Under tandläkarprogrammets första terminer tränade vi ofta undersökningar parvis. Som jag minns undersökningarna var alla mer eller mindre smärtsamma. Allt från bettavtryck som blev svalgavtryck, vingliga anestesiblockader till oväntade inspektioner av kräkreflex med spegel.
Kort och gott, det var väldigt sällan en behaglig upplevelse att bli undersökt av en kursare.
Ganska nyligen fick jag åter tillfälle att agera patient. Denna gång hos en riktig tandläkare. I egenskap av ”wallraffande” frisktandvårdspatient slog jag mig ner i väntrummet. En ovan känsla började krypa i kroppen. Vad skulle de finna? Sköter jag mig tillräckligt bra
En sköterska hämtade in mig till tandläkaren. Den orala besiktningen fortlöpte utan några större problem. So far so god! När vi närmade oss slutet kom frågorna om egenvård.
“Tandtråden använder jag flera gånger i veckan!”
– Hur går det med tandtråden Adam? undrade tandläkaren.
Jag funderade. Konstaterade att det var en riktig ”samvetsfråga”. Sen tog jag sats: ”Tandtråden använder jag flera gånger i veckan!”.
Precis i den stunden gick det upp för mig: där sitter alltså blivande tandläkaren (jag) och ljuger om mitt eget flossande hos tandläkaren! Illa, illa!
Varför berättade jag inte att tandtråden används flitigt till att hänga upp tavlor? Att tandtråden är suverän på att skiva melonbitar? Att jag i det längsta undviker att använda tandtråd till tänderna för att det är så tråkigt att flossa!
Jag fortsätter och nickar till färgerna på bortglömda approximalborstar. Likt en odontologisk Pinocchio växte diastemat varje gång jag satt där och ljög i tandläkarstolen.
“Måste en tandläkarstudent tycka det är roligt att flossa?”
På spårvagnen hem funderar jag över den dråpliga situationen. Måste en tandläkarstudent tycka det är roligt att flossa? Tog rädslan för en höjd premiegrupp över? Min förstående och förlåtande sambo gav råd: ”Adam, hur ska du någonsin kunna förvänta dig att dina egna patienter ska tala sanning, när du själv ljuger om ditt eget tandtrådande!”. Sanningen smärtade en aning.
Nåväl. Tur att det snart är Swedental i Göteborg. Då kan lagret med tandtråd fyllas på. Det finns nämligen fler tavlor som behöver hängas upp här hemma.