Barnpatienter och bettavvikelser

Blogg / Monika Kalldas 19 nov 2020
Dela artikeln

Vi har precis haft terminens första (och tyvärr, antagligen sista) seminarium i skolans lokaler. På agendan var ett traumaseminarium inom kursen pedodonti. Vad jag saknat Odontologens, annars oskönjbara, föreläsningssalar och att ha en föreläsare som står vid tavlan. Vi må ha varit i halvklass och suttit med avstånd till varandra, men ändå var det trevligt.

Såhär intensivt har jag inte lyssnat på någon föreläsning på länge, jag njuter av varje minut. En mening jag aldrig trott jag skulle säga om en föreläsning, men det är sant. Det kan dels bero på den nyfunna insikten i betydelsen av att få ta del av kunskap på det traditionella sättet. Dels kan det bero på att ämnet är väldigt intressant. Traumaspecialistens ord lyder ”ni kan vara den första personen barnet träffar i tandvården, därför är det oerhört viktigt hur barnet bemöts och hur ni hanterar traumasituationen i akutskedet. Som både är en stor stressreaktion för barnet och föräldern”

Trots att ha varit en livlig unge har jag inget minne av något trauma som förorsakat ett akut tandläkarbesök, men jag minns tandläkaren som en gång frågade mig ”varför har du inte lika fina tänder som din bror?”. Som små besökte jag och min bror samma tandläkare, och när den ena skulle på undersökning följde den andra med i sällskap av pappa. Jag minns inte om den tandläkaren skämtade eller var seriös. Det enda jag vet är att mitt tioåriga jag blev ledsen, och mitt tjugotreåriga jag glömmer aldrig det besöket.

Därför vet jag att traumaspecialistens ord inte bara är viktiga och applicerbara till traumasituationen, utan i mötet med barnet generellt sett. Traumaspecialistens ord har etsat sig fast och kommer till nytta, när jag igår välkomnade en tvååring för sin första kontroll, i sällskap av sin förälder. Wow, tänker jag. Jag blir faktiskt den första denna glada tvååringen får träffa i tandvården. Barnet gapar innan jag ens ber om det och tillsammans räknar vi, framförallt jag, högt antalet tänder.

Varannan lördag jobbar jag som tandsköterska på folktandvården i Stockholm där jag välkomnar barnpatienter. Efter anamnestagning och tagning av eventuella röntgenbilder, kommer tandläkaren in. Trots att jag inte jobbat här speciellt länge känner jag mig redan som en del av arbetslaget. Den välkomnande auran undgår nog ingen, varken patient eller personal. Det är ett sammansvetsat arbetsteam, och det framgår mer än något annat att här jobbar man tillsammans och tar stöd i varandra. En sådan arbetsmiljö vill man befinna sig i. Nöjd med gårdagens insats och nya erfarenhet, ger jag mig själv en mental klapp på axeln. Den behövs inför de kommande veckorna.

Tenta. Examensarbete. Kliniska pass. Inläsning inför kliniska moment. Inlämningar. Blogginlägg.  Jag antecknar de kommande veckornas deadlines i min rosafärgade kalender, medan jag sitter på snabbtåget tillbaka till Göteborg. Det gäller att ta vara på tiden, även på tåget. Det tillhör vanligheterna att terminens sista veckor blir fullspäckade, och trots att det kan bli kämpigt att hinna med allt som ska göras kan jag uppleva en viss tillfredställelse i att känna att jag har mål i vardagen att beta av.  Som till exempel att skriva klart detta inlägg och läsa på inför tentan i pedodonti och ortodonti.

Lustigt tänker jag, det hade trettonåriga jag inte kunnat ana efter erfarenheten med den tandläkaren. Känns som att det bara var igår som specialisten frågade mig ”är du villig att ha tandställning?” på vilket jag svarade ja, ovetandes om vad de nästkommande åren skulle innebära för tändernas framtid och min egen. Några år och några premolarer fattigare sitter jag på tåget och läser föreläsningsanteckningar om ortodontiska behandlingsprinciper för olika bettavvikelser.

Med en blick över Stockholm, läses dokumentet om ansiktets och bettets postnatala utveckling på snabbtåget.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln

Covid-19 sponsrar: kortare och färre patientpass

Blogg / Monika Kalldas 15 okt 2020
Dela artikeln

Munskyddet sitter tätt an mot näsan och skyddsvisirets band stramar åt huvudet. Jag känner hur pulsandet från huvudvärken växer sig starkare och starkare. Jag snurrar ett halvt varv med sadelstolen, ifrån patienten och trycker på den röda hjälp-lampan. Enhetsläraren kommer in och jag talar om vart i patientens käke jag depurerat med handinstrument. Han ber mig tala högre och säger på ett skämtsamt sätt ”varför låter du så trött?”. Det insåg jag inte att jag gjorde. ”Nejdå, jag är inte trött, jag har bara depurerat hela dagen men kul är det” försäkrar jag både patienten och läraren.

Dagens utrustning med både visir, munskydd och ibland även andningsmask gör att studenterna lättare blir trötta. Syretillförseln blir ju begränsad. Det förklarar läraren för mig och patienten. I detta ögonblick är jag ett exemplariskt exempel på det, känner mig nämligen aningen svimfärdig.

Corona, är inte du svimfärdig än? Börjar inte du bli trött? Jag talar nog för alla när jag säger –vi har alla tröttnat på dig.

Så ser visiren ut. Kompletteras med munskydd, skvätty samt handskar för fullständig Covid-19-utrustning.
Bild: tandsköterska Kicki Rosén

Pulserande huvudvärk och svimfärdiga klinikpass är obetydliga dominoeffekter av covid. Efter ett möte med klinikchefen, meddelar i veckan våra klassrepresentanter om nya direktiv som successivt kommer implementeras. Behandling av patienter som är över 70 år kommer återupptas. För att detta ska ske med minimal risk för smittspridning, ska de behandlas under kortare tid samt att klinikpassen kommer bli färre för respektive student. Detta för att vi ska kunna assistera varandra.

Nyheten delas i ett inlägg i vår facebook-grupp ”bästa tandläkarstudenterna VT17”. ”Vi har ju redan begränsad med kliniktid” skriver en kursare. ”Det kommer vara svårt att hinna slutföra behandling under kortare tid, då mycket tid går åt att invänta enhetslärarna” skriver en annan. Efter de otaliga kommentarerna som följer i protest mot beslutet, bör vi nog ändra gruppnamnet till ”de mest stressade tandläkarstudenterna någonsin”.

Det förblir oklart när detta beslut implementeras, det enda vi vet är att det är definitivt. Det skapar onekligen oroskänslor och man tänker oundvikligen på terminens moment och kvoter som måste uppfyllas. Kvoter är en kvalitetssäkring, de har och kommer förbli viktiga moment. Viktiga moment, ja. Stressmoment, oja. Det blir dessutom allt större fokus på dem nu, på grund av begränsad kliniktid. Jag kan inte låta bli att föreställa mig ett scenario där varken kvoter eller covid existerar.

I ett drömscenario slipper man ha på sig munskydd tillsammans med visir, och bäst av allt slipper man andningsmasken. Patienterna, speciellt de äldre, slipper oroa sig över smitta. Återbuden blir färre och kvoterna uppfylls nästan av sig själva. Tänk om de dessutom inte existerar överhuvudtaget, ja då får jag utrymme att prioritera andra behandlingar än bara de som täcker kvoter.

Jag planerar in mina pass enbart utefter mina patienters behandlingsbehov och inte mina egna, vilket jag för övrigt tycker är problematiskt att vi studenter behöver göra idag. Enhetslärarna stressar inte lika mycket från bås till bås, i försök om att hjälpa studenterna slutföra behandling inom rimlig tid. Både på patienter som är 70+ men även övriga patientgrupper.

Å andra sidan uppskattar jag de positiva utfallen dagens omständigheter bringat.  Som exempelvis det faktum att vi studenter kommer ha en stor vana för att arbeta under begränsad tid när vi kommer ut. Vi kommer dessutom bli riktigt grymma på depuration med handinstrument, med tanke på att vi inte kunnat använda EMS på grund av dess aerosolbildning.

Jag tar en titt på väggklockan i mitt bås, hon är 15:30. Jag har depurerat klart för dagen, och patienten är redo att bege sig hemåt. Jag hissar upp stolen, tar av mig handskarna och lyfter på visiret. Att andas in och ut obehindrat är underskattat tänker jag.  Jag tackar för dagen och överlämnar patienten. Pulsandet från huvudvärken börjar lätta efter att visiren åkt av. Det blir nog att hoppa över dagens planerade gympass, detta depurationspass var nog tillräcklig träning för musklerna.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Odontologens tomma korridorer, välkomnar er kära juniorer

Blogg / Monika Kalldas 10 sep 2020
Dela artikeln

Odontologens korridorer ekar till mestadels tomma medan övertandläkarnas röster ekar i min lilla lägenhet. Idag är det distansföreläsningar i implantat och parodontalkirurgi. Tillbaka är jag bakom skolbänken, eller rättare sagt, bakom min datorskärm som står på mitt matbord. Matbordet är numera omgivet av mina ägodelar sorterade i stora påsar. Grannen har fått en vattenläcka och nu ska min köksvägg rivas ner.

Likt väggen som ska rivas ner, rivstartas den ny terminen och det är full fart framåt som gäller. I måndags sattes de blå-vita klinikkläderna på, håret sattes upp, sommarnaglarna klipptes och fick sin somriga färg borttagen. Med mitt svarta anteckningsblock med anteckningar om dagens patient och behandling tar jag bestämda steg från omklädningsrummet till vuxenkliniken. Jag tar ett djupt andetag, kliver innanför dörren och intalar med mig själv att jag är redo. Redo för alla utmaningar denna termin lär innebära och för allt nytt jag kommer lära mig. I och med detta känner jag att sommarledigheten officiellt är förbi mig och terminen är igång.

Det må vara både nya studenter och lärare i huset samt omvärderade terminsplaner med tanke på rådande omständigheter, men det mesta är sig själv likt. På ett sätt känns det som att man börjar precis där man avslutade i våras, som om ingen tid passerat. Den enda riktiga förändringen jag känner av är min egen inställning till vad som komma skall. En tanke jag haft under sommaren var ”förutom kunskap, vad vill jag få med mig från min studenttid?”. Det korta svaret till den frågan är: fina minnen.

Därför har jag för första gången tagit tillfället i akt och ställt upp som fadder till höstens nya studenter, eller som vi kallar de – odontoblaster. Det är mycket tid som går åt för att delta på olika aktiviteter, tid som hade kunnat avsättas till att plugga in något, läsa en artikel och så vidare. Men jag tänker ha kul i början av terminen och njuta av det faktum att det finns sådana aktiviteter att gå på.

“Du kommer stundvis ifrågasätta om du hamnat rätt, och det kan jag tala om för dig, det gör du fortfarande.”

Denna intro-veckan har också fått mig att blicka tillbaka till när jag själv var odontoblast. Jag kommer ihåg det som om det vore igår men ändå som ett minne blott. Jag vill härmed dedikera detta inlägg till både dig, du nya förvirrade student, samt mig själv för snart fyra år sen. Monika, om snart fyra år från och med idag den 14 januari 2017, som för övrigt är ditt flyttdatum, kommer du kalla Göteborg för din stad och Odontologen ditt andra hem, med tanke på hur mycket tid du spenderar där.

I början lär du inte trivas med att bo ensam, men med tiden kommer du älska det. Du lär också oroa dig över om du kommer träffa människor i vars sällskap du kommer trivas. Oroa dig inte, du kommer hitta ett riktigt skönt gäng. Det kommer ta ett tag innan du kan orientera dig i denna stad, men när du väl gör det kommer du undra varför du någonsin tyckt det var något annat än självklart. Du kommer stundvis ifrågasätta om du hamnat rätt, och det kan jag tala om för dig, det gör du fortfarande. Men varför skulle det vara märkligt? Vi är komplexa i vår natur, och till den tillhör det att ifrågasätta saker och ting. Vem säger att man bara vill och kan bli en sak?

Vad jag vill säga dig du nya odontoblast är att, det är okej att ha blandade känslor och känna dig aningen vilsen både bokstavligt och bildligt. Speciellt i dessa tider. Alla andra har inte heller alla svar, det gör egentligen ingen, varken äldre studenter, verksam yrkespersonal eller kanske till och med pensionerade. Men jag lovar dig, det här är den bästa tiden och du har mycket att se fram emot. Det må låta klyschigt, men ta vara på och njut av din studenttid. För att det går fort.

Odontologen lär för tillfället ha tomma korridorer, men jag hälsar er varmt välkomna juniorer.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Resan hem och mot tandläkarlegitimationen

Blogg / Monika Kalldas 5 aug 2020
Dela artikeln

Det är den 10:e juni och klockan är 5:50. Jag sitter på MtrX-tåget hem mot Stockholm. I skrivande stund pratar tågföraren i högtalaren, tåget avgår om fem minuter. Jag skriver detta från mobilen för att sätta ord på tankarna i just detta ögonblick. Det är många tankar som snurrar i huvudet trots att det är så tidigt på morgonen. Det tillhör inte vanligheterna att ta ett så tidigt tåg, men på grund av Covid-19 vill man ju helst undvika stora folkmassor. Något jag trodde att jag skulle lyckas med, men tydligen inte. Tåget är rätt fullsatt. Det är nog inte bara jag som ska hem över sommaren.

Det finns nog ingen bättre känsla än att sitta på snabbtåget och inte behöva oroa sig över plugg som ska göras under resan eller när man kommer hem. Att bara få sitta här, luta huvudet tillbaka, slappna av och njuta av min favoritmusik i öronen med en kopp kaffe, måste nog vara det bästa som finns.

I alla fall för tillfället, tänker jag. Det är lustigt hur man under och efter påfrestande perioder i skolan, eller i livet för övrigt, får uppskattning för de allra minsta sakerna man tidigare tagit för givet. Som exempelvis pre-Covid-19, när man inte behövde tänka på distansering eller att bara få sitta här och göra absolut ingenting. Nu får jag dessutom tillfälle att reflektera över det gångna läsåret.

Sjunde terminen är avklarad. Trots Covid-19 och de restriktioner det har medfört, har min termin lyckats göra vårt praktiska prov i endodonti, skrivit tenta och haft klinisk verksamhet. Trots att den kliniska verksamheten varit relativt begränsad jämfört med pre-Covid-19 har det ändå gått förvånansvärt bra. Jag har lärt mig mycket och fått göra mycket nytt, såsom mina första lagningar.

“Min slutsats är den, att man aldrig riktigt kommer vara helt redo och ju mer kunskap man får desto mer inser man att mer finns att tillgå. Det är väl kanske meningen ändå?”

Åttonde terminen är runt hörnet, vilket innebär att endast 1,5 år återstår av utbildningen. Därefter är man förhoppningsvis legitimerad. Det är halvt spännande och halvt skrämmande, att tänka sig att man snart ska ut i arbetslivet och att få utöva sitt yrke ”på riktigt” efter alla år bakom skolbänken.

Det är självklart spännande att äntligen få jobba med det man drömt om under många år. Samtidigt är det lite skrämmande, dels då tiden gått alldeles för fort och dels för att man då inte känner sig redo eller känner att man kan allt. Min slutsats är den, att man aldrig riktigt kommer vara helt redo och ju mer kunskap man får desto mer inser man att mer finns att tillgå. Det är väl kanske meningen ändå?

Min förhoppning är att jag i bloggen ska få dela med mig av tankar och upplevelser, under resans gång mot legitimationen. Samt vad jag tror, kommer bli de mest spännande och lärorika ett-och-ett halvt åren av utbildningen.

Klockan är nu 6:36 och tåget har stannat i Herrljunga för påstigning, att få skriva det här har var ett bra sätt att avsluta terminen på samtidigt som jag fått inleda mitt bloggskrivande. Nu tar jag sommarlov.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera
Monika Kalldas
Monika Kalldas
Monika Kalldas är 23 år gammal, från Stockholm, och läser åttonde terminen vid tandläkarprogrammet i Göteborg. Här bloggar hon om sina upplevelser och tankar kring hur det är att vara student på Odontologen och i staden Göteborg.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch