Återigen har min man och jag varit på Korsika och vandrat. Vi som i vanliga fall har besvär med våra ryggar mår hur bra som helst när vi går hela dagen uppför och nerför steniga, branta berg med tunga ryggsäckar.
Det är en fysisk tuff semester, men en fantastisk mental ledighet där dagarna inte styrs av en inplanerad tidbok, tidsbestämda fikaraster och akutfall som gör att både tidboken och fikarasten av och till kollapsar.
På planet ner till Nice satt jag vid sidan av Chris från Canada. Han berättade att han precis hade fått ett implantat reigo 11. Givetvis var det en gammal hockeyskada – vad annat kan man vänta sig av en tuff kille från Canada?
När han gifte sig hade han haft en spoon denture och skrattade inte alls upp sig lika mycket som man egentligen borde förvänta sig. Med implantatet hade han fått behålla sitt diastema och han var så nöjd och glad!
Efter vår första vandrings dag på GR20 satt vi vid samma bord som tre trevliga fransmän. På vår oerhört knaggliga franska och deras svårförståeliga engelska hade vi ett riktigt roligt samtal.
På GR20-leden är de flesta duscharna iskalla och Alex, som en av fransmännen hette, berättade att han hade hoppat över den fruktansvärda kalla kvällsduschen flera gånger på vandringen. Tandborstningen struntade han däremot ALDRIG i!
Min man hade redan efter ett par dagar med baguetteätande fått tillbaka sina besvär med recidiverande perocoronit runt en 8:a. Ett nytt ord i vokabulären numera är cure-dents. Alex hade jätteroligt med att lära sig uttala den svenska översättningen för cure-dents: tandpetare!
I byn Sampola möttes vi av ett riktigt tjut. Varken min man eller jag identifierade ljudet först, men så på vägen framför oss kom en liten mula spatserande.
Vi hittade till den lokala baren, tog en dricka och medan vi satt där kom den lille mulan till vårt bord! Ja, vad bjuder man en liten trevlig mula på? Jag drog upp en chokladkaka och mulan mumsade nöjd i sig godsakerna. Jag är osäker på vad mulor har för gångarter, men jag hoppas verkligen inte att han råkar ut för galopperande karies efter intaget av sötsaker.
Vår vandring fortsatt på ”Mare a Mare Centre” fram till Ajaccio på västkusten. På en trevlig restaurant i hamnen återkom min mans visdomstandbekymmer för fullt.
Han hade nu jobbat hårt på sin franska i en vecka och verkligen utvecklats från att bara använda substantiv, verb och ett och annat personligt pronomen till att ha lärt sig en hel mening. Ungefär som när man har en viktig tenta laddade han nu inför det stora provet. När han fick kontakt med kypare frågade han med stolthet i rösten; ”Est-ce que vous avez un cure-dents?”
Mannen som satt vid bordet bredvid oss vände sig om och berömde honom; med en accent som direkt förde tankarna till René i ”Hallo, hallo, hemliga armén” sa han:
– Tres bon, monsieur! Just remember to say ”s’il vous plaît” the next time and it will be perfect!