Lite anade jag att mitt möte med Mikael Zimmerman skulle få mig att frångå en av mina starkast fastnaglade principer. Att vara principfast har alltid varit något som jag har eftersträvat men efter vårt möte för ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att kasta mig ut i det som jag egentligen fruktade mest av allt och totalvägrat att utföra: implantatkirurgi.
Bara tanken på att jag skulle göra det själv gav mig handsvett och hjärtklappning.
Under middagen med Mikael Zimmerman berättade han om en norsk kvinnlig endodontist som gjorde de mest perfekta rotfyllningar som göras kan. Hon hade valt att specialisera sig inom endodonti efter att hon hade följt upp sina egna rotfyllningar och sett att de hade kunnat göras bättre.
Hon ansåg att det var inom rotfyllningar hon hade störst utvecklingspotential.
Det var just det här samtalet som skulle sätta igång min egen fundering över var JAG hade störst utvecklingspotential och utan tvekan kom svaret ganska snabbt; implantatkirurgi. Inte på grund av att mina fixturer hade hög misslyckandefrekvens men för att jag aldrig hade satt en enda skruv själv!
När jag först hade bestämt mig för att sätta mina egna fixturer började jag jobba på min operationsteknik. I stället för att skicka alla visdomständer enkelt och lätt till käkkirurgen, dukade vi upp, la upp lambåer, borrade bort ben, använde handstycket för att separera krona och rötter och suturerade mängder av fina madrassuturer och vanliga kirurgiska suturer.
Sedan utsåg jag Peter Olsson i Linköping till min egen personliga handledare och fick lov att hänga med honom så mycket som jag ville medan jag assisterade honom under fixturoperationer.
Under våren samlade jag på mig patientfall som behövde implantat.
Jag valde att gå min kirurgiutbildning i Oslo. Dels passade det bra rent tidsmässigt och med tanke på att det var tjugotvå år sedan jag senast satte mina ben på Tannlegehøyskolen var det en riktig höjdare att komma tillbaka.

Tannlegehøyskolen i Geitmyrsveien såg ut som i gamla dagar från utsidan, men insidan hade fått ett rejält lyft!
Det var en konstig känsla att promenera från staden och upp till fakulteten. Jag möttes av gammalt och nytt, känt och okänt. Vad som en gång var Rikshospitalet hade gjorts om till ett nytt bostadsområde.
Mitt gamla studenthem fanns inte kvar och jag gick vilse på väg upp mot Sankt Hans Haugen …
Kirurgikursen varvades med teori, praktik och auskultation.
Vi fick vara med inne på operationssalen medan oralkirurg Heming Olsen-Bergem opererade. Under operationen passade jag på att ställda alla möjliga och omöjliga frågor.
Min första operation hade jag en vecka efter kursens slut. Min handledare Peter var med mig och assisterade och kom med glada tillrop.
Jag valde att gå ut hårt redan från start; en tre-tandslucka regio 14-16 skulle ersättas med två fixturer. Då det var för lite ben i regio 16 fick jag även göra ett sinuslyft. Det gick bra men ack vad jag var nervös innan vi påbörjade operationen! Jag började svettas i händerna och neröver ryggen flera veckor innan ingreppet bara jag tänkte på vad jag hade framför mig.
Nu har jag börjat få lite vana på det här att sätta fixturer och jag känner att jag nog har vuxit på den här resan.
Vilken tur att jag faktisk är en rätt flexibel person och inte en rigid och principfast donna!