De första elva dagarna på min semester åkte jag med Mjölby Ungdomsmusikkår på en orkesterresa till Tyskland och Schweiz. Det här var tredje gången som jag var med som en av ledarna i orkestern och i år var jag medicinskt ansvarig och hade hand om förstahjälpenväskan.
Jag passade på att komplettera den redan innehållsrika väskan med lite smått och gott från praktiken: ett gäng tandborstar, en kur Kåvepenin och Dalacin, Tavegyl, Epipen, Betapred, Naproxen och en avbitartång i fall någon fick problem med sin tandställning. Min granne skickade med åksjuketabletter och jag kände att nu hade jag täckt in alla möjliga åkommor och tänkbara besvär!
Den första huvudvärkstabletten fick delas ut redan första dagen; en av de andra ledarna hade spänningshuvudvärk. Att ha ansvaret för åttio ungdomar dygnet runt kan få vem som helst att lyfta axlarna onödigt nära öronen!
Nästa akutfall var en kille som kom till mig med exantem över hela kroppen. Utslaget lade sig efter en Tavegyl men återkom dagen efter. Då hittade vi även orsaken till den allergiska reaktionen: röd cider.
Som alltid passade jag på att informera så många som möjligt om läskens skadliga påverkan på kropp, själ och tänder samt spy galla över läskflaskor med skruvkork!
Sedan kom Jenny och behövde Panodil mot tandvärk. Hon hade två 05:or i överkäken som inte ville lossa och de permanenta tänderna tryckte på och gjorde ont. Jag gav henne rådet att vicka så mycket hon kunde på mjölkisarna.
Dagarna förlöpte sedan ganska lugna och krämpfria. Ett och annat piller fick delas ut, några plåster, många kramar och lite massage gjorde susen. Ungdomarna hade roligt, spelade, marscherade, tävlade och umgicks och tyckte livet på luftmadrass i en stor gympasal var den perfekta semestern. Skämtsamt sade vi att vi hade ett enkelrum för 86 personer.
Efter sista konserten som orkestern spelade i Zürich kom Jenny till mig igen. Hon hade nu jätte, jätteont i sina 05:or. Panodilen hjälpte inte längre och tänderna satt lika hårt fast som förut. Jag visste att det enda som skulle få hennes lidande att ta slut var att jag extraherade mjölkisarna. Hon var med på noterna. Omringad av tröstande och nyfikna åskådare vickade jag först loss 55:an med hjälp av mina starka nypor. (Pincettgreppet hos en tandläkare är troligen mycket starkare än hos en genomsnittlig människa!)
Efter att Jenny hade återhämtat sig lite mötte även 65:an samma öde. De nyfikna, tröstande musikanterna var stumma och lätt chockade över behandlingen! Ryktet spred sig som en löpeld i orkesterlägret att tandläkaren hade DRAGIT UT TVÅ TÄNDER UTAN BEDÖVNING! Historierna gick isär om hur långa rötterna var och hur scenen hade utspelat sig. Som tur var blev Jenny bra fort. Värken försvann och livet lekte åter.
Väl hemma i Mjölby igen kunde jag lägga tillbaka de oöppnade förpackningarna med antibiotika, Epipen och Betapred. Avbitartången hittade sin plats i ortlådan och grannen fick tillbaka åksjuketabletterna.
Om jag hänger med på nästa års resa vet jag vad som kommer att ingå i mitt kompletterande förstahjälpenkit: BEDÖVNING OCH EXTRAKTIONSTÄNGER! Det här var nämligen en traumatisk upplevelse både för stackars Jenny och för mig!