Vi har just avklarat både studentbal i Vadstena och studentfirande i vår trädgård. En hektisk tid i livet är över för oss studentföräldrar. Nu njuter vi av att inte bli väckta varje natt en hel vecka i sträck av hemkommande ynglingar som behöver ett övernattningsställe innan nästa partaj.
Mellansonen har avslutat tredje året på det naturvetenskapliga programmet men tyvärr, som det ser ut just nu, kommer han nog aldrig att använda sina kunskapar för att läsa vidare till det som i min värld är världens bästa yrke, tandläkare. Hans kall i livet är musiken. Som han själv säger: – Hellre blir jag en fattig och lycklig musiker än en rik och olycklig tandläkare.
Jag har förlikat mig med hans beslut men letar potentiella kandidater i hans vänkrets och gissa vad jag hittade: En perfekt blivande tandläkare! Sonens klasskamrat och bal-dam, Ellinor har just det som krävs av en odontolog; Hon är pysslig, smart, målmedveten, trevlig, intresserad, omtänksam, tycker om att jobba med människor och tål att se blod.
Då vi fikade tillsammans i parken utanför Vadstena slott innan studentbalen erbjöd jag henne att vara med mig på min praktik för att se hur en ganska vanlig dag hos mig kan se ut. Som de flesta unga vet hon fortfarande inte helt vad hon vill läsa vidare till.
Två dagar efter studenten dök hon upp på kliniken för att vara med mig. En stackars tandvårdsrädd kille med världens tandvärk hade just fått en akuttid och satt redan i behandlingsstolen. En nerkarierad visdomstand var boven till hans stora olycka. Tanden fick opereras ut och vi blev givetvis försenade så jag bad Ellinor gå ut i väntrummet och säga till nästa patient.
Tanden kom till slut ut, men Ellinor kom inte tillbaka så jag drog snabbt slutsatsen att hon tyckte att dagen hade börjat väl häftigt och att det var lugnare att stanna kvar i väntrummet.
– Tycker du det är läskigt med blod, Ellinor? frågade jag henne försiktigt då vi lite senare hade kommit ifatt i tidboken och fick en minut över för oss själva.
– Nej, inte alls, svarade hon! Hon är ju tuff bondtjej och är nog van att se både det ena och det andra.
– Nehej, jag var ju rädd för att du blev dålig och mådde illa när jag opererade ut visdomstanden förut, sade jag.
– Nej, nej! Jag tyckte faktiskt det var ganska häftigt att kolla på den behandlingen!
– Jamen varför kom du inte tillbaka igen, frågade jag lättare förvirrad.
– Men du sa ju att jag skulle gå ut i väntrummet, svarade hon förvånat. – Jag trodde stackaren i stolen blev störd av att jag kollade på honom!
– Och jag försökte bara få dig att säga till nästa patient att vi var försenade! Uttryckte jag mig så otydligt? Ja, tydligen!
– Ok, Ellinor, nu klargör vi det här en gång för alla; Ber jag dig gå ut i väntrummet igen idag så är det enbart för att säga till att vi är försenade, inget annat!
– Uppfattat, svarade hon, lycklig över att få stanna kvar och se på allt spännande som dök upp under dagen; laserbehandlingar, rotfyllingar, flera extraktioner, undersökningar och lagningar.
Ellinor var verkligen en duktig assistent som lärde sig snabbt och som tog för sig, gjorde rent rummet, assisterade och svarade även i telefonen när jag bad henne göra det. Min sköterska Annika fick nästan semester den dagen, fast bara nästan.
Flera av mina patienter som mötte Ellinor har frågat mig var den trevliga tjejen som hjälpte mig har tagit vägen.
Ellinor ska jobba ett år och kanske hinna resa lite innan hon börjar plugga vidare. Jag hoppas givetvis att hon väljer att läsa till världens bästa yrke och att hennes nästa festvecka blir nollningsveckan på Käftis!