Resan hem och mot tandläkarlegitimationen

Blogg / Monika Kalldas 5 aug 2020
Dela artikeln

Det är den 10:e juni och klockan är 5:50. Jag sitter på MtrX-tåget hem mot Stockholm. I skrivande stund pratar tågföraren i högtalaren, tåget avgår om fem minuter. Jag skriver detta från mobilen för att sätta ord på tankarna i just detta ögonblick. Det är många tankar som snurrar i huvudet trots att det är så tidigt på morgonen. Det tillhör inte vanligheterna att ta ett så tidigt tåg, men på grund av Covid-19 vill man ju helst undvika stora folkmassor. Något jag trodde att jag skulle lyckas med, men tydligen inte. Tåget är rätt fullsatt. Det är nog inte bara jag som ska hem över sommaren.

Det finns nog ingen bättre känsla än att sitta på snabbtåget och inte behöva oroa sig över plugg som ska göras under resan eller när man kommer hem. Att bara få sitta här, luta huvudet tillbaka, slappna av och njuta av min favoritmusik i öronen med en kopp kaffe, måste nog vara det bästa som finns.

I alla fall för tillfället, tänker jag. Det är lustigt hur man under och efter påfrestande perioder i skolan, eller i livet för övrigt, får uppskattning för de allra minsta sakerna man tidigare tagit för givet. Som exempelvis pre-Covid-19, när man inte behövde tänka på distansering eller att bara få sitta här och göra absolut ingenting. Nu får jag dessutom tillfälle att reflektera över det gångna läsåret.

Sjunde terminen är avklarad. Trots Covid-19 och de restriktioner det har medfört, har min termin lyckats göra vårt praktiska prov i endodonti, skrivit tenta och haft klinisk verksamhet. Trots att den kliniska verksamheten varit relativt begränsad jämfört med pre-Covid-19 har det ändå gått förvånansvärt bra. Jag har lärt mig mycket och fått göra mycket nytt, såsom mina första lagningar.

“Min slutsats är den, att man aldrig riktigt kommer vara helt redo och ju mer kunskap man får desto mer inser man att mer finns att tillgå. Det är väl kanske meningen ändå?”

Åttonde terminen är runt hörnet, vilket innebär att endast 1,5 år återstår av utbildningen. Därefter är man förhoppningsvis legitimerad. Det är halvt spännande och halvt skrämmande, att tänka sig att man snart ska ut i arbetslivet och att få utöva sitt yrke ”på riktigt” efter alla år bakom skolbänken.

Det är självklart spännande att äntligen få jobba med det man drömt om under många år. Samtidigt är det lite skrämmande, dels då tiden gått alldeles för fort och dels för att man då inte känner sig redo eller känner att man kan allt. Min slutsats är den, att man aldrig riktigt kommer vara helt redo och ju mer kunskap man får desto mer inser man att mer finns att tillgå. Det är väl kanske meningen ändå?

Min förhoppning är att jag i bloggen ska få dela med mig av tankar och upplevelser, under resans gång mot legitimationen. Samt vad jag tror, kommer bli de mest spännande och lärorika ett-och-ett halvt åren av utbildningen.

Klockan är nu 6:36 och tåget har stannat i Herrljunga för påstigning, att få skriva det här har var ett bra sätt att avsluta terminen på samtidigt som jag fått inleda mitt bloggskrivande. Nu tar jag sommarlov.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln

Odontologens tomma korridorer, välkomnar er kära juniorer

Blogg / Monika Kalldas 10 sep 2020
Dela artikeln

Odontologens korridorer ekar till mestadels tomma medan övertandläkarnas röster ekar i min lilla lägenhet. Idag är det distansföreläsningar i implantat och parodontalkirurgi. Tillbaka är jag bakom skolbänken, eller rättare sagt, bakom min datorskärm som står på mitt matbord. Matbordet är numera omgivet av mina ägodelar sorterade i stora påsar. Grannen har fått en vattenläcka och nu ska min köksvägg rivas ner.

Likt väggen som ska rivas ner, rivstartas den ny terminen och det är full fart framåt som gäller. I måndags sattes de blå-vita klinikkläderna på, håret sattes upp, sommarnaglarna klipptes och fick sin somriga färg borttagen. Med mitt svarta anteckningsblock med anteckningar om dagens patient och behandling tar jag bestämda steg från omklädningsrummet till vuxenkliniken. Jag tar ett djupt andetag, kliver innanför dörren och intalar med mig själv att jag är redo. Redo för alla utmaningar denna termin lär innebära och för allt nytt jag kommer lära mig. I och med detta känner jag att sommarledigheten officiellt är förbi mig och terminen är igång.

Det må vara både nya studenter och lärare i huset samt omvärderade terminsplaner med tanke på rådande omständigheter, men det mesta är sig själv likt. På ett sätt känns det som att man börjar precis där man avslutade i våras, som om ingen tid passerat. Den enda riktiga förändringen jag känner av är min egen inställning till vad som komma skall. En tanke jag haft under sommaren var ”förutom kunskap, vad vill jag få med mig från min studenttid?”. Det korta svaret till den frågan är: fina minnen.

Därför har jag för första gången tagit tillfället i akt och ställt upp som fadder till höstens nya studenter, eller som vi kallar de – odontoblaster. Det är mycket tid som går åt för att delta på olika aktiviteter, tid som hade kunnat avsättas till att plugga in något, läsa en artikel och så vidare. Men jag tänker ha kul i början av terminen och njuta av det faktum att det finns sådana aktiviteter att gå på.

“Du kommer stundvis ifrågasätta om du hamnat rätt, och det kan jag tala om för dig, det gör du fortfarande.”

Denna intro-veckan har också fått mig att blicka tillbaka till när jag själv var odontoblast. Jag kommer ihåg det som om det vore igår men ändå som ett minne blott. Jag vill härmed dedikera detta inlägg till både dig, du nya förvirrade student, samt mig själv för snart fyra år sen. Monika, om snart fyra år från och med idag den 14 januari 2017, som för övrigt är ditt flyttdatum, kommer du kalla Göteborg för din stad och Odontologen ditt andra hem, med tanke på hur mycket tid du spenderar där.

I början lär du inte trivas med att bo ensam, men med tiden kommer du älska det. Du lär också oroa dig över om du kommer träffa människor i vars sällskap du kommer trivas. Oroa dig inte, du kommer hitta ett riktigt skönt gäng. Det kommer ta ett tag innan du kan orientera dig i denna stad, men när du väl gör det kommer du undra varför du någonsin tyckt det var något annat än självklart. Du kommer stundvis ifrågasätta om du hamnat rätt, och det kan jag tala om för dig, det gör du fortfarande. Men varför skulle det vara märkligt? Vi är komplexa i vår natur, och till den tillhör det att ifrågasätta saker och ting. Vem säger att man bara vill och kan bli en sak?

Vad jag vill säga dig du nya odontoblast är att, det är okej att ha blandade känslor och känna dig aningen vilsen både bokstavligt och bildligt. Speciellt i dessa tider. Alla andra har inte heller alla svar, det gör egentligen ingen, varken äldre studenter, verksam yrkespersonal eller kanske till och med pensionerade. Men jag lovar dig, det här är den bästa tiden och du har mycket att se fram emot. Det må låta klyschigt, men ta vara på och njut av din studenttid. För att det går fort.

Odontologen lär för tillfället ha tomma korridorer, men jag hälsar er varmt välkomna juniorer.

Text: Monika Kalldas

Dela artikeln
Kommentera
Monika Kalldas
Monika Kalldas
Monika Kalldas är 23 år gammal, från Stockholm, och läser åttonde terminen vid tandläkarprogrammet i Göteborg. Här bloggar hon om sina upplevelser och tankar kring hur det är att vara student på Odontologen och i staden Göteborg.
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch