Den där lilla pojken som sprang fram till dörren så fort han såg mig bakom glaset och den där äldre mannen som hälsade med ett stort leende när jag mötte hans blick i väntrummet.

2020 kickstartade dock med två intensiva jour-dagar. Då fick jag istället möta många nya ansikten, antingen var de matta av tandvärk det dragits med en hel vecka och som nu nått bristningsgränsen eller så hade de tuggat på kola och fått med sig en fyllning ut. Att klappa på axeln och torka tårar varvades med akutex och -trepaneringar, och inte nog med det fick jag bevittna min första exartikulation.

Nu sitter jag här med min glass som jag inte kunde stå emot (igen) och tänker på vad det nya året och inte minst decenniet kommer att ha med sig. Tjugotjugo, vad du klingar fint!

Nyårsafton 2020 – många timmar pysslade jag med den där tårtan.

Text: Panteha Bigdeli

I fredags samlades jag och några barndomsvänner för en spelkväll och god mat och dryck.

Två av dem anlände omtumlade, de hade nämligen vittnat ett hjärtstopp på bussen där en läkare hade fått ingripa och påbörjat HLR. Det här med att arbeta som tandläkare, det kommer ju också med så mycket annat ansvar.

Vid en sådan akut situation har ju vi och annan vårdpersonal också plikt att gripa in. Att då ta ansvar och mod och kliva fram kan göra skillnad mellan liv och död och trots att jag vet hur jag bör gå tillväga är det svårt att veta hur jag kommer att reagera om och när jag hamnar där.

Vännerna som får mig att känna mig som 13 år igen.

Vad syftar man egentligen till när man talar om ansvar inom yrket? Det handlar ju om så mycket mer än att vara minimalinvasiv, vara skicklig på det kliniska eller palpera treor i tid, såklart. I grund och botten handlar det om ansvar för människors hälsa, men även välbefinnande och trygghet.

Vi har ett ansvar att lyssna, höra och se hela patienten. Vi har ett ansvar att ge jämlik vård, att ta emot alla med ett varmt leende och bemöta på ett sätt som visar empati och förståelse, samt glädje i att mötas igen.

Givetvis har jag tidigare tänkt på ansvaret mitt yrkesval innebär men det jag menar är att man kan göra så mycket mer av det än vad som på pappret krävs av en. Ett löfte jag gett mig själv är att bege mig ut på volontärresor så fort jag känner mig trygg och säker i min roll som tandläkare. Dagligen drömmer jag om att hjälpa barn i utsatthet över hela världen.

“Att kunna ge möjlighet till glädje och trygghet, precis som det jag och mina barndomsvänner växte upp med och tog för givet.”

Hjärtat klappar extra för de barn med särskilda behov och jag tycker det är obegripligt att det i världen är så dålig jämställdhet. Det finns så mycket man kan göra, stort som smått, för en knuff i rätt riktning. Även det lilla kan göra stort, det är viktigt att ha med sig.

Den största drömmen jag och min man Amir delar är att starta ett barnhem i Iran med god standard där barn blir sedda och väl omhändertagna. Att kunna ge möjlighet till glädje och trygghet, precis som det jag och mina barndomsvänner växte upp med och tog för givet.

Några av barnen i Iran, nöjda över sina nya uniformer.

Mina tankar går nästan dagligen till den grupp med barn jag besökte i våras i Iran och jag hoppas på att snart få åka och träffa dem igen för att förhoppningsvis kunna göra mer för deras välmående denna gång.

Med jämna mellanrum får vi bilder på barnen och det är ett stort ansvar vi känner för att de ska kunna växa upp i bättre förhållanden, få den mat de behöver, den skolgång de behöver och den vård de behöver.

Precis den känslan jag delar med mina vänner när vi umgås, som om vi är 13 år igen: glada, trygga och besvärsfria, precis den känslan önskar jag att alla världens barn ska få växa upp med!

Text: Panteha Bigdeli

05:20. Alarmet ringer och det är dags att kliva upp. En ny vardag har formats och jag följer samma mönster för att hinna till bussen varje morgon. Ännu ljusnar det relativt tidigt och solen är på väg upp när jag och kaffetermosen tar bussen mot Kungälv. Strax vet jag att Caroline även hoppar på, min kursare och numera kollega.

Av hela kursen på käftis var det bara jag och hon som flyttade till Göteborg, och slumpen förde oss till samma klinik. Något som vi båda är tacksamma över. I vår nya vardag som tandläkare är det tryggt att ha en före detta kursare vid sin sida. Nästan dagligen rådfrågar vi varandra och söker bekräftelse i varandras kunskap. Visst var det så dom lärde ut på käftis?

“Hon hör mina knakande tankar, väntar in mig sådär lagom länge, och precis när jag börjar gå vilse kommer tipset som räddar mig ur mitt grubblande.”

På rum fem hittar ni mig och min skickliga sköterska. Ett riktigt bra team om ni frågar mig! Från dag ett har hon peppat mig, stått vid min sida när klockan tickat långt över fikat och hotat med att plocka ned klockan när jag oroat mig över tiden. Hon hör mina knakande tankar, väntar in mig sådär lagom länge, och precis när jag börjar gå vilse kommer tipset som räddar mig ur mitt grubblande. Hon lär mig många nya trix varje dag och jag har på riktigt fått uppleva hur det är att ha två hjärnor, fyra ögon och fyra händer. En egenskap som inte går att värdesätta i vårt yrke, framförallt inte som nyexaminerad!

Nu har fem veckor passerat på folktandvården västra gatan i Kungälv. Fem veckor där självförtroendet har levt sitt egna instabila liv och åkt bergochdalbana genom toppar av karies och dalar av ex och endodonti.

Jag har svettats bakom munskyddet när envisa rotrester skrattat åt mina mesiga luxationer och vittrat sönder vid varje liten touch med tången. Till slut var hela brickan överfylld av ett plockepinn av tänger och luxatorer, alla lika värdelösa för stunden. Rötterna däremot, dom landade inte på brickan i första taget, utan badade länge i blodbadet jag orsakat och hånlog fint från alveolen dom vägrade lämna. Lättad och tacksam blev jag när räddningen kom, hon slog ned som en blixt och var borta lika fort. Spåret som lämnades var två besegrade rötter, inte längre så stolta över sin existens. Den kvällen somnade jag på soffan redan vid 21. Jag tror vi är många som känner igen oss.

Tack vare kollegornas engagemang och öppenhet har jag hittills känt mig trygg och redan väldigt hemma, och det är med glädje och nyfikenhet jag kliver upp varje dag. Det är ju trots allt av motgångar man lär sig som mest. Vi är en stor klinik med många behandlingsrum och en bred och ytterst kompetent skara av personal, alla lika glada till att ge mig det stöd jag behöver.

I det stora hela har det gått över förväntan och jag ser på mitt nya liv med glädje och stolthet. Jag lär mig enormt mycket, och mest intressant tycker jag att det är att höra hur kollegorna resonerar och vad deras erfarenhet säger. Det är en stor tillgång att ha kollegor som är villiga att öppna sina skattkistor och dela med sig av juvelerna de samlat på sig under sina år som tandläkare.

Jag tillsammans med vår härliga personal i Kungälv.

Text: Panteha Bigdeli

Efter värmeböljan som infunnit sig senaste veckan öser det just nu ner på utsidan. Perfekt väder för att blogga och jag sitter i vår nya lägenhet med en kopp kaffe och försöker spola tillbaka sommaren som för övrigt gått hiskligt fort.

En sommarledighet helt fri från tandläkaryrket har snart passerat. Men vad gör väl egentligen det när livet till stor del enbart kommer kretsa kring tänder framöver? Jag börjar vänja mig vid att vara tillbaka i Göteborg och uppskattar möjligheten det ger mig att spontant umgås med min familj och nära vänner.

Legitimationen är utskriven och ligger i en mapp i väntan på första arbetsdagen, och jag känner mig faktiskt mer redo än vad jag tidigare trott. Jag är ivrig till att börja på min nya arbetsplats och till att infinna mig i den rollen jag så länge strävat efter och längtat till.

I början av sommaren besökte jag mina blivande kollegor i Kungälv, träffade den tandsköterska jag ska arbeta ihop med och fick se mitt behandlingsrum. Allt kändes helt perfekt och jag har sedan dess räknat dagar för att påbörja det nya kapitlet i livet. Nu enbart 10 dagar bort och det bokstavligt talat kliar i fingrarna.

Tillsammans med min närmaste vän Natalie på hennes stora dag.

Senaste månaden har också bjudit på mycket firande med två bröllop som höjdpunkter. Min allra närmaste vän har blivit fru och jag fick äran att vara hennes tärna. En dag jag fick dela med henne från tidig morgon till sen natt och som skapade minnen för livet. Att få se henne i brudklänning och med leendet hon bar hela dagen fick mig att känna ära, lycka och stolthet.

Denna sommaren har varit en minst sagt karriärfokuserad sommar.

Jag, Mani och Amir på väg ut på stan för att fira Amirs dubbla certifikat.

Något som jag och min man har gemensamt är vår målmedvetenhet och strävan att ständigt växa inom karriären och som personer. Under sommaren har jag sommarjobbat och försökt ladda inför hösten och alla utmaningar som kommer möta mig, medan Amir tagit två certifikat som han studerat till under två år vid sidan av sitt arbete.

Han har dessutom startat det konsultbolag han länge drömt om och arbetat hårt för. Detta har såklart inte bara varit en framgång för honom utan för oss som en familj och jag är en ytterst stolt fru.

Själv blev jag tilldelad HR-posten i bolaget som jag med glädje tog emot, och har under sommaren skött mycket av kontakterna med olika företag. Tanken är att jag ska arbeta med detta vid sidan av tandläkeriet för att så småningom se vart vi landar.

Nyttigt för både mig själv och inför framtiden även i mitt eget yrke och en erfarenhet jag vill ta vara på. Det är få personer jag mött som är så disciplinerade och målmedvetna som han är och att ha honom som livskamrat är väldigt inspirerande. Med honom vid min sida vet jag att det alltid dyker upp något stort att ryckas med i och lära sig utav.

Nu väntar oss 10 dagar vi längtat till, dagar helt utan jobb och mobiltelefoner, och vi ska bara spendera tiden ihop och på sådant som för dagen faller oss in. Hösten kommer innebära många stora och nya erfarenheter för oss båda, och säkert en och annan utmaning om jag känner min man rätt!

Text: Panteha Bigdeli

Femte juni, en dag jag har svårt att sätta ord på. En dag med glädje, tårar, skratt och fraser såsom hejdå och på återseende. En dag jag alltid kommer att bära med mig i minnet för resten av livet.

Mina närmsta vänner och numera kollegor. Från vänster:
Elisabet Andrén, Carola Nguyen, Kerstin Leonard, Linnea Borglin, Jag, Stephanie Pekarski, Johan To och My Vidigsson.

Examensdagen började med en underbart trevlig lunch tillsammans med klassen, numera kollegor och vänner för livet. Det var en förväntansfull stämning och många av oss var nog också lite nervösa inför examensceremonin som väntade.

Efter lunchen möttes vi upp av familj, släkt och nära vänner, alla samlade för att fira och glädjas med oss på vår stora dag. Vi intog Sankt Johanneskyrkan där vi omfamnades av en mäktig och oförglömlig ceremoni, med vacker musik och rörande tal.

När jag mottar mitt diplom under examensceremonin.

En och en ropades våra namn upp och lyckan som infann sig var obeskrivlig. Jag var så stolt över att få se alla de fina personer som under åren blivit min andra familj, kliva upp och motta diplom och applåder.

Efter ceremonin överraskades jag av min patient som jag behandlat sedan termin 4. En underbar person som uppvaktade mig med blommor och lyckönskningar utanför kyrkan och det var också hans fina gest som fulländade ceremonin och utbildningen.

Det är ofattbart att det redan passerat två veckor sedan vi blev utexaminerade tandläkare och det är med blandade känslor som jag skriver det här blogginlägget och samtidigt blickar tillbaka på examensdagen och dessa fem år. Helt fantastiska år som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag kan inte nog tacka all personal och alla vänner och kollegor på Käftis som gett mig mitt livs bästa fem år och förutsättningar till att växa som person och till att kunna bli en framgångsrik tandläkare.

Som klass har vi umgåtts mycket senaste månaden vilket har gjort att separationen nu blev ännu lite svårare. Vi har anordnat en fantastiskt trevlig lärarmiddag och ett lyckat spex för lärare och alumner.

Ett härligt gäng (då) snart utexaminerade tandläkare på klassresa.

För några veckor sedan spenderade större delen av klassen också en helg i Svalemåla stugby i Blekinge. Vi lekte lekar, badade bastu och tog nattdopp, grillade och berättade spökhistorier. Helt enkelt allt som ska ingå i en typisk klassresa. Det var dagar som bjöd på mycket skratt och som absolut bör och skall göras om. Som ambition har vi att anordna en återföreningsresa om ca två år till samma plats, och det kommer vara spännande att se var alla är i livet och karriären då!

Redan dagen efter examen gick flyttlasset till Göteborg och det är snart två veckor sedan vi återförenades med vår hemstad, familj och vänner. Vi kom snabbt tillrätta i vår nya lägenhet och det är en underlig känsla att kliva ut på gatan i Göteborg och påminnas om att detta återigen är där vi ska bo, även efter sommaren.

Än så länge känns detta som vilket sommarlov som helst där jag om två månader behöver fylla resväskan och ta tåget tillbaka till Malmö för att återgå till käftis och alla vänner där. Men med detta sommarlovet kommer däremot övergången till ett nytt kapitel i livet. Ett skede i livet som jag väntat på så länge jag kan minnas.

I augusti väntar min nya arbetsplats på FTV i Kungälv vilket jag med stor spänning ser fram emot att påbörja. Än ska jag dock inte tacka för mig utan självklart kommer jag fortsättningsvis att dela med mig av mina tankar och upplevelser i livet som nyexaminerad tandläkare. Innan dess ska jag bara njuta av mitt absolut absolut sista sommarlov. På återseende!

Text: Panteha Bigdeli

Senaste månaden har jag fyllt bagaget med mycket nya erfarenheter gällande det jag finner allra roligast – det vill säga barn.

På VFU:n har jag träffat många barn, positiva och rädda, välkoopererande och trotsiga, barn som argumenterat för att slippa anestesi och andra som vill bli tandläkare när de blir stora. Jag har extraherat på barn vilket genererat en svimfärdig förälder och jag har fått kämpa med och mot tårar.

Under våren har jag också varit delaktig i ett projekt som Malmö universitet håller i för att inspirera barn och ungdomar till högre studier. Hittills har jag hunnit träffa femteklassare och årskurs åtta för att berätta om min utbildning och mina studierelaterade erfarenheter. Ett väldigt viktigt projekt som jag tror kan göra stor nytta!

“Nu var det dags att träffa alla de barn som vi enbart sett på fotografier och det var en spänd dag som väntade framför oss.”

En av de yngsta som förväntansfullt och med ett stort leende intog undersökningsstolen.

I skrivande stund sitter jag i Tehran, Iran, där jag spenderat de två senaste veckorna med släkt, vänner och bekanta, men framförallt med min höggravida kusin vars bebis sparkar till höger och vänster.

Det huvudsakliga syftet med resan har dock varit att hälsa på ett stödhem för barn med särskilda behov ute på landsbygden i norra Iran. Ett av de största målen i livet som jag och min man Amir har gemensamt är att hjälpa barn som av någon anledning inte växer upp i trygga och barnvänliga förhållanden. Vi har därför under flera år hjälpt till och stöttat några av de barn på hemmet vars familjer har det mycket svårt ekonomiskt och vi har årligen skänkt gåvor till samtliga barn på hemmet under det persiska nyåret.

Nu var det dags att träffa alla de barn som vi enbart sett på fotografier och det var en spänd dag som väntade framför oss. Självklart ville jag också, så gott jag kunde, göra en insats för barnens munhälsa. En stor del av packningen, utöver alla de kläder vi köpt och leksaker vi fått, bestod därför av tandborstar, tandkrämer och undersökningsmaterial.

En modig pojke som övervann sin rädsla och ställde upp på undersökning

Väl framme, efter en natt med få timmars sömn, möttes vi av 25 välkomnande barn och en underbar personal. För att hinna med samtliga undersökningar fick vi snabbt sätta igång, och med hjälp av tell-show-do flöt det på oväntat smidigt.

För att effektivisera det hela hade jag sedan innan lärt upp Amir, som annars är cyber-säkerhetsspecialist och inte alls tandvårdspersonal, att under tiden hjälpa mig att skola in de barn som uttryckte rädsla och oro. Tack vare honom och den kunniga och tillmötesgående personalen vågade till och med de rädda barnen ställa upp på en snabb undersökning.

Tandhälsan var illa däran och det var jobbigt för samvetet att inte kunna göra något mer än att upplysa personalen om status och sedan lämna dem med en förebyggande och profylaktisk insats. Däremot värmde det i hjärtat att se barnens leenden när de insåg att det inte var så farligt och att de hade vågat. Leendena jag fick skiljde sig från andra jag har fått och jag kände en stolthet i att ha framkallat dessa.

Efter undersökningarna fick Amir hålla i munhygieninstruktioner och borstteknik och därefter fick alla barn varsitt kit med tandborstar och tandkräm samt kläder och leksaker. Ett stort tack vill jag rikta till alla som hjälpt till med råd, skänkt leksaker och medel till kläder, utrustning och produkter.

Det var en otrolig upplevelse och erfarenhet att träffa dessa fina barn. När tandläkarlegitimationen är på plats kommer jag förhoppningsvis kunna göra mer för de utsatta barn jag träffar, och dit är det inte långt kvar till nu!

En gruppbild efter en lyckad dag! På bilden finner ni alla barnen ihop med mig, Amir och våra två vänner som följde med som stöd.

Text: Panteha Bigdeli

Det är måndag igen. Morgnarna har börjat ljusna, och redan vid 07 när bussen lämnar Malmö mot Bjärred där jag har min VFU, bländar solen mina ögon genom bussrutan. Samtidigt ligger frosten som ett lurvigt täcke över gräsmattorna och en och annan skrapar rutorna på bilen när vi passerar dem med bussen.

Jag sitter och funderar kring vad bloggen ska handla om denna gång. Hjärnan är så blank att morgonsolen reflekteras i den och jag begriper inte hur en bloggare på fulltid lyckas leverera dagligen. Intensiva veckor har passerat med master, lägenhetsköp och arbetsintervjuer och ingen plats har getts åt tankar till ett innehållsrikt blogginnehåll.

“Kan det någonsin ens bli kariesfritt är den stora frågan?”

100 dagar till examen har passerat och hela sju gånger har jag redan hunnit vara på VFU. Jag har lärt mig mycket inom odontologin och inte minst en massa om mig själv. Att ta egna beslut och agera därefter är egentligen det absolut mest utmanande.

Att excavera till kariesfritt, är ett annat moment som får svetten att tränga fram, och minuterna att flyga. Kan det någonsin ens bli kariesfritt är den stora frågan? Det mest spännande enligt mig är de akuta patienterna som är oförutsägbara. Där rubriken ”värk” kan innebära allt ifrån en sprängande pulpit till en frakturerad tand som skaver lite nätt mot tungan.

Sen har vi alla underbara barn som man gärna hade lånat med sig hem under dagen. Det här med barntandvård har jag fattat extra tycke för och jag älskar att barn är så olika vuxna, i allt de säger och gör.

Nästan varje dag kommer klasskamraterna med glada besked om nya arbetsintervjuer och jobberbjudanden, och det enda negativa i detta är väl konkurrensen mot varandra.

Själv kommer jag dagen efter examen återvända till min älskade och efterlängtade hemstad Göteborg.  Jobb söker jag för fullt, och väntar ihärdigt på att det glädjande beskedet också ska nå mig snart.

Att ha is i magen har nått en ny dimension och nerverna har prövats intensivt den senaste månaden i det ena och det andra. Drömlägenheten är signad och vi väntar otåligt på slutklämmen av studentlivet och våra nycklar.

“Jag övar och övar och klipper och klistrar, och intalar mig själv att fina och prydliga blad kommer stilla min nervositet.”

Denna veckan ska masterarbetet redovisas och dessa dagar innan är för mig en evighet långa. Jag övar och övar och klipper och klistrar, och intalar mig själv att fina och prydliga blad kommer stilla min nervositet.

När jag inte övar föreställer jag mig själv stå där framme inför alla. Att redovisa har aldrig varit en styrka hos mig och det kryper längs med hela ryggen när jag tänker på att närmare 150 ögon ska stirra på mig, och minst lika många öron ska lyssna.

Oavsett utfall väntar bra planer till helgen. På lördag ska nämligen hela kursen fira med pizza och champagne, att mastern är ett minne blott, och att det inte är mer än 80 dagar kvar till examen!

Text: Panteha Bigdeli

Visst har jag inspirerats av den fantastiska serien som så många fängslats av under hösten. Vår tid är nu. Det ligger något väldigt fint i den meningen, trots att tiden visserligen alltid är vår, oavsett framgång eller motgång.

2019 är nu här, året som sedan 2014 varit så långt bort, och i tankarna tidvis onåbart. Terminerna har stormat fram, och stunder fanns när man sökte skydd från de hårda vindarna, men stunder fanns också när man lät sig virvla omkring med enbart stormens kraft.

Den eviga väntan innan den kliniska examinationen. Från vänster: Yones Kargarfard, Payam Niki, Dijar Bergström, Michael Kjelland, Anna Ruzicka, Denis Babic, Lovisa Andersson, Sara Lagerholm, Oskar Kösenlioglu, Jag, Aron Gustafson, Annika Nilsson, Aryan Niknameh och Karin Loqvist.

Den kliniska examen kändes ungefär lika lång som en termin i sin helhet. Sista gruppen ut och där stod jag. Omringad av fjorton andra nervvrak väntandes i en korridor på att varsin sköterska skulle ropa våra namn och leda oss till dom där kvadratmetrarna där tiden skulle stå stilla.

Man är väl en kung på att bygga upp en inre stress och måla upp tänkbara scenarion i huvudet, allt från totala misslyckanden till glada slutbesked och beröm. Fullt medveten om mina hjärtslag och min andning, som inkapslad i ett skal, stod jag kvar medan mina klasskamrater en och en hämtades.

Snart är det över inbillade jag mig själv samtidigt som den inre Panteha gjorde återbesök och påminde mig om att den värsta biten inte ens hade börjat. Man tackar för den argumenterande hjärnan man skapat sig själv.

Från en minut till en annan, men samtidigt en evighet senare, stod jag framför patienten och informerade henne kring fynden. Förvirrad och orolig över min prestation och förtvivlad över att patienten svarat ja på de anamnestiska frågorna där man önskat höra ett nej. Varför just hon och varför just idag? Men som allt annat de senaste fem åren så löste även detta och livet fortsatte med ett nytt hopp om att man nog i slutändan kommer kunna bli en bra tandläkare ändå. Som tur är!

Jag på VFU i Bjärred. Glad efter att ha överlevt andra veckan!

Varje måndag nu framöver kommer jag också att befinna mig på Folktandvården i Bjärred där jag har min VFU. Två måndagar har hittills spenderats där och jag måste ärligt säga att det har varit något av det roligaste jag gjort i utbildningsväg. Visst är man tidvis osäker på sig själv och sina beslut, men att faktiskt få ta egna beslut och sedan få dem bekräftade är en höjande känsla.

Dock kändes första dagen, och mötet med patienterna utan en handledare i krokarna, ungefär som att ha landat på en annan planet med patienter av en främmande art. Vem hade kunnat veta vad som väntade när de öppnade munnen?

Jag och Affe på barnkliniken i skolan – stunder jag kommer sakna.

Separationsångesten börjar framträda allt mer och att behöva lämna sitt andra hem känns ledsamt. Många fina tider spenderas just nu på skolan och jag försöker infinna mig i stunden eftersom min sista tid på skolan är just nu.

Dagarna kommer inte tillbaka, och väl passerad kommer den saknas såklart. Vår tid är nu, idag, imorgon och varje dag framöver. Låt oss spendera den väl!

Text: Panteha Bigdeli

Vecka in och vecka ut. Måndag blir till fredag på bara några timmar och helgen är över efter drygt 10 minuter. Ungefär så har det hittills känts att läsa sista året på utbildningen. Det är mycket att se fram emot men också en del slutmoment som man enbart vill blunda för.

Beroende på hur man ser på det är det både sorgligt och glädjande att allt nu sker en sista gång för min årskull. Årliga traditioner, fester, examinationer och allt som hör därtill upplevs nu för sista gången. Samtidigt är det många roliga event med företag och kliniker som kommer fylla året och skapa beslutsångest bland många av oss inför framtiden.

Vinnarlaget med varsin goodiebag på ett event som folktandvården Jönköping anordnade för oss i K9 och K7. Från vänster: Elisabet Andrén, Linnea Borglin, Mattias Tagesson, Carola Nguyen, Lovisa Andersson, Jag och Stephanie Pekarski

Halvvägs igenom termin nio, och den inre stressen gör sig påmind genom dålig sömn och dov, ihållande huvudvärk. Jag försöker dock skylla det på den bästa syndabocken, med andra ord hösten!

Fredag och sista kliniska passet för veckan. Jag har en femtonårig, social kille i stolen som frågar mig när jag gick ut gymnasiet. Efter några gissningar kom jag till slut fram till att det måste varit år 2011. Han nickade och undrade sedan om det fanns basår på min tid, eftersom han i nuläget brottades med vilken gymnasial utbildning han skulle välja.

”Min tid”. Är det ens någon skillnad mellan min och hans tid tänkte jag för mig själv? Basår har funnits länge svarade jag med ett leende och insåg att jag nu kanske av vissa helt plötsligt anses vara gammal trots att jag själv inte ens känner mig helt vuxen.

Såklart har termin nio bjudit på flera nya och inte minst prövande moment för mig. Jag har krigat med felframställda implantatkronor och staplat misslyckade framjumpade index inför behandling med van Beek. Jag har lagat mitt första kariesangrepp på ett barn och preparerat för en singelkrona på patient. Jag har gjort mitt första mål med BK Käftis damer, men häftigast av allt – Jag har sökt mina första jobb som tandläkare!

Matchbild efter en korpenmatch med BK Käftis damer. Från vänster övre raden: My Vidigsson, Emelie Grip, jag, Elisabet Andrén, Carola Nguyen, Elin Nordström, Emma Edvinsson och Kerstin Leonard.

Den 20 november är en dag då jag önskar att just Du sänder mig en lyckotanke. Det är nämligen då jag och mina kursare har vår stora kliniska examination. Magen vrider sig minst en gång per dag när den omnämns och vi känner alla en stor längtan efter att den ska vara över, helst så smärtfritt (och med en så frisk patient) som möjligt. Egentligen är det bara en vanlig undersökning som ska göras, men med fyra extra kritiska ögon känns det som att hjärnan kommer nollställas på en millisekund och att spegeln, som entré, kommer att tappas i patientens öga. Minst.

Text: Panteha Bigdeli

Efter fyra år på käftis är arbetsskadan fullt rotad och etablerad till den grad att tandläkarskämt tillhör en av favoritkategorierna gällande underhållning. För varje termin på utbildningen tillkommer nya detaljer att lägga märke till på människor och deras munnar. Allt från vänner och familj till damen på Ica eller deltagarna i ett tv-program ingår i den dagliga avscanningen.

“Utan att reflektera flyger allt igenom huvudet som en checklista och jag börjar fundera på diagnoser och terapival. Kalla mig nörd, men jag fullkomligt älskar det!”

Efter termin ett började man smått lägga märke till färg och form. Sedan kom kronor och broar, därefter post- och prenormala bett, inkompetenta läppslut följt av trångställningar och agenesier i fronten. Utan att reflektera flyger allt igenom huvudet som en checklista och jag börjar fundera på diagnoser och terapival. Kalla mig nörd, men jag fullkomligt älskar det!

Hösten är kommen och termin 9 är i full gång. Sista sommarlovet övergick sådär exemplariskt till starten på något nytt och stort och jag kan med stor energi inta femte årets utmaningar!

Jag och min Amir på den stora dagen.

Jag tänker med glädje tillbaka på våra tre veckor i Iran där jag träffade alla efterlängtade släktningar och vänner. Under augusti har det i min släkt sedan länge funnits mycket att fira, vilket vi minst sagt gjort. Dessutom blev den 15 augusti tillagd på den listan. Det var nämligen den dagen då jag förlovade mig med livets absolut bästa person, min Amir!

I Iran upptäckte jag ganska snart att jag fortfarande var samma Panteha för släkten som jag var för fem år sedan då jag senast var på besök hos dem, kanske till och med samma som för 10 år sedan.

Det blev väldigt tydligt för mig att de missat min starkt egenupplevda tandläkaridentitet när det en kväll vid matbordet kom upp ett tandrelaterat samtalsämne och ingen vände frågan mot mig, utan själva skapade hypoteser och gav egna förslag.

Varför tänker ingen på att jag snart är färdig tandläkare? Jag väntade på att de snart skulle be mig reda ut situationen, men den väntan blev förgäves. Det var längesedan detta hände mig hemma i Sverige och jag fick en insikt i hur mycket som hänt de senaste åren. Det är häftigt vilka utvecklingar man kan göra på bara några få år.

Det var dock inte mycket som krävdes för att min nördighet till slut skulle lysa igenom. När kusinbarnet vickade på sin lösa tand blev det för mig oemotståndligt förtjusande. Jag fick en undrande blick av honom som gensvar, varpå kusinen snabbt fyllde i att alla barn tappar tänder och att det inte är något märkvärdigt.

Jag kände mig aningen dumförklarad men förstod att dom inte förstår. De förstår inte hur det är att vara tandläkarstudent, där allting till en början är just WOW!

Min underbara klinikgrupp och vår ortodontihandledare efter ett pass på Allmän Barn och Ungdomstandvård. Från vänster: Lovisa Andersson, Charlotte Haraldsson, Carl Johan Behle, Annika Nilsson, Anna Ruzicka, Michael Kjelland, Oskar Kösenlioglu, Dijar Bergström, Payam Niki, Yones Kargarfard och Jag.

Text: Panteha Bigdeli

Sista sommarlovet har ganska exakt passerat halvvägs och jag njuter till fullo av tillvaron och ser fram emot allt som komma skall. Göteborg, barndomsvänner och födelsedagsfirande blev den ultimata starten och fram tills nu har jag spenderat en hel del timmar med tänder och allt som hör därtill.

Jag och två av mina barndomsvänner i Göteborg.

Räknat i dagar, har jag nog fortfarande spenderat flest dagar i solen vid havet än något annat denna sommar. Om Sverige ändå kunde leverera detta klimat lite oftare än i genomsnitt två gånger per sekel hade jag lagt undan mina tankar om att flytta till en varmare plats.

Under fyra mycket intensiva, spännande och lärorika dagar gick jag (och mitt lilla ortodontiintresse) bredvid en ortodontist på Smile City i Malmö. Inte nog med att jag kände mig okunnig redan vid start, nu i efterhand känner jag mig kanske ännu mer okunnig. Antar att det är charmen med vårt yrke, aldrig känner man sig fullärd.

Den typiska klinik-selfien på Folktandvården Södervärn

Det sägs att tiden går fort när man har kul – ett ordspråk som är väl tillämpbart på Folktandvården Södervärn. Fyra veckor, varav den tredje nu lider mot sitt slut, har jag haft turen och äran att få tillbringa på denna underbara klinik.

Hur mycket jag redan lärt mig, skrattat, njutit och fikat går inte längre att räkna och det är med ett stort leende jag cyklar mot jobbet varje morgon.

Jag har fått en helt annan inblick och insikt i tandvårdens vardag under mina tre ynka veckor, och insett att verkligheten och lugnet på skolan skiljer sig en del från den ute. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket jag skulle komma att lära mig och kunna ta med mig till mitt sista år som tandläkarstuderande, och sedan inte minst som nyexaminerad.

Vilka fantastiska kollegor jag har lärt känna och vilket omhändertagande från dag ett. Den underbara stämningen och den oerhört skickliga personalen har varit långt över min förväntan och jag kan inte vara annat än glad och tacksam att nästa vecka inte är min sista hos dem. Till hösten fortsätter nämligen äventyret för mig på Folktandvården Södervärn, och ingen är väl gladare över det än jag!

Om en vecka påbörjas den efterlängtade semestern med en resa till Iran för att besöka släkt och vänner ihop med sambon. Många planer och stora händelser väntar och vi har lyckats fylla våra 19 dagar med aktiviteter som i själva verket snarare kräver det dubbla. Hur detta ska gå ihop återstår att se, men hur det än blir kommer oförglömliga minnen att skapas denna sommar!

En av sommarens tusentals underbara timmar vid stranden.

Text: Panteha Bigdeli

Nedräkningen har börjat till den dagen jag ser fram emot med blandade känslor. Dagen då min årgång bryter loss från den trygga punkten på käftis och blir släppta för att klara oss själva i tandläkarnas värld.

För att fira Käftis 70-årsjubileum sprang vi tandféer och tandtroll runt på stan och delade ut böcker och tandborstar till små barn.
Från Vänster: Jag, Lovisa Andersson, Yones Kargarfard, Karin Loqvist, Ardwan Said och Charlotte Haraldsson.

Många frågor cirkulerar i huvudet. Kommer jag klara mig själv på min kompetens? Kommer jag börja känna mig vuxen? Kommer jag känna mig vilsen, i så fall hur länge, och när kommer jag börja känna mig erfaren?

Trixet är nog att i nuläget inte tänka så mycket alls, utan mest se fram emot hela 2019. Vi har trots allt ett år kvar för fingräddning av kunskaperna och säkerligen kommer många detaljer falla på plats.

Men vad har då hänt med tiden? Ungefär vid den här tiden för fyra år sedan pendlade jag mellan Göteborg och Malmö i tre omgångar och gjorde delprov för den lokala antagningen. Jag minns hur klumpen i magen växte mellan varven och väntan på besked var svår att uthärda.

Slaviskt följde jag tråden på ett högskoleforum där det diskuterades poängsystem och där man fick lätta på oron bland anonyma personer som alla längtade efter en ingång till tandläkarutbildningen.

Jag minns den slutgiltiga beskedsdagen så tydligt, där solen sken och jag och min bästa vän satt ute på gräset med varsin dator i högsta hugg för att vid rätt tidpunkt, så snabbt som möjligt, attackera antagning.se. Själv kastades jag upprepande gånger ut ur systemet på grund av hög belastning medan bästa vännen plötsligt var inne med mitt antagningsbesked mitt framför näsan. Med hennes glädjerop började min resa och det minnet förblev hårt inpräntat för resten av livet.

Fyra år har nu sprungit iväg, och att gå in på sista sommarlovet känns ofattbart. Nästa år står man med legitimationen i handen, tillsammans med några av de inte längre så anonyma deltagarna i högskoleforumet, och tar det stora klivet ut ur trygghetsbubblan. Skrämmande men samtidigt så så mäktigt.

Lång morgon-löprunda: det bästa för att dämpa tentanerverna

Termin åtta har bjudit på många nya, roliga och utvecklande utmaningar som varit mycket betydelsefulla för hur jag har fortsatt att se på mitt framtida yrke. Ortodontin har växt ytterligare i mina ögon och de få barnpatienter jag hunnit ha under terminens gång har verkligen öppnat en helt ny dimension av tandläkaryrket.

Den påfrestande tentaperioden susade förbi och nerverna hölls dämpade av långa löprundor och tankar kring de efterlängtade tentafirandena med de finaste klasskamraterna.

När terminens sista tenta skrevs klart hoppade vi direkt upp på våra cyklar och begav oss mot havet där vi lät huden bli sådär härligt gyllenbrun som den bara blir av saltigt vatten bland ett fint umgänge. På kvällen unnade vi oss tjusiga drinkar och en fin middag.

Jag tillsammans med fina blivande kollegor firade att termin åtta var slut. Från vänster: Kerstin Leonard, Stephanie Pekarski, Elisabet Andrén, Annika Nilsson, Linnea Borglin, Jag, My Vidigsson och Carola Nguyen.

Redan morgonen efter tentan fyllde jag tre stora pappkassar med kurslitteratur, bad sambon om hjälp, och vi begav oss tillsammans mot det odontologiska biblioteket. Med en hög på 26 böcker fattigare tog sommarlovskänslan över och jag kunde äntligen börja längta till allt denna sommar kommer att föra med sig, däribland sommarjobb på folktandvården och auskultation hos en ortodontist på Smile tandvård.

Denna sommaren får gärna gå långsamt, för tänka sig, när vi påbörjar sista året kommer det bara vara 287 dagar kvar till vår tandläkarexamen!

Text: Panteha Bigdeli

Om och om igen, varje onsdag eftermiddag, ropas denna fras ut i spinningsalen, där jag och samtliga stamdeltagare ser till att infinna oss. För varje tramp på cykeln lyser motivationen starkare och svetten bildar successivt små öar på golvet kring salens cyklar.

Alla är vi där av olika skäl och med skilda målbilder, medan vi gemensamt delar motivationen och viljan. Sakta växer ett lätt illamående, hjärnan spökar och pulsen på tavlan visar långt över comfort zone.

Kanske har du ännu inte vågat utmana dig själv i sådant som känns långt borta, men som helt klart kräver höga prestationer för att uppnå? Givetvis är spinning en liknelse, och jag syftar till de drömmar vi alla skapar inom oss. Efter att en tredjedel passerat vill man inget hellre än att kliva av cykeln och tacka för sig, men ändå trampar man vidare för att ännu en gång bevisa för sig själv att man kan, om man vill.

Precis den bergochdalbana som upplevs under den långa timmen, ser jag som applicerbar på vägen till framtidens drömmar och mål. Så vad driver dig till att vilja omvandla dina drömmar till mål? Själv har jag valt att våga mera. Våga ta det extra kliv framåt som jag för några år sedan hellre hade tagit bakåt, bara för att just då känna mig safe.

Efter en timme på spinningcykeln, med andan i halsen och en lättnad i sinnet lämnar vi sedan salen med varsitt kvitto. Ett kvitto på motivationen, på viljan och på det betalmedel som dagen haft att erbjuda. För ingenting är ju gratis i slutändan.

Kvitto är som känt ett bevisunderlag på något du äger. Den motivation Du äger, den vilja Du äger och den envishet Du äger. Vad du för dagen väljer att betala med är det du själv som styr, din dag som styr och din personlighet som styr.

Det är det som är det fina med drömmar och mål. Det är bara du själv som vet vilket arbete som ligger bakom mållinjen och kan uppskatta dina prestationer utifrån de personliga förutsättningar som just du haft. Ena dagen kostade Din tid mer än Din energi, medan nästa dag var motivationen den mest värdefulla valutan.

Jag tänker mycket på mina drömmar och var jag vill uppnå i livet, både på ett personligt plan och i utbildnings- och yrkeslivet. Att allt mer närma sig slutet av utbildningen, där man börjar skymta vägens ände, är en svårbeskriven känsla. Varje dag förs jag närmare mina mål, men samtidigt ännu längre bort ifrån dem, eftersom det med jämna mellanrum tillkommer nya.

Viktigt är också att ha roligt på vägen, ta vara på tiden, på livets alla skeden som passerar och skapa sig en bok av minnen. Jag ser mig själv på livets cykelbana, snart passerat en tredjedel, men utan någon som helst en idé om att kliva av.

Ett fint minne att ta vara på. Invigde första soldagen med grill i parken efter skolan med ett härligt gäng snart blivande kollegor samt våra två utbytesstudenter.

Text: Panteha Bigdeli