Min man och jag har precis kommit hem efter en semester på Korsika. Sista dagen kunde maken konstatera att vi hade avklarat halva Lonely Planet’s Korsikabok. Vi flög till Calvi där vi provianterade med gas, mat och vatten. Från Calenzana gick vi tre hårda dagsetapper på Europas tuffaste alpina vandringsled: GR20.
Vi sov i tält, levde på torrfoder, duschade i iskalla duschar under närmast tortyrliknande förhållanden och avverkade dagligen 1 000 – 1 500 höjdmeter upp och ner med en för min del 18 kilos tung ryggsäck. Vi tog oss uppför och nerför branta bergväggar försedda med järnkedjor och vajrar och balanserad längs bergskammar med hjärtat i halsgropen innan vi tog oss ner till civilisationen i Corte.
Väl framme på östkusten kunde vi njuta av en dag i Bastia. Vi satt på en trevlig restaurang med utsikt över den gamla hamnen och njöt av god mat och dryck. Vid bordet bredvid oss satt ett gäng glada kanadensare som jag började prata med. De hade cyklat runt på ön. Den ena damen, Tracy, berättade att det var ett helvete att ha tandställning när man är på semester!
”All sallad fastnar och man vet aldrig hur det ser ut efter en måltid!” sade hon.
Jag frågade henne vad hon hade för ortodontiskt fel som behövde åtgärdas nu när hon var närmare femtio år. Hon berättade att hon saknade båda sina lateraler. Hon hade haft etsbroar där i närmare trettio år, men nu var hon trött på att de lossade titt som tätt. Hon hade varit tvungen att söka sig till akuttandläkare både i Kenya och i Egypten och det var jobbigt att alltid leva med oron att broarna skulle ramla ut. Nu skulle rötterna på 3:orna rätas upp så det blev plats för två implantat regio 12 och 22.
”Jag hade verkligen inget val!” sade Tracy.
”Jo visst hade du ett val!” svarade jag snabbt, ”du kunde flytta hit eller till Spanien eller Grekland! Här bryr de sig inte!”
Hennes make var väl inte helt på min linje, men det andra paret tyckte om tanken att ha någon att besöka på Korsika.
Vi kanske bryr oss för mycket om hur vi ser ut? Då vi gick på GR20-leden bekantade vi oss med en riktig glad och pratsam fransyska, Marie. Ingen skrattade och log och pratade som hon där uppe bland alla stenar, taggbuskar och ödlor! Dock saknade hon 21! Jag själv hade nog varit knäpptyst tror jag, men så bor jag ju i Sverige och har alla mina tänder i behåll – än så länge…
jættebra, Hege!