På kurs mot Umeå

När jag skriver detta befinner jag mig tillsammans med två kollegor på nattåget norrut. Vi är tillfälligt på visit inom akademin igen. Tåget ska ta oss till Umeå för sluttampen i en kurs på Umeå Universitet i klinisk handledning.

Jag tror att kursen nu går för 15:e gången. Och även om den startades med ambitionen att kvalitetssäkra handledningen på grundutbildningen i Umeå så är vi några studenter utan koppling till grundutbildningen som går kursen.

Kursen bjuder på en bred repertoar med allt från krissamtal och handledningsteori till normkritik och måluppbyggnad. Och just den här gången ska vi göra rollspelsövningar med handledning av studenter i olika svåra situationer. Till exempel studenten ”Benny” som tycker sig bemästra allt med ändå gör fel på borrövningar. Hur hanterar man den situationen på ett konstruktivt sätt?

“Det känns väldigt rationellt i dessa tider då allt ska tidsoptimeras.”

Kursen har hittills gett många lärdomar som helt klart är nyttiga även för mig som inte är kopplad till en grundutbildning. Det nyttigaste är nog att man fått reflektera kring och öva på att hantera svåra samtal. Dessutom har man nått insikter både om sig själv och andra.

För övrigt är nattåg ett fantastiskt trevligt sätt att färdas på, att nå sin destination under tiden man sover. Det känns väldigt rationellt i dessa tider då allt ska tidsoptimeras.

Text: Erik Nordin

Ny på jobbet igen med allt vad det innebär. Jag har nu börjat min deltidstjänst på käkkirurgiska kliniken. Ibland känns det som om att bara koppla ihop 60 nya ansikten med rätt namn vore utmaning nog. Det är så många ansikten att man långt ifrån träffar alla varje dag. Och jag kommer på mig själv på fikarasterna med att spana efter namnskyltar istället för att hänga med vad som sägs.

Så till mina kollegor: Jag är inte frånvarande, jag försöker bara lära mig era namn.

“Patienter som jag alldeles nyligen hade valt att remittera ska jag nu behandla.”

Därtill kommer nya rutiner och ett annat patientklientel som för med sig ställningstaganden som jag inte riktigt är van vid: Behöver den här patienten ses av narkosläkare innan sövning? Har patienten efter senaste cytostatikabehandlingen nu tillräckligt bra blodstatus för extraktioner? Och att diktera – så smidigt och svårt på samma gång.

På det tillkommer den kliniska utmaningen. Patienter som jag alldeles nyligen hade valt att remittera ska jag nu behandla. Och nu så är man dessutom en del av den sista instansen – det finns ju ingen annat ställe att skicka patienten för behandlingen.

Inlärningskurvan är alltså minst sagt brant, det är lite samma känsla som när man var nyutexaminerad. Man frågar sig fram och försöker komma ihåg svaret så att man klarar sig själv nästa gång.

Med allt det här sagt, det är ändå en ynnest att arbeta i en så utvecklande miljö och att varje dag känna att man gör nya framsteg.

Text: Erik Nordin

När jag från min fåtölj tittar ut över Vätterbyggden så skvallrar vårens alla färger om den annalkande sommaren. Även om kyliga vindar den senaste tiden har klamrat sig fast i termometern så är sommaren runt hörnet.

För det flesta är dagarna framöver inte bara en nedräkning till grillkvällar och varma kvällsdopp utan också en nedräkning till semestern. I år sällar jag mig inte till den skaran, utan börjar istället ett nytt jobb. Från och med i sommar så ska jag börja arbeta på käkkirurgen parallellt med min anställning i allmäntandvården.

En anhörig som inte längre finns med oss, själv käkkirurg, var tidigt pådrivande i att jag skulle bli tandläkare. Såklart gjorde han sitt bästa i att också inspirera mig inom kirurgin och uppenbarligen lyckades han med båda.

Åren i allmäntandvården är viktiga innan man eventuellt rör sig vidare mot specialisttandvården. Av flera skäl.

Allteftersom man blir mer rutinerad så ser man charmen inom odontologins områden var och ett för sig, men också hela spektrat tillsammans. Med andra ord så ges man rätt förutsättningar för att fundera över sin framtida odontologiska bana. Antingen lockas man av att spela på den fulla odontologiska klaviaturen, eller rikta in sig på en del av den.

Dessutom förvärvar man löpande nya kunskaper och erfarenheter som är viktiga att ha med sig för en bredare förståelse av patienten framför sig.

De föreskrivna två åren inom allmäntandvård för att vara behörig till ST-utbildning är i min mening för lite. På två år har man hunnit bli varm i kläderna, därefter kopplar man ihop odontologins områden och kan ta ett steg tillbaka för reflektion.

Nu återstår det fortfarande att se var jag hamnar i slutändan. Men jag ser fram emot en spännande och utmanande tid framöver och så får den just nämnda tid också utvisa om kirurgi är något för mig.

För övrigt går sommaren alltid snabbare än man tänkt sig – så för alla oss som ibland upplever att New Public Management får för långtgående konsekvenser i vården blir det intressant vad som konkret kan tänkas följas av Tillitsdelegationens slutrapport i oktober.

Text: Erik Nordin

Jag har under vintern haft anledning att flera gånger själv vara patient inom sjukvården. Det är alltid en nyttig erfarenhet som vårdgivare att själv bli påmind om hur det är att vara patient.

• Känslan att inte bli tagen på allvar när det hårda patienttrycket får personalen att släppa professionaliteten (och rekommenderar en kopp te med honung istället för att erbjuda en tid.)
• Utsattheten i att lämna ut sitt egna välbefinnande till någon annan.
• Kritiskt granskande av personalen – är det en bra läkare jag kommit till?

Varje patient vi möter ställs inför det här utlämnandet och utsattheten. Det glömmer man lätt bort  när man betar av den hårt fyllda tidboken och ofrånkomligen arbetar i rutiner. Kanske påverkar det inte i stora drag hur vi bemöter patienten, men det skapar likväl en ödmjukhet inför patientrollen.

Och visst är det många med mig som emellanåt känt en viss kluvenhet inför att patienter scannar av webben på information om alla krämpor.

“Utsattheten blir än större om jag som behandlare inte pedagogiskt kan möta patienten på dess kunskapsnivå.”

Men precis som många av mina egna patienter så läser jag på själv hemma vid datorn för bättre förståelse och att minska känslan av underläge.

I ljuset av mina vårderfarenheter tänker jag ändå att jag i patientrollen har fördel av att vara medicinskt skolad och kan ta till mig information om mitt tillstånd på ett annat sätt. Utsattheten blir än större om jag som behandlare inte pedagogiskt kan möta patienten på dess kunskapsnivå.

Hade jag velat vara patient hos mig själv?

Text: Erik Nordin

När jag kom till min nuvarande arbetsplats år 2015 hade sex av tio tandläkare på kort tid letat sig vidare av olika anledningar. In kom några helt nya kollegor – och jag, med ett och ett halvt års erfarenhet. Jag fick ju direkt ta min andel av handledningen. Och så har det fortsatt sedan dess allteftersom nya tandläkare kommit och gått.

Mitt i det här stannar man ibland upp och tänker ”nu är det jag som svarar på frågor – hur gick det till?”

Malcolm Gladwell, en kanadensisk journalist och författare, har myntat den populärvetenskapliga och omtalade teorin om 10 000-timmarsregeln. Jag kommer att förenkla resonemanget en del.

Hans tanke är att vem som helst kan bli riktigt bra på en given sysselsättning, bara man tränar tillräckligt länge. För det krävs en stark motivation, målmedvetet övande, återkoppling och självkritik samt att man vågar gå utanför sin ”comfort zone” och ligger på gränsen till vad man klarar av.

“Många av den nya tandläkarens frågor kan besvaras av någon med några års erfarenhet.”

Allteftersom våra äldsta kollegor väljer att gå i pension dräneras klinikerna ute i landet också på många års erfarenhet. Och in på kliniken kommer det (i bästa fall) helt nyutexaminerade kollegor. Men precis som när jag gick ut för ett antal år sedan är förutsättningarna till handledning en viktig faktor vid valet av arbetsgivare.

Handledning av en nyutexaminerad måste inte nödvändigtvis ske av en kollega med decennier av erfarenhet. Många av den nya tandläkarens frågor kan besvaras av någon med några års erfarenhet.

För att kunna gå utanför sin ”comfort zone” mer än en gång måste man dock ha tillgång till en ordentligt erfaren och duktig kollega. Då kan man utefter intresse ta sig an mycket omfattande protetikbehandlingar eller varför inte ge sig på de där oblitererade kanalerna och så vidare.

Med hjälp av mentorns erfarenhet får man se vad man gör fel, för att så småningom själv kunna upptäcka potentiella fallgropar innan de uppstår.

Kommer det finnas ordentligt erfarna handledare på klinikerna framöver? Om inte, hur ska vi då hjälpa våra kommande kollegor till sin fulla potential? Många av de löpande frågorna kan lösas av oss som inte riktigt har gjort 10 000 timmar, men för svårare fall måste nya lösningar till.

Video-handledning och att utföra svåra behandlingar på annan klinik är kanske två lösningar. Som alltid när man ska anpassa sig till nya tider gäller det att ha ett öppet sinne för nya lösningar.

Text: Erik Nordin

Vår årliga, gemensamma fortbildningsdag i Folktandvården har i dagarna avhandlats på temat motiverande samtal (MI). Vi fick nöjet att lyssna på Karin Sjögren, som med sin energi inte hade några problem att få med sig alla genom en hel dag om MI.

Motiverande samtal är en beprövad metod som numer troligen ingår i alla grundutbildningar och bör så göra. Det går i korthet ut på att med hjälp av öppna frågor vara inlyssnande för att på så vis kartlägga vad som står emellan patienten och beteendeförändring.

Efter studier som Vipeholmsstudien så har vi i Tandvården haft stenkoll på vikten av beteendeförändring. Men handen på hjärtat, hur vetenskapligt och beprövat arbetar vi i gemen med beteendeförändring i den kliniska vardagen?

Visserligen kan jag på ett enklare plan arbeta någorlunda obehindrat med MI. Med lite självrannsakan kan jag dock konstatera att tillfällena är få till antalet.

I tider av tandläkarbrist, förseningar med revisioner och stora vårdbehov är det lätt att man fokuserar på den operativa vården. Och för att möta samhällets demografiska utveckling och de svårigheter med personalförsörjning som det innebär, så måste vi ständigt arbeta med Rätt Använd Kompetens (RAK).

Kan vi dessutom ta nästa steg efter profylax och stödbehandlingar och också bli riktigt duktiga i våra team på beteendeförändring, så kommer mycket vara vunnet. Mer RAK och MI ute på klinikerna, helt enkelt.

Text: Erik Nordin

Nästan varje år tycker jag mig höra ”förra året var det ingen sommar”. Och varje gång tänker jag för mig själv att så dåligt var det väl ändå inte. Om det är jag som glömmer de regniga dagarna – eller min omgivning som har orimliga förväntningar på den svenska sommaren – det låter jag vara osagt.

Men efter århundradets (eller årtusendets?) sommar så måste väl vi alla vara överens nästa år: att 2018 var det faktiskt sommar.

Men hur skönt det än var sommaren 2018 så var det en varning om vad som kan vänta. Det är tveksamt om man kan undkomma den tanken ens om man sticker huvudet i sanden. Det ser ju onekligen ut att vara mänsklighetens stora ödesfråga. Ingen insats är för liten men ingen insats är heller tillräcklig.

“Så i runda svängar har jag därmed, i ett varmt land någonstans i världen, sparat 100 000 liter vatten.”

Under sommarens långledighet har jag i min abstinens att laga saker gett mig på en hög med spruckna jeans. Tio par (!!) jeans kunde jag plocka fram ur gömmorna och ge förnyat liv. De säger att ett par jeans kräver 10 000 liter vatten. Så i runda svängar har jag därmed, i ett varmt land någonstans i världen, sparat 100 000 liter vatten.

Tillbaka på kliniken finns det mängder med små insatser vi alla kan göra; använda lokala laboratorier för att minska på transporter och tänka en andra gång på vad som verkligen behöver vara engångsmaterial –  för att nämna två exempel.

Text: Erik Nordin

De senaste veckorna har vi i TT Jönköpings styrelse varit på turné. Vi har åkt ut och besökt våra kollegor på deras arbetsplatser. Under en fika har vi träffat klinikens tandläkare för information om vad vi gör i facket, men framförallt ett samtal om fackliga frågor med deras situation som utgångspunkt.

Tack vare vårt lokala samverkansavtal kan vi sätta av arbetstid både för oss själva och de vi besöker. På det sättet möjliggör vi för fler att delta, organiserade som o-organiserade.

Samtalen har hittills kretsat mycket kring traditionella fackliga frågor som arbetsmiljö och lön.

Vad som är spännande med arbetsmiljö är att moment som i första anblick inte är en arbetsmiljöfråga ändå mycket väl kan segla upp som arbetsmiljöproblem om någon upplever det så.

En viktig reflektion under samtalen är skillnaden det kan göra att möta individen i dess vardag. Det är där irritationsmomenten och problemen finns. Men även glädjen, kamratskapen och yrkesstoltheten. Samtalen blir uppriktiga – för våra kollegor vet att vi kommit för deras skull, genom att åka till dem har vi visat att vi verkligen bryr oss och vill veta hur det är.

Ps.

För ett år sedan skrev jag med glädje i bloggen om hur vi äntligen hade en fulltalig styrelse. Nu har vi också en valberedning.

Engagemang föder engagemang.

Ds.

Text: Erik Nordin

SKL släppte 2015 en rapport som belyser välfärdens bemanningsutmaningar. I rapportens ingress konstaterar man att en tredjedel av de som arbetar inom välfärden kommer att uppnå pensionsålder inom en tioårsperiod.

Samtidigt som rekryteringsbehovet för att täcka pensionsavgångarna är stort så leder den åldrande befolkningen till att vårdbehovet också ökar. Man kommer alltså att i ökande grad sakna arbetskraft.

De här frågorna är något som dryftas väldigt mycket i vår region just nu. Och hur man kan möta denna bemanningsproblematik. Förlängt arbetsliv, fler som arbetar heltid, nya arbetssätt eller kanske ökad digitalisering?

På grund av att tandvården är så kostnadsdriven tror jag att vi har kommit en bra bit på väg mot ett effektivt arbetssätt och rätt använd kompetens.

Som exempel var jag för ett tag sedan på årlig kontroll med min dotter på BVC. Där var det relativt glest bokat mellan patienterna och läkaren satt hela tiden med, samtidigt som sköterskan bland annat registrerade vikt och längd.

Inom tandvården är vi däremot väl förtrogna med undersökningar på flera rum samtidigt och sköterskan har då förberett allt innan vi ser patienten.

Just nu tycker jag att det känns som om vi i tandvården är mitt uppe i den här bemanningsproblematiken. Så gott som samtliga arbetsgivare uppger att det är svårt att rekrytera och i nästan hela landet är det mycket liten konkurrens om jobben. Samtidigt bedömer SCB att tillgång och efterfrågan på tandläkare kommer att öka i samma takt fram till 2035. Alltså fortsatt huvudvärk för arbetsgivarna om man ska tro SCB.

Hur ska vi då göra för att tillgodose vårdbehovet?

Häromdagen kunde man i SVT:s rapport se ett inslag om tandvården ifrån extremernas land nummer ett, USA. Heltidsarbetande amerikaner har ej råd att se om sin tandhälsa, utan tvingas köa och vänta i mer än ett dygn till volontärkliniker. Enligt inslaget utför däremot den mer välbärgade delen av befolkningen tandblekningar till ett värde av 8 miljarder kronor årligen.

Jag säger nu inte att vi ska göra som i USA och helt prioritera bort tandvården ifrån det offentliga. Snarare är jag för ett mer generöst tandvårdsstöd.

Men om vi tvingas att prioritera… Vilken vård ska vi sluta att utföra?

Text: Erik Nordin

Jag funderar på om vi tandläkare har svårt för auktoriteter. Det är påfallande när man talar med kollegor både inom vänkretsen, men också på kurser och andra sammanhang, hur många som ger utryck för missnöje med ledarskapet i branschen.

Ledarskap kan både sänka och lyfta en arbetsplats. Och inom tandvården driver vi i Tjänstetandläkarna på för att tandvården ska ledas av tandläkare.

Men en tandläkare är inte per automatik en bra ledare, likaväl som en annan yrkeskategori inte behöver vara en sämre ledare. Receptet på en bra ledare innehåller betydligt fler ingredienser än så, också fler än vad som får plats inom ramen för ett blogginlägg.

En ledare med annan bakgrund än tandläkare, och kanske från en helt annan bransch, kan vara en utmärkt klinikchef. För att komma dit måste man dock låta proffsen vara proffs och inge en känsla av samhörighet med de anställda.

En ledare med bakgrund som tandläkare har den breda, och kanske framförallt den djupa, förståelsen för verksamheten. Men det krävs också mer allmänna ledaregenskaper. Även om vi som tandläkare tvingas bli ledare, i mindre skala, från dag ett som tandläkare så har få utav oss några som helst akademiska meriter inom ledarskap.

En erfaren kollega och chef sa nyligen till mig; “vi arbetar alla strikt med evidensbaserad vård, men väldigt få utav oss leder med evidensbaserat ledarskap – detta trots att det finns mängder med kunskap på området”.

Från arbetsgivarens sida är min bild att man ofta gärna ser tandläkare som chefer, men att vi som grupp inte är intresserade av att leda. Jag tror att möjligheten att gå bredvid en klinikchef och att arbeta som biträdande klinikchef skulle vara en möjlighet att fånga upp fler tandläkare med ledaregenskaper och det skulle vara en ömsesidig möjlighet för individ och arbetsgivare att prova på detta.

Text: Erik Nordin

Bemanningsläget är alltjämt svårt för all tandvårdspersonal. Alla de tre huvudsakliga yrkesgrupperna i tandvården är svårrekryterade.

Vad gäller sköterskor, så är läget på vissa håll i landet nu tyvärr så svårt att vi på nytt ser tandvårdsbiträden anställas. Självklart får man ha förståelse för arbetsgivarnas situation; detta är ett sätt att lösa en akut arbetskraftsbrist. Och visst kan det på en stor klinik finnas arbetsuppgifter som långsiktigt passar bra att fördela om för att frigöra skötersketid.

Som så mycket annat i tandvården gäller det hela tiden att hitta det smartaste sättet att använda alla resurser.

Men det finns tydliga skillnader i hur man från arbetsgivarhåll hanterar bristen på personal.

Eftersom tandläkarens arbetsuppgifter är skyddade av legitimation bemöter man tandläkarbrist med bland annat högre löner. Man får helt enkelt bara anställa tandläkare till de uppgifterna.

Våra sköterskors utbildning bidrar till både effektivisering och högre vårdkvalitet. Detta bör vi värna om. Därför är det hög tid att sköterskornas löneläge förändras så att fler kan se det som ett attraktivt yrkesval. Som det är i dagsläget finns det tyvärr många okvalificerade yrken som ger mer på kontot i slutet av månaden.

Saco släpper återkommande rapporter om det man kallar livslön. Där kan man visa på att det lönar sig att utbilda sig till tandläkare men inte till hygienist. Tandsköterskor är inte med i deras granskning eftersom det inte är en akademisk utbildning. Men ta gärna en titt på Sacos informativa sida.

För oss tandläkare är löneläget på väg i rätt riktning, men nu gäller det att våra arbetsgivare inte glömmer bort att ta med sköterskor och hygienister i löneökningarna.

Har man inte råd med det får man justera taxan, för tandvården är inte dyr – men det är en helt egen diskussion.

Text: Erik Nordin

Jag har väldigt sällan tråkigt på jobbet. Dels är det som Sverker Toreskog brukade säga: Tandläkaryrket är en perfekt kombination av intellektuellt, kreativt och socialt arbete. Men troligtvis också för att det är ett väldigt intensivt arbete; på ingen tid alls ställer vi om oss från kirurgi till protetik till lustgasbehandling av svårbehandlade barn.

För de flesta av oss är intensiteten och de snabba omväxlingarna det som gör att veckorna flyger förbi. Det är väldigt lätt att det bara snurrar vidare på kvällen med allt som måste göras, inte minst om man har barn.

Man måste mitt i alltihop stanna upp och se sig själv och till sitt eget välbefinnande.

Att hantera stress och se till medarbetarens hälsa är något som är viktigt och kommer bli än mer i fokus för arbetsgivarna framöver, tror jag.

För två veckor sedan var vi på klinikinternat i två dagar. Förutom att det är ett ypperligt tillfälle att stanna upp och se varandra som individer, så ägnade vi en stor del av tiden till att ur olika angreppsvinklar reflektera över vad hälsa är och olika redskap för stresshantering.

Vi hade tid avsatt för både yogapass och övningar i mindfulness. Båda kändes som väldigt effektiva sätt att varva ned och många med mig hade nog självmant aldrig kommit sig för att prova detta själva. Jag kan inte annat än att rekommendera dig att gå emot eventuella fördomar och testa!

Text: Erik Nordin

Att mäta och klassificera vård är svårt. Svårt, men det måste såklart göras. Men jag kan inte undvika att kommentera Riksrevisionens senaste granskning som, enligt mitt bästa förstånd, lämnar en hel del i övrigt att önska.

Riksrevisionen har publicerat en rapport om överutnyttjande av tandvårdsstödet till följd av överbehandling. Överutnyttjande och överbehandling är ju två väldigt negativt laddade begrepp. Den förstnämnda antyder på en bedräglig girighet och den senare på ett gravt oetiskt beteende.

Till grund för rapporten har man gjort ett experiment, där man på förhand påannonsera extra efterhandskontroller av åtgärd 801. Sedan har man studerat hur antalet inrapporterade åtgärder förändrats. Utifrån detta har drar man sedan lite väl häftiga slutsater om överbehandling.

Visst förekommer det säkert överbehandling och helt säkert felaktigt utnyttjande av tandvårdsstödet (det har vi sett i tidigare rättsfall). Avsiktligt sådant är såklart oacceptabelt.

Reglerna som vi dagligen arbetar efter innebär ibland svåra bedömningar och gränsfall. Vad är exempelvis svagt ändstöd? Eller hur mäter man 2/3 av kronsubstans? Svåra bedömningar och höga krav på dokumentation kan absolut ha påverkat enskilda behandlare i Riksrevisionens experimentet att utföra en alternativ behandling, trots giltig indikation.

Riksrevisionens tolkning är dock att den minskade användningen av åtgärd 801 efter påannonserad granskning enbart beror på att tandläkarna tidigare ägnat sig åt överbehandling och överutnyttjande av tandvårdsstödet.

Riksrevisionen slår också i samma rapport (något motsägelsefullt) fast att:

1) Nuvarande sanktionsmöjligheter vid felaktig utbetalning av tandvårdsstödet inte är tillräckligt kraftfulla för att hindra överutnyttjande av tandvårdsstödet.

2) Risken för efterhandskontroll och sanktion i sig faktiskt är verksamt för att förhindra överutnyttjande.

Och slutligen saknar jag den etiska prövningen av ett sådant här experiment. Det här är ju uppenbarligen ett experiment som de facto påverkat vilken vård som givits. Man kan inte avvisa den etiska problematiken i ett sådant här experiment. De patienter som på grund av experimentet ej fick åtgärd 801 utförd kanske ändå hade en giltig indikation för kron- eller broterapi?

Text: Erik Nordin

Som jag tidigare nämnt är vi numer en fulltalig styrelse i tjänstetandläkarna i Jönköping. De flesta av oss är fortfarande att räkna som nya i den rollen.

Det fackliga uppdraget är så mycket mer än sedvanligt styrelsearbete. Men mycket av arbetet kräver en hel del insikt i hur svensk arbetsrätt är uppbyggd, och inte minst insikt i våra kollektivavtal.

Därför så ges emellanåt en facklig grundkurs inom tjänstetandläkarna, och en sådan gick av stapeln för någon månad sedan i Jönköping. Våra två mycket erfarna ombudsmän ifrån Stockholm kom hit och vi strålade samman med styrelsemedlemmar ifrån tre andra landsting.

I dagarna tre blev vi matade med nödvändiga kunskaper för att kunna orientera oss i våra uppdrag och fick samtidigt möjlighet till erfarenhetsutbyte.

Något som slog mig är hur mycket som faktiskt är reglerat både vad gäller arbetstagaren och arbetsgivarens ömsesidiga skyldigheter. Men också saker som att arbetsgivaren ska tillfråga och hålla facket underrättat om diverse förändringar i organisationen.

Under kursens gång inser man verkligen att man som enskild anställd vid problem inte kan navigera i arbetsrätten utan professionell hjälp.

De flesta förmåner som man får av våra kollektivavtal kommer alla till gagn, medlem eller ej. De här avtalen hade aldrig kommit till stånd, och kommer heller inte kunna utvecklas vidare, utan facket.

Men det är vi medlemmar som står för notan, och det här är något som vi som medlemmar borde tala mer om. Våra oorganiserade kollegor åker på fribiljett på vårt arbete. Och skulle medlemstalen i facket gå under en kritisk nivå så får vi alla – även arbetsgivarna – problem. Facket skulle inte ha styrkan av att vara representativa. Arbetsgivaren vill ha en part att förhandla med, inte varje arbetstagare för sig.

De här tre intensiva dagarna gav oss hursomhelst lite kartor att navigera efter i arbetet med våra medlemmar, men vi kommer nog ändå behöva att ringa mer än en gång till Stockholm för rådfrågning.

Text: Erik Nordin

Nu är sommaren här, och för mig även semestern. Och även om jag har en tidig semester så går vi redan mot mörkare tider.

Semestern är tid för återhämtning, eller det är tanken i alla fall. Under åren 1938, 1951, 1963 och 1978 etablerades vår nuvarande semesterrätt, fem veckors betald ledighet. Efter det har vi i huvudsak tagit ut ökad produktivitet i löneökningar istället för semester. Personligen tycker jag att vi kanske ska tänka om där, för vad skapar mest livskvalitet?

En relevant fråga är dock om semestern alltid är den återhämtning den en gång var avsedd att vara. Vi skulle få ledigt ifrån fysiskt tunga arbeten och sökte oss ifrån staden ut till landet. Idag går många, mig inkluderat, hem till diverse husprojekt istället för att anlita entreprenör. En anställd tandläkare kan dock för det mesta lämna kvar jobbet på kliniken.

En facklig framtidsfråga inom många yrken är annars hur man hanterar den digitala arbetsmiljön; till exempel mobiltelefoner som plingar när inkorgen fylls med mail, även när man är ledig.

För mig blir semestern alltså delvis snickeri och måleriarbeten på huset. Även om det inte är fem veckor i hängmattan är det några veckor som kroppen får komma ifrån klinikens statiska arbete.

För övrigt har vi i vår lokala TT-avdelning haft årsmöte och för första gången på många år lyckats fylla samtliga styrelseplatser. Som jag sagt innan så är jag övertygad om att engagemang föder engagemang.

Text: Erik Nordin