Oj, vad en sommar går snabbt!
I Mantorp har vi kommit igång ordentligt igen efter alla ledigheterna. Efter en kaotisk rivstart i augusti som toppades med att vattnet försvann och patienter fick skickas hem, har vi nu landat i en normal rytm. Vattnet är tillbaka, alla med tandvärk är lugnade och de flesta sommarfrakturer har vi fixat till.
Min favoritsyssla när jag är ledig är att vandra. I år fyllde min man femtio år och hans enda önskan var att våra söner och jag skulle gå med honom på Pilgrimsleden, Camino de Santiago.
Vi påbörjade vandringen i Frankrike, tog oss över Pyrenéerna och efter sju vandringsdagar och 200 kilometer kom vi fram till Logroño, distriktshuvudstaden i Riojadistriktet.

Den enda present min man hade önskat sig till sin femtio års dag var att våra tre söner och jag skulle följa med honom på Pilgrimsleden. Vandringsleden går genom solrosfält, lummiga skogar, över höga fjäll, in i små mysiga byar och över oändliga slätter.
Höjdpunkten under vandringen var när min väninna och kollega, Carolina Elmstedt och hennes sambo Nicko kom ner till Pamplona för att överraska min man på hans stora dag. Carolina och jag har hållit kontakten sedan vi båda kom till FTV Mjölby som helt nyutbildade tandläkare i 1992. Nu, 23 år senare, firade vi öppningsdagen av San Ferminfestivalen, el Chupinazo, med att festa tillsammans på Pamplonas gator.

Jag är världsmästare på att hålla på hemlisar! Min man hade ingen aning om att min kollega Carolina och hennes sambo Nicko skulle komma ner och överraska honom på hans femtio årsdag! Här är vi alla samlade och klara för att fira El Chupinazo som går ut på att dränka in allt och alla i Sangria. Vi fick förresten med en infödd spanjor på bilden…
Under vandringen fick jag god tid att njuta av det vackra landskapet, lyssna på sommarpratarna i P1 och prata med min man och mina söner.
Min äldsta son berättade flera gånger att han ångrade att han inte hade blivit tandläkare. Enligt honom verkar det vara ett riktigt glidaryrke… Jovars, det är lätt att säga för någon som INTE har suttit dubbelvikt i tre timmar och försökt att få ut frakturerade rötter på visdomständer och andra eländiga tänder, eller hur?!?
Väl hemma igen från Spaniens sol och värmebölja fortsatte vi vår semester med att åka till ett mycket kyligare Norge och hälsa på släkt och vänner. Givetvis fick vandringskängorna hänga med!
Gudbrandsdalen som jag kommer ifrån är en fantastiskt vacker dal och vandringsmöjligheterna oändliga.
Vi bestämde oss för att ta en topptur i Rondane och parkerade bilen vid vägkanten. Då vi kom ner igen upptäckte min man att någon hade gjort flera fula repor i lacken på höger sida av bilen.
– Kanske någon har tagit en sten och repat den för att den har svenskt registreringsskylt, föreslog jag.
Min man trodde inte på den teorin, så illa trodde han faktiskt inte om mina landsmän!
Väl nere i byn igen såg vi att det inte bara var repor på sidan av bilen. Hela motorhuven och ena skärmen hade fula märken och bucklor! På fjället finns gott om lösa, betande får och vi försökte en ny teori om salthungriga norska lamm som samarbetar i grupp för att ta sig upp på upp motorhuven.
Svaret på vem som var marodören fick vi lite senare då vi polisanmälde skadorna.
En polisman hade kört förbi vår bil på fjället dagen innan och sett en flock hästar stå runt bilen och slicka på den. Han hade tutat och skrämt bort djuren kunde han berätta.
Polismannen är för övrigt gift med min gamla träningskamrat och kollega Ragnhild. Jag hoppas Ragnhild kan ta med sig en stor rasp upp på fjället och se om hon inte kan slipa till gaddarna på hovdjuren lite – som tandläkare är det ju alltid roligt med lite nya utmaningar!

Repor, bucklor och 7500 kronor fattigare… Det kanske skulle kosta mera att kalla in en rättsodontolog för att fastställa vem som är den verkliga gärningsmannen?
Om några veckor ska jag ut och vandra igen, fast då lämnas både bilen och barnen kvar här hemma. Jag hoppas på soliga dagar, god mat, sköna sängar och att jag ska möta trevliga människor.
Det är härligt med minnen som biter sig fast, men nu hoppas jag att de minnen jag tar med mig hem kommer att vara helt utan en hög självrisk!