Ensam på nya jobbet

Blogg / Christel Larsson 14 feb 2019
Dela artikeln

En fredag innan jul fick jag ett mail från Anna. Hon frågade om jag ville blogga för Tandläkartidningen, i egenskap av forskare. Det lät så kul att jag ville svara med vändande post men besinnade mig och väntade ända till måndagen.

Och nu kan jag alltså kalla mig bloggerska! Kanske något som kan imponera på ungdomarna i min omgivning. Få andra saker gör det när man är medelålders. Det här med att vara forskare verkar ju inte imponera.

“Visst ska man få lov att gå i pension – men när yngre, ambitiösa och framåtsträvande kollegor slutar så får det mig att fundera.”

För det är inte detta nya jobb som titeln syftar på. Jag har ett nytt jobb till. Eller rättare sagt – jag har fått tillbaka mitt gamla jobb som lärare på protetikavdelningen. Men jag känner mig ensam.

Fyra kollegor har slutat. Visst ska man få lov att gå i pension – men när yngre, ambitiösa och framåtsträvande kollegor slutar så får det mig att fundera. Vem vill vara forskare, nu och i framtiden? Vad lockar?

Själv tycker jag ju att jag är oerhört lyckligt lottad och har gjort rätt val. Jag har en varierande vardag där undervisning, forskning och patientbehandling blandas. Och jag har förmånen att arbeta bland både seniora medarbetare med mycket klokskap, och unga förmågor som tänker nytt och kreativt.

Jag lär mig av dem alla. Jag har frihet i mitt arbete och kan styra en del av min vardag. Sådana faktorer vet vi är viktiga för att man ska trivas. Men jag arbetar sällan 8 till 17. Det kan bli en del sena kvällar. Och helger. Och visserligen blir man inte miljonär på att vara statsanställd inom universitets- och högskolevärlden, men man klarar sig bra.

Tandläkartidningen har flera gånger uppmärksammat bristen på forskare. Är det så enkelt att det alltid handlar om arbetstider och lön? Eller finns här andra faktorer att oroa sig över? Är inte forskning intressant längre? Eller tror man inte att det är roligt? (Det är det!). Och hur ska vi vända trenden?

“För visst borde man kunna få möjlighet att vara både en skicklig allmäntandläkare, eller specialist, eller driftig företagare och forska.”

Det handlar i alla fall inte om ”dagens studenter”. Det finns visserligen en del som verkar se på sin utbildning som ett nödvändigt ont som ska klaras av snabbast möjligt och med minsta möjliga insats.

Men jag ser också studenter, många sådana, som har en nyfikenhet och kreativitet, som inte nöjer sig med enkla svar utan vill undersöka och veta mer. Och samma nyfikenhet ser jag hos många kollegor.

Vad skulle krävas för att de ska välja en forskarkarriär? Personligen tror jag på mer flexibilitet och möjligheter att kombinera olika anställningar. Så att man slipper välja – och välja bort. För visst borde man kunna få möjlighet att vara både en skicklig allmäntandläkare, eller specialist, eller driftig företagare och forska.

Vad tror ni måste hända för att jag nästa vecka ska få en anstormning av ambitiösa, framåtsträvande och påhittiga unga kollegor? Förslag tas tacksamt emot!

Text: Christel Larsson

Dela artikeln
Christel Larsson
Christel Larsson
Christel Larsson är tandläkare, specialist och docent i oral protetik och arbetar på Odontologiska fakulteten vid Malmö universitet där hon undervisar, forskar och behandlar patienter.

Senast bloggat

Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakarforbundet.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch