Vi har precis haft terminens första (och tyvärr, antagligen sista) seminarium i skolans lokaler. På agendan var ett traumaseminarium inom kursen pedodonti. Vad jag saknat Odontologens, annars oskönjbara, föreläsningssalar och att ha en föreläsare som står vid tavlan. Vi må ha varit i halvklass och suttit med avstånd till varandra, men ändå var det trevligt.
Såhär intensivt har jag inte lyssnat på någon föreläsning på länge, jag njuter av varje minut. En mening jag aldrig trott jag skulle säga om en föreläsning, men det är sant. Det kan dels bero på den nyfunna insikten i betydelsen av att få ta del av kunskap på det traditionella sättet. Dels kan det bero på att ämnet är väldigt intressant. Traumaspecialistens ord lyder ”ni kan vara den första personen barnet träffar i tandvården, därför är det oerhört viktigt hur barnet bemöts och hur ni hanterar traumasituationen i akutskedet. Som både är en stor stressreaktion för barnet och föräldern”
Trots att ha varit en livlig unge har jag inget minne av något trauma som förorsakat ett akut tandläkarbesök, men jag minns tandläkaren som en gång frågade mig ”varför har du inte lika fina tänder som din bror?”. Som små besökte jag och min bror samma tandläkare, och när den ena skulle på undersökning följde den andra med i sällskap av pappa. Jag minns inte om den tandläkaren skämtade eller var seriös. Det enda jag vet är att mitt tioåriga jag blev ledsen, och mitt tjugotreåriga jag glömmer aldrig det besöket.
Därför vet jag att traumaspecialistens ord inte bara är viktiga och applicerbara till traumasituationen, utan i mötet med barnet generellt sett. Traumaspecialistens ord har etsat sig fast och kommer till nytta, när jag igår välkomnade en tvååring för sin första kontroll, i sällskap av sin förälder. Wow, tänker jag. Jag blir faktiskt den första denna glada tvååringen får träffa i tandvården. Barnet gapar innan jag ens ber om det och tillsammans räknar vi, framförallt jag, högt antalet tänder.
Varannan lördag jobbar jag som tandsköterska på folktandvården i Stockholm där jag välkomnar barnpatienter. Efter anamnestagning och tagning av eventuella röntgenbilder, kommer tandläkaren in. Trots att jag inte jobbat här speciellt länge känner jag mig redan som en del av arbetslaget. Den välkomnande auran undgår nog ingen, varken patient eller personal. Det är ett sammansvetsat arbetsteam, och det framgår mer än något annat att här jobbar man tillsammans och tar stöd i varandra. En sådan arbetsmiljö vill man befinna sig i. Nöjd med gårdagens insats och nya erfarenhet, ger jag mig själv en mental klapp på axeln. Den behövs inför de kommande veckorna.
Tenta. Examensarbete. Kliniska pass. Inläsning inför kliniska moment. Inlämningar. Blogginlägg. Jag antecknar de kommande veckornas deadlines i min rosafärgade kalender, medan jag sitter på snabbtåget tillbaka till Göteborg. Det gäller att ta vara på tiden, även på tåget. Det tillhör vanligheterna att terminens sista veckor blir fullspäckade, och trots att det kan bli kämpigt att hinna med allt som ska göras kan jag uppleva en viss tillfredställelse i att känna att jag har mål i vardagen att beta av. Som till exempel att skriva klart detta inlägg och läsa på inför tentan i pedodonti och ortodonti.
Lustigt tänker jag, det hade trettonåriga jag inte kunnat ana efter erfarenheten med den tandläkaren. Känns som att det bara var igår som specialisten frågade mig ”är du villig att ha tandställning?” på vilket jag svarade ja, ovetandes om vad de nästkommande åren skulle innebära för tändernas framtid och min egen. Några år och några premolarer fattigare sitter jag på tåget och läser föreläsningsanteckningar om ortodontiska behandlingsprinciper för olika bettavvikelser.

Med en blick över Stockholm, läses dokumentet om ansiktets och bettets postnatala utveckling på snabbtåget.