Jag saknar jobbet

Blogg / 20 Dec 2018
Dela artikeln

Jag har varit borta från kliniken i drygt 3 veckor och kommer att vara borta i ungefär 3 veckor till. Denna gång skriver jag detta blogginlägg från Kuala Lumpur under min semester och har hundra tankar i huvudet.

Syftet med resan

 Det var egentligen inte en ren semester för mig. Det var en återförening med min mamma och syster, som jag inte träffat på drygt 5 år. Stunden när vi träffades igen på flygplatsen var verkligen härlig och obeskrivlig. Det var fint att få krama min mamma och syster igen.

De bor inte i Malaysia. De fick också åka långt. De fick åka från Syrien för att kunna träffa oss.

Min fru, svärmor och mina bröder fick också följa med mig till Malaysia. Ziad vår lilla son fick självklart också följa med.

“Det är inte som i Sverige där. Där måste man kriga.”

Min familj från Syrien fick träffa min familj från Sverige för första gången. Det känns jätteskönt att leva här som en enda stor familj. Alla är glada i det varma och fina Malaysia.

Man kan fråga sig varför vi åkte till Malaysia? Som syrisk medborgare så måste allt vara svårt och krångligt. Jag har själv nyligen ansökt om det svenska medborgarskapet men väntar fortfarande på beslutet.

Jag vill inte åka till Syrien för att jag inte vill vara tvungen att gå värnplikten/militärtjänsten där. Det är inte som i Sverige där. Där måste man kriga.

Min familj i Syrien får inte åka till Europa och inte heller till många andra länder för de har syriska pass. Tack vare Malaysia, som är ett av de väldigt få länder som fortfarande har dörrarna öppna för syrier, utan visum. Därför blev Kuala Lumpur vår mötesplats för återförening.

Malajernas tänder

Tack vare arbetsskada så tittar vi som tandläkare först på människors tänder.  Det som är märkligt här i Malaysia är att människor saknar mycket tänder. Flera av dem som jag har pratat med saknar en eller flera tänder. Jag har inte gjort undersökning på dem, men en eller flertandsluckor låg i fronten. Det är verkligen svårt att missa.

Trots det så är alla glada, pratar, ler och skrattar helt utan bekymmer. Man skäms inte alls för att man har mindre eller saknade tänder. Det är kanske för att det är vanligt här. Den ekonomiska statusen spelar självklart stor roll. Det kostar att ersätta saknade tänder. Av detta så märker man en brist på förebyggande tandvård.

Jag saknar jobbet

Visst är det jätteskönt att semestra i varma länder. Särskilt efter en lång termin. Men denna semester är min första semester som är längre än två veckor. Jag njuter ju här med familjen.

Samtidigt så saknar jag min andra familj på jobbet. Vi har ett härlig gäng med bra samarbete mellan oss.

Förutom detta så känns det dessutom lika intressant idag att behandla folk som det kändes första dagarna på jobbet. Det är alltid nya utmaningar. Svårare under tiden men matchar oftast ens erfarenhet som också blir större under tiden.

Dela artikeln

Tårtor, tiaror och rankninglistor

Blogg / Adam Alvenfors 23 maj 2019
Dela artikeln

Under våren erövrade Karolinska institutet åter förstaplatsen på QS world university rankings inom ämnesområdet Dentistry. Förbisprungna kunde avundsjukt titta på när vinnarna frossade i tårta.

Själv fick jag nöja mig med att det lokala caféet skänkte bort smörgåsar med kort bäst-före-datum.

Varje år ger QS-rankningen välplacerade universitet samma stjärnglans som en topp-placering gör i Miss Universum. En hög rankning är akademins egen tiara, ju högre placering desto skarpare strålglans.

Men skönhet är inte tillräckligt för att laga god gröt.

QS-ranking säger sig vara riktad till elever i färd med att välja utbildning och lärosäte. Men rankningen tycks snarare ge ett mått på den forskning lärosätet producerar. Det handlar om variabler som antalet citeringar per artiklar, H-index och akademiskt anseende och så vidare.

“Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa.”

Jag efterlyser fler studentrelevanta variabler som psykosocial arbetsmiljö, patienttillgång och kliniktimmar när universiteten utvärderas.

Vi behöver lyfta pedagogikens status när rankninglistor okritiskt tillåts få inflytande och uppmärksamhet.

Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa. Det kräver pedagogisk skicklighet, stöttning och handledningsresurser.

Något som ofta avspeglas i begreppet genomströmning. Genomströmningen handlar om studenternas möjlighet att fullfölja utbildningen utan att behöva ta uppehåll. En dålig studentgenomströmning kan tyda på organisatoriska utmaningar med just stress, arbetsmiljö, patienttillgång eller handledning.

Det finns anledning att ställa sig kritisk till internationella universitetsrankningar utan rätt studentfokus. För studenter finns fler variabler som är av vikt. Där innovativ pedagogik och klinisk träning kommer bli en allt större konkurrensfördel för universiteten framöver.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln
Kommentera

Orden du bara hör i Norrland

Blogg / Sofia Persson 15 maj 2019
Dela artikeln

Jomenvisst, nu händer allt för sista gången. Den vackra vårvintern är här och det första norrländska vårtecknet var när jag hedde tjocksockarna längst in i garderoben.

Isen smälter på älven, pollenexplosionen har etablerat sig i Björkarnas stad och soltimmarna börjar bli odrägligt många. Det lämpar sig visserligen bra när energin tryter och jag helst behövt dygnets alla timmar för att färdigställa skolarbetet.

Att få spendera sin första tid av sitt vuxna liv i Norrland har lärt mig mycket om mig själv, matlagning, föreningsliv, mutans, tvättmaskiner, statligt tandvårdsbidrag, sockerfrekvens och egen ekonomi.

I detta inlägg vill jag dock hylla något annat jag erhållit i Umeå, nämligen mitt nya, norrländska ordföråd. För he ä int obra! Till exempel fick jag under min uppväxt i Örebro aldrig lära mig att “Kallprat int. Dä ä int nödvändit å prat bara fö å få tia å gå.

Men kallpratat har man gjort, och kallprata kommer man göra. Inte minst på studentkliniken. Jag vandrar ut i trappuppgången efter en lång dag och hör någon utbrista “Nu ids man int plugga någe mer!”  Tentaperioden har varit lång och den norrländska frasen för att ”inte orka” kunde inte passa bättre.

 Många i klassen tar dessutom på känslan att ha sin tillfälliga legitimation i handen, tanken på en sommar där vi får signera våra egna daganteckningar. Förhoppningsvis behöver ingen av våra patienter stappla ut ur behandlingsrummet och utropa ”Tandläkaren schlant med böra så he börj å blö.

 Nu när vi haft kursupprop nummer 60 i ordningen och examensarbetet nästan är färdigställd, då finns det anledning att fira! Ingen tid i Umeå är så energifylld som maj månad, när sommaren närmar sig och den storslagna festivalen Brännbollsyran ligger runt hörnet.

De som inte festar till det hörs mumla “Det var något jävulskt vad de lever om“. Ja, man kan lätt tro att varje student är litt bakanför flötet denna helg, men vi är bara glada.

Nåjo, nå må du ha det! Hoppas det inte blir onödigt varnt i vattnä i sommar och att ni får njuta av otaliga paltkomor.

Text: Sofia Persson

Dela artikeln
Kommentera

Att handleda

Blogg / Christel Larsson 9 maj 2019
Dela artikeln

Ibland kan man bli lite extra glad och nöjd med sig själv som forskare, ja till och med lite ”styv i korken”, och tro att man är något. Det kan hända mig när jag gjort något bra och får beröm för det. Det kan också hända när jag får något roligt nytt uppdrag som att vara del av en editorial board, eller en konsensusgrupp. Eller får i uppdrag att blogga för Tandläkartidningen! Och givetvis händer det när jag fått något publicerat.

“Jag har nämligen turen att omges av flera personer som är bättre än jag själv.”

Det är inte alltid bra. Om man blir lite för nöjd med sig själv riskerar man att bli lat och lutar sig tillbaka. Eller ännu värre – en självgod typ.

Då är det tur att något, eller någon, tar ner en på jorden igen. Och det brukar hända mig. Ganska regelbundet faktiskt. Jag har nämligen turen att omges av flera personer som är bättre än jag själv.

Till exempel projektleder jag en forskare som är betydligt mer produktiv än jag själv. Med över hundra pek (pek är forskarslang för publicerad artikel) redan innan hans disputation är han unik. Och jag samarbetar med andra forskare som har andra expertkunskaper än jag själv. Det sporrar mig och tvingar mig att lära mig nya saker.

Snart tar en av de ST-tandläkare som jag handlett examen. Under vår resa tillsammans har jag kunnat konstatera att hon numera är en mycket skicklig kliniker. Hon är modigare än jag, tar sig an svåra fall och vågar entusiastiskt prova nya metoder.

Jag ser detta med att arbeta tillsammans med duktiga, ja, egentligen d u k t i g a r e, kollegor som en fantastisk förmån. Jag lär lika mycket av dem som de lär av mig. Och framförallt blir jag inspirerad och de väcker min numera medelålders entusiasm till liv.

Som forskare har man även i uppgift att undervisa. Och i diskussioner under seminarier men studenter händer det ibland att jag får frågor som visar på nya perspektiv och tolkningar som tvingar mig ur min på förhand förberedda föreläsning.

Samma sak kan ske när jag handleder masters, ST-tandläkare och doktorander. Det utmanar – och inspirerar. De håller mig på tå. Handledning och undervisning är bland det roligaste jag gör som forskare!

 

Text: Christel Larsson

Dela artikeln
Kommentera

Konsten att säga JA!

Blogg / Hans Sandberg 2 maj 2019
Dela artikeln

För ett antal år sedan höll jag ett föredrag för första terminens studenter på tandläkarprogrammet. Det skulle handla om mitt liv som tandläkare. Det var ju inga problem för mig att berätta en hel del historier om mina vägar och inte minst villovägar. Hursomhelst, när man blickar bakåt så förstår man åtminstone någotsånär varför man är där man är nu.

Studenterna var nya, ambitiösa, nyfikna och hade höga förväntningar på såväl utbildning som den framtida yrkesrollen. Många frågor och många skratt. Stämningen var minst sagt uppsluppen och mycket positiv. Det var ett sådant ögonblick man som föreläsare önskar sig. Det blev en bra föreställning, ingen sov och alla var närvarande såväl fysiskt som mentalt. Mot slutet fick jag en sista fråga: ”Det verkar som du har haft ett kul och spännande arbetsliv. Vilket tips skulle du vilja ge oss?”. 

Mitt svar kom snabbt och helt oöverlagt, man kan säga att det kom från hjärtat och knappast från hjärnan. Jag svarade: ”Säg alltid JA om någon frågar dig om du vill vara med på något eller göra något. Om du gör det får du vara med om en massa grejer. 

Det är 80/20 regeln som gäller. I 80 procent av fallen är man glad för att man sagt ja och i 20 procent av fallen ångrar man sig. Men de 20 procenten innebär trots allt att man spätt på sitt kunnande. Säger man däremot nej får man aldrig vara med om något”. 

Svaret gjorde att stämningen övergick från att vara på topp till att bli något mer åt det tumultartade hållet. Den ansvarige läraren som var med på föreläsningen kände sig tvungen att lugna ner studenterna. Han sa: ”Jag vet hur mycket arbete Hans ja-sägande har inneburit för honom. Så för att balansera hans budksap, som jag tror kan vara skadligt för er, så har jag bett en person att hålla ett föredrag för er nästa vecka i konsten att säga nej”. 

Jag frågade då vad föreläsaren svarat på lärarens fråga om att hålla en föreläsning. Läraren sa att hon svarat ja . Jag kunde bara konstatera att hon i så fall inte var trovärdig i sitt budskap. 

Nåväl, lagom är bäst… 

För ett knappt ett år sedan gick jag i pension. Detta skapade luckor i mitt schema, vilka alldeles för snabbt fylldes till bredden. Allt beroende på att jag blivit en mästare i konsten att säga ja. Tack och lov var avtalen jag skrev på inte på livstid utan de flesta sträcker sig bara till sista juni i år.

Det enda avtalet som är på livstid är själva livet. Även om jag har en förmåga att säga ja, så har livet lärt mig vad man ska säga nej till. Exempelvis sådant som man redan gjort, ”I´ve been there done that”. Det är en del av erfarenheten. De projekt jag däremot fortfarande kan säga ja till är de som handlar om ett livslångt lärande för mig.

Text: Hans Sandberg

Dela artikeln
Kommentera

Tandundersökning i Teheran

Blogg / Panteha Bigdeli 25 apr 2019
Dela artikeln

Senaste månaden har jag fyllt bagaget med mycket nya erfarenheter gällande det jag finner allra roligast – det vill säga barn.

På VFU:n har jag träffat många barn, positiva och rädda, välkoopererande och trotsiga, barn som argumenterat för att slippa anestesi och andra som vill bli tandläkare när de blir stora. Jag har extraherat på barn vilket genererat en svimfärdig förälder och jag har fått kämpa med och mot tårar.

Under våren har jag också varit delaktig i ett projekt som Malmö universitet håller i för att inspirera barn och ungdomar till högre studier. Hittills har jag hunnit träffa femteklassare och årskurs åtta för att berätta om min utbildning och mina studierelaterade erfarenheter. Ett väldigt viktigt projekt som jag tror kan göra stor nytta!

“Nu var det dags att träffa alla de barn som vi enbart sett på fotografier och det var en spänd dag som väntade framför oss.”

En av de yngsta som förväntansfullt och med ett stort leende intog undersökningsstolen.

I skrivande stund sitter jag i Tehran, Iran, där jag spenderat de två senaste veckorna med släkt, vänner och bekanta, men framförallt med min höggravida kusin vars bebis sparkar till höger och vänster.

Det huvudsakliga syftet med resan har dock varit att hälsa på ett stödhem för barn med särskilda behov ute på landsbygden i norra Iran. Ett av de största målen i livet som jag och min man Amir har gemensamt är att hjälpa barn som av någon anledning inte växer upp i trygga och barnvänliga förhållanden. Vi har därför under flera år hjälpt till och stöttat några av de barn på hemmet vars familjer har det mycket svårt ekonomiskt och vi har årligen skänkt gåvor till samtliga barn på hemmet under det persiska nyåret.

Nu var det dags att träffa alla de barn som vi enbart sett på fotografier och det var en spänd dag som väntade framför oss. Självklart ville jag också, så gott jag kunde, göra en insats för barnens munhälsa. En stor del av packningen, utöver alla de kläder vi köpt och leksaker vi fått, bestod därför av tandborstar, tandkrämer och undersökningsmaterial.

En modig pojke som övervann sin rädsla och ställde upp på undersökning

Väl framme, efter en natt med få timmars sömn, möttes vi av 25 välkomnande barn och en underbar personal. För att hinna med samtliga undersökningar fick vi snabbt sätta igång, och med hjälp av tell-show-do flöt det på oväntat smidigt.

För att effektivisera det hela hade jag sedan innan lärt upp Amir, som annars är cyber-säkerhetsspecialist och inte alls tandvårdspersonal, att under tiden hjälpa mig att skola in de barn som uttryckte rädsla och oro. Tack vare honom och den kunniga och tillmötesgående personalen vågade till och med de rädda barnen ställa upp på en snabb undersökning.

Tandhälsan var illa däran och det var jobbigt för samvetet att inte kunna göra något mer än att upplysa personalen om status och sedan lämna dem med en förebyggande och profylaktisk insats. Däremot värmde det i hjärtat att se barnens leenden när de insåg att det inte var så farligt och att de hade vågat. Leendena jag fick skiljde sig från andra jag har fått och jag kände en stolthet i att ha framkallat dessa.

Efter undersökningarna fick Amir hålla i munhygieninstruktioner och borstteknik och därefter fick alla barn varsitt kit med tandborstar och tandkräm samt kläder och leksaker. Ett stort tack vill jag rikta till alla som hjälpt till med råd, skänkt leksaker och medel till kläder, utrustning och produkter.

Det var en otrolig upplevelse och erfarenhet att träffa dessa fina barn. När tandläkarlegitimationen är på plats kommer jag förhoppningsvis kunna göra mer för de utsatta barn jag träffar, och dit är det inte långt kvar till nu!

En gruppbild efter en lyckad dag! På bilden finner ni alla barnen ihop med mig, Amir och våra två vänner som följde med som stöd.

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Is i magen

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 17 apr 2019
Dela artikeln

“Hade jag fått komma till dig i natt, kunde du ha dragit ut alla tänder i munnen på mig!” sa Lasse.

Nu hade han tagit en värktablett och smärtan var borta. Visserligen isade det lite och molade lite, men han kunde inte avgöra om det var i underkäken eller i överkäken besvären fanns. Det enda som var säkert var att hans bekymmer fanns på höger sida ganska långt bak någonstans.

Det här är ett inte helt ovanligt problem som kan uppstå när någon får tandvärk.   Många känner sig dumma över att de inte ens kan säga vilken käke de har ont i.

“Lasse är ett typiskt exemplar från mitten av förra århundradet och han har som barn blivit behandlad enligt “extension for prevention”-metoden.”

Då brukar jag berätta om fenomenet “Referred pain”, det vill säga att problemet sitter i underkäken men att smärtan känns i överkäken eller vise versa. Käken fungerar på samma sätt som en sax och ju längre bak i käken man kommer, desto mindre avstånd blir det mellan käkarna och ju svårare kan de vara att avgöra var problemet finns.

Nu gick jag stenhårt in för att hitta orsaken till Lasses värk.

Apikalröntgen gav mig inga ledtrådar. Molarer och premolarer var alla lagade med amalgamfyllningar. Lasse är ett typiskt exemplar från mitten av förra århundradet och han har som barn blivit behandlad enligt “extension for prevention”-metoden. Den gick ut på att alla molarer borrades upp och fylldes med amalgam, vare sig det var hål eller inte.

När röntgen inte visade något blev nästa åtgärd att försöka provocera fram smärtan med hjälp av att blästra kall luft på tänderna. Lite mera reaktion fick jag i överkäken än underkäken, men inget märkvärdigt.

“Efter resultatlösa undersökningar tog jag fram mina sensibilitetstester. “Vad gör den där?” undrade Lasse.”

Sedan kollade jag om några tänder visade tecken på att vara “perkömma”.  Jag brukar använda baksidan på en undersökningsspegel med kraftigt handtag. Nix- ingen träff där heller.

Därefter använde jag en fracfinder på alla kuspar för att kolla om det fanns en ömmande spricka i en tand.

“Jag är ganska säker på att det gör ont i underkäken”, sa Lasse. Han var lika angelägen att hitta rätt tand som jag.

Efter resultatlösa undersökningar tog jag fram mina sensibilitetstester. “Vad gör den där?” undrade Lasse. “Jag kollar nervens förmåga att leda elektriska impulser”, förklarade jag samtidigt som jag konstaterade att alla premolarer och molarer reagerade normalt på undersökningen.

“Nu tog jag fram mitt triumfkort; min Paroject. Det är helt suveränt att kunna bedöva bara en enda tand med den och se om smärtan eller obehaget försvinner.”

Mina undersökningsmetoder började långsamt ta slut, men jag satt fortfarande med några ess på handen!

Nu tog jag fram en bomullsrulle och vätte med iskallt vatten som jag satte in mellan 6’orna. Lasse fick sedan bita hårt ihop några sekunder och öppna munnen snabbt. Det är ett jättebra tips när man letar sprickor.  Den här undersökningen kan utlösa kraftig, ilande smärta. Hos Lasse isade det till lite i överkäken, så jag gick på nytt loss med blästerspetsen för att provocera fram den skyldiga tanden. Mellan 16 och 15 isade det men Lasse kunde inte säga om det var 5’an eller 6’an som reagerade.

Nu tog jag fram mitt triumfkort; min Paroject. Det är helt suveränt att kunna bedöva bara en enda tand med den och se om smärtan eller obehaget försvinner.

Jag bedövade 16 och Lasses ilning försvann.

“Jag vet ju inte om det här är rätt tand som du har ont i”, informerade jag honom innan jag tog bort amalgamlagningen. “Vi börjar så här, lägger en medicin mot nerven och en temporär lagning och så får vi se om det långsamt blir bättre.”

En vecka senare kom Lasse tillbaka. Värken hade först blivit lite mindre men nu gick han på smärtstillande dygnet runt. Som tur var han helt säker på att det gjorde ont i överkäken och han var nästan bombis på att det var 16’an som var boven i dramat.

Jag upprepade många av de tidigare undersökningarna och ut i från smärtbilden blev jag övertygad om att tanden behövde rotbehandlas. Lasse har varit med tidigare och kände igen alla symptomen.

Tack vare att jag har is i magen och att kliniken är stängd nattetid, kunde rätt tand behandlas och alla andra tänder som Lasse gladeligen hade offrat på natten när värken var som värst, fick vara orörda kvar i munnen!

Här är mitt “Hitta-rätt-ond-tand-kitt”.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Från snittar till fluorskölj

Blogg / Adam Alvenfors 11 apr 2019
Dela artikeln

Innan tandläkarutbildningen var jag en akademisk vagabond. Det yttrade sig bland annat i en kortare sejour på handelshögskolans juristprogram. Ganska snart kom jag underfund med att min Lars Lerin-aura knappast gjorde mig till en ny Leif Silbersky.

Att få byta portfölj och lackskor mot tofflor och landstingsdress var en befriande upplevelse. Visste ni att en tung portfölj ger kompensatoriskt sned hållning resten utav dagen? För att inte nämna krämporna från lackskorna – skoskav!

Transformationen från jurist- till tandläkar- student fungerade smidigt. Jag bytte charkbricksmingel och snittar mot provsmak av fluorskölj och tandkräm.

“Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. “

Att utbildningen till tandläkare innehåller färre glamorösa inslag är inte den enda skillnaden. Rollen som student ser helt annorlunda ut.

Att vara tandläkarstudent, är att vara i ett konstant tillstånd av kalibrering. En kamp mellan att vara självständig och handledningskrävande.

Abstrakt målning innebär för mig övning i motsatsen till självkalibrering: impulsivitet och skapande.

Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. Att våga moment som känns realistiska och möjliga, utan att för den delen riskera patientens bästa.

Det handlar således om färdighet men också om modet att våga skapa och utvecklas bortom bekvämlighetszonen. För tandläkarstudenten är detta påtagligt i den progredierande svårighetsgraden av ingrepp.

Att utmana det bestående innebär risk att misslyckas. Det kräver mod och uthållighet.

Mod, uthållighet och förmåga att inte ta sig själv på för stort allvar – det är alla bra karaktärsegenskaper för det här programmet.

Vi lär oss att bli tandläkare, varken mer eller mindre än det.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln
Kommentera

Balansbordet

Blogg / Sofia Persson 4 apr 2019
Dela artikeln

Har du hört talas om balansbordet? Nej, det är varken ett gymredskap eller en IKEA möbel. Det är snarare en enkel livsmodell att ha med sig i bakhuvudet genom vardagarna, tidigare predikad av Mårten Nylén. Framförallt så dyker modellen upp i mitt huvud under mycket trötta och stressiga perioder, som denna.

Tänk dig ett bord med fyra bordsben som vi kallar kost – motion – vila –  mental hälsa. Börjar ett ben vackla eller gå sönder, så står bordet fortfarande  relativt stabilt på de andra tre benen.

Går däremot två bordsben sönder så ramlar bordet, likt min första egen-ihopsatta IKEA möbel. Allt hamnar ur balans, var är instruktionerna?  Varför följde det inte med en skruvmejsel i paketet? Hur ska jag annars skruva ihop det där livsbordet?

I den hektiska tentaperiod som just nu pågår för termin 9 i Umeå så vacklar många ostadiga balansbord fram genom korridorerna. Hur vi hanterar balansen i livet är väldigt individuellt, men med lite olika verktyg bygger studenterna ihop sina fyra bordsben:

Kost: Jag har sett alla varianter på kosthållning i tentaperiod. Den ena studenten tänker tidseffektivt och käkar numera mikrad havregrynsgröt till frukost, mellanmål, lunch, middag och kvällsfika. “Tänk all tid jag nu kan lägga på studierna istället!”

På andra sidan spektrumet har vi studenten  med mentaliteten “nu får jag unna mig!” och köper skaldjur och bubbel för halva CSN.

Motion: Studentkliniken har den fina egenskapen att ligga cirka 7-9 våningar upp, så har du turen att missa hissen på morgonen så är motionspasset fixat.

Övrig träning får flertalet genom den maxade idrottsanläggningen IKSU på campus eller helt enkelt genom den energi man lägger på den stela pingvingång som krävs för att inte halka på isgatan till skolan.

Vila:  Åh vad härligt att det blir ljusare för varje dag! Norrlandsvintern har varit så lång och mörk… Men väldigt vad tidigt solen går upp. Hallå ljuset, du behöver ju inte lysa in genom persiennerna 05 på morgonen. Lugna dig nu solen. Hallå det räcker, jag kan inte sova. Stopp! Det eskalerar!

Mental balans: Kanske det bordsbenet som vacklar mest i mitt liv när stress i vardagen snarare blir regel än undantag. Mental hälsa för mig handlar om balansen mellan måsten och det som verkligen betyder något, balans mellan social samvaro och egentid.

Mental hälsa handlar ibland om att göra ingenting. Ibland om att bocka av måsten på en lista. Det handlar om att vakna (till en lite för tidig soluppgång)  med en inställning att har vi kommit såhär långt på tandläkarprogrammet så visst klarar vi sista året också.

Här kommer tricket; om ena bordsbenet måste vackla lite ett tag, så stärk upp de tre andra benen så bra du bara kan. Vi fyller vår verktygslåda med kost, motion, sömn och skruvmejslar och blir lite bättre på att läsa av instruktionerna som kroppen signalerar.

Nu ska jag plugga hårt, unna mig ett hemma-spa och skaffa ordentliga mörkläggningsgardiner. Nästa balansbord blir stadigare än någonsin!

 

Text: Sofia Persson

Dela artikeln
Kommentera

Forskning, faktaresistens och lurendrejare

Blogg / Christel Larsson 28 mar 2019
Dela artikeln

Dagen då mina kinder blossar röda av skam närmar sig. Första april! Det är visserligen svårt att vilseleda mig i mitt arbete, men privat är det annorlunda. Min familj har ofta lyckats lura mig!

Inför den här dagen på året kan man också ställa sig frågan – kan man lita på forskning? Som forskare möter jag ofta det som kallas faktaresistens. Jag ser det i media, hör det från patienter och stöter ibland tyvärr även på det hos enstaka studenter och kollegor!

Luras forskare? Nja, du blir nog betydligt oftare lurad av reklam, politiker och influencers än du blir av forskare. Men forskare säger ju ibland motstridiga saker! Ja, det stämmer. Men det beror inte på att vi vill luras! Forskning försöker besvara frågor. Beroende på vilken fråga som ställs och hur man försöker svara så kan studiedesign och metod variera. Och då kan även svaren variera.

Och det är sällan så att man kan ge ETT enkelt svar på EN stor komplex fråga. Frågor måste brytas ner i mycket små delar som besvaras var för sig. Frustrerande? Ja! Forskning är inte ett pussel för åldersgruppen 3+. Det är mer som ett 100 000 bitars pussel.

“Gör man inte det kan det hända att man som forskare faktiskt lurar sig själv!”

Ett bra sätt att undvika att bli lurad är att enbart lita på sund vetenskap som man granskar med kritiska ögon. Vad är bra forskning då? I korta drag kan det beskrivas som att man arbetar utifrån en väl definierad frågeställning som man undersöker med relevant metod och vars resultat analyseras korrekt.

Det är lättare sagt än gjort. Ni har säkert hört uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Eller ”enkla lögnare, förbannade lögnare och experter”. Forskare är experter. Och vi arbetar onekligen med statistik.

Statistik är bara ett verktyg och verktyg luras inte. Men statistik är svårt, det gäller att använda rätt metod. Gör man inte det kan det hända att man som forskare faktiskt lurar sig själv! Och då blir det liksom fel. Inte för att man vill luras, men för att man inte gjort ett tillräckligt bra jobb.

God forskning kräver alltså klokskap men även mycket tid, och resurser. God klinisk forskning anser man vara studier som inkluderar ett stort antal patienter som man följer över lång tid, och där det finns en kontrollgrupp som man kan jämföra sin behandling mot. Även detta är lättare sagt än gjort. Forskning kräver tålamod.

Vill du veta mer om forskning, faktaresistens och riktiga lurendrejare så rekommenderar jag Ben Goldacre och hans bok Bad Science. Han skriver klokt och underhållande. Mycket underhållande.

Som ansvarstagande forskare vill jag därför utfärda en varning innan ni läser. Hans text om homeopati tvingade mig att sova en natt på vår mycket obekväma soffa. Min man slängde nämligen ut mig från sovrummet eftersom jag skrattade så våldsamt.

Text: Christel Larsson

Dela artikeln
Kommentera

Möten är kul…

Blogg / Hans Sandberg 21 mar 2019
Dela artikeln

På färjan från Rostock till Trelleborg i mitten på mars, på väg hem från en veckas skidåkning i Sydtyrolen. Vi var tio personer som sammanstrålade på ett otroligt fint boende strax söder om Vipiteno. Det fanns en borg på bakgården som bonus och en fantastisk restaurang i bottenvåningen.

Men själva vägen till stället var malus, i alla fall för mig. Den var min egen Via Mala. De övriga i sällskapet hade däremot inga problem. Som stup- och höjdrädd var min tacksamhet stor varje morgon jag kunde se vägen snöfri.

Hursomhelst, vi hade sammanstrålat från olika håll med bilar, så det var lätt för oss att ta oss till skidområden som Stubai, Val Gardena och Ratschings. En vecka med toppskidåkning och fantastiska möten.

I dikten I rörelse skrev Karin Boye ”Nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen som är mödan värd”.  I veckan som gick var min möda stor men själva målet var mödan värd. Det var jättekul!

Nu sitter jag som sagt på färjan hem och har tittat i min kalender på hur de närmsta arbetsveckorna ser ut. Det är en väg som består av en massa möten som på något sätt ska rikta sig mot ett fjärran mål. Ett möte måste vara mödan värd för att det ska vara kul.

Genom arbetsåren har jag varit med om en hel del möten allt från mötet med patienten som kliniskt verksam tandläkare till möten med kollegor, myndigheter, organisationer, etc. Jag har nog sett det mesta i mötesväg. Nu finns det visserligen olika typer av möten men jag tänker speciellt på sådana möten som har någon typ av syfte att nå längre, att utveckla och förbättra.

”Jaha då var det ett sånt här veckomöte igen, vad ska vi prata om den närmsta timmen?”.

På arbetsplatser har jag varit på möten vars skäl endast har varit att någon har behövt bocka av ”Veckomöte” i sin arbetsinstruktion. Och som mötesordförande inlett med ett suckande ”-Jaha då var det ett sånt här veckomöte igen, vad ska vi prata om den närmsta timmen?”.

Till andra änden av skalan med möten som har innehållit några tydliga ramar inom vilka alla känt sig fria att bidra med sin kompetens mot det gemensamma målet. Där man kommit ut efter ett sådant möte och känt ”WOW, vilket möte! Vi kom så mycket längre tillsammans än vad någon hade lyckats med på egen hand”.

Det är det som är själva grejen med möten, att man uppnår något tillsammans som är högre än summan av var och ens enskilda kompetens klarar av.  Det är kul!

Vad det gäller möten som handlar om någon typ av verksamhetsutveckling behövs ett tydligt skäl till att ha ett möte. Mötesdeltagarna behöver vara förberedda och på själva mötet behöver beslut tas, och de beslut som tagits måste följas upp. Då blir det kul!

Text: Hans Sandberg

Dela artikeln
Kommentera

Frost på gräset och is i magen

Blogg / Panteha Bigdeli 14 mar 2019
Dela artikeln

Det är måndag igen. Morgnarna har börjat ljusna, och redan vid 07 när bussen lämnar Malmö mot Bjärred där jag har min VFU, bländar solen mina ögon genom bussrutan. Samtidigt ligger frosten som ett lurvigt täcke över gräsmattorna och en och annan skrapar rutorna på bilen när vi passerar dem med bussen.

Jag sitter och funderar kring vad bloggen ska handla om denna gång. Hjärnan är så blank att morgonsolen reflekteras i den och jag begriper inte hur en bloggare på fulltid lyckas leverera dagligen. Intensiva veckor har passerat med master, lägenhetsköp och arbetsintervjuer och ingen plats har getts åt tankar till ett innehållsrikt blogginnehåll.

“Kan det någonsin ens bli kariesfritt är den stora frågan?”

100 dagar till examen har passerat och hela sju gånger har jag redan hunnit vara på VFU. Jag har lärt mig mycket inom odontologin och inte minst en massa om mig själv. Att ta egna beslut och agera därefter är egentligen det absolut mest utmanande.

Att excavera till kariesfritt, är ett annat moment som får svetten att tränga fram, och minuterna att flyga. Kan det någonsin ens bli kariesfritt är den stora frågan? Det mest spännande enligt mig är de akuta patienterna som är oförutsägbara. Där rubriken ”värk” kan innebära allt ifrån en sprängande pulpit till en frakturerad tand som skaver lite nätt mot tungan.

Sen har vi alla underbara barn som man gärna hade lånat med sig hem under dagen. Det här med barntandvård har jag fattat extra tycke för och jag älskar att barn är så olika vuxna, i allt de säger och gör.

Nästan varje dag kommer klasskamraterna med glada besked om nya arbetsintervjuer och jobberbjudanden, och det enda negativa i detta är väl konkurrensen mot varandra.

Själv kommer jag dagen efter examen återvända till min älskade och efterlängtade hemstad Göteborg.  Jobb söker jag för fullt, och väntar ihärdigt på att det glädjande beskedet också ska nå mig snart.

Att ha is i magen har nått en ny dimension och nerverna har prövats intensivt den senaste månaden i det ena och det andra. Drömlägenheten är signad och vi väntar otåligt på slutklämmen av studentlivet och våra nycklar.

“Jag övar och övar och klipper och klistrar, och intalar mig själv att fina och prydliga blad kommer stilla min nervositet.”

Denna veckan ska masterarbetet redovisas och dessa dagar innan är för mig en evighet långa. Jag övar och övar och klipper och klistrar, och intalar mig själv att fina och prydliga blad kommer stilla min nervositet.

När jag inte övar föreställer jag mig själv stå där framme inför alla. Att redovisa har aldrig varit en styrka hos mig och det kryper längs med hela ryggen när jag tänker på att närmare 150 ögon ska stirra på mig, och minst lika många öron ska lyssna.

Oavsett utfall väntar bra planer till helgen. På lördag ska nämligen hela kursen fira med pizza och champagne, att mastern är ett minne blott, och att det inte är mer än 80 dagar kvar till examen!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Vill jag vara patient hos mig själv?

Blogg / Erik Nordin 7 mar 2019
Dela artikeln

Jag har under vintern haft anledning att flera gånger själv vara patient inom sjukvården. Det är alltid en nyttig erfarenhet som vårdgivare att själv bli påmind om hur det är att vara patient.

  • Känslan att inte bli tagen på allvar när det hårda patienttrycket får personalen att släppa professionaliteten (och rekommenderar en kopp te med honung istället för att erbjuda en tid.)
  • Utsattheten i att lämna ut sitt egna välbefinnande till någon annan.
  • Kritiskt granskande av personalen – är det en bra läkare jag kommit till?

Varje patient vi möter ställs inför det här utlämnandet och utsattheten. Det glömmer man lätt bort  när man betar av den hårt fyllda tidboken och ofrånkomligen arbetar i rutiner. Kanske påverkar det inte i stora drag hur vi bemöter patienten, men det skapar likväl en ödmjukhet inför patientrollen.

Och visst är det många med mig som emellanåt känt en viss kluvenhet inför att patienter scannar av webben på information om alla krämpor.

“Utsattheten blir än större om jag som behandlare inte pedagogiskt kan möta patienten på dess kunskapsnivå.”

Men precis som många av mina egna patienter så läser jag på själv hemma vid datorn för bättre förståelse och att minska känslan av underläge.

I ljuset av mina vårderfarenheter tänker jag ändå att jag i patientrollen har fördel av att vara medicinskt skolad och kan ta till mig information om mitt tillstånd på ett annat sätt. Utsattheten blir än större om jag som behandlare inte pedagogiskt kan möta patienten på dess kunskapsnivå.

Hade jag velat vara patient hos mig själv?

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

1177:s tunna gardiner

Blogg / Adam Alvenfors 27 feb 2019
Dela artikeln

För er som inte hängt med så avslöjade Computer Sweden förra veckan att över 2 miljoner samtal till 1177 öppet exponerats på internet. Det är nästan svårt att ta in: 2 miljoner samtal! Som jämförelse har streamingtjänsten Netflix strax under 4 000 titlar på sin svenska plattform.

Incidenten är ett eko ur vår samtid. Vård ska bedrivas till låg kostnad och under höga administrativa krav. Många gånger är teknologin variabeln som gör att ekvationen går ihop.

I 1177-skandalen tycks riddarrustningen för underentreprenörens heliga graal vara – en icke lösenordskyddad server hos ett företag med säte i Thailand. Som tekniknörd vill jag nästan gråta. Varför är vi inte bättre än såhär?

Det viktigaste vi har inom vården är förtroende. Patienten är den aningslösa hjälpsökande som kommer för rådgivning. Genom förtroendet så botar, lindrar och tröstar vi patienten.

Allt börjar med tillit som byggs upp av konfidentialitet och integritet. Vid fysiska möten i vården används dörrar, gardiner och draperier för att säkerställa integritet. I digitala vårdmöten kallas samma sak kryptering.

Vissa av samtalen till 1177 tycks ha skett bakom ett draperi lika tunt som ett thailändskt toapapper. Trots att integritetsgardinen visade sig vara ett välputsat fönster, kommer inte patienterna sluta lyfta luren. E-vård är ett framgångsrecept där användningen snarare ökar.

1177-skandalen fungerar som en tankeställare för oss inom tandvården. För hur vet vi var krumelurerna i våra egna daganteckningar EGENTLIGEN lagras? Vad svarar vi om patienten undrar?

Om inte ens vi begriper, ja då är risken stor att ingen annan gör det heller. Vårddata verkar gilla, precis som behandlarna, att semestra i Thailand.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln
Kommentera

Tandläkarstudentens topp 5 söktermer

Blogg / Sofia Persson 21 feb 2019
Dela artikeln

Kan man bli Google-beroende? Som vanligt satt jag en kväll och skrollade igenom flödet på min telefon. Gillade inlägg, sökte på förklaringar till diverse hypokondrier och undvek alla studie-måsten.

Då slog det mig: Ett bra sätt att sammanfatta februari månad måste vara att ta sig en titt i min Google-sökhistorik! Finns det något annat som speglar ens inre tankar och funderingar bättre? Så här är den; en ocensurerad inblick i en tandläkarstudents topp 5 söktermer:

“Barn 1177” Inte för att jag tänkt skaffa ett än, men för att vi blev varmt rekommenderade att läsa Vårdguidens texter om barn i olika åldrar inför vår första lilla patient på pedodontiavdelningen. Det var fina texter som redde ut många frågetecken hos mig, som troligen senast träffade en 6 åring var när jag själv var 6…

“Barnen förstår inte att vi är mer rädda för dem än vad de är för oss” fick jag höra på introduktionen, jag höll med i smyg. Trots det så var första mötet med den barnpatienten bland det roligaste hittills på terminen.

 “Hur man pimplar”. Det var lördag. Jag stod i hallen med underställ, byxor, överdragsbyxor, stickad tröja, jacka, rejäla vandringskängor, vantar, ett till par vantar, nej ush det blev för varmt, tog av mig sista paret vantar. Tre tappra söderlänningar som bestämt sig för att testa det riktiga norrlandslivet och för första gången ge sig ut på isen och pimpla.

Med matsäcken packad och en nyköpt isborr i högsta hugg vandrade vi ut på sjön och möttes av…slask! Ett steg räckte för att det iskalla vattnet skulle forsa in i kängorna likt undre däck på Titanic. Bättre lycka nästa gång.

“1 portion ris näring” Denna sökterm har sin enkla förklaring i min enorma brist på matlagnings-engagemang i tentaperiod. Hur får jag största möjliga näring med minsta möjliga arbete på en studentbudjet? Det enkla svaret blev ris och färdig falafel. Gott, men rätt tråkigt i längden. Andra matrelaterade sökningar som jag hittade är “Kan man frysa mat två gånger?”, “vilken sås är bäst på pizza?” och “varför sköljer man ris?”.

“Dubbelsidig friändsprotes” en av många söktermer som vittnar om att sluttentan i protetik har sett dagens ljus. Vår kurs var den första i Umeå att skriva den på dator, något som jag med många andra uppskattade oerhört mycket.

”Umeås bästa semlor”. Behöver jag ens förklara?

Med mobilen i högsta hugg är all väldens information alltid nära till hands, fantastiskt för en nyfiken själ som jag själv. Fallgroparna finns dock där. Det är lätt att döda en intressant diskussion genom att utbrista ”jag googlar svaret!” och många gånger delas mina inre tankar med en sökmotor innan jag gör det med en nära vän.

Se till att inte googla dig sjukare än vad du är, var källkritiskt och lämna lite rum för vardagliga diskussioner och brainstorming. Med det sagt: Tack kära sökmotor för all studiehjälp, matlådetips och svar på hur man pimplar abborre.

Nästa sökterm: ”Var köper man vattentäta skor i Umeå?”

Text: Sofia Persson

Dela artikeln
Kommentera
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakarforbundet.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch