Känn ingen sorg för mig, Göteborg

Blogg / Monika Kalldas 3 nov 2021
Dela artikeln

Höstvinden sveper nu över Göteborg och med den följer trädens färgglada löv. Idag blir nog sista dagen jag har på mig sneakers innan det är dags att ställa dem på hyllan och i stället ställa fram vinterskorna. Det är redan kväll när jag tillsammans med min kursare åker hem från odontologen. Som varje lång klinikdag passar vi på att avsluta dagen med en kopp cappucino från Dahls café, som ligger ett stenkast ifrån Sahlgrenska sjukhuset. Där har jag blivit en stammis, och personalen bakom disken har blivit ens bekanta. Häromdagen pratade vi om hur vår tid på odontologen börjar lida mot sitt slut och hur det är dags att hitta ett nytt ställe att köpa kaffe ifrån vid sitt nya jobb. Eller för engångsskull, orka brygga hemma själv.  Önskar innerligt att man hamnar på en klinik med en bra kaffemaskin. Det ska ni veta, spelar stor roll i ens trivsel 🙂

Så här dags är alla på väg hem ifrån skola och jobb och jag blir påmind om varför en älskar staden Göteborg. Människor är ständigt i rörelse, spårvagnar är proppfyllda och cyklister försöker navigera genom folkmassorna på trottoaren. Med kaffet i handen, slår mig tanken – det här är anledningen till att jag är en storstadstjej. Jag stormtrivs i den här miljön, trots att den kan vara lite stressig ibland är den på något sätt ändå tröstande. Tröstande att i sin stressiga vardag som student känna att alla omkring en på något sätt gör och känner detsamma. Nästan som att vi alla har samma mål i vardagen; vi tar oss till jobbet/skolan, tar oss ifrån jobbet/skolan och allt däremellan.

Med tanke på att detta är mitt näst sista blogginlägg vill jag, innan jag lägger ifrån mig den imaginära pennan på Tandläkartidningen, ägna en skrivarstund till denna stad som välkomnat mig med öppna armar och fått mig att känna mig hemmastadd.

I nästkommande inlägg avslutar jag med att summera resan på odontologen. Under de senaste veckorna har Göteborg börjat återgå till hur jag minns den pre-covid. Det har påmint mig om varför jag, som 19-åring som knappt hade bekanta här eller var bekant med staden, idag kallar Göteborg för min favoritstad.

När jag flyttade hit trodde jag det var på skämt att göteborgare var trevligare än stockholmare. Detta kan i efterhand faktiskt konstateras. Förlåt kära med-stockholmare, men det är sant. Japp, folk har för vana att prata med andra de inte känner på till exempel spårvagnen eller ute en nattrunda när tillfälle ges. Det, var helt främmande för mig, men har idag kommit att bli något jag själv deltar i. Och på tal om spårvagnar, tyckte jag de var det mest uråldriga någonsin. I dag känner jag att det är den yttersta faktorn till stadens unika drag.

Minns varje gång jag klev av snabbtåget från Stockholm för att bara börja längta till nästa resa hem. I dag, min sista termin, har jag knappt åkt hem sedan terminsstart. Är hellre här och går ut med vännerna en lördagskväll på stan. Det gjorde vi i lördags också, kvällen tillbringades med gott käk på avenyn. I och med Halloween var många uppklädda. En del läskigare än andra. Och köerna till nattklubbarna tog inte slut. Trots att klockan var närmare 23:00 var staden mer pigg än den varit på länge.

Jag scrollar igenom mobilen för att hitta bilder som beskriver sentimentet i inlägget, och inser ganska fort att jag inte kan välja en bild eller några få då nästan hela mitt bildgalleri är fyllt med fina minnen. Tillsammans med vänner har vi upptäckt stadens godaste restauranger, varit på Liseberg under halloween/jul och framför allt trivts i staden och varandras sällskap.

Vart framtiden tar en är i skrivande stund oklart, jag kanske blir kvar eller kommer tillbaka i framtiden. Men om inte, känn ingen sorg för mig Göteborg.  För mig ser du igen. I alla fall på Liseberg.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln

Tandläkeri på riktigt

Blogg / Monika Kalldas 6 okt 2021
Dela artikeln

Idag sitter jag på snabbtåget, på väg hem från en annorlunda startdestination än vanligt. Gävle. Har spenderat dagen med att besöka folktandvården här. Jobbjakten är officiellt i gång.

Det är redan oktober och snart har halva terminen passerat. Ju mer tiden närmar sig examen desto mer känner jag att jag behöver passa på att maximera tiden på universitet. Lära mig så mycket jag bara kan och ställa alla frågor jag nonchalerat. Speciellt tiden på vuxenkliniken, där vi har patienter en gång i veckan. Med en så stor kompetensbas av övertandläkare i olika områden, vars erfarenhet är något att beundra och lära sig av, är det bortkastad nytta att inte utnyttja denna tid.  Det är inte förrän nu när jag haft egna patienter ute på praktiken som stora frågor, funderingar och utmaningar gjort sig till känna. Det är inte förrän nu jag också inser hur duktig en har blivit.

Varje torsdag ringer mobilens alarmklocka klockan 4:20, och jag kan nog inte påstå att det gör mig lycklig. Men, kan uppskatta att det sakta börjat omvandla mig till morgonmänniska. I fyra veckor nu har vi varit ute på kliniker som vi blivit tilldelade runt om i Västra Götalands region. Där är vi en gång i veckan tillsammans med två andra kursare från klassen. Med vårt alldeles egna behandlingsrum och tandsköterska har vi patienter inbokade i tidboken hela dagen. Längst upp i min tidbok följer ordet ”tandläkare” efter mitt namn. Det tog sin lilla tid att komma hit, men nu är vi här. Äntligen, tandläkeri på riktig!

Falköpings folktandvårdsklinik är en stor och mysig klinik, den må ligga en bra bit ifrån Göteborg men morgontåget är ett mysigt sätt att mjukstarta dagen på. Man får äta sin smörgås och dricka sitt morgonkaffe i sällskap av kursarna, och diskutera allt som komma skall.  Bäst av allt där borta är att det är en stor variation i behandlingar – har redan fått göra en hel del. Rotbehandlingar är i gång, har en bropreparation om någon vecka, extraktioner och en massa lagningar på barn. Alldeles för många lagningar på barn.

För varje lagning jag gör hör jag vuxenklinikens kariolog – ni ska inte bara behandla sjukdomen, utan bota den. Det är inte alltid man lyckas, men de gångerna man gör det har man gjort mycket. Lagningar på barn är väl kanske det mest frustrerande, en fyraåring ska inte ha ett pulpanära kariesangrepp. Vad jag önskar man kunde göra mer, något jag tror att man också kan. Har i alla fall tagit till mig kariologens ord och gjort det till min egen rutin att alltid föra en dialog med patient (och föräldrar!) om varför vi lagar och hur vi gör tillsammans för att undvika flera. Preventionsarbetet har under pandemin knappast underlättats och konsekvenserna på tandhälsan återstår att se.

Jag ställer mig själv oftast frågan – har jag gjort allt vad jag kunnat och har jag kommit till roten av problemet för denna patient? Har insett att det är en mycket svårare fråga än vad man kan tro. Faktum är att man ute inte har samma förmån som vi har på vuxenkliniken, att vi många gånger träffar patienterna från den stunden de beviljas som lämpliga patienter till kliniken till att vi undersöker, planerar och utför behandlingar.

Ute blir man istället mer fokuserad på det man ska göra här och nu. Det som står i tidboken. En patient ut, nästa kommer in. Som löpande band. Repetera. Detta gör det svårt att sätta sig in i varje fall. Jag vill inte ha det så här men inser att det är verkligheten. Samtidigt är det ens eget ansvar att se patienten i sin helhet, tänka långsiktigt och inte bara den lagningen man ska göra idag. Inte förrän jag lyckas med det kan jag egentligen kalla mig för tandläkare på riktigt. Inser också, att av bara denna reflektion är jag en bra bit på vägen.

Alldeles strax stannar tåget i Stockholm, där bär det sig av mot Göteborg. Ska bli skönt att komma hem.

På återseende, kanske på klinikbesök nära dig.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Sommaren är kort, examen är inte långt bort

Blogg / Monika Kalldas 8 sep 2021
Dela artikeln

Under juni månad ville jag nästan inte gå på sommarlov för att det kändes som att man var i gång, allt skolrelaterat var färskt i huvudet. Känslan var nästan att man ville göra klart allt man har kvar, som man i stället behöver göra denna termin. Trots skoltröttheten och längtan efter ledighet. Uppstarten känns seg efter att man haft ett kort men avslappnat sommarlov. Det känns även bitterljuvt. Att tänka sig att jag nu för sista gången – påbörjar en ny termin. Termin 10.

Känns som att det var igår jag var i Göteborg; det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var här för knappt tio dagar sedan. Sommaren har spenderats på universitets kvarter, och tillägnats amanuenstjänsten. Mestadels har jag skickat ut brev med enkäter till över 2000 barn och unga i Västra Götalandsregionen och fört in alla inkomna svar. Och det, har väldigt intressant! Emellanåt enformigt.

Uppskattning från kollegor efter 2000 utskick

En annorlunda sak var att man har kunnat syssla med annat samtidigt, till skillnad från när har patienter i stolen. Bland annat har jag många gånger suttit i det rummet där jag har gjort mig hemmastadd, med musik i öronen, och låtit tankarna fara iväg till framtiden – och tänkt – någon gång vill jag säga att min karriärsresa började med att spendera en hel sommar med att skicka brev.  Andra gånger har jag lyssnat på poddar och försökt lära mig något nytt för lite allmänbildning. Så många rättegångsfall jag nu satt mig in i och kan, då jag numera lyssnat klart på hela rättegångspodden.

Att vara anställd på universitet har varit lite av en smakbrytare från det kliniska arbetet, och gett ett nytt perspektiv på hur verksamheten på universitetssidan fungerar. Har exempelvis hunnit bli bra kompis med vaktmästeriet, i och med att det är de som skickar i väg posten. Har även fått en helt ny uppskattning för att ha en skrivare som fungerar, som gör det den ska, och hur frustrerande det kan vara när ett papper fastnar i den.

Det bästa under sommaren har nog ändå varit att komma närmare kollegorna på avdelningen. Till skillnad från mig och mina kurskompisar, har kollegorna helt andra samtalsämnen. Kan säga att jag lärt mig ett och annat om golfbanor, växter och nya restauranger att besöka. Har också fått möjligheten att verkligen sakna det kliniska arbetet – klädd i klinikkläder med patienter att behandla.

Om knappt 130 dagar tas den efterlängtade examen – att tänka sig att fem år börjar mynna ut i dagar. Nu är det ändå några månader, så ska nog inte förhasta mig. Men ändå. Vi kursare har sinsemellan redan börjat förhöra varandra på vad vi lärt oss under sommaren och vad vi planerar att göra och jobba sen. Man inser ganska snabbt att det är ett helt nytt territorium man kliver in på – arbetslivet.

Sedan mitt förra inlägg har responsen varit mer än väntat, är tacksam för all återkoppling – både av kollegor som hållit med, och av kollegor som tyckt annorlunda. Det har varit givande samt lärorikt att börja föra en dialog. Känns som ett bra sätt att starta min allra sista termin på.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

På lika villkor!

Blogg / Monika Kalldas 25 aug 2021
Dela artikeln

En av de viktigaste grundpelarna på tandläkarprogrammet, som vi studenter indoktrineras i redan första veckan på utbildningen, som sedan följer oss till examensdagen och alla år därefter – är hur vi bemöter patienten. Vi lär oss bland annat tandvårdslagen som rinnande vatten. Den andra paragrafen lyder “Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen”.

På lika villkor. Låt de tre orden sjunka in. Det betyder att tandvården ska erbjuda alla patienter tandvård på lika villkor oavsett exempelvis etnicitet, funktionsvariation, medicinsk eller ekonomisk bakgrund. Är det ett självklart påstående? Ja. Lätt att alltid implementera i verkligheten? Troligtvis inte. Vi kan tyvärr inte alltid styra för den ekonomiska biten då människor har olika ekonomiska förutsättningar, vilket många gånger leder till att patienter har råd med olika mycket tandvård och behandlingar. Därav blir tandvården de facto inte på lika villkor för alla. Vi undervisas ständigt i hur vi i vårt arbete ska sträva efter att sudda ut dessa skillnader.

Som kliniker är det vår uppgift att respektera patienters rätt till självbestämmelse och integritet samt tillgodose patienters behov av trygghet, både i vården och behandlingen.

Men det omvända då? Vem tillgodoser klinikers behov av trygghet i sitt arbete i vården?

Det självklara svaret borde väl ändå vara vårdgivaren. Alltså arbetsgivaren och i det ledet, hela teamet. Utbildningen må ha präglats av verktyg för hur vi bemöter patienten, men jag har i alla fall inget minne av att ha fått verktyg för hur jag, som icke-etnisk svensk, handskas med möten med patienten där det inte blir som tänkt på grund av mitt ursprung. Eller, inget möte överhuvudtaget. Mitt tillvägagångsätt vilar helt på erfarenheter och upplevelser genom åren. Anledningen till det tror jag grundar sig i att man inte har kunskap om hur vanligt förekommande denna problematik är, och för att de flesta undervisare inte själva stött på detta problem under sin verksamma tid. Tandvårdskåren ser väldigt annorlunda ut idag jämfört med när mina lärare gick utbildningen, där dagens personal kommer från världens alla hörn. Av den anledningen är det troligt att man inte alltid har insikt i vilka svårigheter man kan stöta på idag.

”Och nej, argumentet att detta önskemål skulle vara förenligt med att man vill ha en vårdgivare man kan kommunicera utan missförstånd, håller inte. ”

Häromveckan exploderade mina sociala medier efter DNs granskning “de bortvalda” om läkare och tandläkare som väljs bort av patienter på grund av sin etnicitet. En het diskussion uppstod, inlägg efter inlägg läser jag om kollegors och kursares frustration och framförallt, egna upplevelser. Den gemensamma känslan är nog besvikelse över att vårdgivare – alltså ens blivande arbetsgivare om knappt fem månader, inte värdesätter sina egna. Låter kanske dramatiskt att säga så, men efter ett påstående såsom “vi har två ljusa i alla fall, haha” finner jag inget annat sätt att tolka det. Behöver poängtera att detta självklart inte gäller alla, men detta gäller alltså en av folktandvårdens egna representanter, som givit det svaret när DN ringt och uppgett sig för att vara en patient som endast vill bli listad hos en etnisk svensk tandläkare. Och dessutom gått med på det. Det är inte okej och visar påtagligt på en problematik som finns i vår verksamhet. Och nej, argumentet att detta önskemål alltid skulle vara förenligt med att man vill ha en vårdgivare man kan kommunicera utan missförstånd, håller inte.

”Vi behöver alla utmanas i våra egna fördomar gentemot andra människor.”

Detta inlägg syftar inte till att kritisera utan upplysa om just den problematik som finns i samhället i stort, som i sin tur återspeglar sig i vår verksamhet. Det är även, i sig, problematiskt att ens behöva påpeka att det är ett problem. Som dessutom inte verkar falla inom kursplaners ramar under utbildningen. Det behövs. Både för att vi ska ha verktyg i det kliniska arbetet när vi ställs inför sådana utmaningar, samtidigt som vi alla behöver utmanas i våra egna fördomar gentemot andra människor. Och det, gäller alla.

Trots besvikelsen är jag glad att detta uppmärksammats och att det börjar föras diskussioner. Låt oss diskutera. Därför börjar jag med att ställa frågan – Folktandvården, väljer du bort oss? Väljer du bort mig? Väljer du bort din egen kompetens? Tänk om, gör rätt. Jag vill ha en arbetsgivare som jag kan tro på, och som tror på mig liksom mina andra kollegor. På lika villkor.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Nio dagar kvar, nionde termin avklarad

Blogg / Monika Kalldas 2 jun 2021
Dela artikeln

Njuter av sommarvädret med glass i solen, i triumf-bägaren har jag valt brownie och vit choklad hallon-smak. Riktigt bra kombination om jag får bestämma själv. En opopulär åsikt kanske – men vit choklad är ju ändå godare än choklad. Med detta väder och denna goda glass firas att den nionde terminen snart är slut, och att det bara är nio dagar kvar till livets sista sommarlov, innan det istället ska börja kallas semester.

Eller ja, inte för min del. Sommaren kommer spenderas på universitetets kvarter, mer specifikt på avdelningen för pedodonti där jag gör min amanuenstjänst. Just nu är jag där någon dag i veckan; under den senaste veckan har tiden spenderats till att lägga in blanketter i kuvert. Detta inför en enkätstudie som ska undersöka barn och ungas erfarenheter i tandvården.

Detta ska sommaren ägnas till, medan andra kursare tar lov och andra jobbar på tillfällig legitimation. I år har konkurrensen varit hård och inte många har tilldelats arbetsplatser, varken i Västra Götaland eller i Stockholm. På grund av pandemin är platserna dessutom bara några  få.

De senaste veckorna har varit fullspäckade på barn- och vuxenkliniken. Den teoretiska delen av respektive kurs är slut, det vill säga bland annat de ökända muntorna. Skönt va! Kvar är praktiska moment som ska avklaras.

”Denna flicka har trots allt knappt någon erfarenhet av tandvård, detta moment är hittills det mest invasiva hon varit med.”

Igår var barnkliniken händelserik, många patienter och många moment. Jag utförde min andra fissurförsegling på en sexårig barnpatient. Jag vet inte riktigt vad det är, men barn i denna ålder är så roliga att jobba med. De är nyfikna, ställer frågor som utmanar ens tänk och bäst av allt; lockar de fram barnet i en själv, i alla fall ens kreativa sidor. Besöken må ta längre tid då man går igenom respektive moment, men jag gläds av tanken att man genom detta bygger upp barnets tilltro och tillit till tandvården.

Gårdagens patient var tystlåten och blyg, och initialt funderade vi om det överhuvudtaget skulle gå att göra en fissurförsegling. Hmm hur gör jag här…? Denna flicka har trots allt knappt någon erfarenhet av tandvård, detta moment är hittills det mest invasiva hon varit med.

Så jag börjar från början. Frågar henne vilka bokstäver hon kan, vilka finns i hennes namn och vilka finns i mina. Det visste hon utan någon tvekan. Visade vad vi har i vårt bås, alla instrument på brickan, vad ska vi göra idag och vad en tandläkare har på sig. Hon får en skvätty på sig, jag sätter på mig en skvätty, hon får en handske och jag sätter på mig ett par handskar. Till slut känner vi, att vi har med henne på banan. Förseglingen tog någon minut, sen var det klart. Så duktig som hon var. Sist men inte minst, får hon fylla handsken med vatten. Nu har hon gjort sig bekant med vasken också. En ballong! säger hon glatt.

När jag skickat hem flickan och hennes pappa, var det dags för den efterlängtade lottningen inför VFU-praktiken nästa termin. Vår sista termin. Spänningen börjar kännas av. Varje student lottar ett nummer och efter den ordningen väljer man plats. Angered, Borås, Partille, Falköping, Trollhättan, Vara, Vänersborg och Skövde är de vi har att välja emellan. Platserna går fort åt och nu står det klart var man hamnar till höst för att göra sin praktik. Och nu mer än någonsin börjar det sjunka in – snart är vi klara.

Terminen må visserligen lida mot sitt slut, men mitt heltidsjobb på universitet tar nu fart. Därför blir det ypperligt att avsluta här, för en lång nattsömn inför morgondagens arbetsdag. Flera kuvert ska skickas ut i veckan!

Termin 9, tack och adjö! Folktandvården Falköping, vi ses till hösten!

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Glitter i sjön och akuta besök

Blogg / Monika Kalldas 14 apr 2021
Dela artikeln

”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs. Och omkring mig står den härliga skogen så grön bakom ängarnas gungande gräs” är låttexten som passar in till vyn framför mig. Inte riktigt, men nästan. Strövtåg i hembygden av Mando Diao är en favoritlåt sedan länge. Våren har gjort sin debut, och trots att klockan är halvnio är det fortfarande ljust. Havsvattnet svarar på vinden med några mikrovågor, och solen har gjort sitt för idag. Jag med egentligen, men måste hem för att fortsätta plugga. Finns nog inget mysigare än vårkvällar här i Majorna. Med en kvällspromenad avrundas en händelserik vecka, det ska bli skönt med påsklov.

Undertecknad har gjort mycket sedan förra inlägget: operativt extraherat, preparerat och cementerat en pelare, extraherat min första mjölktand och kanske mer överraskande än allt: trepanerat en tand akut. Och det, det var något. Under femte termin läste vi en hel del i diagnostik; minns tydligt ledaren här på tandläkartidningen av Gunilla Klingeberg ”Diagnostik är tandläkarens uppgift” där hon skriver ”… Diagnostik är det mest avancerade i tandläkarens yrkesutövning och här liksom vid terapiplaneringen arbetar tandläkaren på toppen av sin kompetens.”

”Patienten kommer akut och har ont. Det här hade jag inte planerat inför. Här gällde det att vara snabb.”

Orden ”toppen av sin kompetens” har etsat sig fast. Då, var det bara ord jag memorerade inför en tenta. Idag, fyra terminer senare förstår jag varför. Diagnostiken är ovärderlig, allting vi gör bygger på det. Det låter säkert självklart, som studenter får vi också mycket träning i och bedöms vid varje utvecklingssamtal i bland annat förmåga i att diagnosticera. Som jag för i övrigt har om några dagar. Ofta har vi patienter som vi träffat ett par gånger, utfört gedigen undersökning på och diagnosticerat sjukdomstillstånd efter insamling av kliniska och anamnestiska data. Oftast i lugn och ro. För att tillsammans med lärare terapiplanera, och i ett senare skede utföra behandling. Till skillnad från hur det är ute – är den akuta situationen mindre förekommande. Hur blir det då?

Efter denna veckas erfarenhet kan det konstateras – ja, det blev helt andra spelregler. Patienten kommer akut och har ont. Det här hade jag inte planerat inför. Här gällde det att vara snabb. Plocka fram diagnosverktygslådan i hjärnan, och leta efter rätt redskap och kunskap. För första gången upplevde jag på riktigt att min odontologiska kunskap sattes på prov, och för första gången fick jag förståelse för varför man säger att tandvärk är hemskt. Jag såg det levande framför mig, det hade jag inte gjort innan.

Undervisningslärarna handleder och är de som konstaterar diagnosen och terapin, men tanken av att man snart ska sättas i liknande situationer nästan dagligen gör att tankeverksamheten hållet öppen dygnet runt och analyserat allt vi gjort under akutbesöket. Vad gjorde jag bra? Och vad hade kunnat förbättras? Någonstans vill jag tro att denna efteranalys är ett kvitto på vad som kommer forma en till en bra behandlare, vars grund baseras i sin teoretiska kunskap. Teoretisk kunskap i både den odontologiska situationen och i omhändertagande av en människa. Poängen är, jag vill vara med om flera akuta situationer då jag får implementera min kunskap jag samlat på mig under dessa år. Och snart så.

Jag klickar ett foto för mitt inlägg och känner mig inspirerad denna kväll. Förhoppningsvis ska det pluggas bettfysiologi. Denna kvällspromenad har varit välbehövlig, en riktig nypa frisk luft. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön (havet), det är kväll och nu ska det bära sig hem.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Ett underskattat fritidsintresse

Blogg / Monika Kalldas 3 mar 2021
Dela artikeln

Det har blivit min alldeles egna rutin, att sitta på snabbtåget och få skriva mina inlägg. Det har blivit något av en terapisession, de stunder jag får sätta mig ner och inte tänka på något annat än det jag vill säga om det som hänt i skolvardagen. Det är stunder jag längtar till. Ett tillfälle att trycka på pausknappen i tillvaron, se tillbaka på det som åstadkommits och förbereda inför det som komma skall. Stunder då jag inte behöver tänka på studierna även om det är de facto studierna jag skriver om. Snabbtåget åker fort, men mina tankar går fortare för jag tänker ändå på allt som ska göras i veckan.

Denna vecka förbereder jag mig inför min första operativa extraktion, min andra arbetsdag som amanuens på universitet och nästa veckoämne att plugga på inför nionde terminens ökända ”muntor”. Vi examineras muntligt, nu via Zoom, i parodontologi, käkkirurgi, protetik, endodonti, kariologi samt bettfysiologi. Det känns som alla tidigare tentor, sena pluggkvällar i skolan och hemma lett fram till detta tillfälle som är inom snar framtid. Veckan ska ägnas åt endodonti. Förutom att knega gamla föreläsningsanteckningar från fjärde termin och uppåt, längtar jag till och tycker att det ska bli en spännande vecka. Med skorna av och ställda under sätet, musik i öronen och en citron Bonaqua gör jag mig redo att skriva av mig.

”Ett återkommande intresse var att äta mat. Äta mat, ett fritidsintresse?”

För drygt en månad sedan hade vi upprop för terminskursen TP9VK3 som både innefattar kliniska moment på vuxenkliniken och muntorna. Kursansvarige ber oss, enligt klasslistans ordning, sätta på mikrofonen. Vi får tala om vad vi heter och några fritidsintressen vi har. Ett återkommande intresse var att äta mat. Äta mat, ett fritidsintresse? Vi fick nog alla oss ett gott skratt bakom skärmarna och avstängda mikrofoner. En tankeställare också. För min del i alla fall.

Vardagen reduceras ofta till långa skoltimmar, för att sedan komma hem om det varit en klinikdag, fixa något att äta, plugga och sova. Repetera. Däremellan ska det handlas, tvättas, städas och sist men inte minst, kopplas av. Om basala behov reducerats till fritidsintressen, måste min favorit ändå vara att sova.

Jag tror nästan att alla blev lite ställda av frågan. Fritidsintressen? Vad är det? Länge sedan man haft tid för det. Efter drygt fyra år, börjar de sista stråna sakta men säkert lossna. Skoltrötta är vi nog alla. Samtidigt som jag skriver denna mening visualiserar jag en tand vars bindvävsfäste lossnar vid parodontit. Även om det rent histologiskt inte funkar så, tycker jag det var en bra liknelse. Det märks att jag pluggat parod. Terminen har knappt börjat men jag längtar redan till slutet. Vilken lättnad det ska bli när det är över, kommer säkert firas med en massa god mat och sömn.

”Snart så, några timmars oavbruten sömn. Mitt favoritfritidsintresse ändå.”

Måndagar spenderas på barnkliniken.

Klockan är redan halvtio på kvällen och jag börjar känna mig smått sömnig, dags att avrunda denna paus från skolvardagen och läsa klart mina föreläsningsanteckningar om cementering inom protetik-delen.

Morgondagen börjar tidigt på barnkliniken, där jag för övrigt stortrivs. Det är också där jag kommer spendera rätt mycket tid som amanuens. Snart är tåget framme i Göteborg, och det här var nog sista gången jag är hemma på ett tag. Snart så, några timmars oavbruten sömn. Mitt favoritfritidsintresse ändå. Det var dock inte det jag svarade under uppropet, utan att få syssla med musik samt att skriva. Som jag fått chansen att göra nu. Trycker på pausknappen, tillbaka till tillvaron.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Två våningar ner, en termin högre

Blogg / Monika Kalldas 20 jan 2021
Dela artikeln

Fem minuter. Medan jag väntar på bedövningssalvans tillslag, tänker jag att äntligen ska jag få göra det här. Jag deponerar en hel ampull Xylocain infiltrationsanestesi buckalt, och en halv ampull palatinalt. Det känns som att min adrenalinkick överskrider mängden adrenalin i bägge ampullerna.  Jag är inte skakig eller nervös, utan mest taggad. Därefter, med gasen i botten eller snarare, med kraften från min fot mot fotpedalen avlägsnas kompositkronan. Därefter avlägsnas täckförbandet i kavum, kofferdamen åker på tanden och tvättas rent. Den gamla rotfyllningen avlägsnas koronalt. Med lösningsmedlet Guttasolv (som för i övrigt luktar väldigt gott) och sondering med handfilar avlägsnas kvarstående rotfyllningsmaterial i kanalerna.

Elfte januari. Min alla första rotbehandling.  Alla steg, handhavande och alla spolvätskors procentandel memorerade till dagens revisionsbehandling. I mitt första inlägg skrev jag om det praktiska provet i endodonti vi haft i sjunde termin. Nu, ett halvt år senare, får jag utföra det på en patient och ingen fantomdocka längre. Måste nog ändå säga att det har varit en av de roligaste behandlingarna att genomföra hittills. Kanske till och med det roligaste. I och med detta pass, som är det sista för terminen, är terminen officiellt slut.

Det har varit en fullspäckad termin med distansföreläsningar, med tenta i ortodonti/pedodonti, praktiskt prov i ortodonti samt patientpass på vuxenkliniken. Även fullspäckad med många fina minnen och utmaningar. Den största utmaningen måste nog ändå ha varit att hålla sig vaken under föreläsningarna, varför jag saknar ordinarie salsföreläsningar. Det är inte av tristess som man somnar, utan snarare av bekvämligheten man känner hemma. I och med ett terminsavslut, inleds också ett nytt år.

Tjugo-tjugoett. Du välkomnas med ett öppet sinne och öppna arma… jag menar med ett öppet sinne, handsprit och munskydd. Vi är säkert överens om att vi önskar att det nya året ska vara snällare och mer skonsamt. Till dess kämpar vi vidare med immiga visir, torra händer av all handtvålstvättning och avstånd. Om en vecka inleds termin nio med en introduktion på barnkliniken, och då flyttar vi två våningar ner från vuxenkliniken för att också göra oss hemmastadgade på barnkliniken varje måndag.  Nu ska en hel veckas ledighet avnjutas, och planerna under veckan är att göra – absolut ingenting. Med Netflix på med den nya franska serien ”Lupin” och en kaffekopp i handen, gör jag mig bekväm i soffan för att njuta av ledigheten. Tout va bien maintenant. Franskakunskapen från gymnasietiden kanske finns kvar i någon hjärnvrå trots allt. Eller inte.

Tillsammans med den handledande endodontisten på plats fastställer vi instrumenteringsdjupet för respektive kanal, till vilket jag sedan instrumenterar. Därefter bestäms den apikala dimensionen. Mellan varven spolas det rikligt med natriumhypoklorit. Två omgångar av Tubulicid Plus i respektive tjugo sekunder, följt av ett korttidsinlägg med jodjodkalium i tio minuter. Natriumhypoklorit ånyo. Calasept. Och slutligen, täckförband IRM.

Fem minuter i tolv. Klar för dagen. Patienten ska återkallas om någon vecka för själva rotfyllningen men fram tills dess säger jag hejdå till patienten och hejdå till termin åtta.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Barnpatienter och bettavvikelser

Blogg / Monika Kalldas 19 nov 2020
Dela artikeln

Vi har precis haft terminens första (och tyvärr, antagligen sista) seminarium i skolans lokaler. På agendan var ett traumaseminarium inom kursen pedodonti. Vad jag saknat Odontologens, annars oskönjbara, föreläsningssalar och att ha en föreläsare som står vid tavlan. Vi må ha varit i halvklass och suttit med avstånd till varandra, men ändå var det trevligt.

Såhär intensivt har jag inte lyssnat på någon föreläsning på länge, jag njuter av varje minut. En mening jag aldrig trott jag skulle säga om en föreläsning, men det är sant. Det kan dels bero på den nyfunna insikten i betydelsen av att få ta del av kunskap på det traditionella sättet. Dels kan det bero på att ämnet är väldigt intressant. Traumaspecialistens ord lyder ”ni kan vara den första personen barnet träffar i tandvården, därför är det oerhört viktigt hur barnet bemöts och hur ni hanterar traumasituationen i akutskedet. Som både är en stor stressreaktion för barnet och föräldern”

Trots att ha varit en livlig unge har jag inget minne av något trauma som förorsakat ett akut tandläkarbesök, men jag minns tandläkaren som en gång frågade mig ”varför har du inte lika fina tänder som din bror?”. Som små besökte jag och min bror samma tandläkare, och när den ena skulle på undersökning följde den andra med i sällskap av pappa. Jag minns inte om den tandläkaren skämtade eller var seriös. Det enda jag vet är att mitt tioåriga jag blev ledsen, och mitt tjugotreåriga jag glömmer aldrig det besöket.

Därför vet jag att traumaspecialistens ord inte bara är viktiga och applicerbara till traumasituationen, utan i mötet med barnet generellt sett. Traumaspecialistens ord har etsat sig fast och kommer till nytta, när jag igår välkomnade en tvååring för sin första kontroll, i sällskap av sin förälder. Wow, tänker jag. Jag blir faktiskt den första denna glada tvååringen får träffa i tandvården. Barnet gapar innan jag ens ber om det och tillsammans räknar vi, framförallt jag, högt antalet tänder.

Varannan lördag jobbar jag som tandsköterska på folktandvården i Stockholm där jag välkomnar barnpatienter. Efter anamnestagning och tagning av eventuella röntgenbilder, kommer tandläkaren in. Trots att jag inte jobbat här speciellt länge känner jag mig redan som en del av arbetslaget. Den välkomnande auran undgår nog ingen, varken patient eller personal. Det är ett sammansvetsat arbetsteam, och det framgår mer än något annat att här jobbar man tillsammans och tar stöd i varandra. En sådan arbetsmiljö vill man befinna sig i. Nöjd med gårdagens insats och nya erfarenhet, ger jag mig själv en mental klapp på axeln. Den behövs inför de kommande veckorna.

Tenta. Examensarbete. Kliniska pass. Inläsning inför kliniska moment. Inlämningar. Blogginlägg.  Jag antecknar de kommande veckornas deadlines i min rosafärgade kalender, medan jag sitter på snabbtåget tillbaka till Göteborg. Det gäller att ta vara på tiden, även på tåget. Det tillhör vanligheterna att terminens sista veckor blir fullspäckade, och trots att det kan bli kämpigt att hinna med allt som ska göras kan jag uppleva en viss tillfredställelse i att känna att jag har mål i vardagen att beta av.  Som till exempel att skriva klart detta inlägg och läsa på inför tentan i pedodonti och ortodonti.

Lustigt tänker jag, det hade trettonåriga jag inte kunnat ana efter erfarenheten med den tandläkaren. Känns som att det bara var igår som specialisten frågade mig ”är du villig att ha tandställning?” på vilket jag svarade ja, ovetandes om vad de nästkommande åren skulle innebära för tändernas framtid och min egen. Några år och några premolarer fattigare sitter jag på tåget och läser föreläsningsanteckningar om ortodontiska behandlingsprinciper för olika bettavvikelser.

Med en blick över Stockholm, läses dokumentet om ansiktets och bettets postnatala utveckling på snabbtåget.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Covid-19 sponsrar: kortare och färre patientpass

Blogg / Monika Kalldas 15 okt 2020
Dela artikeln

Munskyddet sitter tätt an mot näsan och skyddsvisirets band stramar åt huvudet. Jag känner hur pulsandet från huvudvärken växer sig starkare och starkare. Jag snurrar ett halvt varv med sadelstolen, ifrån patienten och trycker på den röda hjälp-lampan. Enhetsläraren kommer in och jag talar om vart i patientens käke jag depurerat med handinstrument. Han ber mig tala högre och säger på ett skämtsamt sätt ”varför låter du så trött?”. Det insåg jag inte att jag gjorde. ”Nejdå, jag är inte trött, jag har bara depurerat hela dagen men kul är det” försäkrar jag både patienten och läraren.

Dagens utrustning med både visir, munskydd och ibland även andningsmask gör att studenterna lättare blir trötta. Syretillförseln blir ju begränsad. Det förklarar läraren för mig och patienten. I detta ögonblick är jag ett exemplariskt exempel på det, känner mig nämligen aningen svimfärdig.

Corona, är inte du svimfärdig än? Börjar inte du bli trött? Jag talar nog för alla när jag säger –vi har alla tröttnat på dig.

Så ser visiren ut. Kompletteras med munskydd, skvätty samt handskar för fullständig Covid-19-utrustning.
Bild: tandsköterska Kicki Rosén

Pulserande huvudvärk och svimfärdiga klinikpass är obetydliga dominoeffekter av covid. Efter ett möte med klinikchefen, meddelar i veckan våra klassrepresentanter om nya direktiv som successivt kommer implementeras. Behandling av patienter som är över 70 år kommer återupptas. För att detta ska ske med minimal risk för smittspridning, ska de behandlas under kortare tid samt att klinikpassen kommer bli färre för respektive student. Detta för att vi ska kunna assistera varandra.

Nyheten delas i ett inlägg i vår facebook-grupp ”bästa tandläkarstudenterna VT17”. ”Vi har ju redan begränsad med kliniktid” skriver en kursare. ”Det kommer vara svårt att hinna slutföra behandling under kortare tid, då mycket tid går åt att invänta enhetslärarna” skriver en annan. Efter de otaliga kommentarerna som följer i protest mot beslutet, bör vi nog ändra gruppnamnet till ”de mest stressade tandläkarstudenterna någonsin”.

Det förblir oklart när detta beslut implementeras, det enda vi vet är att det är definitivt. Det skapar onekligen oroskänslor och man tänker oundvikligen på terminens moment och kvoter som måste uppfyllas. Kvoter är en kvalitetssäkring, de har och kommer förbli viktiga moment. Viktiga moment, ja. Stressmoment, oja. Det blir dessutom allt större fokus på dem nu, på grund av begränsad kliniktid. Jag kan inte låta bli att föreställa mig ett scenario där varken kvoter eller covid existerar.

I ett drömscenario slipper man ha på sig munskydd tillsammans med visir, och bäst av allt slipper man andningsmasken. Patienterna, speciellt de äldre, slipper oroa sig över smitta. Återbuden blir färre och kvoterna uppfylls nästan av sig själva. Tänk om de dessutom inte existerar överhuvudtaget, ja då får jag utrymme att prioritera andra behandlingar än bara de som täcker kvoter.

Jag planerar in mina pass enbart utefter mina patienters behandlingsbehov och inte mina egna, vilket jag för övrigt tycker är problematiskt att vi studenter behöver göra idag. Enhetslärarna stressar inte lika mycket från bås till bås, i försök om att hjälpa studenterna slutföra behandling inom rimlig tid. Både på patienter som är 70+ men även övriga patientgrupper.

Å andra sidan uppskattar jag de positiva utfallen dagens omständigheter bringat.  Som exempelvis det faktum att vi studenter kommer ha en stor vana för att arbeta under begränsad tid när vi kommer ut. Vi kommer dessutom bli riktigt grymma på depuration med handinstrument, med tanke på att vi inte kunnat använda EMS på grund av dess aerosolbildning.

Jag tar en titt på väggklockan i mitt bås, hon är 15:30. Jag har depurerat klart för dagen, och patienten är redo att bege sig hemåt. Jag hissar upp stolen, tar av mig handskarna och lyfter på visiret. Att andas in och ut obehindrat är underskattat tänker jag.  Jag tackar för dagen och överlämnar patienten. Pulsandet från huvudvärken börjar lätta efter att visiren åkt av. Det blir nog att hoppa över dagens planerade gympass, detta depurationspass var nog tillräcklig träning för musklerna.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Odontologens tomma korridorer, välkomnar er kära juniorer

Blogg / Monika Kalldas 10 sep 2020
Dela artikeln

Odontologens korridorer ekar till mestadels tomma medan övertandläkarnas röster ekar i min lilla lägenhet. Idag är det distansföreläsningar i implantat och parodontalkirurgi. Tillbaka är jag bakom skolbänken, eller rättare sagt, bakom min datorskärm som står på mitt matbord. Matbordet är numera omgivet av mina ägodelar sorterade i stora påsar. Grannen har fått en vattenläcka och nu ska min köksvägg rivas ner.

Likt väggen som ska rivas ner, rivstartas den ny terminen och det är full fart framåt som gäller. I måndags sattes de blå-vita klinikkläderna på, håret sattes upp, sommarnaglarna klipptes och fick sin somriga färg borttagen. Med mitt svarta anteckningsblock med anteckningar om dagens patient och behandling tar jag bestämda steg från omklädningsrummet till vuxenkliniken. Jag tar ett djupt andetag, kliver innanför dörren och intalar med mig själv att jag är redo. Redo för alla utmaningar denna termin lär innebära och för allt nytt jag kommer lära mig. I och med detta känner jag att sommarledigheten officiellt är förbi mig och terminen är igång.

Det må vara både nya studenter och lärare i huset samt omvärderade terminsplaner med tanke på rådande omständigheter, men det mesta är sig själv likt. På ett sätt känns det som att man börjar precis där man avslutade i våras, som om ingen tid passerat. Den enda riktiga förändringen jag känner av är min egen inställning till vad som komma skall. En tanke jag haft under sommaren var ”förutom kunskap, vad vill jag få med mig från min studenttid?”. Det korta svaret till den frågan är: fina minnen.

Därför har jag för första gången tagit tillfället i akt och ställt upp som fadder till höstens nya studenter, eller som vi kallar de – odontoblaster. Det är mycket tid som går åt för att delta på olika aktiviteter, tid som hade kunnat avsättas till att plugga in något, läsa en artikel och så vidare. Men jag tänker ha kul i början av terminen och njuta av det faktum att det finns sådana aktiviteter att gå på.

”Du kommer stundvis ifrågasätta om du hamnat rätt, och det kan jag tala om för dig, det gör du fortfarande.”

Denna intro-veckan har också fått mig att blicka tillbaka till när jag själv var odontoblast. Jag kommer ihåg det som om det vore igår men ändå som ett minne blott. Jag vill härmed dedikera detta inlägg till både dig, du nya förvirrade student, samt mig själv för snart fyra år sen. Monika, om snart fyra år från och med idag den 14 januari 2017, som för övrigt är ditt flyttdatum, kommer du kalla Göteborg för din stad och Odontologen ditt andra hem, med tanke på hur mycket tid du spenderar där.

I början lär du inte trivas med att bo ensam, men med tiden kommer du älska det. Du lär också oroa dig över om du kommer träffa människor i vars sällskap du kommer trivas. Oroa dig inte, du kommer hitta ett riktigt skönt gäng. Det kommer ta ett tag innan du kan orientera dig i denna stad, men när du väl gör det kommer du undra varför du någonsin tyckt det var något annat än självklart. Du kommer stundvis ifrågasätta om du hamnat rätt, och det kan jag tala om för dig, det gör du fortfarande. Men varför skulle det vara märkligt? Vi är komplexa i vår natur, och till den tillhör det att ifrågasätta saker och ting. Vem säger att man bara vill och kan bli en sak?

Vad jag vill säga dig du nya odontoblast är att, det är okej att ha blandade känslor och känna dig aningen vilsen både bokstavligt och bildligt. Speciellt i dessa tider. Alla andra har inte heller alla svar, det gör egentligen ingen, varken äldre studenter, verksam yrkespersonal eller kanske till och med pensionerade. Men jag lovar dig, det här är den bästa tiden och du har mycket att se fram emot. Det må låta klyschigt, men ta vara på och njut av din studenttid. För att det går fort.

Odontologen lär för tillfället ha tomma korridorer, men jag hälsar er varmt välkomna juniorer.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera

Resan hem och mot tandläkarlegitimationen

Blogg / Monika Kalldas 5 aug 2020
Dela artikeln

Det är den 10:e juni och klockan är 5:50. Jag sitter på MtrX-tåget hem mot Stockholm. I skrivande stund pratar tågföraren i högtalaren, tåget avgår om fem minuter. Jag skriver detta från mobilen för att sätta ord på tankarna i just detta ögonblick. Det är många tankar som snurrar i huvudet trots att det är så tidigt på morgonen. Det tillhör inte vanligheterna att ta ett så tidigt tåg, men på grund av Covid-19 vill man ju helst undvika stora folkmassor. Något jag trodde att jag skulle lyckas med, men tydligen inte. Tåget är rätt fullsatt. Det är nog inte bara jag som ska hem över sommaren.

Det finns nog ingen bättre känsla än att sitta på snabbtåget och inte behöva oroa sig över plugg som ska göras under resan eller när man kommer hem. Att bara få sitta här, luta huvudet tillbaka, slappna av och njuta av min favoritmusik i öronen med en kopp kaffe, måste nog vara det bästa som finns.

I alla fall för tillfället, tänker jag. Det är lustigt hur man under och efter påfrestande perioder i skolan, eller i livet för övrigt, får uppskattning för de allra minsta sakerna man tidigare tagit för givet. Som exempelvis pre-Covid-19, när man inte behövde tänka på distansering eller att bara få sitta här och göra absolut ingenting. Nu får jag dessutom tillfälle att reflektera över det gångna läsåret.

Sjunde terminen är avklarad. Trots Covid-19 och de restriktioner det har medfört, har min termin lyckats göra vårt praktiska prov i endodonti, skrivit tenta och haft klinisk verksamhet. Trots att den kliniska verksamheten varit relativt begränsad jämfört med pre-Covid-19 har det ändå gått förvånansvärt bra. Jag har lärt mig mycket och fått göra mycket nytt, såsom mina första lagningar.

”Min slutsats är den, att man aldrig riktigt kommer vara helt redo och ju mer kunskap man får desto mer inser man att mer finns att tillgå. Det är väl kanske meningen ändå?”

Åttonde terminen är runt hörnet, vilket innebär att endast 1,5 år återstår av utbildningen. Därefter är man förhoppningsvis legitimerad. Det är halvt spännande och halvt skrämmande, att tänka sig att man snart ska ut i arbetslivet och att få utöva sitt yrke ”på riktigt” efter alla år bakom skolbänken.

Det är självklart spännande att äntligen få jobba med det man drömt om under många år. Samtidigt är det lite skrämmande, dels då tiden gått alldeles för fort och dels för att man då inte känner sig redo eller känner att man kan allt. Min slutsats är den, att man aldrig riktigt kommer vara helt redo och ju mer kunskap man får desto mer inser man att mer finns att tillgå. Det är väl kanske meningen ändå?

Min förhoppning är att jag i bloggen ska få dela med mig av tankar och upplevelser, under resans gång mot legitimationen. Samt vad jag tror, kommer bli de mest spännande och lärorika ett-och-ett halvt åren av utbildningen.

Klockan är nu 6:36 och tåget har stannat i Herrljunga för påstigning, att få skriva det här har var ett bra sätt att avsluta terminen på samtidigt som jag fått inleda mitt bloggskrivande. Nu tar jag sommarlov.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera
Monika Kalldas
Monika Kalldas
Monika Kalldas är från Stockholm, och läser tionde terminen vid tandläkarprogrammet i Göteborg. Här bloggar hon om sina upplevelser och tankar kring hur det är att vara student på Odontologen och i staden Göteborg.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch