Ett hårresande äventyr

I dagarna återskapade vi selfien från första dagarna på termin ett. På exakt samma plats, med exakt samma personer och ganska exakt 5 år senare.

Med håret som insats lyckades jag ta mig igenom programmet – det hängde på håret!

Edith, jag och Sebastian

På bilden till vänster ses tre nyblivna odontologstudenter termin 1. Den ohärdade blicken vittnar om frånvaro av både muntor, kvoter och patientstress.

När jag betraktar skillnaden mellan de båda bilderna tänker jag på Ulla Holms forskning om empati. Att läkarstudenter tenderar att bli mindre empatiska desto längre utbildningen progredierar. Du läste rätt… MINDRE empatiska! I tandläkarfallet hoppas jag verkligen att det inte stämmer.

En hypotes är att läkarna under utbildningen anlägger ett tydligt fokus på kroppens beståndsdelar. Att identifikationen med människan bakom symptomen minskar och besvären dekonstrueras till medicinska termer och teorier.

Jag hoppas verkligen att tandläkarprogrammet inte inneburit en sådan biologisk-medicinsk dehumanisering. Vad som tycks hoppfullt är att många möten med patienter ökar möjligheten att lära sig att agera humant.

Det finns troligen något läkande att som patient möta en behandlare som ödmjukt och uppriktigt försöker förstå sina patienter. I bästa fall möjliggör det för patienten att i sin tur bli mer uppriktig om sina egna behov, exempelvis intensifierad tandborstning.

Kanske är mitt perspektiv för naivt och humanistiskt. Kanske rättar jag in mig i ledet och börjar hytta med borren åt kariesgrisar? Jag tänker i alla fall fortsätta kämpa med att vara en modern och empatisk tandläkare ett tag till … även om det tycks få mitt hår att trilla av.

Text: Adam Alvenfors

Som en av de mer långlivade odontologiska influensers har jag poppat upp i nyhetsbrev, flankerat hemsidor och tröttat ut dig med förnumstiga som humoristiska inlägg. Stunden är inne för att låta nya förmågor härska över tangenterna!

När jag blickar tillbaka över åren med bloggen, innebär det ett potpurri av åsikter och idéer.

Jag har skrivit om tveksamma alternativa urvalsmetoder till tandläkarutbildningen, betonat vikten av studenternas kostsamma praktiska träning, svingat mot vårddata på vift och efterlyst en jämnare materialspridning under coronakrisen.

Mitt mest nervösa inlägg författades när jag tidigt uttryckte stöd för #utantystnadsplikt, där kvinnliga läkarstudenter samlades för att synliggöra ojämlikhet under manligt förtryck. Såhär i efterhand, lika självklart och icke kontroversiellt som att göteborgare gillar spårvagnar?

Jag har även fått uppleva det odontologiska kändisskapet! Som när personen på tandläkarmässan pekade och sa ”Titta! Där kommer han som inte använder tandtråd!”. Troligen relaterande till det här blogginlägget… smickrande igenkänning… ändå inte?

Ni har även fått följa den speciella pulsen av att lära ett ämne på en framstående forskningsinstitution, vilket kan sammanfattas i:

• Sprängkraften som en plats får av att drömmar förändrar framtiden. En miljö som skapar klassresor i enskildas studenters liv och omformar vetenskapliga forskningsfält.
• De modiga studenterna som lämnar bekvämlighetszonen och riskerar att misslyckas.
• De egendomliga forskarnas drömmar och nyfikenhet kring det ännu oupptäckta.

Detta magiska stoff har skapat ett ”Hogwarts” för odontologiska trollkonster på Sveriges framsida. Precis som Hogwarts lockar akademin människor från olika bakgrunder. Det är personer som likt Harry Potter bor under en trappa i förorten, är barn till kända tandläkare, kommer från krigshärjade områden, är rika prinsar …. eller västgötska bönder som mig själv.

Eftersom jag har listat ut att majoriteten av bloggläsarna är just studenter, kan jag inte motstå att avslutningsvis formulera tre tips.

1. Se till att misslyckas rejält under utbildningen, helst flera gånger.
2. Var snäll mot de du möter längst vägen, inte minst när du själv kämpar i motvind.
3. Sist men inte minst, var dig själv! Samhället utanför består av personer som oss. Det är uppenbart att vi behöver en mångfald av tandläkare. Det som under utbildningen upplevs som din största svaghet kan mycket väl bli din största tillgång!

Nästa gång vi ses, då gör vi det ute i verkliga livet! Fram till dess håller jag ut händerna som Walter Mercado och avslutar med: ”Mucho Mucho Amor!”

Text: Adam Alvenfors

Sommaren ömsar skinn i takt med flagnande solbränna. Semestern har i år inneburit hemester för vissa och swemester för andra. Äventyr på kontinenten har fått stå tillbaka för Gustav Fröding upplevelser i skog och mark med ”skimmer i molnen och glitter i sjön”.

Genom landskap och åker har sambo och undertecknad färdats i bil. Idyllen fick en snöplig vändning  i höjd med Uddevalla. Bilen började uppföra sig konstigt, plötsligt hördes skrapljud från bromsarna.

Jag gjorde som alla förnuftiga människor och googlade orsaker. Svaren varierade från att bilen skulle explodera till att en sten fastnat i bromsskivorna. Testade en rad olika interventioner, allt från att backa med full fart och att bromsa på guppiga landsvägar.

”Min långa akademiska karriär har, förutom att laga billiga matlådor, lärt mig att inte lita allt för mycket på internet.”

Min långa akademiska karriär har, förutom att laga billiga matlådor, lärt mig att inte lita allt för mycket på internet. På samma internetforum hittar jag nämligen hjälpsökande trådar som ”Min sambo äter upp mina akvariefiskar!!” och ”Min man förbrukar en hel toarulle per dag!”.

Husmorsknepen hjälpte föga och bilens symptom accelererade i närheten av Göteborg. Vid rödljus och övergångsställen hade folk nu börjat peka och hålla för öronen. Det var läge att ta på sig de extra stora solglasögonen.

Jag kände mig som den provsmakande knäck-patienten när jag inte längre kunde njuta av min semester.

På ett delstopp berättar förstående vänner att tutan på deras bil en gång kortslöts i samband med kraftigt skyfall. Vilket gav ett ihärdigt och oregelbundet ”tut-tut-tuuuut-tuteli-tut”. Främlingar på motorvägen blev provocerade och grannarna i kvarteret vinkade glatt tillbaka i takt med oljudet. Tutan slutade inte ens när bilen stängdes av, utan först när batteriet kopplades ur.

När semestern nu är avklarad har jag funnit tid att söka lösning på mitt eget problem. Den lokala märkesverkstaden blev min (dyra) räddning. Att enbart koppla upp bilen med en sladd mot en dator kostade runt 2000 kr.

Drar paralleller till mina egna undersökningar där jag, förutom mig själv, åtminstone har tillgång till avancerad röntgenapparatur för att ställa diagnos.

Kostnaden för att byta två bromsbackar och någon fjäder, vilket i min värld låter som en mindre kuspfraktur, kostade 17 000 kr.

I mitt huvud uppstår en trängande tanke:

”Var är Cochrane-artikeln om långtidsöverlevnaden på en Volvo v40 av årsmodell 2016… borde jag sälja?”

Text: Adam Alvenfors

Dagen svalnar av mot kväll. I skydd av prunkande grönska slår jag mig ner på en parkbänk. För kvällen är jag utrustad med Hjalmar Söderbergs bok ”Doktor Glas”.

Det blir inte mycket till läsning. Den mellanstora stadens park är belägrad av studenter. De skränar, skriker och är lika orädda inför framtiden som stolta över sina prestationer.

Det slår mig att det var ett tag sedan jag själv tog studenten. Faktiskt över tolv år sedan. Allt tycks falla neråt med åldern förutom hårfäste och tandkött?

Reflekterar en stund över det gångna arbetsåret.

På första plats över utmärkande trender kommer hygienrutinernas renässans. Aldrig har sprittussen, som nyfiket letar sig in bland vrår och skrymslen, varit så viktig och uppmärksammad. Hygientandsköterskan åtnjuter nuförtiden större respekt än den mest luttrade parodontolog?

En begynnande attitydförändring har utkristalliserats. Plötsligt är antalet vårdplatser på sjukhus angeläget för fler än den sönderstressade avdelningsläkaren. Människan som subjekt har fått ta allt större plats i den offentliga debatten.

”Början av juni.  Jag har aldrig sett en sådan vår. Covid-19-skräck sedan mitten av februari. Oron ligger som tjockt töcken av damm alldeles stilla över torg och löpsedlar.”

Ansvarstagande, empati och handlingskraft är bilden av den gemene vårdpersonalen.

Generellt ses en ökande vilja att få jobba med det viktigaste vi känner, människan. Ett tecken är den ökade tillströmning av ansökningar till tandläkarprogrammet. I Göteborg har ansökningar ökat med nästan 20 procent.

När studenterna drar vidare ut i natten, sitter jag själv kvar på parkbänken. Det är en vacker sommarkväll. Klockan är 21:00 och det är fortfarande ljust ute. Bläddrar några sidor i min bok innan nästa tanke tar plats:

Hur skulle ”Doktor Glas” uttryckt sig om sin samtid?

”Början av juni.  Jag har aldrig sett en sådan vår. Covid-19-skräck sedan mitten av februari. Oron ligger som tjockt töcken av damm alldeles stilla över torg och löpsedlar.”

När industriarbetaren och pappersmänniskan flyr mot hemmet, sitter Doktor Glas kvar på sin mottagning. För precis som Doktor Glas kan tandläkare aldrig jobba ”hemifrån”.

Det finns något regelbundet även i de mest annorlunda tider; att morgondagen gryr, att sommaren kommer och att tandvärk känns som tandvärk alltid gjort.

Text: Adam Alvenfors

Tandläkartidningen har i flera uppmärksammade artiklar rapporterat om hur covid-19 påverkat tandvården i Sverige. På vissa håll har all tandvård förutom akuttandvård ställts in, region Skåne är ett exempel. Inom region Jönköping tillämpas systemet med kofferdam, där behandling av patienter fortsätter med aerosolrestriktioner.

Sakta börjar bilden tecknas av ett Sverige med allt mer ojämn tillgång på tandvård. Där materialstarka regioner fortsätter med tandvård samtidigt som andra regioner tvingas lägga ner på grund av materialbrist. Det här drabbar ytterst patienterna i den berörda regionen.

Har Covid-19 skapat den mest ojämlika regionala tillgången på tandvård i modern tid?

Regioner som begränsat tandvården bidrar även till en minskad smittspridning i samhället, vilket är positivt. Även tandläkare har lånats ut till behövande verksamheter. Där regioner med mycket material istället betonat aerosolen som smittkälla och kofferdam som lösningen.

Vad som är verklig materialbrist, vilka som värnar arbetsmiljö och vad som är ekonomiska agendor är svårt att särskilja.

Inom tandläkarkåren råder en splittrad bild av hur vi ska agera. Inte minst eftersom små privata kliniker redan bär stora ekonomiska svårigheter. Det är möjligt att en genomarbetad branschkonsensus skulle ge ett säkrare arbetsklimat.

Nationellt utfärdade restriktioner förenas i så fall även med lämpliga statliga stödpaket för moment vi av arbetsmiljöskäl inte längre bör utföra. Ett accelererande risktagande där tandläkare känner sig tvingade att utföra riskmoment ur konkurrenssynpunkt vore inte bra för någon.

Stora regionala ojämlikheter i tillgång på tandvård, officiellt till följd av materialbrist, är inte etiskt försvarbart ur ett patientperspektiv. Vi behöver därför anlägga nationella covid-19 strategier avseende tillgänglighet-, material- och säkerhetsperspektiv kopplade till tandvård.

Förutom materialbrist kan andra bakomliggande motiv vara arbetsmiljömässiga eller samhällsprioriterande överväganden. Är det fråga om reell materialbrist är det hög tid att regioner med välfyllda lador nu delar med sig. I bästa fall kan vi uppnå en gemensam ”minimi-nivå” för tandvård i hela Sverige.

Är det verkliga motivet personalsäkerhet, skulle raka rör från dessa regioner vara hälsosamt och bidra till en kollektiv kunskapsspridning. Sådana slutsatser behöver knappast skämmas bakom argument som ”materialbrist”. Tvärtom framstår begränsningar med omsorg om den anställdes säkerhet som positivt. I annat fall kommer troligen allt fler röster börja ropa efter en mer jämlik materialspridning i Sverige. Allt för att minska risken för en efterföljande kariesepidemi.

Text: Adam Alvenfors

Jag är varken statsepidemiolog, smittskyddsläkare eller WHO – men måste som alla andra inom vården konfronteras med covid-19. Oron är stor, varje nysning kvävs i väntrummet och varje harkling tycker sig behöva rättfärdigas.

Det bildas corona-grupper för tandvård på Facebook. Inbjudningar haglar i inkorgen. Kollegor uttrycker oro över risk för droppsmitta på grund av unik närhet till patient och aerosol. Många tandläkare upplever sig som första linjens brandman i Tjernobyl.

Några i facebookgruppen funderar över hur säkra vi är när munskydd, handskar och handsprit tryter – där covid-19 utgör EN utav många potentiella smittor i kölvattnet av materialbrist. Någon undrar om det är tillräckligt att jobba med enbart visir. En fjärde tycker att vi bara ska behandla akutpatienter. En femte uttrycker förvåning över att några regioner bedömer smittan så farlig att tandvården lägger ner – samtidigt som verksamheten fortsätter i andra regioner.

”När material tryter så kanske vi ska ställa om till att behandla akuta med kvarvarande skyddsutrustning.”

Många tankar är fullt rimliga och berättigade. När material tryter så kanske vi ska ställa om till att behandla akuta med kvarvarande skyddsutrustning.

Vi får se hur länge pandemin fortgår, mycket tyder på att det blir mer av ett maraton än ett sprinterlopp. Tandläkare har en utav de längsta vårdutbildningarna i Sverige. Vår kompetens kan, i värsta fall, komma att efterfrågas på sätt som vi inte varit vana vid.

Enligt mig är det största problemet nu att tillgången till corona-tester har minskat. Det gör att vi inom vården inte kan bedöma om vår egen personal är förkyld eller bär på något som är potentiellt farligare för sköra patienter. Risken finns att samhället stagnerar på fel indikationer.

Beror minskad testning på bristsituation så tycker jag att vi ska börja producera snabbtest för egen hand. Att begränsa människors grundläggande rättigheter som mötesfrihet, är ett betydligt större juridiskt ingrepp än att tillämpa undantag för patent avseende snabbtester.

”Men ingen uträttar stordåd i hemmet för att vi sitter i ”karantän” på fel indikationer. ”

Även WHO uttrycker att vägen framåt är masstestning. Här skiljer sig den svenska modellen mot WHO:s rekommendationer. Vår modell riskerar att bli kostsam när människor stannar hemma på fel grunder, dock framgångsrik för att förhindra smittspridning i stort.

Självadministrerade snabbtest, i kombination med symptom, skulle kanske kunna ge en förbättrad indikation på om vi vågar oss till jobbet för att ta hand om de som är i behov av vård.

Vi blir inte hjältar för att vi är sjuka på jobbet. Men ingen uträttar stordåd i hemmet för att vi sitter i ”karantän” på fel indikationer. En balansgång mellan att förhindra smitta och stagnera på fel indikationer.

Kämpa på där ute!

Text: Adam Alvenfors

Det tar 1 817 dagar att bli tandläkare – från upprop till examensceremoni. Under den här perioden har jag troligen spenderat mer tid tillsammans med mina kursare än vad jag gjort med min familj och mina vänner. Vad roligt vi har haft det – tack och förlåt!

Ballonger i taket signalerar att en ny årskull strax tar examen.

Här kommer en bildkavalkad från examensdagen vid Göteborgs universitet. För den som vill jämföra hittar ni Umeås examensdag hos bloggkollegan Sofia.

Tid: kl 09:00

Plats: Odontologen

Efter ett morgonmaraton med strykjärnet på skrynkeltrött skjorta, fick det bli frukost på tåget. Därefter väntade utsmyckning av klinikplanet och farväl till enhetslärare.

Tid: kl 10:30

Plats: Göteborgs Tandläkare-Sällskap (GTS)

En kort spårvagnsfärd från Odontologen ligger Göteborgs Tandläkare-Sällskap (GTS). Föreningen bildades redan år 1893. En (från och med i år?) traditionsenlig brunch intas på förmiddagen tillsammans med avgångsklassen.

På bilden (t.v.) ses Hanna och jag på plats vid GTS festvåning.

Tid: kl 12:30

Plats: Trappan, Göteborgs universitets aula, Vasaparken

Under den korta promenaden från GTS till Vasaparken, bjöd Göteborg på det vackraste vi har – ett förstklassigt duggregn. Vi är en rekordstor avgångskull så det krävdes skicklig tetris av fotografen för att lyckas placera ut oss i trappan.

Den klassiska examensbilden togs på trappan vid Vasaparkens aula.

Tid: kl 13:00

Plats: Aulan, Göteborgs universitets aula, Vasaparken

Gästerna är samlade och redo för intågande tandläkare. Portarna öppnas och musikerna börjar spela. Att gå i procession bakom proprefekten var en blandning av sommarlovskänsla från mellanstadiet och altargång vid bröllop. Högtidsceremonin innehöll tal av bland annat undertecknad och representanter för Göteborgs universitet, utdelning av ”ceremoniella diplom” och underhållning.

Proprefekt Agneta Robertsson (t.v.) bär den eleganta kåpan.

Tid: kl 20:30

Plats: Munhålan, Munhålans Studentförening

De sista timmarna spenderades på Munhålan. Inbjudna gäster minglade med nybakade tandläkare, vilket ackompanjerades av liveuppträdande från odontologernas egna orkester Munwedret. För många av gästerna innebar festligheterna ett avstamp vidare ut i den Göteborgska natten.

Text: Adam Alvenfors

Tandläkartidningen rapporterar om en ny trend i Sverige – framväxt av tandvårdskedjor. Konceptet fungerar, precis som hamburgerkedjorna, väl med 11% vinstmarginal.

Det får mig att fantisera hur framtidens tandvård skulle se ut om den bedrevs helt i linje med en hamburgerrestaurang.

På samma sätt som hamburgaren beställs på hamburgerhakets touchskärm, på samma sätt kanske framtidens tandvård klickas fram av patienten.

”I plusmenyn ingår kvalitetssäkrat kompositmaterial?”

Visualiserar patientens förvirring framför pekskärmen i väntrummet:

”I Lagningsmeny 1 ingår ytterligare en ampull bedövning… önskas matrisband tillkommer extra kostnad… med eller utan puts?… i plusmenyn ingår kvalitetssäkrat kompositmaterial?… kofferdam slut på grund av dålig efterfrågan…hmm”

Det finns gott om verksamhetslogiker som vill klampa in på tandvårdens område. Inte sällan med utvärderingsmått som är patientfrämmande. För till skillnad från hamburgare så är antalet osålda fyllningar av intresse i vår bransch.

Säkerhetsventilen mot alltför ekonomiskt styrd tandvård, i både offentlig som privat regi, utgörs troligen av en god karaktär hos tandläkaren. Men också av att patienten är kapabel att välja vårdgivare med visioner bortom årets bokslut.

Kanske är syftet med tandvården inte längre lika självklart. Vården och vårdkvaliteten definieras nu till ännu större del av utföraren själv?

När ekonomiska utfallsmått förhärskar, när effektiviseringar går över rimlighetens gränser, i den stunden är det viktigt att reflektera över vad som utgör en god karaktär hos tandläkaren. Inte minst för att stärka professionen och hålla tillbaka andra perspektiv som kan vara skadliga för patienten.

Om vi inte håller den odontologiska fanan högt, kanske vi alla i framtiden blickar ut över väntrummet med den klassiska snabbmatsfrasen: ”Hej och välkommen – det går bra att beställa nu!”.

Text: Adam Alvenfors

Sommardvala, fiske och jordgubbsplockning. De är alla upplevelser som tacksamt sparas i minnet nu när den kalendariska sommaren går mot sitt slut. Just den här veckan innebär ett klassiskt sensommartecken. Tandläkarutbildningarna startar på många håll runt om i landet.

Det är med avund jag tänker på vilka fantastiska upplevelser som väntas nyantagna odontologer. Varmt välkomna! Ni kommer uppleva den odontologiska världen med en humlas blick – trots att ni själva tvekar så kommer vingarna att bära er.

”Får vi studenter inte öva praktiskt kommer det i framtiden göra ännu ondare att gå till tandläkaren.”

Allt är såklart inte en dans på rosor. Som ny student rekommenderar jag engagemang i studentkårernas utbildningsbevakning. En nationell utmaning är att den praktiska delen av tandläkarutbildningen riskerar att påverkas när studentkullarna växer.

Får vi studenter inte öva praktiskt kommer det i framtiden göra ännu ondare att gå till tandläkaren. Därför ligger det i allas intresse att utveckla pedagogiska miljöer och fruktbara samarbeten som ger oss lämpliga patienter och riktigt bra handledning.

I övrigt innebär terminsstart ungefär samma process som när bönderna läser brev i tv4´s Bonde söker fru. Det handlar om att kontakta och planera de patienter vi blivit tilldelade av patientutdelningen.

I alla säsonger finns det några bönder som inte får så många brev. Eller så kommer brev från oönskade brevskrivare. Inte sällan resulterar det i böndernas bedrövelse. Kanske går det att relatera till din egen kallelselista?

”För mig finns en magisk motivation, ja, nästan en ritual i att få laga matlådor inför terminsstart.”

De första veckorna innebär en slags ”Student söker patient”. Det programmet skulle nog för övrigt sändas lite senare på eftermiddagarna. Troligen klassas som ett långsamt drama. Vill det sig riktigt illa… som skräck? Oftast är slutet lyckligt.

Nåväl. Trots den initiala ovanan i att lämna ledighet så är det något speciellt med det vardagligt mysiga. För mig finns en magisk motivation, ja, nästan en ritual i att få laga matlådor inför terminsstart.

Även om utmaningar väntar, så är jag sällan så lycklig som när jag har nylagade matlådor i frysen.

Text: Adam Alvenfors

Under våren erövrade Karolinska institutet åter förstaplatsen på QS world university rankings inom ämnesområdet Dentistry. Förbisprungna kunde avundsjukt titta på när vinnarna frossade i tårta.

Själv fick jag nöja mig med att det lokala caféet skänkte bort smörgåsar med kort bäst-före-datum.

Varje år ger QS-rankningen välplacerade universitet samma stjärnglans som en topp-placering gör i Miss Universum. En hög rankning är akademins egen tiara, ju högre placering desto skarpare strålglans.

Men skönhet är inte tillräckligt för att laga god gröt.

QS-ranking säger sig vara riktad till elever i färd med att välja utbildning och lärosäte. Men rankningen tycks snarare ge ett mått på den forskning lärosätet producerar. Det handlar om variabler som antalet citeringar per artiklar, H-index och akademiskt anseende och så vidare.

”Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa.”

Jag efterlyser fler studentrelevanta variabler som psykosocial arbetsmiljö, patienttillgång och kliniktimmar när universiteten utvärderas.

Vi behöver lyfta pedagogikens status när rankninglistor okritiskt tillåts få inflytande och uppmärksamhet.

Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa. Det kräver pedagogisk skicklighet, stöttning och handledningsresurser.

Något som ofta avspeglas i begreppet genomströmning. Genomströmningen handlar om studenternas möjlighet att fullfölja utbildningen utan att behöva ta uppehåll. En dålig studentgenomströmning kan tyda på organisatoriska utmaningar med just stress, arbetsmiljö, patienttillgång eller handledning.

Det finns anledning att ställa sig kritisk till internationella universitetsrankningar utan rätt studentfokus. För studenter finns fler variabler som är av vikt. Där innovativ pedagogik och klinisk träning kommer bli en allt större konkurrensfördel för universiteten framöver.

Text: Adam Alvenfors

Innan tandläkarutbildningen var jag en akademisk vagabond. Det yttrade sig bland annat i en kortare sejour på handelshögskolans juristprogram. Ganska snart kom jag underfund med att min Lars Lerin-aura knappast gjorde mig till en ny Leif Silbersky.

Att få byta portfölj och lackskor mot tofflor och landstingsdress var en befriande upplevelse. Visste ni att en tung portfölj ger kompensatoriskt sned hållning resten utav dagen? För att inte nämna krämporna från lackskorna – skoskav!

Transformationen från jurist- till tandläkar- student fungerade smidigt. Jag bytte charkbricksmingel och snittar mot provsmak av fluorskölj och tandkräm.

”Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. ”

Att utbildningen till tandläkare innehåller färre glamorösa inslag är inte den enda skillnaden. Rollen som student ser helt annorlunda ut.

Att vara tandläkarstudent, är att vara i ett konstant tillstånd av kalibrering. En kamp mellan att vara självständig och handledningskrävande.

Abstrakt målning innebär för mig övning i motsatsen till självkalibrering: impulsivitet och skapande.

Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. Att våga moment som känns realistiska och möjliga, utan att för den delen riskera patientens bästa.

Det handlar således om färdighet men också om modet att våga skapa och utvecklas bortom bekvämlighetszonen. För tandläkarstudenten är detta påtagligt i den progredierande svårighetsgraden av ingrepp.

Att utmana det bestående innebär risk att misslyckas. Det kräver mod och uthållighet.

Mod, uthållighet och förmåga att inte ta sig själv på för stort allvar – det är alla bra karaktärsegenskaper för det här programmet.

Vi lär oss att bli tandläkare, varken mer eller mindre än det.

Text: Adam Alvenfors

För er som inte hängt med så avslöjade Computer Sweden förra veckan att över 2 miljoner samtal till 1177 öppet exponerats på internet. Det är nästan svårt att ta in: 2 miljoner samtal! Som jämförelse har streamingtjänsten Netflix strax under 4 000 titlar på sin svenska plattform.

Incidenten är ett eko ur vår samtid. Vård ska bedrivas till låg kostnad och under höga administrativa krav. Många gånger är teknologin variabeln som gör att ekvationen går ihop.

I 1177-skandalen tycks riddarrustningen för underentreprenörens heliga graal vara – en icke lösenordskyddad server hos ett företag med säte i Thailand. Som tekniknörd vill jag nästan gråta. Varför är vi inte bättre än såhär?

Det viktigaste vi har inom vården är förtroende. Patienten är den aningslösa hjälpsökande som kommer för rådgivning. Genom förtroendet så botar, lindrar och tröstar vi patienten.

Allt börjar med tillit som byggs upp av konfidentialitet och integritet. Vid fysiska möten i vården används dörrar, gardiner och draperier för att säkerställa integritet. I digitala vårdmöten kallas samma sak kryptering.

Vissa av samtalen till 1177 tycks ha skett bakom ett draperi lika tunt som ett thailändskt toapapper. Trots att integritetsgardinen visade sig vara ett välputsat fönster, kommer inte patienterna sluta lyfta luren. E-vård är ett framgångsrecept där användningen snarare ökar.

1177-skandalen fungerar som en tankeställare för oss inom tandvården. För hur vet vi var krumelurerna i våra egna daganteckningar EGENTLIGEN lagras? Vad svarar vi om patienten undrar?

Om inte ens vi begriper, ja då är risken stor att ingen annan gör det heller. Vårddata verkar gilla, precis som behandlarna, att semestra i Thailand.

Text: Adam Alvenfors

För vissa som bott ett helt liv i staden ter sig landsbygden som ett avsnitt ur ”Morran och Tobias”. Många skulle avskräckas om varje patient i behandlingsrummet var kloner av Tabita ur ”Mia och Klara”.

Tack och lov är den massmediala bilden av landsbygden ofta missvisande.

Efter praktik och sommarskolor förnyas intryck och uppfattningar.

Trots studenternas tillsynes omvälvande nöjdhet med allt från patientpanoraman till handledning är det svårt att rekrytera till glesbygd. Så problematiskt att röster höjts för att återinföra AT efter examen. Detta i tider då läkarskrået kastat ut detsamma på grund av flaskhalsproblematik.

Faktum kvarstår. Urbaniseringens fotspår gör glesbygdsrekrytering av högkvalificerade vårdyrken till en av vår tids stora välfärdsutmaningar. I synnerhet om målet är att erbjuda en jämlik vård på lika villkor, i hela Sverige.

Jag drar mig till minnes sociologen Pierre Bourdieu´s tankar. Under fem år har vi studenter rotat oss i universitetsstäderna. Vi har skaffat vänner, träffat partners och kanske bildat familj. Människans sociala kapital påverkas av flytt till landsbygd.

”En tandläkare som upplever god livskvalitet och verkar i en bra arbetsmiljö. Det är en tandläkare som stannar, bygger vårdkvalitet och skapar långsiktighet i behandlingen.”

Universitetens lokalisation skapar sociala smältpunkter som blir till geografiska och vetenskapliga metropoler. Vad småorten i attraktionskraft inte har är storstadens kulturella kapital – närheten till shopping, uteliv, museum och restauranger.

Det ekonomiska kapitalet förflyttar människan närmre andra typer av kapital. Pengar låter sig översättas till andra typer av värden, exempelvis kostnader för resor till släkt på andra platser eller storstadstypiska nöjen. Ekonomiskt kapital knyter samman nutidens livspussel och föder mobilitet.

Tvingande AT-system och en överdimensionerad utbildning skapar fel fokus. Arbetsförhållandena i glesbygd bör i grunden vara goda och innebära, i jämförelse med staden, lockande levnadsvillkor. Där rimliga glesbygdstillägg bidrar till en utplaningseffekt.

En vård på lika villkor har, som jag ser det, sin början i utförarens egna arbetsvillkor. En tandläkare som upplever god livskvalitet och verkar i en bra arbetsmiljö. Det är en tandläkare som stannar, bygger vårdkvalitet och skapar långsiktighet i behandlingen.

För vad är subventionerade åtgärdskoder i glesbygd värda, om det ändå inte finns en tandläkare som trivs och stannar?

Det är alltid billigt att investera i vård av hög kvalitet. Och det startar med tandläkarens egna arbetsvillkor.

Text: Adam Alvenfors

Årets Swedental var den bästa på länge. Det är något speciellt när havsvindarna smakar saltvatten och cirkusen landar på Sveriges framsida.

För en tekniknörd som mig var årets Swedental en promenad ackompanjerad av rosa flamingos och valsång. En mässhall fylld av tekniska prylar och framtida teknik. Vad mer kan jag önska?

Jag talade med en återförsäljare av tandläkarstolar saluförda som exklusiv ”italiensk” ingenjörskonst. Föga imponerar sådan ”italiensk” ingenjörskonst Göteborgare.

I vårt direkta medvetande ligger italienska spårvagnar som antingen rostat sönder eller stått stilla alldeles för ofta. Det berättade jag aldrig för den trevlige försäljaren… och vad gör det när han erbjuder provsmak av italienska ostar?

Microsofts Hololens tillhör en av de mest nervkittlande prylar jag testat på länge. Alla som fastnade för Pokémon Go har redan provkört tekniken.

”Med livlig fantasi och Hololens runt huvudet kände jag mig som en odontologisk terminator! ”BRUSH-OR-I-WILL-BE-BACK”.”

Det handlar om en mixed-reality-teknik där vi projicerar virtuell data (exempelvis ett 3D föremål) och sammanfogar med verkligheten. Snart kan vi med smartglasögon jaga tandtroll i patientens mun!

Hur smidigt skulle det inte vara att projicera incisionslinjer, se aktuell röntgenbild i synfältet eller i realtid projicera protetiska ersättningar?

Varför inte låta glasögonen etikettera varje tand i patientens mun med info om fyllningens ålder och typ, eller få visuella indikationer om föregående initialkaries?

Med livlig fantasi och Hololens runt huvudet kände jag mig som en odontologisk terminator! ”BRUSH-OR-I-WILL-BE-BACK”.

Västra studerandeföreningens ordförande Viktoria
är ett exempel på en av alla goda ideella krafter under Swedental.

När intrycken landat slås jag av hur bra det känns att få vara del av ett så starkt och utvecklingsintresserat fackförbund. Själv är jag en av tusentals besökare som inte har behövt lyfta ett finger. Jag kommer till mässan och får njuta av vad någon annan har dukat fram.

Jag imponeras på djupet av allt engagemang som jag sett under mässdagarna, både från frivilliga och utställare. Extra stort tack Västra Studerandeföreningen för en strålande galamiddag tillägnad oss studenter. En höjdpunkt!

Tack Tack Tack!

Text: Adam Alvenfors

Under tandläkarprogrammets första terminer tränade vi ofta undersökningar parvis. Som jag minns undersökningarna var alla mer eller mindre smärtsamma. Allt från bettavtryck som blev svalgavtryck, vingliga anestesiblockader till oväntade inspektioner av kräkreflex med spegel.

Kort och gott, det var väldigt sällan en behaglig upplevelse att bli undersökt av en kursare.

Ganska nyligen fick jag åter tillfälle att agera patient. Denna gång hos en riktig tandläkare. I egenskap av ”wallraffande” frisktandvårdspatient slog jag mig ner i väntrummet. En ovan känsla började krypa i kroppen. Vad skulle de finna? Sköter jag mig tillräckligt bra

En sköterska hämtade in mig till tandläkaren. Den orala besiktningen fortlöpte utan några större problem. So far so god! När vi närmade oss slutet kom frågorna om egenvård.

”Tandtråden använder jag flera gånger i veckan!”

– Hur går det med tandtråden Adam? undrade tandläkaren.

Jag funderade. Konstaterade att det var en riktig ”samvetsfråga”. Sen tog jag sats: ”Tandtråden använder jag flera gånger i veckan!”.

Precis i den stunden gick det upp för mig: där sitter alltså blivande tandläkaren (jag) och ljuger om mitt eget flossande hos tandläkaren! Illa, illa!

Varför berättade jag inte att tandtråden används flitigt till att hänga upp tavlor? Att tandtråden är suverän på att skiva melonbitar? Att jag i det längsta undviker att använda tandtråd till tänderna för att det är så tråkigt att flossa!

Jag fortsätter och nickar till färgerna på bortglömda approximalborstar. Likt en odontologisk Pinocchio växte diastemat varje gång jag satt där och ljög i tandläkarstolen.

”Måste en tandläkarstudent tycka det är roligt att flossa?”

På spårvagnen hem funderar jag över den dråpliga situationen. Måste en tandläkarstudent tycka det är roligt att flossa? Tog rädslan för en höjd premiegrupp över? Min förstående och förlåtande sambo gav råd: ”Adam, hur ska du någonsin kunna förvänta dig att dina egna patienter ska tala sanning, när du själv ljuger om ditt eget tandtrådande!”. Sanningen smärtade en aning.

Nåväl. Tur att det snart är Swedental i Göteborg. Då kan lagret med tandtråd fyllas på. Det finns nämligen fler tavlor som behöver hängas upp här hemma.

Text: Adam Alvenfors