Klimatflyktningar på Costa Blanca

Costa Blanca på den spanska östkusten kan stolt briljera med 320 soldagar i året. Det varma vädret och det sköna klimatet har i årtionden lockat solhungriga nordbor att tillbringa semestern på de många playorna.

Tor Oppdal från Norge och hans svenska sambo Filippa Weichbrodt jobbade ett år i Tromsö efter att de i slutet av nittiotalet var utexaminerade tandläkare från ”Käftis” i Göteborg. Snö, is och köld var inte deras melodi och efter en charterresa till Torrevieja år 2000 bestämde de sig för att stanna kvar och söka jobb i Spanien. De började jobba hos en holländsk tandläkare precis vid strandpromenaden i Torrevieja.

När Filippa var mammaledig kom deras kompis från ”Käftis”, Gry Nibe, ner för att vara vikarie i åtta månader. Sjutton år senare är Gry fortfarande kvar och trion äger tillsammans en klinik som ligger lättillgänglig nära motorvägen in mot Torrevieja. Kliniken öppnade år 2007 och ligger i anknytning till ett större köpcentrum. De har sex stora fina behandlingsrum, en yta på 280 kvadratmeter och totalt nio personer är anställda. De har både panoramaröntgen och CBCT på kliniken.

Kliniken ligger precis vid avfarten från motorvägen i Torrevieja.

Det är verkligen en internationell arbetsplats! Tandsköterskorna kommer från Rumänien, Uruguay och Cuba. I receptionen sitter en mycket språkkunnig kvinna från Belgien. Även den svenska tandläkaren Daniel Rojkovski arbetar på här. Den enda spanjoren som jobbar på kliniken är ortodontisten Carlos Marhuenda.
Vägg i vägg med kliniken sitter Grys svenska sambo Joakim Döss som är tandtekniker.

Jag passade på att hälsa på mina kollegor nu i vintras för att ta reda på hur det är att jobba som skandinavisk tandläkare i Spanien.

Tor Oppdal, Gry Nibe och Filippa Weichbrodt gillar det enkla livet i Spanien och har ingen längtan efter att flytta tillbaka till Skandinavien.

-Livet här är enkelt, säger Tor. Vädret är fint och det är inte så mycket måsten. Vi lever i en internationell miljö och vännerna kommer från hela världen. Det finns många små och trevliga föreningar och allt är lättillgängligt. Barnen går på den internationella skolan. De fem, sex dagarna per år det är regn, sitter vi inne. Det är inte som i Norge där man absolut ska ut oavsett väder.

På kliniken utförs alla typer arbeten. I svåra fall samarbetar de med en käkkirurg.

Merparten av patienterna är äldre personer från Skandinavien som övervintrar. I år har det varit en stor ökning av svenskar men även många nya patienter som har bott i Spanien länge har kommit för att få behandling. Det senaste året har ovanligt många personer från Belgien sökt sig till kliniken. Tor tror det är mycket ”mun mot mun” metoden som gör att de får nya patienter. De ringer eller mailar vissa patienter till revisionsundersökningar, men de flesta patienter hör själva av sig och bokar en tid.
På grund av pandemin har antalet skandinaver minskat kraftigt.

Förra våren stängdes kliniken helt ner i sju veckor. Tor hade telefonjour och kunde ta hand om akuta fall. Nu sätter de av mera tid för varje patient så de kan hålla avstånd i väntrummet. Som en extra säkerhet tar de tempen på alla patienterna som kommer till dem.

På kliniken arbetar de med den engelska versionen av journalsystemet OPUS. De är inte direkt anknutna Försäkringskassan eller norska HELFO, men patienterna kan få kopia på sin journal och själva ansöka hos FK för att få tandvårdsersättning utbetalad i efterskott.
Priserna på behandlingarna är generellt något lägre än här hemma.

Kliniken stänger ner över jul och nyår, men annars är den öppen året runt. Tandläkarna jobbar runt 35 timmar i veckan och kliniken har öppet från 9-18.

Just den dagen jag hälsade på öste regnet ner i strida strömmar och kanske var det tur. Risken är annars att jag hade stannat kvar för att leva det enkla och goda livet i solen och värmen där man räknar SOLDAGAR och inte SOLTIMMAR som vi gör här…

En coronasäker bild på Tor, mig, Gry och Filippa.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Ni vet säkert att en person som  lider av extrem tandläkarfobi kan få psykologhjälp för att klara av behandlingen hos tandläkaren.

Att arbeta tillsammans med en psykolog är en häftig upplevelse!

De patienter jag har behandlat tillsammans med leg. psykolog Åsa har först blivit remitterade till sjukhustandvården. Efter viss behandling där, har de “slussats” vidare till mig tillsammans med psykologen.

Andreas kom in i mitt liv strax innan pandemin bröt ut i fjol. Med sig hade han psykologen Åsa, som satt med under behandlingen och påminde honom att andas. Jag småpratade både med Andreas och Åsa under behandlingen och gjorde det jag kunde för att han skulle ha det så bra som möjligt. Vi lagade tre hål och Andreas var både stolt och mycket överraskad över att det hade gått snabbt, smärtfritt och att han kände sig trygg i mina händer.

Andreas har fått hjälp av Åsa med att komma över sin tandläkarfobi.

Åsa kom även med vid nästa besök då jag preparerade och tog avtryck till sex kronor i överkäksfronten.

Andreas mål med behandlingen var nämligen att han skulle kunna le och skratta stort på sin 50-årsdag i början av juli.

Andreas skämdes jättemycket för sina tänder. Bettet var kraftigt abraderat och flera tänder i sidopartierna saknades.

Hans familj hade startat en insamling till hans födelsedag där pengarna skulle användas till hans nya leende.

För att hinna klart till den stora dagen var det bara att boka in tider för implantatoperationer och avtryck till KBF-broar och kronor. Andreas var verkligen jätteduktig och jag såg hur han steg för steg började visa tänderna och slutade hålla handen för munnen när han skrattade.

Behandlingen är över och Andreas kan skratta stort och med stolthet visa upp sitt nya leende!

Vi drog iland hela den planerade behandlingen och 50-årsfesten kunde firas utomhus med många vänner som kom och uppvaknande honom.

Jag köpte en ny kamera i vintras och jag har tyvärr inte lärt mig hur den fungerar perfekt, men här är det bästa kortet jag har på Andreas nya gaddar…

Jag kollar ofta på stora, häftiga och imponerande behandlingar som mina kollegor i in- och utland lägger ut i olika forum och grupper. Man kan ju göra så oerhört mycket med tänder! Det är nästan bara fantasin som sätter en stopp.

Det man oftast inte tänker på när man ser flashiga, vita, jämna tandrader är insatsen från patientens sida. Tänk på alla timmar de har suttit i tandläkarstolen! Troligen känner många stor oro, rädsla och obehag. Rädslan för att känna smärta och det att inte ha kontroll verkar vara det som är den vanligaste orsaken till tandläkarfobi.

Bakom trasiga och förstörda bett finns i regel en lång och ofta tragisk historia, -en historia där tandvårdsrädsla, frustration, skam, dålig ekonomi och dålig självkänsla finns med i bilden.

Att få lov och möjlighet att hjälpa en person få tillbaka ett leende är en sådan ynnest och jag är på riktigt tacksam över förtroendet mina patienter ger mig.

Andreas har fått tillbaka mycket av sin självkänsla och självförtroende. Han är lycklig över att han kan möta och prata med folk utan att känna skam över att ha dåliga tänder.

Visst är det väl fantastiskt att det med hjälp av en psykolog, en tandläkare och en tandtekniker går att åstadkomma underverk för en människa!

Det här är min sista blogg som jag skriver för Tandläkartidningen. Min första blogg hade överskriften ”Jag har världens bästa jobb!”. Nu, tio år senare, tycker jag fortfarande att jag har världens bästa jobb! Det har varit en ära att få dela min vardag här på kliniken med er!

Trevlig sommar!

Kram,

Hege

Text: Hege Svendsen Stribrny

Jobbet som tandläkare ger tyvärr ingen immunitet mot tandbesvär.

Under min studietid byttes alla mina amalgamlagningar, med undantag av en ocklusallagning i 16, ut mot guldinlägg.

Visst har jag funderat på att ta bort amalgamet, men lagningen har inte stört mig. För övrigt tycker jag det är helt förskräckligt att sitta i en tandläkarstol och  jag är tokrädd för smärtan.  Som pricken över i avskyr jag situationer där jag inte har full kontroll.

För någon månad sedan började det fastna mat mellan sexan och sjuan i överkäken. Jag fick jämt ha tandtråd i fickan för att kunna åtgärda problemet direkt. Med spegeln såg jag att det var en spricka distalt. Jag började använda enbart vänstersidan för att tugga och då lugnade det sig så pass att jag tänkte att jag hade löst problemet.

Men säg den glädje som varar för evigt?

I samband med att jag hälsade på min väninna och kollega Carolina, bestämde vi att kolla upp tanden. Röntgen visade inget, men visst fanns det en spricka. När vi började diskutera materialval, kändes det som om jag skulle välja verktyg inför min egen avrättning.

Åh vad jag tycker det här är jobbigt!!!
Carolina och Anna gör det de kan för att lugna mig, men det hjälper inte så värst mycket…

Väl i stolen försökte jag insistera på att åtminstone få lägga bedövningen själv, men icke sa Nicke! Carolina är ungefär lika envis som jag och nu låg jag bokstavlig talat i underläge.

-Ska jag ta bort hela lagningen, tycker du? undrade Carolina. Vi blev eniga om att inspektera hela kaviteten för att se hur långt sprickan sträckte sig.

Medan hon borrade försökte jag verkligen att andas lugnt och sänka axlarna, men det var precis helt omöjligt! Sånt trams att tro att det skulle hjälpa! Ljudet av highspeeden är oerhört jobbigt och högt och hela situationen kändes bara så fel! När både den gamla fyllningen och den distala väggen var borta kände jag med tungan upp i kaviteten. Hålet var så djupt att jag blev rädd för att jag skulle kunna nudda ögonhålan!

Jag insisterade på att få på en kofferdam och lärde ut tricket med att använda en liten bit av hörnet på duken för att hålla gummidukseländet på plats.

Nu kom diskussionen upp om matrisval. I en av lådorna hittade vi ett helt oanvänd kit med plastmatriser. Carolina hade inte börjat använda systemet, så jag gick in i rollen som kursgivare. Att vara kursgivare är för övrigt mycket, mycket roligare än att vara patient! Efter lite om och men kom kofferdam och klammer på plats. Jag fick hjälpa till med att sätta fast kilen enligt  ”pre wedge”-metoden, men det gjorde jag så gärna!

Resten fixade Carolina galant och ser man bort från de första dagarna då precis allt fastnade i den lite ojämna kompositytan, så funkar allt finfint. Det verkar stämma det jag säger till mina patienter att lagningen kommer att ”gå sig till”!

De första dagarna efter att jag själv hade varit hos tandläkaren, var jag extra snäll och kände verkligen medkänsla för mina patienter. Nu har jag börjat köra på som vanligt igen och jag har insett att det inte är så farligt att gå till tandläkaren när man har besvär, trots allt…

Text: Hege Svendsen Stribrny

Tidigt i våras började min son Jonathan lobba för att få jobba hos mig på sommaren. I samband med Coronapandemin hade han gått miste om flera månaders kliniskt arbete på ”Käftis” och han tyckte det vore bra om han kunde få både ”kött på benen” och saliv på handskarna innan höstens terminsstart.

Ja, vad gör man inte för sina älskade barn? Klart jag offrade min vanliga semester så att Jonathan fick ett meningsfullt sommarjobb på kliniken i Mantorp!

Jonathan har jobbat hos mig tidigare, men då har han inte behövt lära sig att ta hand om rotbrickor, fylla på tomma lådor, hitta diverse vätskor till unitarna eller svara i telefonen.

Filar, filar och åter tusentals filar! Här får Jonathan tänka tillbaka på sina endo-föreläsningar och försöka omvandla teori till praktik.

I nästan fyra veckor var han ensam sköterska på kliniken och han fick verkligen fullt sjå med att svara i telefonen, assistera, sköta sterilen, tömma diskmaskinen, köra autoklaven och ultraljudsbadet och fylla på material när de tog slut.

Jag hjälpte till så gott jag kunde och insåg efterhand att jag har blivit oerhört bortskämd av mina sköterskor som alltid är steget före mig i behandlingen. Att jobba med dem är som att vara på restaurang och få allt man önskar sig serverat.

I och med att folktandvården hade stängt på grund av materialbrist och även många av mina kollegor hade semester, var det ett stort tryck på vår mottagning.

Här putsar Jonathan på sin kompis Tobbes tand medan Tobbes flickvän Bella får hoppa in som sköterska

För att kunna ta emot akuta patienter, tog Jonathan en del undersökningar så att jag fick lösgjort lite tider.

23-åriga Adam behövde undersökas samt ta avtryck till en ny bettskena. Jag tyckte det var perfekt att sätta Jonathan på jobbet medan jag själv tog hand om en frakturerad tand.

Två timmar senare var Jonathans uppdrag utfört och de två killarna hade hunnit lösa de flesta världsproblemen och blivit goda vänner. Jonathan hade till slut efter många ihärdiga försök även lärt sig ta alginatavtryck på en riktig patient och inte bara på en docka!

Det är mycket som kan bli fel som man inte hade en susning om kunde hända. Thor kom som ny patient till mig för att laga två frakturerade tänder. Då tänderna var lagade och jag skulle validera behandlingen mot Försäkringskassan, var det omöjligt att ta ut de två tandvårdsbidragen på 300 kronor var. Hur jag än gjorde, så lyste gula trekanter med utropstecken mot mig.

Jag sa till Thor att jag behövde få min sköterska Annika till att lösa problemet; hon är en fena på administration! Som tur var, kom Annika inom någon dag senare och tyckte sig förstå problemet; Thor var inte registrerad hos FK. Hade han kanske bott utomlands? Efter några samtal fram och tillbaka med Thor, som förövrigt bara hade varit på semester utomlands och annars alltid bott i Sverige, fann vi ut att han absolut var registrerad hos FK.

Jag förstod till slut att problemet måste finnas i journalsystemet och ringde upp supporten där jag fick prata med trevliga Kristina. Vi letade och letade och letade efter felet och till slut fann vi lösningen; Jonathan hade helt otippat registrerat Thor som bosatt i ALGERIET! Thor fick ut sina 600 kronor i tandvårdsbidrag, flyttades permanent tillbaka till Sverige och vi andra fick oss ett gott skratt!

Jonathan är en mycket pratglad och rolig ung man. Han älskar att svara i telefonen och det var underhållande att lyssna på honom när han försökte ställa diagnoser eller gav goda råd om hur man behandlar pericoronit.

Jag fick ta över ansvaret för att iordningställa mina egna endodontibrickor och det är ett riktigt tråkigt moment! Numera vet jag även var jag hittar bomullsrullar (det tog mig två dagar att hitta lådan!) och var allt material på kliniken finns.

En sak Jonathan snabbt fick vänja sig av med var att ropa på mig och basunera ut ”Mamma! Jag är fääääärdig!” när han hade tagit röntgen, undersökt och tagit tandsten och behövde att jag godkände behandlingen.  Det tog inte lång tid innan han även slutade säga ”Jag ska bara kolla med mamma först”, när han pratade i telefonen…

Nu är sommaren slut och Jonathan är tillbaka i skolan igen. Med sig har han många nyttiga erfarenheter, bra tips i hur man diagnostiserar diverse symtom och sjukdomar och han har fått en djup inblick i vad det vill säga att jobba som tandläkare. Känner jag honom rätt så kommer han snart att börja lobba för att jobba hos mig nästa sommar också…

För mig var det verkligen nyttigt att jobba en sommar med min son. Både han och jag har fått en djupare inblick i allt som måste göras på en tandvårdsmottagning.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Alltsedan vi renoverade kliniken för drygt elva år sedan och satte in nya stolar och ny interiör har patienterna ofta sagt; ”Nej men, vad fint det var här! Har ni gjort om här?”

Både stolarna och inredningen har hållit sig fina, men som allt annat i livet så sker det ett långsamt och oåterkalleligt förfall…

Markus och Niklas kom och lyfte bort den gamla stolen för att kolla om det fanns någon annan lösning på sugproblemet än att dra nya rör och byta till nya unitar.

Tidigt i våras ville min dentaltekniker Markus ha ett möte med mig för att diskutera byte av unitar. Problemet med de vi hade var att röret från sugmotorn var underdimensionerat och vi fick titt som tätt ringa Markus för att få hjälp med sugen som sa ”slurp, slurp, slurp” och inte ”SSSSSSSSUUUUUUUGGGGG”

Till mötet hade Markus med sig en försäljare och en kollega. Min inställning till försäljare är att avvisa dem snabbt och bestämt annars brukar jag köpa på mig allt för dyra prylar.

Med just den inställningen satte jag mig till bords och insåg snabbt att jag faktiskt inte hade så mycket att välja på. Oönskade avbrott kostar mycket och att reparera utrustningen hela tiden får även det kronorna att rulla.

Hos Annica fick jag tips på hur man lättare använder samma mängd puttymaterial från båda burkarna. Hon använder den vita skeden till den färgade burken och den färgade skeden till den vita burken. Bonding och ets ligger still i egentillverkade hållare.
Patric och Daniel kunde lägga bort frysmaten och i stället njuta av min hemlagade lasagne.
Sara Fridell trivs med sina behandlingsstolar

För att bestämma mig för vilken stol vi skulle välja, åkte jag runt till flera kollegor i Linköping.

Första stoppen var hos Annica Hilliges där jag bjöd på äppelpaj, kollade på hennes utrustning och tog med mig några bra tips.

Sedan fortsatte jag spaningen hos Patric Rehnström. Där bjöd jag på ett ihop skrap av lunchrester samt det som var kvar av äppelpajen.

Till slut tittade jag förbi hos Sara Fridell som tyckte att allt fungerade perfekt med den utrustningen hon hade.

Mitt i processen med att bestämma vilken ny unit vi skulle välja, så drabbades hela världen av Corona-pandemin. Vi drog ner vår kliniska verksamhet, jag insjuknade med Covid-19-liknande symptom samtidigt som två nya behandlingsstolar beställdes.

Jocke har dragit nya rör till uniten och renoveringen flyter på som planerat

En stor renovering måste planeras noggrant. Som tur var hittade vi ett bra företag som kunde samordna med snickare, elektriker, rörmokare och mattläggare när vår gamla utrustning skulle ut och de nya stolarna skulle in.

Kliniken fick stängas ner i en knapp vecka och allt flöt på hur bra som helst! Det är ju alltid lite nervpirrande när det är så många personer som är inblandade och där det kan gå fel på olika ställen.

Medan kliniken renoverades passade vi på att jobba med kvalitetsutveckling och gå genom alla våra rutiner.

Nya stolar är på plats, de nydragna rören döljs av en matta i en kontrastfärg och våra dentaltekniker Niklas och Andreas kan ta kväller.

Nu har vi långsamt börjat lära oss hur den nya utrustning fungerar och alla vi som jobbar njuter av att sugen är helt fantastisk!

Efter att vi bytte till nya stolar har flera patienter uppmärksammat att något är annorlunda i rummet men de har haft lite svårt att säga exakt vad det är vi har ändrat på.

När vi frågar om de kan se vad som är nytt, står de ett tag och tittar sig omkring innan de slutligen tror sig ha hittat förändringen. ”Men vad fint! Nu ser jag det! Ni har bytt gardiner, eller hur?”

Text: Hege Svendsen Stribrny

För ganska exakt ett år sedan åkte min man, min äldsta son och jag till den amerikanska västkusten för att hälsa på gamla och nya vänner. Kara och Michael Rydman från Benicia strax utanför San Francisco var några av de vi hälsade på. Vi lärde känna varandra under vår vandring på pilgrimsleden Camino de Santiago för två år sedan.

Att återse dem och träffa deras dotter Julia var en riktig höjdpunkt på vår resa. Julia och jag hittade varandra direkt och jag bjöd in henne till att komma och hälsa på oss i Sverige för att se hur vi har det här.

I mitten av januari kom äntligen Julia till Mjölby. Min plan var att hon skulle vara med mig på kliniken för att se om tandvården kanske kunde vara något för henne.

Julia tyckte det absolut bästa med jobbet på en tandläkarmottagning var att lägga på fluorlack.

Full av entusiasm, ganska jetlaggad och med ett öppet sinne började hon sin karriär som praktikant på min klinik.

Hon fick plocka bort brickor, sprita rent, suga och pensla på fluor på patienter. Jag tyckte det gick riktigt bra fast det var en ganska tuff dag med bland annat en oplanerad operation, mycket bedövning och en hel del blod och halvjobbiga behandlingar.

Då jag efter mycket om och men hade fått ut en svår visdomstand sa Julia:

– I can’t do this any more. I can do anything else: paint, organize, walk the dog, what ever, but I can’t see all this blood, all the shots and all these operations!

Då jag avslutade dagen med en implantatoperation valde hon att ta en långpromenad…

Som tur var hade jag ledigt dagen efter och målet för dagen blev att hitta en meningsfull sysselsättning för Julia. Innan dagen var slut hade hon fått engagemang som extrahjälp i engelskaundervisningen på gymnasiet i Mjölby. Där fanns inget blod och inga sprutor och både elever och lärare tog emot henne med öppna armar.

Julia trivdes så gott hos oss och i skolan att hon valde att förlänga sitt besök här med två extra månader. Vi tog henne med till både Stockholm, Skåne och Köpenhamn och det var nu jag hörde hur illa hon snarkade och hade långa andningsuppehåll.

För att inte slösa onödigt med tid tog jag med mig alginat och avtrycksskedar hem och tog avtryck till en apnéskena hemma i köket.

Julia har fått sin apnéskena och sover numera utan andningsuppehåll och vaknar pigg och utvilad!

Hon hade varit på utredning i USA men bara blivit erbjuden en operation som hon hade tackat nej till.

Hon hade aldrig hört talas om en snarkskena men ville gärna prova det.

Mitt i hennes vistelse här kom Covid-19 stormande och satte stopp för hennes engagemang på gymnasiet.

Jag har som tur är ett stort kontaktnät och nu fick hon hoppa in som praktikant och stylist hos min fantastiska och kreativa väninna Evaá (minns ni hon som drog ut sin egen tand då hon var FN-soldat i Bosnien?).

Julia lämnade snabbt praktikplatsen hos mig, men stortrivs tillsammans med Evaá och med att hjälpa till med homestyling

Då USA för några veckor sedan över en natt beslöt sig för att stänga gränserna, försökte jag förgäves att övertala Julia att ta första och bästa flyg hem, men hon vägrade helt! På rekordtid har hon nämligen hittat en jättetrevlig pojkvän och hör och häpna; nu har hon flyttat in hos honom. Hon har även sökt visum för att få stanna kvar i Sverige och hon fortsätter att hjälpa härliga Evaá med hennes uppdrag.

Tänk så mycket som kan hända på ett år och tänk hur livets tillfälligheter spelar in! Kara och Michael i Kalifornien hade kanske inte tagit emot oss alls om de hade kunnat se ett år in i framtiden?

Text: Hege Svendsen Stribrny

Både min man och jag anser att vi har mycket stor resvana. Trots detta hann vi bara att vara i Santiago de Chile i mindre än två timmar innan vi blev bestulna på våra ryggsäckar med pass, körkort, glasögon, kartor, elektronik, toalettsaker och min älskade underbara bettskena.

Plötsligt från ingenstans dök en mycket ”hjälpsam” man upp och för ett kort ögonblick tappade vi fokus från våra ryggsäckar som försvann utan att vi märkte något.

Vi blev utsatta för det klassiska ”punka på däcket-tricket”. Vi tror att någon på biluthyrningen hade satt en stor bult i höger bakhjul och att denne ”någon” följde efter oss tills däcket blev så tomt på luft att vi blev tvungna att stanna.

Vi hade som tur var kvar mobilen och våra kreditkort och kunde fortsätta resan. Min mobil fick en fast plats i min bh resten av semestern!
I Constitucion kunde jag införskaffa ny tandborste, tandkräm, ryggsäck, diverse elektriska prylar och lite smink.

Alla vi sedan träffade var mycket trevliga och hjälpsamma och vi försökte offra så lite energi som möjligt på förlusten av alla våra viktigaste ägodelar.

Då vi hade varit på resande fot ett par dagar började min tunga ge sig till känna. Efter att jag krockade och fick en whiplashskada för 26 år sedan har jag pressat min tunga så hårt upp i gommen att jag stryper blodflödet till den och det börjar svida, bränna och smaka metall. Jag har kunnat hålla symptomen i schack med hjälp av en bettskena som gör att tungan får vila nattetid.

Eftersom besvären bara tilltog försökte jag hitta sätt för att lindra smärtan. Att tugga tuggummi hjälpte för tungan, men gjorda att käkleden tog stryk.

Kolsyrat vatten som jag höll länge i munnen hjälpte för stunden och jag jobbade även med att koncentrera mig på att slappna av i tungan med jämna mellanrum.

Jag behandlade min man med avtagbara tandställningsskenor just då och då det var dags för honom att byta till en ny skena, kastade jag mig över de gamla skenorna i ett desperat försök att få något i munnen som motverkar tungpress.

Givetvis funkade det inte alls. Och hade jag mot förmodan fått på dem, hade jag kommit hem från semestern med glesställning och ett stort diastema mediale i och med att maken behandlas för kraftig glesställning både i över- och underkäken…

Till slut kom jag på att de kanske har mjuka prefabricerade bettskenor även i Chile och tänk: hos första bästa apotek kunde jag köpa en ”Placa” mot bruxism!

Även i Chile har man bekymmer med gnissling och tandpress! På apoteket i Frutillar hade de vad jag efterfrågade.

Receptionisten i Frutillar var mycket hjälpsam och följde intresserad med då jag kokade min ”Placa mandibular” anti-bruxismo och formade till den så gott jag kunde. Vid första försöket bet jag snett och fick den inte till att sitta kvar. Den var mycket obehaglig att ha i munnen och käkleden gjorde ont när jag vaknade på morgonen.

Någon dag senare kokade jag om den och fick den i rätt läge. Tungan blev bättre, men i och med att den bara gick bak till 6’orna, började mina 7’or att extrudera och efter några dagar vaknade jag och hade bara kontakt på tänderna längst bak. Det var en mycket ovan känsla!

Jag har ju ingen tandläkare som tar hand om mig så jag får behandla mig själv. Det är lite baltigt, men efter lite möda och besvär fick jag dit mina attachments…

Inte nog med att jag bara hade kontakt på 7’orna, även min 12’a hade börjat vandra palatinalt. Min bettskena har hållit tanden på plats, men nu tappade den stödet och åkte snabbt i väg.

Väl hemma har jag scannat mig själv och fixat en avtagbar ortodontisk skena för att räta upp överkäksfronten innan jag tar avtryck till ny bettskena.

Som tur är hjälper den avtagbara skenan mot tungpress så äntligen är jag smärtfri igen!

För att förhindra att någon snor alla mina värdesaker igen, har jag fixat en egen lösning på problemet: en hemstickad bh med massor med fickor till pass, körkort, mobil, glasögon, tandborste och givetvis min bettskena!

Jag räknar med att min hemstickade rese-bh kommer att bli en riktig storsäljare!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Gör ”Hoppsasteg” när du ska förflytta dig på jobbet! uppmanar hälsocoachen Leila Söderholm. Det gör att du blir glad. Glädje är en förmåga där 50 procent beror på arv och miljö, 10 procent beror på en händelse, men 40 procent kan tränas.

Att dagdrömma är viktigt, det minskar stressen och ger oss återhämtning, säger Leila. När man stressar för mycket och inte får vila stängs vissa delar i hjärnan ner och vi får varningar i form av intolerans.

Kalle Zackari Wahlström var sista hälsoprofilen som jag lyssnade till på Stämman. Hans uppmaning är att det inte spelar någon större roll vad du tränar, om det är dans, yoga, cykling, aerobics eller löpning bara din kropp blir trött så du får sova! Att ta sig fram på en Segway tröttar nog bara ut hjärnan…

Årets Odontologiska riksstämma lade fokus på hälsa och vår hälsoguru nummer ett i Sverige, Anders Hansen, höll en bejublad föreläsning.

Gå i trappor, jogga och träna. Fysisk aktivitet är det bästa för din hjärna. Samtidigt som vi mår bättre så tränar vi även vår koncentration, vi tål stress bättre och det påverkar även intelligensen.

Gå till jobbet eller ha för vana att ta trapporna i stället för att ta hissen.

För barn är det ett alternativ att leka på rasten i stället för att stirra på en skärm.

Hitta smarta sätt att bygga in en stil så att man kan göra det till något kontinuerligt. Hur vi än vrider och vänder på det så är vi utvecklade för att vara i rörelse och vi kommer att må bättre om vi gör mera av det, säger Anders Hansen.

Det är alltid roligt att gå på Mässan. Man möter kollegor, hittar nya produkter som man inte visste fanns och man får inspiration och nya input.

Jag hade fullt sjå med att hinna med alla föreläsningar, sociala arrangemang och lunchmöten samtidigt som jag försökte snacka till mig både tandkräm, tandborstar och andra prover hos de olika utställarna.

Protetiker Annika Torbjörner och jag utnyttjade lunchen till att gå genom hur hon steg för steg ska göra när hon nu ska börja jobba med avtagbara ortodontiska skenor.

Min kollega Helena och jag föll för frestelsen att storhandla efter att vi hade varit på en riktig bra föreläsning med Johan Hagman som förespråkar varm, flytande composite, kofferdam och plastmatriser.

Vi passade även på att anmäla oss till en compositekurs för att lära oss en ny fyllningsteknik. Som Johan säger så kan vi inte sitta och vänta på att materialen ska bli bättre. Vi måste lära oss att jobba med de vi har på ett optimalt sätt.

En höjdpunkt under Riksstämman var att möta nästan alla mina ”Lärjungar” som går tredje året på tandläkarutbildningen i Stockholm.

Astrid, Maria, Mika, Erik, Lovisa, Felicia och Nazila kom och hade även med sig Jennifer som direkt lades till min grupp. Min elfte lärjunge Emma, hittade jag själv medan jag satt på en föreläsning om den svåra en-tandsluckan. Hon går sista året i Göteborg och har blivit en av de mest aktiva i min grupp där jag delar med mig av fall och utmaningar i min vardag på kliniken.

Äntligen fick jag möta mina lärjungar IRL!

En av föreläsningarna jag lyssnade till var ”Endodonti- en utmaning i vardagen”. Statistiken som framkom där var inte uppmuntrande:

• Det görs ca 250000 rotfyllningar i Sverige varje år. Det motsvarar en kostnad på 1 miljard kr.
• 50-60 procent av rotfyllningarna är av bristande kvalitet. 25-50 procent har en kvarstående apikal parodontit.
• I Sverige är det ca 3 000 000 rotfyllda tänder med apikal parodontit!!!

Sedan blev det lite mer optimistisk när frågan om hur vi kan förebygga rotbehandling ställdes:

• Förebygga karies
• Minska traumarisken. (I form av tandskydd)
• Vid djup kariesskada; undvika exponering av pulpan.
• Stegvis excavering. Studier visar att man kunde bibehålla vitaliteten efter 5 år med 60 procent med stegvis excavering.
• Ofullständig excavering. Försluta tanden direkt. 80% av tänderna var vitala efter 5 år.

Hela min klinik var med till Stockholm och alla hade fullt upp med att gå på föreläsningar, kolla in nyheter, beställa nya instrument och varor till kliniken samt prata med gamla vänner. Att sitta ner några minuter och hämta andan gjorde gott i kropp och själ!

Annelie tar glada hoppsasteg och försöker leta plats i lådor och skåp till alla nya varor som vi har köpt på oss på Mässan.

Nu är vi tillbaka i vardagen. Vi har fullt sjå med att packa upp och hitta plats till alla nya produkter och bra-pris-erbjudanden som vi köpte på oss på Mässan och som nu levererats till kliniken.

För att orka med den regntunga vintern tränar alla och vi passar även på att ta lite hoppsasteg mellan behandlingsrummen så vi skrattar och blir glada!

Text: Hege Svendsen Stribrny

De sista två och ett halvt åren har det blivit många frågor och mycket prat när min tandläkarstuderande son Jonathan och jag har diskuterat diverse prekliniska och odontologiska teman.

Jag har fått damma av mängder av kunskap som jag aldrig hade tänkt jag skulle behöva repetera, som till exempel genomsnittslängden på alla tänder och embryons olika utvecklingsstadium. Vi har jobbat med teoretiska rotfyllningar och vinkeln på preparationer.

I gengäld har han uppdaterat mig och jag har fått ett antal bakläxor från honom där han tycker att några av mina kunskaper är ålderdomliga! Det har gjort att vi på kliniken har ändrat på vissa av våra rutiner. I stället för Tublicid tvättar vi numera kaviteten med conditioner innan vi fyller tanden med glasionmerer. Vi har även fått ett jättebra recept på svampmedel som apoteket kan blanda. Han har till och med hjälpt mig i behandlingen av en patient som jag diagnostiserade med bullös pemfigoid!

Varje vecka har nya frågor dykt upp som kräver snabba svar och av och till funderingar.

För ett tag sedan hade Jonathan och jag en dialog på våra telefoner. Jag skickade honom röntgenbilder och lite kliniska fall att jobba med. Han svarade entusiastisk och ofta fel.

Jag kände plötsligt att här har vi något riktigt bra att jobba med! Mitt mål har varit att engagera och utbilda min son så han ska bli en helt fantastisk tandläkare med tiden! Samtidigt är det orättvist att bara HAN ska få ett försprång, så jag föreslog att även de tre andra studenterna han jobbar mest tillsammans med: Olle, Erik och Lovisa, skulle ingå i gruppen.

Plötsligt dök det upp flera studenter som ville ut och se vad som händer i verkligheten och Jonathan döpte finurlig nog gruppen till att heta “Heges lärjungar”.

Här ska ni få en liten inblick i de fall vi tar upp och hur vi löser de tillsammans; givetvis har alla patienter givit sitt samtycke till att publiceras.

Någon som vet varför patienten har öppet bett? Flicka 12 år.

Svaren strömmade in; Erik föreslog att hon suger på tummen eller använder napp. Både Jonathan och Erik ville ha flera uppgifter kring hennes anamnes (de jobbar mycket med det på Karolinska). Lovisa var närmast svaret genom att komma med förslaget tungpress, men ingen kom helt fram till lösningen. Dessutom satt de och hade föreläsning och var “noobs”.

Här ser ni varför bettet är öppet. Det kallas infantilt sväljmönster. Istället för att lägga tungan i gommen när man sväljer, kommer tungan fram mellan tänderna. Att korrigera bettet ortodontiskt är meningslöst om man inte tränar bort felsväljningen.

Givetvis fick de även lära sig hur man behandlar felet: För att träna bort detta måste patienten lära sig att lägga tungan upp i gommen när de sväljer. En bra övning för att hitta var tungan ska ligga är att få patienten till att smacka som när man lockar på en häst.

Nästa fråga blev att förstå varför inte 27 har erupterat. Här är det en kille på elva år. Vad behöver du undersöka vidare?

Nu har gruppen utökats och Mika kommer med ett bra svar: Är det att 37 har elongerat för att 27 inte har erupterat helt? 🦷Just precis! Här har vi en observant student som kan sin läxa!

Mitt svar blev: 27 har det som kallas ektopisk eruption. Tanden har halkat fast mot 26 och riskerar resorbera roten på 26. Det som behövs vidare är apikalbild på 26/27 och helst även en panoramaröntgen för att kartlägga hur det ser ut. Det är stor risk att 26 kommer att gå förlorad. Troligen kommer 26 att extraheras så att 27 kan komma ner på 26:ans plats.

Gruppen fortsatte till min stora glädje att växa och nu blev plötsligt min vardag en jakt på att hitta intressanta fall.

Här har vi en patient som precis är klar med sin tandbehandling med avtagbara ortodontiska skenor. Hon är inte helt nöjd med 22’an som hon tycker är “liten”.

Är det någon som har ett behandlingsförslag? Jonathan har varit med mig på kliniken och såg en lösning; Bränna av lite tandkött med laser kanske?

Den här filmen blev en riktig “hit” för gruppen då de fick se hur man kan använda laser i behandlingen.

Jag och Cornelia

De har även fått se hur det har gått för Cornelia som jag skrev om för några år sedan.

Jag delade hennes nummer och alla lärjungarna skickade henne en hälsning och gav henne komplimanger som hon blev jätteglad över att få!

För mig har mina lärjungar blivit en rolig och viktig del i min vardag. Jag delar med mig av tips, behandlingsgånger och anatomiska normaliteter och avvikelser.

För ett par veckor sedan hade jag ett möte med flera kollegor där jag visade fram olika fall jag tog upp och delade med mina följare. Även mina kollegor yrkade på en stark önskan om att få bli med i gruppen.

Mitt mål är ju givetvis att mina lärlingar ska bli tolv, men blir de flera tar jag emot dem med tacksamhet och öppna armar.

Här är mina fina, duktiga och engagerade lärjungar. Mitt mål är att de ska bli Sveriges duktigaste tandläkare, så kämpa på, Olle, Astrid, Lovisa, Mika, Erik, Maria Jonathan, Felicia, och Nazila (som är inklippt i bilden hon hann klar innan de andra lärjungarna). Vi har ett stort och viktigt jobb framför oss! The sky is the limit!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Att lyssna till Sommar i P1 är en av sommarens höjdpunkter. Jag brukar ofta kombinera lyssnandet med att städa, laga mat, springa eller sitta ute i min keramikverkstad. Några gånger har jag även låtit mina patienter lyssna medan jag har jobbat med en långdragen rotbehandling.

Jag har funderat en del på vad jag själv skulle prata om i fall JAG blev lyssnarnas sommarvärd, och nu vet jag! Jag skulle återberätta några av mina patienters tandläkarhistorier: de historier de berättar för mig och de upplevelser de har varit med om.

Nu är det föga sannolikt att jag någonsin kommer att få det ärofulla uppdraget, så för att inte alla historier ska försvinna, blir NI mina lyssnare här och nu!

Som första låtval vill jag att ni lyssnar till Elvis Presley och Love Me Tänder -öh, ursäkta; Tender!

Ett genomgående tema patienter gärna berättar om är de gamla remdrivna borren. Jag har hört om hur några tandläkare satte fast små bomullspellets på två ställen av remmen som sedan stackaren i stolen fick kolla på medan pelletsen snurrade runt, runt och liksom jagade varandra.

Min biltokiga patient Anders gick som barn hos en tandläkare som kallades för “Slaktaren i backen”. Mitt under en behandling gick remmen av och tandläkaren beordrade stackars Anders att springa ner till järnaffären för att köpa en ny rem så behandlingen kunde avslutas. Troligen upplevdes det som att han fick gräva sin egen grav…

Lennart får alltid bedövning hos mig och jag låter honom inte gå hem utan att tanden är lagad.

En annan patient som har traumatiska minnen från barndomen är Lennart. Då han gick i femman eller sexan var han tvungen att laga ett hål. Han frågade snällt om han kunde få bedövning innan. Det fick han inte! Behandlingen gjorde så ont att han råkade slå till borrmaskinen så den ramlade i golvet och medförde att tandläkaren blev ursinnig!

Hon skickade hem Lennart med uppborrad tand och en ny tid för att fylla tanden först två veckor senare. De nästa tio åren ljög han för sin mamma och sade att han gick till tandläkaren fast han lät bli. Först då han fick rejäl tandvärk uppsökte han en ny och snällare behandlare.

Min underbara väninna Evaá är en fantastisk duktig kvinna som fixar nästan det mesta själv.

1995 tjänstgjorde Evaá som FN-soldat i Bosnien och hade oturen att få infernaliskt ont i en tand. Det fanns ingen hjälp att få där hon var stationerad så hon bestämde sig för att ta ut tanden på egen hand! Hon gick till killarna i lägret och fick låna en tång och bad sedan en väninna att hjälpa henne att ta ut tanden. Väninnan behövde dricka sig till mods innan behandlingen.

Evaá, som är nykterist, försökte bedöva området med Slivoviz så gott det gick. De vickade och drog och fick ut delar av tanden, men de långa rötterna på 6’an i underkäken satt kvar i käken. Varet rann och blodet sprutade. En OB-tampong Extra plus dränkt i mera Slivoviz användes som kompress fast Evaá hade föredragit en minitampong i stället.

Evaás osannolika historier om hur hon har jobbat på egen hand i munnen har lämnat spår efter sig i form av både ärr och en tandlucka…

Ett par dagar senare blev Evaá jättedålig med hög feber och kraftig svullnad i kinden och neröver halsen. Hon togs till ett norskt läkarteam som hjälpte henne. Tyvärr hade de skadat granntanden så illa att även den fick extraheras. Efter tre dagar i sjukstugan fick Evaá lämna den norska basen.  Norrmännen log åt”den dumma svenskan som drog ut sin egen tand när det är krig”.

Samma Evaá ringde mig för ett antal år sedan sent en kväll då jag befann mig i Rom. Jag förstod inte ett ord av vad hon sa. Några minuter senare fick jag ett sms där hon förklarade att hon hade öppnat en tub med superlim med tänderna och tuben hade spruckit. Nu satt hon med munnen ihoplimmad. Hade jag några råd? Att försöka lösa upp med varmt vatten var meningslöst och änden på visan var att Evaá fick riva upp munnen på sig själv. Sedan dess har hon rejäla ärr på både över- och underläppen.

Nu är det dags för en ny låt och vad passar väl bättre än Lena Ph’s “Det gör ont!”

När vi har våra styrelsemöten i Privattandläkarföreningen delar vi ofta med oss av en och annan historia. Med jämna mellanrum måste Patric berätta den här historien för oss:

En äldre man sökte honom akut för att han hade tappat en krona. Patienten lämnade kronan till sköterskan och satte sig i stolen och gapade stort. Patric kollade länge och väl för att hitta tanden där kronan saknades, men alla tänder var hela! -Jag kan verkligen inte hitta var kronan har suttit, fick Patric tillslut säga.

-Då är det nog min grannes tand! meddelade farbrorn i stolen. Tydligen hade han och grannen haft en blöt kväll hemma hos patienten och dagen efter hade han hittat kronan i handfatet. Jag känner inte till fortsättningen på historien. Grannen är visst inte patient hos Patric…

För att avsluta mitt lilla sommarprat ska vi lyssna till Torbjørn Egners “Tannpusse sang”. Följer alla råden i visan blir det nog färre historier om eländiga tänder, tandvårdsrädda patienter och hemska tandläkare.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Visst är det väl roligt att kolla på kort! I min iPhone har jag i skrivande stund 7019 bilder jag kan titta på i fall lusten faller på. Jag vet det är många som fortfarande minns känslan av att snåla på filmen och vänta in exakt rätt ögonblick för att ta en perfekt bild! Vad spännande det var att hämta ut de framkallade fotona!

Säkert har flera än jag gjort kardinalfelet att TRO att kameran var nyladdad med film medan den i själva verket var helt utan…Minns ni lyckan över att ta 37 kort på en 36-films rulle och irritationen över ens egna fingrar som dök upp i hörnen?

Här kommer lite före- och efterbilder från olika behandlingar jag har gjort det senaste året. Det är ju så himla smidigt att ta fram mobilen och föreviga vad man gör! Vissa behandlingar har tagit lång tid och många timmar. Andra arbeten är enkelt fixat i en sittning.

Morgan stod uppsatt i min tidbok med texten “Akut fraktur framtand”. Han hade inte varit hos tandläkaren på många år och var tydligt nervös. Då jag kollade på hans tänder såg jag att han hade ett mycket abraderat bett. I stället för en framtandslagning blev det en fotosession och terapiplanering.

Slutresultatet blev åtta nya kronor i överkäken och ett par i underkäken samt att jag höjde bettet och täppte till gluggen regio 24. Morgan berättade att han hade skämts för sina tänder hela sitt liv men numera tycker det är fantastisk att känna sig trygg när han skrattar och pratar med folk.

Danne hade en gammal etsbro som lossade titt som tät. Det var många år sedan 11 gick förlorad och benet buccalt var för tunt för att att sätta dit ett implantat utan benersättning.

Just på Danne gjorde jag fixturinstallation och byggde upp benet med benersättningsmedel i samma seans. Nio månader senare kunde vi ta avtryck till implantatkronan. Jag brukar skicka färgprov till min tandtekniker.

I samband med utlämningen av implantatkronan passade jag även på att byta ut lagningen på 12

Janne hade länge stört sig på sin framtand som var taggig och inte helt vacker. Tanden hade lagats flera gånger, men lagningen hade lossat.

Då han satt i stolen hos mig kom jag plötsligt på att jag hade liggandes ett set med prefabricerade skalfasader i plast som man bara behöver slipa till lite lätt.

Sedan fyller man ut dem med komposit, etsar, bondar och limmar fast. Själva behandlingen tog en halvtimme och Janne blev riktig nöjd då just 11 blev hans finaste tand! Jag ser jag borde ha valt en lite mörkare nyans, men gjort är gjort…

Jossan tyckte inte om sitt diastema. Vi diskuterade om vi skulle dra ihop det ortodontiskt eller göra det enkelt och bara bygga igen gluggen med komposit.

Valet föll på det enkla, snabba och billiga och vi blev båda nöjda med resultatet.

För att bygga ihop diastemat använde jag en sektionsmatris som jag satte på högkant. Då får man en fin kurvatur.

Maria hade ett riktigt komplicerat bett med invertering på 12 och korsbett från 22 till 25.

Med hjälp av genomskinliga ortodontiskenor som används under hela dygnet med undantag av när man äter eller borstar tänderna kunde vi rätta till bettet.

Behandlingen tog åtta månader. 21 hade en konkavitet i det mesioincisala hörnet som jag byggde upp med hjälp av komposit för att skapa större symmetri.

Lasse hade inte varit hos tandläkaren på runt 40 år. Han skämdes jättemycket över sina framtänder som var kraftigt missfärgade.

Vi byggde upp många trasiga tänder med komposit och bytte ut fula amalgamfyllningar.11 och 21 fick nya porslinskronor och numera håller inte Lasse handen framför munnen när han skrattar!

Vissa kurser är roligare än andra! I vinter har jag gått två kurser i fillers och Botulinumtoxin.

Orsaken till att jag överhuvudtaget gick kursen var på grund av en patient som inte var nöjd med två framtandskronor jag hade gjort.

Hon hade haft ett stort diastema och det blev en svart triangel längst upp mot gingivan. Efter först ha gjort om kronorna två gånger utan att hon blev nöjd, googlade jag på hur man kunde lösa det hela och hittade ett enkelt svar; fylla upp papillen med fillermaterial.

Om papiller lärde jag inget på kursen, men min sköterska Annelie tyckte det var jättebra att jag gick den ändå och ställde gladeligen upp när jag gjorde min första läppförstoring!

Om några veckor ska jag gå en fotokurs på Fotografiska i Stockholm och lära mig fotografera bättre med min mobil. Lär jag något bra, ska jag dela med mig! Jag hoppas framförallt att jag kan lära mig VAR jag ska göra av alla kort i framtiden för jag räknar absolut med att antal kort i min iPhone inte stannar vid 7019!

Text: Hege Svendsen Stribrny

“Hade jag fått komma till dig i natt, kunde du ha dragit ut alla tänder i munnen på mig!” sa Lasse.

Nu hade han tagit en värktablett och smärtan var borta. Visserligen isade det lite och molade lite, men han kunde inte avgöra om det var i underkäken eller i överkäken besvären fanns. Det enda som var säkert var att hans bekymmer fanns på höger sida ganska långt bak någonstans.

Det här är ett inte helt ovanligt problem som kan uppstå när någon får tandvärk.   Många känner sig dumma över att de inte ens kan säga vilken käke de har ont i.

“Lasse är ett typiskt exemplar från mitten av förra århundradet och han har som barn blivit behandlad enligt “extension for prevention”-metoden.”

Då brukar jag berätta om fenomenet “Referred pain”, det vill säga att problemet sitter i underkäken men att smärtan känns i överkäken eller vise versa. Käken fungerar på samma sätt som en sax och ju längre bak i käken man kommer, desto mindre avstånd blir det mellan käkarna och ju svårare kan de vara att avgöra var problemet finns.

Nu gick jag stenhårt in för att hitta orsaken till Lasses värk.

Apikalröntgen gav mig inga ledtrådar. Molarer och premolarer var alla lagade med amalgamfyllningar. Lasse är ett typiskt exemplar från mitten av förra århundradet och han har som barn blivit behandlad enligt “extension for prevention”-metoden. Den gick ut på att alla molarer borrades upp och fylldes med amalgam, vare sig det var hål eller inte.

När röntgen inte visade något blev nästa åtgärd att försöka provocera fram smärtan med hjälp av att blästra kall luft på tänderna. Lite mera reaktion fick jag i överkäken än underkäken, men inget märkvärdigt.

“Efter resultatlösa undersökningar tog jag fram mina sensibilitetstester. “Vad gör den där?” undrade Lasse.”

Sedan kollade jag om några tänder visade tecken på att vara “perkömma”.  Jag brukar använda baksidan på en undersökningsspegel med kraftigt handtag. Nix- ingen träff där heller.

Därefter använde jag en fracfinder på alla kuspar för att kolla om det fanns en ömmande spricka i en tand.

“Jag är ganska säker på att det gör ont i underkäken”, sa Lasse. Han var lika angelägen att hitta rätt tand som jag.

Efter resultatlösa undersökningar tog jag fram mina sensibilitetstester. “Vad gör den där?” undrade Lasse. “Jag kollar nervens förmåga att leda elektriska impulser”, förklarade jag samtidigt som jag konstaterade att alla premolarer och molarer reagerade normalt på undersökningen.

“Nu tog jag fram mitt triumfkort; min Paroject. Det är helt suveränt att kunna bedöva bara en enda tand med den och se om smärtan eller obehaget försvinner.”

Mina undersökningsmetoder började långsamt ta slut, men jag satt fortfarande med några ess på handen!

Nu tog jag fram en bomullsrulle och vätte med iskallt vatten som jag satte in mellan 6’orna. Lasse fick sedan bita hårt ihop några sekunder och öppna munnen snabbt. Det är ett jättebra tips när man letar sprickor.  Den här undersökningen kan utlösa kraftig, ilande smärta. Hos Lasse isade det till lite i överkäken, så jag gick på nytt loss med blästerspetsen för att provocera fram den skyldiga tanden. Mellan 16 och 15 isade det men Lasse kunde inte säga om det var 5’an eller 6’an som reagerade.

Nu tog jag fram mitt triumfkort; min Paroject. Det är helt suveränt att kunna bedöva bara en enda tand med den och se om smärtan eller obehaget försvinner.

Jag bedövade 16 och Lasses ilning försvann.

“Jag vet ju inte om det här är rätt tand som du har ont i”, informerade jag honom innan jag tog bort amalgamlagningen. “Vi börjar så här, lägger en medicin mot nerven och en temporär lagning och så får vi se om det långsamt blir bättre.”

En vecka senare kom Lasse tillbaka. Värken hade först blivit lite mindre men nu gick han på smärtstillande dygnet runt. Som tur var han helt säker på att det gjorde ont i överkäken och han var nästan bombis på att det var 16’an som var boven i dramat.

Jag upprepade många av de tidigare undersökningarna och ut i från smärtbilden blev jag övertygad om att tanden behövde rotbehandlas. Lasse har varit med tidigare och kände igen alla symptomen.

Tack vare att jag har is i magen och att kliniken är stängd nattetid, kunde rätt tand behandlas och alla andra tänder som Lasse gladeligen hade offrat på natten när värken var som värst, fick vara orörda kvar i munnen!

Här är mitt “Hitta-rätt-ond-tand-kitt”.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Jag minns att jag blev mycket smickrad och överraskad då en kollega i valberedningen ringde och frågade om jag ville vara med i styrelsen för Privattandläkarna i Östergötland. Han lovade att det inte var något betungande arbete alls men ett bra sätt att hålla sig uppdaterad och informerad.

I flera år hade jag “glidarjobbet” som klubbmästare. Då vår förra ordförande avgick hösten 2010 ville alla andra ha kvar just sin post och efter lite påtryckningar tog jag över ledarskapet för vår förening.

“Som ordförande har mitt övergripande mål varit att skapa gemenskap och öka kompetensen bland våra medlemmar.”

Som ordförande har mitt övergripande mål varit att skapa gemenskap och öka kompetensen bland våra medlemmar. I samband med våra vår- och höstmöten tar vi ofta in olika föreläsare.

Vill ni lära mera om antibiotika, blödning, svamp eller slemhinneförändringar kan jag varmt rekommendera att gå en kurs för Emma. Hon är en duktig och trevlig föreläsare!

Nu i höst höll Emma Ekenstråle, oral medicinare och sjukhustandläkare, en mycket uppskattad halvdagskurs för oss om bland annat antibiotika. De riktlinjer som gäller för antibiotikabehandling nu utvärderas och uppdateras kontinuerligt i takt med ny forskning och vetenskap. För er som inte var där kommer här en liten sammanfattning och uppdatering om antibiotika, samt några goda råd och tips.

Antibiotikaresistens har blivit ett stort problem och det är viktigt att man väljer rätt typ och dos vid förskrivning. Vi tandläkare står för ungefär sex procent av antibiotikaförskrivningen i Sverige. Vanlig V penicillin har kort halveringstid och behöver därför administreras ofta.

Riktlinjer för antibiotikakur

Rekommenderad V penicillin-dos för en vuxen person är 1.6 gram x 3 i sju dagar. För att få snabbare effekt vid en kraftig infektion kan man ta 4 doser första dagen. Vid penicillinallergi: Klindamycin: 150mg x 3 i 7 dagar.

Antibiotikabehandling kan sättas in när:

• Patienten är allmänpåverkad
• Om det är omfattande extraoral svullnad
• Kirurgisk ingrepp på bestrålat ben >30 Gy + riskfaktorer
• Reimplantation av tänder

Den bästa behandlingen av en infektion är att skapa dränage. En fistel är ingen indikation för att sätta in antibiotika.

Riktlinjer för antibiotika-profylax, det vill säga en engångs dos:

I samband med antibiotikaprofylax är standard för vuxna 2 gram Amoxicillin en timme innan ingrepp.

Vid penicillinallergi ges 600 mg Klindamycin en timme innan ingrepp.

Exempel på några patientgrupper som rekommenderas antibiotikaprofylax:

• Personer med gravt nedsatt immunförsvar.
• Personer som har fått inopererad en protes för mindre än tre månader sedan.
• Personer som har fått högdos ( = vid cancerbehandling) intravenösa bisfosfonater (risk för osteonekros vid extraktion).
• -Personer som har fått strålat käkben >30 Gy + 0 riskfaktorer där man ska utföra invasiva ingrepp.
• Vid omfattande dentoalveolär kirurgi.

Ett annat bra tips vi fick var att använda en ”Skvättis” när vi jobbar. När vi byter förkläde mellan varje patient förhindrar vi att vi sprider lika många bakterier mellan oss och patienterna.

Om en person kommer tillbaka efter extraktion eller deputation och berättar att han/hon fick feber/frossa och blev hängig, reagera! Här får man göra en individuell bedömning och se till helheten inför framtida invasiva ingrepp.

För hjärtpatienter gäller numer enligt dagens riktlinjer att de generellt sett inte skall ha någon antibiotika vid tandingrepp. För dessa patienter är det jätteviktigt att hålla bra munhygien. Ju färre bakterier som kan cirkulera runt i kroppen, desto mindre är risken för komplikationer med deras hälsa. Det är den bästa livförsäkringen de kan ha!

Emma gav även ett bra tips för hur man kan kolla vilka läkemedel som kan kombineras med varandra. Gå in på Stockholms läns landsting och sök sedan på läkemedelsprodukt och/eller substans. 

Vi i styrelsen har börjat planera inför vårens möte. Som privat vårdgivare känner jag att det är viktigt att ha ett både fackligt och socialt nätverk där man har kollegor att fråga om råd och hjälp.

För mig har styrelsearbetet varit både lärorikt och roligt.  Jag kan verkligen rekommendera andra kollegor om ni någon gång blir uppringde av valberedningen att tacka ja till uppdraget!

Vår styrelse i Östergötland. Jon Granath är Landstingsansvarig, Tibor Bakai har ansvaret för att jouren fungerar, jag är ordförande och Patric Rehnström sköter ekonomin. Vår sekreterare Carina Kjellberg hade tyvärr förhinder då vi såg senast.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Är det någon som har missat att Coca Cola hårdlanserar sig nu inför julen? Målet är att utkonkurrera julmust som juldryck nummer ett.

En som säkert inte kommer att lockas av reklamen är Ola. Han har nämligen fått livet tillbaka efter att han sa “hej då” till drycken som förstörde hans liv.

Ola hade jobbat säsongvis som kock i många år. Det är ett yrke med oregelbundna tider, sena nätter och mycket stress. För att vara pigg och alert under en hel arbetsdag drack han kaffe och Coca Cola- jättemycket Coca Cola. Minst två liter Cola varje dag!

“Jag har bara en önskan inför julen; att försäljningen av alla energi- och läskedrycker minskar kraftigt och att det införs en skyhög sockerskatt.”

Kroppen tog stryk. Han blev kraftigt överviktig och hade ingen ork. Tänderna tog stryk. Tandvärken dämpade han med smärtstillande tabletter.

Vändpunkten kom för fem år sedan då han bestämde sig för att lämna kockyrket. Han började köra lastbil samtidigt som han helt slutade att dricka Coca Cola. Att sluta upp med läskdrickandet är den enda förändringen han gjorde i matväg. Sedan dess har han tappat 60 kilo i vikt.

När han fick ett fast jobb bestämde han sig för att få ordning på sina tänder.

Här är en panoramabild på Ola när han kom till oss. Alla tänder med undantag av 27 kunde räddas.

Det senaste året har Olas leende förvandlats totalt. Efter många och ofta långa besök i min behandlingsstol kan han nu visa fram en riktig pärlrad med nya, fina tänder.

Här följer en bildserie på Ola.

Det är alltid intressant att ta före- och efterbilder. Jag rekommenderar verkligen alla att ta kort, även på små behandlingar!

Det är förvånande hur snabbt man glömmer hur det såg ut innan! I överkäken har alla tänder kronförsetts. I underkäken gjordes lagningar. Jag reviderade även rotfyllningen på 36 och försåg tanden med en krona.

Ola är jättenöjd med sina nya tänder och han kommer INTE att skölja ner julmaten med läsk.

Ola är tyvärr inte ensam om att behöva göra en omfattande tandbehandling efter att tänder har blivit karierade eller fått omfattande erosionsskador.  Det som skiljer Ola från de flesta som har ett levnadssätt med dåliga vanor är att han klarade av att bryta det dåliga levnadsmönstret.

Jag har bara en önskan inför julen; att försäljningen av alla energi- och läskedrycker minskar kraftigt och att det införs en skyhög sockerskatt!

GOD JUL och var rädd om varandra!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Det är alltid intressant att få en inblick i andra länders tandvård och tandvårdssystem.

När jag är ute och reser brukar jag lägga märke till hur olika tandläkare marknadsför sig och gör reklam för sin klinik. På vår senaste resa passade jag på att stanna  till hos Brush Dental Clinics  i centrala Toronto.

Brush Dental Clinics har två ägare som driver tolv olika kliniker runt om i staten Ontario.

Kliniken på Churchstreet har funnits i två år. Här jobbar Dr Abdullah tillsammans med sitt team. De har färgglada skyltar som drar till sig uppmärksamheten.

I likhet med patienterna i USA betalar kanadensarna sin tandvård huvudsakligen med hjälp av privata försäkringar.

De som har jobb har oftast en sjuk- och tandvårdsförsäkring via jobbet.

Bianca Jensen, som jobbar som klinikansvarig på Brush Dental, berättar att hon räknar med att en privatperson betalar mellan 50 och 100 kanadensiska dollar per månad för sin tandvårdsförsäkring.

Bianca Jensen är klinikansvarig på Brush Dental Church. Hon tog sig tid att berätta för mig hur tandvårdssystemet i Kanada fungerar.

I Kanada finns ett statligt system som kallas ”Healthy Smile”. Det ger barn under 18 år, vars föräldrar är låginkomsttagare, rätt till tandbehandling.

Ingen tandläkare kan neka att behandla dessa barn fast subventionen är lägre än normaltaxan.

I Healthy Smile programmet ingår all tandbehandling, men inte protetik och ortodonti.

Bidragstagare i Ontario kan få stöd till akuttandvård genom ett program som går under betäckningen Ontario Works.

Även personer som har varit långtidssjukskrivna kan söka bidrag för att få hjälp med sin tandvård genom programmet ODSP (Ontario Disability Support Program).

Då vi gick runt i staden var det iögonfallande många hemlösa människor på gatorna. Bianca tror det beror på stor psykisk ohälsa där människorna inte får vård.

Personer som står helt utanför systemet kan i vissa fall få hjälp från frivilliga organisationer om de får akuta tandbesvär.

Som alltid när man reser lär man sig något nytt, men konklusionen är alltid densamma: borta bra, men hemma bäst!

Toronto är en stad med högt tempo, höga skyskrapor och där ett och annat kolonialhus har glömts kvar. Från CN tower har man magnifik utsikt.

Text: Hege Svendsen Stribrny