Idag sitter jag på snabbtåget, på väg hem från en annorlunda startdestination än vanligt. Gävle. Har spenderat dagen med att besöka folktandvården här. Jobbjakten är officiellt i gång.
Det är redan oktober och snart har halva terminen passerat. Ju mer tiden närmar sig examen desto mer känner jag att jag behöver passa på att maximera tiden på universitet. Lära mig så mycket jag bara kan och ställa alla frågor jag nonchalerat. Speciellt tiden på vuxenkliniken, där vi har patienter en gång i veckan. Med en så stor kompetensbas av övertandläkare i olika områden, vars erfarenhet är något att beundra och lära sig av, är det bortkastad nytta att inte utnyttja denna tid. Det är inte förrän nu när jag haft egna patienter ute på praktiken som stora frågor, funderingar och utmaningar gjort sig till känna. Det är inte förrän nu jag också inser hur duktig en har blivit.
Varje torsdag ringer mobilens alarmklocka klockan 4:20, och jag kan nog inte påstå att det gör mig lycklig. Men, kan uppskatta att det sakta börjat omvandla mig till morgonmänniska. I fyra veckor nu har vi varit ute på kliniker som vi blivit tilldelade runt om i Västra Götalands region. Där är vi en gång i veckan tillsammans med två andra kursare från klassen. Med vårt alldeles egna behandlingsrum och tandsköterska har vi patienter inbokade i tidboken hela dagen. Längst upp i min tidbok följer ordet ”tandläkare” efter mitt namn. Det tog sin lilla tid att komma hit, men nu är vi här. Äntligen, tandläkeri på riktig!
Falköpings folktandvårdsklinik är en stor och mysig klinik, den må ligga en bra bit ifrån Göteborg men morgontåget är ett mysigt sätt att mjukstarta dagen på. Man får äta sin smörgås och dricka sitt morgonkaffe i sällskap av kursarna, och diskutera allt som komma skall. Bäst av allt där borta är att det är en stor variation i behandlingar – har redan fått göra en hel del. Rotbehandlingar är i gång, har en bropreparation om någon vecka, extraktioner och en massa lagningar på barn. Alldeles för många lagningar på barn.
För varje lagning jag gör hör jag vuxenklinikens kariolog – ni ska inte bara behandla sjukdomen, utan bota den. Det är inte alltid man lyckas, men de gångerna man gör det har man gjort mycket. Lagningar på barn är väl kanske det mest frustrerande, en fyraåring ska inte ha ett pulpanära kariesangrepp. Vad jag önskar man kunde göra mer, något jag tror att man också kan. Har i alla fall tagit till mig kariologens ord och gjort det till min egen rutin att alltid föra en dialog med patient (och föräldrar!) om varför vi lagar och hur vi gör tillsammans för att undvika flera. Preventionsarbetet har under pandemin knappast underlättats och konsekvenserna på tandhälsan återstår att se.
Jag ställer mig själv oftast frågan – har jag gjort allt vad jag kunnat och har jag kommit till roten av problemet för denna patient? Har insett att det är en mycket svårare fråga än vad man kan tro. Faktum är att man ute inte har samma förmån som vi har på vuxenkliniken, att vi många gånger träffar patienterna från den stunden de beviljas som lämpliga patienter till kliniken till att vi undersöker, planerar och utför behandlingar.
Ute blir man istället mer fokuserad på det man ska göra här och nu. Det som står i tidboken. En patient ut, nästa kommer in. Som löpande band. Repetera. Detta gör det svårt att sätta sig in i varje fall. Jag vill inte ha det så här men inser att det är verkligheten. Samtidigt är det ens eget ansvar att se patienten i sin helhet, tänka långsiktigt och inte bara den lagningen man ska göra idag. Inte förrän jag lyckas med det kan jag egentligen kalla mig för tandläkare på riktigt. Inser också, att av bara denna reflektion är jag en bra bit på vägen.
Alldeles strax stannar tåget i Stockholm, där bär det sig av mot Göteborg. Ska bli skönt att komma hem.
På återseende, kanske på klinikbesök nära dig.