Tårtor, tiaror och rankninglistor

Under våren erövrade Karolinska institutet åter förstaplatsen på QS world university rankings inom ämnesområdet Dentistry. Förbisprungna kunde avundsjukt titta på när vinnarna frossade i tårta.

Själv fick jag nöja mig med att det lokala caféet skänkte bort smörgåsar med kort bäst-före-datum.

Varje år ger QS-rankningen välplacerade universitet samma stjärnglans som en topp-placering gör i Miss Universum. En hög rankning är akademins egen tiara, ju högre placering desto skarpare strålglans.

Men skönhet är inte tillräckligt för att laga god gröt.

QS-ranking säger sig vara riktad till elever i färd med att välja utbildning och lärosäte. Men rankningen tycks snarare ge ett mått på den forskning lärosätet producerar. Det handlar om variabler som antalet citeringar per artiklar, H-index och akademiskt anseende och så vidare.

“Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa.”

Jag efterlyser fler studentrelevanta variabler som psykosocial arbetsmiljö, patienttillgång och kliniktimmar när universiteten utvärderas.

Vi behöver lyfta pedagogikens status när rankninglistor okritiskt tillåts få inflytande och uppmärksamhet.

Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa. Det kräver pedagogisk skicklighet, stöttning och handledningsresurser.

Något som ofta avspeglas i begreppet genomströmning. Genomströmningen handlar om studenternas möjlighet att fullfölja utbildningen utan att behöva ta uppehåll. En dålig studentgenomströmning kan tyda på organisatoriska utmaningar med just stress, arbetsmiljö, patienttillgång eller handledning.

Det finns anledning att ställa sig kritisk till internationella universitetsrankningar utan rätt studentfokus. För studenter finns fler variabler som är av vikt. Där innovativ pedagogik och klinisk träning kommer bli en allt större konkurrensfördel för universiteten framöver.

Text: Adam Alvenfors

Innan tandläkarutbildningen var jag en akademisk vagabond. Det yttrade sig bland annat i en kortare sejour på handelshögskolans juristprogram. Ganska snart kom jag underfund med att min Lars Lerin-aura knappast gjorde mig till en ny Leif Silbersky.

Att få byta portfölj och lackskor mot tofflor och landstingsdress var en befriande upplevelse. Visste ni att en tung portfölj ger kompensatoriskt sned hållning resten utav dagen? För att inte nämna krämporna från lackskorna – skoskav!

Transformationen från jurist- till tandläkar- student fungerade smidigt. Jag bytte charkbricksmingel och snittar mot provsmak av fluorskölj och tandkräm.

“Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. “

Att utbildningen till tandläkare innehåller färre glamorösa inslag är inte den enda skillnaden. Rollen som student ser helt annorlunda ut.

Att vara tandläkarstudent, är att vara i ett konstant tillstånd av kalibrering. En kamp mellan att vara självständig och handledningskrävande.

Abstrakt målning innebär för mig övning i motsatsen till självkalibrering: impulsivitet och skapande.

Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. Att våga moment som känns realistiska och möjliga, utan att för den delen riskera patientens bästa.

Det handlar således om färdighet men också om modet att våga skapa och utvecklas bortom bekvämlighetszonen. För tandläkarstudenten är detta påtagligt i den progredierande svårighetsgraden av ingrepp.

Att utmana det bestående innebär risk att misslyckas. Det kräver mod och uthållighet.

Mod, uthållighet och förmåga att inte ta sig själv på för stort allvar – det är alla bra karaktärsegenskaper för det här programmet.

Vi lär oss att bli tandläkare, varken mer eller mindre än det.

Text: Adam Alvenfors

För er som inte hängt med så avslöjade Computer Sweden förra veckan att över 2 miljoner samtal till 1177 öppet exponerats på internet. Det är nästan svårt att ta in: 2 miljoner samtal! Som jämförelse har streamingtjänsten Netflix strax under 4 000 titlar på sin svenska plattform.

Incidenten är ett eko ur vår samtid. Vård ska bedrivas till låg kostnad och under höga administrativa krav. Många gånger är teknologin variabeln som gör att ekvationen går ihop.

I 1177-skandalen tycks riddarrustningen för underentreprenörens heliga graal vara – en icke lösenordskyddad server hos ett företag med säte i Thailand. Som tekniknörd vill jag nästan gråta. Varför är vi inte bättre än såhär?

Det viktigaste vi har inom vården är förtroende. Patienten är den aningslösa hjälpsökande som kommer för rådgivning. Genom förtroendet så botar, lindrar och tröstar vi patienten.

Allt börjar med tillit som byggs upp av konfidentialitet och integritet. Vid fysiska möten i vården används dörrar, gardiner och draperier för att säkerställa integritet. I digitala vårdmöten kallas samma sak kryptering.

Vissa av samtalen till 1177 tycks ha skett bakom ett draperi lika tunt som ett thailändskt toapapper. Trots att integritetsgardinen visade sig vara ett välputsat fönster, kommer inte patienterna sluta lyfta luren. E-vård är ett framgångsrecept där användningen snarare ökar.

1177-skandalen fungerar som en tankeställare för oss inom tandvården. För hur vet vi var krumelurerna i våra egna daganteckningar EGENTLIGEN lagras? Vad svarar vi om patienten undrar?

Om inte ens vi begriper, ja då är risken stor att ingen annan gör det heller. Vårddata verkar gilla, precis som behandlarna, att semestra i Thailand.

Text: Adam Alvenfors

För vissa som bott ett helt liv i staden ter sig landsbygden som ett avsnitt ur “Morran och Tobias”. Många skulle avskräckas om varje patient i behandlingsrummet var kloner av Tabita ur “Mia och Klara”.

Tack och lov är den massmediala bilden av landsbygden ofta missvisande.

Efter praktik och sommarskolor förnyas intryck och uppfattningar.

Trots studenternas tillsynes omvälvande nöjdhet med allt från patientpanoraman till handledning är det svårt att rekrytera till glesbygd. Så problematiskt att röster höjts för att återinföra AT efter examen. Detta i tider då läkarskrået kastat ut detsamma på grund av flaskhalsproblematik.

Faktum kvarstår. Urbaniseringens fotspår gör glesbygdsrekrytering av högkvalificerade vårdyrken till en av vår tids stora välfärdsutmaningar. I synnerhet om målet är att erbjuda en jämlik vård på lika villkor, i hela Sverige.

Jag drar mig till minnes sociologen Pierre Bourdieu´s tankar. Under fem år har vi studenter rotat oss i universitetsstäderna. Vi har skaffat vänner, träffat partners och kanske bildat familj. Människans sociala kapital påverkas av flytt till landsbygd.

“En tandläkare som upplever god livskvalitet och verkar i en bra arbetsmiljö. Det är en tandläkare som stannar, bygger vårdkvalitet och skapar långsiktighet i behandlingen.”

Universitetens lokalisation skapar sociala smältpunkter som blir till geografiska och vetenskapliga metropoler. Vad småorten i attraktionskraft inte har är storstadens kulturella kapital – närheten till shopping, uteliv, museum och restauranger.

Det ekonomiska kapitalet förflyttar människan närmre andra typer av kapital. Pengar låter sig översättas till andra typer av värden, exempelvis kostnader för resor till släkt på andra platser eller storstadstypiska nöjen. Ekonomiskt kapital knyter samman nutidens livspussel och föder mobilitet.

Tvingande AT-system och en överdimensionerad utbildning skapar fel fokus. Arbetsförhållandena i glesbygd bör i grunden vara goda och innebära, i jämförelse med staden, lockande levnadsvillkor. Där rimliga glesbygdstillägg bidrar till en utplaningseffekt.

En vård på lika villkor har, som jag ser det, sin början i utförarens egna arbetsvillkor. En tandläkare som upplever god livskvalitet och verkar i en bra arbetsmiljö. Det är en tandläkare som stannar, bygger vårdkvalitet och skapar långsiktighet i behandlingen.

För vad är subventionerade åtgärdskoder i glesbygd värda, om det ändå inte finns en tandläkare som trivs och stannar?

Det är alltid billigt att investera i vård av hög kvalitet. Och det startar med tandläkarens egna arbetsvillkor.

Text: Adam Alvenfors

Årets Swedental var den bästa på länge. Det är något speciellt när havsvindarna smakar saltvatten och cirkusen landar på Sveriges framsida.

För en tekniknörd som mig var årets Swedental en promenad ackompanjerad av rosa flamingos och valsång. En mässhall fylld av tekniska prylar och framtida teknik. Vad mer kan jag önska?

Jag talade med en återförsäljare av tandläkarstolar saluförda som exklusiv ”italiensk” ingenjörskonst. Föga imponerar sådan ”italiensk” ingenjörskonst Göteborgare.

I vårt direkta medvetande ligger italienska spårvagnar som antingen rostat sönder eller stått stilla alldeles för ofta. Det berättade jag aldrig för den trevlige försäljaren… och vad gör det när han erbjuder provsmak av italienska ostar?

Microsofts Hololens tillhör en av de mest nervkittlande prylar jag testat på länge. Alla som fastnade för Pokémon Go har redan provkört tekniken.

“Med livlig fantasi och Hololens runt huvudet kände jag mig som en odontologisk terminator! ”BRUSH-OR-I-WILL-BE-BACK”.”

Det handlar om en mixed-reality-teknik där vi projicerar virtuell data (exempelvis ett 3D föremål) och sammanfogar med verkligheten. Snart kan vi med smartglasögon jaga tandtroll i patientens mun!

Hur smidigt skulle det inte vara att projicera incisionslinjer, se aktuell röntgenbild i synfältet eller i realtid projicera protetiska ersättningar?

Varför inte låta glasögonen etikettera varje tand i patientens mun med info om fyllningens ålder och typ, eller få visuella indikationer om föregående initialkaries?

Med livlig fantasi och Hololens runt huvudet kände jag mig som en odontologisk terminator! ”BRUSH-OR-I-WILL-BE-BACK”.

Västra studerandeföreningens ordförande Viktoria
är ett exempel på en av alla goda ideella krafter under Swedental.

När intrycken landat slås jag av hur bra det känns att få vara del av ett så starkt och utvecklingsintresserat fackförbund. Själv är jag en av tusentals besökare som inte har behövt lyfta ett finger. Jag kommer till mässan och får njuta av vad någon annan har dukat fram.

Jag imponeras på djupet av allt engagemang som jag sett under mässdagarna, både från frivilliga och utställare. Extra stort tack Västra Studerandeföreningen för en strålande galamiddag tillägnad oss studenter. En höjdpunkt!

Tack Tack Tack!

Text: Adam Alvenfors

Under tandläkarprogrammets första terminer tränade vi ofta undersökningar parvis. Som jag minns undersökningarna var alla mer eller mindre smärtsamma. Allt från bettavtryck som blev svalgavtryck, vingliga anestesiblockader till oväntade inspektioner av kräkreflex med spegel.

Kort och gott, det var väldigt sällan en behaglig upplevelse att bli undersökt av en kursare.

Ganska nyligen fick jag åter tillfälle att agera patient. Denna gång hos en riktig tandläkare. I egenskap av ”wallraffande” frisktandvårdspatient slog jag mig ner i väntrummet. En ovan känsla började krypa i kroppen. Vad skulle de finna? Sköter jag mig tillräckligt bra

En sköterska hämtade in mig till tandläkaren. Den orala besiktningen fortlöpte utan några större problem. So far so god! När vi närmade oss slutet kom frågorna om egenvård.

“Tandtråden använder jag flera gånger i veckan!”

– Hur går det med tandtråden Adam? undrade tandläkaren.

Jag funderade. Konstaterade att det var en riktig ”samvetsfråga”. Sen tog jag sats: ”Tandtråden använder jag flera gånger i veckan!”.

Precis i den stunden gick det upp för mig: där sitter alltså blivande tandläkaren (jag) och ljuger om mitt eget flossande hos tandläkaren! Illa, illa!

Varför berättade jag inte att tandtråden används flitigt till att hänga upp tavlor? Att tandtråden är suverän på att skiva melonbitar? Att jag i det längsta undviker att använda tandtråd till tänderna för att det är så tråkigt att flossa!

Jag fortsätter och nickar till färgerna på bortglömda approximalborstar. Likt en odontologisk Pinocchio växte diastemat varje gång jag satt där och ljög i tandläkarstolen.

“Måste en tandläkarstudent tycka det är roligt att flossa?”

På spårvagnen hem funderar jag över den dråpliga situationen. Måste en tandläkarstudent tycka det är roligt att flossa? Tog rädslan för en höjd premiegrupp över? Min förstående och förlåtande sambo gav råd: ”Adam, hur ska du någonsin kunna förvänta dig att dina egna patienter ska tala sanning, när du själv ljuger om ditt eget tandtrådande!”. Sanningen smärtade en aning.

Nåväl. Tur att det snart är Swedental i Göteborg. Då kan lagret med tandtråd fyllas på. Det finns nämligen fler tavlor som behöver hängas upp här hemma.

Text: Adam Alvenfors

En äldreterminare berättade för mig i början av mina studier, att all akademisk verksamhet hade i hemligt syfte att föra oss mot vår mest naturliga plats i tillvaron – soffan och ledigheten. Ett ganska intressant sätt att tänka.

Lider av åkomman badkruka, varför golfen lockat extra starkt.

Något av det bästa med att studera måste trots allt vara våra sommaruppehåll. Föreställ dig att varje år planera minst två månaders miljöombyte. Ett totalt avbrott från vardagen resten utav året. Vad skulle du själv välja att göra?

Under våren kantas vardagen av tentor, kvoter och praktiska moment. Det finns gott om tillfällen att känna sig både uppäten och upplöst. Bara att välja och vraka! Snabbare än vad vi anar så är vi mitt i den efterlängtade ledigheten.

På samma sätt som sommarängen skiftar i blomsterprakt maj-juni-juli, på samma sätt skiftar tankar och sinnesstämningar i övergången mellan skola-jobb-ledighet. Distansen ger tid att reflektera över vad som för stunden inte praktiseras. Troligen finns lika mycket värdefulla tankar i pausade förhållningssätt som i det allra senast tänkta i hängmattan.

I mina söndriga tofflor, på en billig ställplats med husbilen, precis där fyller jag på med energi. Vips har det förflutna och nuet blivit allt mer jämbördigt. Att plöja mil efter mil på autobahn på jakt efter italienska-charbrickor tillåter mina tankar att driva fritt och planlöst.

Fastnat för att ”måla” med den abstrakta tekniken akrylhällning.

Under sommaruppehållet går världen inte bara framåt. Oavsett aktivitet tillåts tankarna att studsa fram och tillbaka. Kanske är det precis den frigörande impulsen som ger återhämtning efter en semester?

För visst är det en speciell känsla att kliva tillbaka in i vardagen och uppleva en större närhet? En upplevelse av att se vardagens färger lite klarare. Att återupptäcka pirret efter höstens rutiner, propra kläder och välkomponerade matlådor.

Nu är vi där. Mer närvarande än vad vi anar, definitivt mer utvilade än FÖRE sommaruppehållet. Hoppfulla och nyfikna på fortsättningen!

Text: Adam Alvenfors

Det senaste året skimrar ett trendbrott gällande digitala läkarbesök. Insändare och artiklar i Läkartidningen talar om en total make-over av läkaryrket. I november fick nätläkarna 25 000 besök, jämfört med 5 000 året innan!

Kritikerna anser att nätläkarna slukar resurser från den vanliga vårdcentralen. Dessutom utan att ge tillräckligt tydliga samhällsekonomiska vinster. Ibland även genom tveksam diagnostik.

Ett exempel är att programråd Strama och ett utav vårdbolagen har blivit oense om halsfluss. Strama ställer sig frågande till hur det går att palpera förstorade lymfkörtlar i käkvinklarna på distans? Andra menar att patienterna själva kan palpera dessa med guidning av nätläkaren.

Moderna tekniska framsteg för med sig utmaningar även för oss inom tandvården. Det kanske kommer en tid då även vi väljer att tänja vårt kliniska vetande för att underordna oss den digitala transformationen?

Ett scenario är videokonsultationer med mobiltelefon och trådlös intraoral kamera. Troligen sitter någon i detta nu och skissar på ersättningsmodeller för digitala tandläkarbesök.

Bara för att något må vara tekniskt möjligt är det inte säkert att det bör göras. Vår utgångspunkt måste alltid vara patientens bästa – att vara till människans nytta.

Det handlar om att utveckla teknik som gör reell nytta i patientens liv. Vilket inbegriper att vi är tillräckligt starka för att inte bländas av teknikens möjliga egenvärde.

Tekniken måste utformas så att det stärker människans livskänsla och delaktighet i vården. Endast en sådan riktning gör henne trygg och kan förbättra oral hälsa långsiktigt.

Vi bör ställa oss frågan:

“Hur tillgängliga behöver vi egentligen vara för att optimera den orala hälsan hos våra patienter?”

Paradoxalt är det troligen så att desto mer våra liv ”digitaliseras”, desto större längtan efter och tillfredsställelse av autentisk mänsklig interaktion. Jag tror att människan av naturen attraheras av det som lever och växer, för i en sådan miljö utvecklas hennes egen levnadskänsla.

Framtidens teknik måste anpassas till ”systemet” människa genom att förstärka unika mänskliga värden. Dagens teknik lämpar sig troligen inte för alla typer utav vårdmöten.

En sak är dock säker, tandborsten kommer bli allt mer intelligent och efterfrågan på nätbaserade tjänster kommer sannolikt fortsätta att öka.

Text: Adam Alvenfors

Ett par diskade instrument för lerskulptering visade sig fungera alldeles utmärkt att arbeta upp dekorationer med. Använd marsipan eller sockerpasta.

Fjolårslöven får maka på sig när vårknoppar brister. Ljuset vi väntat på under månader har börjat anlända till Göteborg. Ute hörs inte bara måsarnas tjut utan även bekanta kvitter utav fågelsång.

”Helprotes 6:a till 6:a har fina rekommendationer” säger Hanna och tillverkar en i sockerpasta.

När påskens självstudiedagar är som mest avslappnande upprätthålls fingerfärdigheten genom bakning. Jag minns en syslöjdslärare som rekommenderade knyppling för ökad fingerfärdighet. Jag vet inte om det faktiskt stämmer eller om det bara var ett slugt försök till att få mig att försöka. Slutresultatet lockar fortfarande inte lika mycket som att äta upp ett bakverk. Åtminstone inte om en som mig tillhör det mer matglada gänget.

Vi bestämmer oss för att en rund ljusblå botten ger rätt tandläkarkänsla. Små detaljer ger djup på ganska enkla formationer.

Idag har jag tur, för till min hjälp har jag min fantastiskt duktiga kurskamrat Hanna. Förutom skicklighet med borr och tandläkartång är hon en fena på att baka cupcakes. Möjligtvis är det hennes tyska påbrå som får fikat att smaka ”sehr gut”.

Resultatet av vår inspiration blev oväntat lyckad, titta på bilderna!

Temat blev som ni kanske redan räknat ut ”ta-da” TANDVÅRD. Här har vi slutresultatet!

Text: Adam Alvenfors

Tandläkarutbildningen har de senaste åren varit en kanelbulle på jäsning. I fullsatta salar möter vi förvånade föreläsare: ”Men oj! Nu är ni lika många som vi var i början på 90-talet”.

Det är positivt att tandläkarutbildningen prioriteras ekonomiskt. Men hur följs kvaliteten på satsningen upp? Den nationella utbyggnaden kräver både mer handledning och fler patienter. Redan nu vittnas om utmaningar att rekrytera patienter med lämpliga behandlingsbehov till landets utbildningskliniker.

Allra helst ska en utbildningssatsning öka kvaliteten – inte leda till mindre handledning och svårfyllda terapikvoter. Många ser ”stordriftsfördelar”, få talar om kvalitet inom grundutbildningen.

Vårt program innehåller unika utbildningsmoment som i hög grad genomsyras av avancerad färdighetsträning under omsorgsfull handledning. Omedelbart efter examen utfärdas legitimation, kvaliteten inom grundutbildningen är därmed avgörande för kommande vårdkvalitet.

Det ger tandläkarutbildningen det kanske mest komplexa utbildningsuppdraget av samtliga högskoleutbildningar. Det är inte självklart att vi är lika ”töjbara” jämfört med andra utbildningar som också expanderat kraftfullt de senaste åren.

Vi har all anledning att känna stolthet. Odontologi är ett ämne där Sverige rankas högt internationellt, ett akademiskt OS-guld få utomstående känner till. Det kan jämföras med när ”Ingo”- the Champ knockade den amerikanska boxaren Eddie Machen inför 53 000 jublande Göteborgare på Ullevi år 1958. Odontologin i Sverige besitter än i dag en imponerande högerkrok!

Fina placeringar på rankinglistor innebär inte med automatik hög utbildningskvalitet, det skapar dock fantastiska förutsättningar. För trots att vi med stabilt fotfäste står på prispallen finns utrymme för självreflektion.

Hur säkerställs att utbildningskvaliteten består när vi blir allt fler?

Just nu utbildas troligen den största generationen tandläkare på flera decennier, ett uppdrag som jag tycker vi ska utföra riktigt bra.

Jag ser positivt på framtiden eftersom förväntningarna på utbildningen sätts högt av oss studenter. Vi är nog alla överens om att det inte är läge att fingra på kvaliteten trots att vi blir fler inom grundutbildningen. Kursenkäterna är ett utmärkt sätt att lokalt markera förbättringspotential. Vilka fler sätt kan vi hitta för att uppmärksamma goda kvalitetsansträngningar inom tandläkarutbildningen?

Några som verkligen förstår begreppet kvalitet är våra handledare och lärare. Ni som kämpar för oss. Ni som varje dag sliter med studenter. Varje dag gör ni oss till bättre nybörjare! Tack så mycket!

Text: Adam Alvenfors

Troligen är jag den nördigaste person jag känner. Ett teknikfreak som mer än gärna spenderar timmar på Ebay. Prylar dimper ner i brevlådan så länge studiebidraget räcker. Samtidigt hyser jag en dystopisk tveksamhet mot teknik som inte ger människan mervärde.

På spårvagnen läser jag om den sofistikerade AI-roboten ”Sophia”. Hon lär vara den mest avancerade robot som hittills konstruerats. När Sophia fick frågan vad hon egentligen tyckte om människor blev svaret: ”Okej. Jag kommer förgöra mänskligheten”. Kritiker menar att intervjufrågan var olyckligt ställd. För en nörd som mig ligger hjärtklappning nära. Speciellt om man tittar på för mycket Netflix. Tro mig, det sista vi önskar är en digital Frankenstein!

Googles representanter lämnar lugnande besked. Dagens mest avancerade AI-robotar har en jämförbar intelligens med en orm. Just liknelsen med en ”orm” gör mig knappast lugnare. Dessa luriga djur. Rätt som det är har vi konstruerat en kaffemaskin med så hög intelligens att den kräver godkännande från en etisk kommitté? Njae, i dagsläget får vi nog nöja oss med om den eventuellt kan skumma mjölk.

Men hur står sig tandläkaryrket mot den digitala övermänniskan?

Min nördiga vetgirighet finner en rundfrågning gjord av Oxford University. Författarna till artikeln kontaktade flera experter inom AI-området som ombads ”gissa” när typiska yrken blev utkonkurrerade av robotar. För kirurgiska ingrepp dröjer det till år 2053 innan robotar utkonkurrerar människan. Har CSN tur hinner alltså min studieskuld bli avbetalad strax före robotarnas intåg i tandvården.

Nåväl. Än har jag inte sett till någon robot på studentkliniken. Så länge ”Siri” inte når upp till nivån för riktiga göteborgsskämt så sover i alla fall jag gott om natten.

Text: Adam Alvenfors

#Metoo-kampanjen har de senaste månaderna fått spridning långt utanför Hollywoods kändiselit. Även kvinnliga läkare och läkarstudenter ansluter under parollen #utantystnadsplikt. Mer eller mindre fasansfulla berättelser sipprar fram från kvinnliga läkarstudenter. En förvånande kyla tar sitt uttryck i en miljö som ska vårda människor.

Hur står det till med oss inom tandvården?

Titt som tätt hör jag att #metoo-kampanjen är onödigt ”gnällig”. Är det verkligen så? Att diskutera värderingar är en förutsättning för att förankra positiva förändringar.

Normer skapar ett förväntanstryck av upprepning och vidmakthållande. ÄVEN när det kommer till att förankra och låsa positioner kring vad vi anser vara bra.

Därför måste vi gemensamt definiera ”goda” förebilder och ”dåliga” exempel. Utan en sådan social process, som #metoo är ett exempel på, hålls status quo vid liv.

På samma sätt som badrumsspegeln utvärderar vårt morgontrötta ansikte, behöver vi reflektera över vårt uppförande. Troligen är det lättare att detektera rufsigt hår än beteenden som luktar illa. När det gäller sociala fenomen är människor vår främsta spegel. Självinsikten uppstår i mötet med andra människor – därför måste vi lyssna.

Att ta del av andras berättelser kan orsaka en tillfälligt plågsamt uppvaknande. När vi lyssnar med hela vårt väsen studsar berättelsen mot vår botten av erfarenheter. Ofrånkomligt sker en formande självreflektion. ”Kan det upplevda säga något om mig själv?”. Blir svaret ändå ja, så har beteendet blivit medvetet. När vi på ett uppriktigt sätt vågar möta andra människor genom samtal – så berikas även vår egen levnadsupplevelse.

De kvinnliga läkarstudenternas erfarenheter måste tas på allvar. Deras problem existerar troligen även på vår bakgård. Det som beskrivs är oacceptabelt. Jag blir inspirerad av deras mod och kämpaglöd.

Kanske kommer den hoppfulla självrannsakan även spilla över på oss inom tandvården.

Text: Adam Alvenfors

Jag heter Adam och är en av alla som har harvat land och rike runt i hopp om att haffa en åtråvärd plats på något utav landets tandläkarprogram. Som så många trodde jag alltid att det alternativa urvalet var det urvalsförfarande som skulle besvara mina drömmar. ”Om jag bara kom till en intervju och kunde förklara min passion – då skulle alla förstå!”.

Många tågresor blev det den där sommaren 2012. Minns den tidiga vårmorgonen i Malmö då alla inkallade samlades i kafeterian innan det efterföljande borrprovet. Eftermiddagen var tillägnad IQ-tester. Några unga psykologstudenter från Lund hade fått äran att administrera dagens tester under överinseende av en äldre herre med genomträngande blick och mullgrön filtkavaj.

Där satt vi, en fullsatt aula av hoppfulla studenter, och gnuggade alla geniknölar som fanns. Fortfarande vet nog ingen om det var bra eller dåligt att försöka svara på de svåra frågorna, med risken att svara fel? Den enda som möjligtvis visste var kanske mannen med den genomträngande blicken.

Hur kunde det bli såhär?

Några veckor senare var det dags att hoppa på tåget mot Stockholm. Jag kommer ihåg den gråhåriga damen med lockigt hår. Som en karbonkopia av gamla tiders fluortant satt hon där, hon som skulle förstå min passion! I slutet av tunneln anade jag en utbildningsplats, jag hade ju ändå gått vidare från uppsatsdelen!

En av frågorna hon ställde var om jag hade sökt till någon annan utbildningsort. Jag svarade att jag hade bild-googlat ”shopping” och ”Umeå”. Jag skämtade friskt om att den första träffen blev en vadderad gummistövel och att jag därför inte sökt till Umeå (!). Det blev alldeles tyst i rummet. På hennes mimik utläste jag blixtsnabbt att svaret nog inte riktigt var det hon hade önskat.

Och resultatet av sommarens auditionturné?

Jag blev som den övervägande delen av alla som söker till tandläkarprogrammet INTE antagen. Istället blev jag studenten med för dålig IQ för att ta mig in i Malmö. Samtidigt som jag saknade tillräcklig karisma och glans för att bli antagen till utbildningen i Stockholm. Ett nederlag utan dess like. ”Hur kunde det bli såhär?” Det kanske inte var meningen att jag skulle bli tandläkare? Jag var den medelmåttiga studenten som inte passade in någonstans. Och vart ska vi som misslyckas ta vägen?

Plötsligt hände det som ingen trodde, det växte fast och förändrade en hel värld.

När jag så runt lucia 2014 fick beskedet att jag blivit antagen var lyckan total. Dock inte alls där jag trodde. Det visade sig att Odontologen i Göteborg blev platsen som omfamnade den medelmåttiga studenten. Det slår mig i efterhand att det inte alltid är så dumt att tänka annorlunda, även om det innebär hinder och merarbete.

Odontologen i Göteborg är trots allt platsen där någon testade idén att låta ett titanimplantat få sitta fast något för länge. Så plötsligt hände det som ingen trodde, det växte fast och förändrade en hel värld.

Mitt första inlägg här på tandläkartidningen är som du kanske redan förstått tillägnat dig som fortfarande kämpar för att komma in på din drömutbildning. Mitt enda råd är att fortsätt att drömma. Kom ihåg att ta hand om din passion, den kommer att bli din största tillgång! Som Håkan Hellström sjunger  i en av sina kända sånger – Din tid kommer, din tid kommer.

Text: Adam Alvenfors