Vad är erfarenhet?

Blogg / 26 okt 2018
Dela artikeln

Går det att skaffa erfarenhet snabbt?

Först vill jag försöka definiera erfarenhet. Man kan säga att erfarenhet är bredare kunskaper man skaffat med ålder. Men är en 50 årig tandläkare mer erfaren än en 30 årig tandläkare? Erfarenhet får man genom att läsa också. Betyder detta att föreläsare på skolor har större erfarenhet än allmänna praktikanter? Eller tvärtom?

Jag tror att vi alla har egna åsikter angående detta. Några vill läsa vidare för att bli erfarna och lära sig av andras erfarenhet. Andra vill jobba mer kliniskt och skaffa erfarenhet i arbetslivet varje dag.

Vi är alla erfarna på sätt och vis. Alla har sin egen erfarenhet i livet och inom tandvården. Beroende på våra olika omständigheter så har vi fått vår erfarenhet. I skolan har man lärt sig mycket, men när man börjat jobba så kändes det som att man inte alls kunde mycket.

När man har jobbat på ett ställe ett tag så grejar man sitt yrke. Flyttar man till ett annat ställe så stöter man på nya utmaningar och får andra erfarenhet på ett annat sätt. Vissa väljer till och med att byta yrke efter ett tag, för att stöta på nya utmaningar.

Ska man byta arbetsplats då och då för att bli erfaren tandläkare snabbt då? Eller ska man byta yrke? Nej det menar jag inte. Men visst är det ett av många andra sätt att bli erfaren på.

“Förutom odontologin så har jag lärt mig mycket annat från handledare på KI. Bland annat att säga ”Jag vet inte” om jag får en fråga som jag inte har ett svar på.”

Och nu dyker en fråga upp: Varför vill man bli erfaren snabbt? Varför vill man ens bli erfaren? Kommer man att ha svar på alla sina frågor? Eller svar på alla andras frågor? Det tror jag inte.

Man vill ju vara en duktig medarbetare på sin arbetsplats. Man vill kunna bevisa att man kan sitt yrke och att man kan tackla dagliga problem. Man vill bli mindre beroende av andra såklart. Med andra ord vill man kunna bli mer självständig.

Samtidigt så är det aldrig fel att fråga. Även det är ju ett sätt att lära sig på. Och ju mer påläst man blir, desto fler frågor dyker upp. Förutom odontologin så har jag lärt mig mycket annat från handledare på KI. Bland annat att säga ”Jag vet inte” om jag får en fråga som jag inte har ett svar på.

Man behöver inte vara kunnig i allt, inte heller allt inom sitt yrke, till exempel tandvården. Tycker man om protetik så behöver man inte kunna svara på allt inom ortodonti. Man behöver inte heller kunna allt inom protetik naturligtvis. Därför finns det alltid specialister man kan få råd av.

Till slut så tänkte jag berätta att även lilla Ziad (min son) håller på att lära sig och skaffa erfarenhet i livet. Han har fyllt ett år nyligen, börjat gå, har lärt sig vissa ljud till och med.

Det finns mycket att lära sig, inte bara för Ziad, utan även för oss också. Man lär sig så länge man lever.

Dela artikeln

Slutet är en början

Blogg / Panteha Bigdeli 19 jun 2019
Dela artikeln

Femte juni, en dag jag har svårt att sätta ord på. En dag med glädje, tårar, skratt och fraser såsom hejdå och på återseende. En dag jag alltid kommer att bära med mig i minnet för resten av livet.

Mina närmsta vänner och numera kollegor. Från vänster:
Elisabet Andrén, Carola Nguyen, Kerstin Leonard, Linnea Borglin, Jag, Stephanie Pekarski, Johan To och My Vidigsson.

Examensdagen började med en underbart trevlig lunch tillsammans med klassen, numera kollegor och vänner för livet. Det var en förväntansfull stämning och många av oss var nog också lite nervösa inför examensceremonin som väntade.

Efter lunchen möttes vi upp av familj, släkt och nära vänner, alla samlade för att fira och glädjas med oss på vår stora dag. Vi intog Sankt Johanneskyrkan där vi omfamnades av en mäktig och oförglömlig ceremoni, med vacker musik och rörande tal.

När jag mottar mitt diplom under examensceremonin.

En och en ropades våra namn upp och lyckan som infann sig var obeskrivlig. Jag var så stolt över att få se alla de fina personer som under åren blivit min andra familj, kliva upp och motta diplom och applåder.

Efter ceremonin överraskades jag av min patient som jag behandlat sedan termin 4. En underbar person som uppvaktade mig med blommor och lyckönskningar utanför kyrkan och det var också hans fina gest som fulländade ceremonin och utbildningen.

Det är ofattbart att det redan passerat två veckor sedan vi blev utexaminerade tandläkare och det är med blandade känslor som jag skriver det här blogginlägget och samtidigt blickar tillbaka på examensdagen och dessa fem år. Helt fantastiska år som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag kan inte nog tacka all personal och alla vänner och kollegor på Käftis som gett mig mitt livs bästa fem år och förutsättningar till att växa som person och till att kunna bli en framgångsrik tandläkare.

Som klass har vi umgåtts mycket senaste månaden vilket har gjort att separationen nu blev ännu lite svårare. Vi har anordnat en fantastiskt trevlig lärarmiddag och ett lyckat spex för lärare och alumner.

Ett härligt gäng (då) snart utexaminerade tandläkare på klassresa.

För några veckor sedan spenderade större delen av klassen också en helg i Svalemåla stugby i Blekinge. Vi lekte lekar, badade bastu och tog nattdopp, grillade och berättade spökhistorier. Helt enkelt allt som ska ingå i en typisk klassresa. Det var dagar som bjöd på mycket skratt och som absolut bör och skall göras om. Som ambition har vi att anordna en återföreningsresa om ca två år till samma plats, och det kommer vara spännande att se var alla är i livet och karriären då!

Redan dagen efter examen gick flyttlasset till Göteborg och det är snart två veckor sedan vi återförenades med vår hemstad, familj och vänner. Vi kom snabbt tillrätta i vår nya lägenhet och det är en underlig känsla att kliva ut på gatan i Göteborg och påminnas om att detta återigen är där vi ska bo, även efter sommaren.

Än så länge känns detta som vilket sommarlov som helst där jag om två månader behöver fylla resväskan och ta tåget tillbaka till Malmö för att återgå till käftis och alla vänner där. Men med detta sommarlovet kommer däremot övergången till ett nytt kapitel i livet. Ett skede i livet som jag väntat på så länge jag kan minnas.

I augusti väntar min nya arbetsplats på FTV i Kungälv vilket jag med stor spänning ser fram emot att påbörja. Än ska jag dock inte tacka för mig utan självklart kommer jag fortsättningsvis att dela med mig av mina tankar och upplevelser i livet som nyexaminerad tandläkare. Innan dess ska jag bara njuta av mitt absolut absolut sista sommarlov. På återseende!

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Examenstider

Blogg / Christel Larsson 13 jun 2019
Dela artikeln

Juni. Examenstid. Solen skiner och det är värmerekord dagen till ära. Studenterna har plockat fram det finaste ur garderoben. Syrenerna har visserligen blommat över men det kompenseras av alla blomsterbuketter i kyrkan och i händerna på släkt och vänner. Stämningen är hög. Luften vibrerar av nervös förväntan med leenden och skratt, och några tårar av vemod. Nu är ju de här utbildningsåren över.

Christel Larsson

Christel Larsson

Vi lärare har klätt upp oss i ”hatt och rock”. Det är bara nu vid examen i juni och vid universitets årshögtid på hösten som vi har någon egentlig användning för dem, så det gäller att passa på. Jag har visserligen som programansvarig använt min hatt att lägga lappar med praktikplatser i, som studenterna fick dra lott om. Och den skyddar mot regn vilket vi kunde konstatera när himlen öppnade sig när vi kom ut från kyrkan en examensdag.

Rocken, som egentligen heter talar, påminner mest om något från Harry Potter, vilket en liten pojke på perrongen i Citytunneln upplyste oss om när jag och några kollegor tog denna genväg till kyrkan ett år. Det var nog en oväntad syn för alla andra pendlare.

“Ni har alla sett mode-bloggare hävda att fluorider är ett gift, Hollywoodskådespelerskor vill förbjuda vaccinationer och gamla idrottsstjärnor vill ersätta medicinsk vetenskap med homeopati.”

Under några år var jag utbildningsansvarig vid fakulteten. Det innebär att man håller tal i kyrkan. Mina tal har fokuserat på utbildningars roll i samhället. I en värld där personer som saknar kunskap utser sig själv till experter behövs utbildat folk som motvikt. Särskilt problematiskt tycker jag det är när kända personer som lider av en bekymmersam brist på både kunskap och förmåga till kritiskt tänkande, utnyttjar sitt kändisskap till att sprida okunskap.

Ni har alla sett mode-bloggare hävda att fluorider är ett gift, Hollywoodskådespelerskor vill förbjuda vaccinationer och gamla idrottsstjärnor vill ersätta medicinsk vetenskap med homeopati. Några av de största politiska ledarna idag har kommit till makten med hjälp av lögner och konspirationsteorier som de lanserar som ”alternativa fakta”. Samtidigt kallar de väl underbyggd journalistik för ”fake news.

Kan högre utbildning vaccinera mot dumheter? Jag tror det. Eller rättare sagt jag hoppas det. För det finns tyvärr bevis för att även högutbildade verkar ha utvecklat faktaresistens. Exempelvis återfinns en högt utbildad läkare i gruppen av vaccinationsmotståndare. Och Thomas Jacobsen skrev i en krönika i förra Tandläkartidningen om en undersökning som visat att allmäntandläkare som fick riktlinjer om visdomstandsextraktioner visserligen ökade sina kunskaper, men inte sina kliniska rutiner!

” Vi behöver kritiskt tänkande och diskussioner framöver för att slå hål på okunskap, myter och konspirationer!”

Thomas skriver att det är få utbildningar som stödjer förändringar i beteende och menar att det bland annat förklaras av att vi håller kvar vid traditionella katedrala föreläsningar. Hos oss nere i Malmö arbetar vi med problembaserad undervisning och case metodik där vi uppmuntrar studenterna att problematisera kliniska frågeställningar och kritiskt granska och diskutera.

Jag har inga som helst belägg för att det är bättre än andra undervisningsformer. Men man kan ju hoppas. För det ser ut som att vi behöver kritiskt tänkande och diskussioner framöver för att slå hål på okunskap, myter och konspirationer!

Hursomhelst vill jag gratulera alla som tar examen nu – oavsett var man utbildat sig och vilken examen man tagit! Hipp-hipp-hurra!

Text: Christel Larsson

Dela artikeln
Kommentera

Före och efter

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 5 jun 2019
Dela artikeln

Visst är det väl roligt att kolla på kort! I min iPhone har jag i skrivande stund 7019 bilder jag kan titta på i fall lusten faller på. Jag vet det är många som fortfarande minns känslan av att snåla på filmen och vänta in exakt rätt ögonblick för att ta en perfekt bild! Vad spännande det var att hämta ut de framkallade fotona!

Säkert har flera än jag gjort kardinalfelet att TRO att kameran var nyladdad med film medan den i själva verket var helt utan…Minns ni lyckan över att ta 37 kort på en 36-films rulle och irritationen över ens egna fingrar som dök upp i hörnen?

Här kommer lite före- och efterbilder från olika behandlingar jag har gjort det senaste året. Det är ju så himla smidigt att ta fram mobilen och föreviga vad man gör! Vissa behandlingar har tagit lång tid och många timmar. Andra arbeten är enkelt fixat i en sittning.

Morgan stod uppsatt i min tidbok med texten “Akut fraktur framtand”. Han hade inte varit hos tandläkaren på många år och var tydligt nervös. Då jag kollade på hans tänder såg jag att han hade ett mycket abraderat bett. I stället för en framtandslagning blev det en fotosession och terapiplanering.

Slutresultatet blev åtta nya kronor i överkäken och ett par i underkäken samt att jag höjde bettet och täppte till gluggen regio 24. Morgan berättade att han hade skämts för sina tänder hela sitt liv men numera tycker det är fantastisk att känna sig trygg när han skrattar och pratar med folk.

Danne hade en gammal etsbro som lossade titt som tät. Det var många år sedan 11 gick förlorad och benet buccalt var för tunt för att att sätta dit ett implantat utan benersättning.

Just på Danne gjorde jag fixturinstallation och byggde upp benet med benersättningsmedel i samma seans. Nio månader senare kunde vi ta avtryck till implantatkronan. Jag brukar skicka färgprov till min tandtekniker.

I samband med utlämningen av implantatkronan passade jag även på att byta ut lagningen på 12

Janne hade länge stört sig på sin framtand som var taggig och inte helt vacker. Tanden hade lagats flera gånger, men lagningen hade lossat.

Då han satt i stolen hos mig kom jag plötsligt på att jag hade liggandes ett set med prefabricerade skalfasader i plast som man bara behöver slipa till lite lätt.

Sedan fyller man ut dem med komposit, etsar, bondar och limmar fast. Själva behandlingen tog en halvtimme och Janne blev riktig nöjd då just 11 blev hans finaste tand! Jag ser jag borde ha valt en lite mörkare nyans, men gjort är gjort…

Jossan tyckte inte om sitt diastema. Vi diskuterade om vi skulle dra ihop det ortodontiskt eller göra det enkelt och bara bygga igen gluggen med komposit.

Valet föll på det enkla, snabba och billiga och vi blev båda nöjda med resultatet.

För att bygga ihop diastemat använde jag en sektionsmatris som jag satte på högkant. Då får man en fin kurvatur.

Maria hade ett riktigt komplicerat bett med invertering på 12 och korsbett från 22 till 25.

Med hjälp av genomskinliga ortodontiskenor som används under hela dygnet med undantag av när man äter eller borstar tänderna kunde vi rätta till bettet.

Behandlingen tog åtta månader. 21 hade en konkavitet i det mesioincisala hörnet som jag byggde upp med hjälp av komposit för att skapa större symmetri.

Lasse hade inte varit hos tandläkaren på runt 40 år. Han skämdes jättemycket över sina framtänder som var kraftigt missfärgade.

Vi byggde upp många trasiga tänder med komposit och bytte ut fula amalgamfyllningar.11 och 21 fick nya porslinskronor och numera håller inte Lasse handen framför munnen när han skrattar!

Vissa kurser är roligare än andra! I vinter har jag gått två kurser i fillers och Botulinumtoxin.

Orsaken till att jag överhuvudtaget gick kursen var på grund av en patient som inte var nöjd med två framtandskronor jag hade gjort.

Hon hade haft ett stort diastema och det blev en svart triangel längst upp mot gingivan. Efter först ha gjort om kronorna två gånger utan att hon blev nöjd, googlade jag på hur man kunde lösa det hela och hittade ett enkelt svar; fylla upp papillen med fillermaterial.

Om papiller lärde jag inget på kursen, men min sköterska Annelie tyckte det var jättebra att jag gick den ändå och ställde gladeligen upp när jag gjorde min första läppförstoring!

Om några veckor ska jag gå en fotokurs på Fotografiska i Stockholm och lära mig fotografera bättre med min mobil. Lär jag något bra, ska jag dela med mig! Jag hoppas framförallt att jag kan lära mig VAR jag ska göra av alla kort i framtiden för jag räknar absolut med att antal kort i min iPhone inte stannar vid 7019!

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Den odontologiska klaviaturen

Blogg / Erik Nordin 3 jun 2019
Dela artikeln

När jag från min fåtölj tittar ut över Vätterbyggden så skvallrar vårens alla färger om den annalkande sommaren. Även om kyliga vindar den senaste tiden har klamrat sig fast i termometern så är sommaren runt hörnet.

För det flesta är dagarna framöver inte bara en nedräkning till grillkvällar och varma kvällsdopp utan också en nedräkning till semestern. I år sällar jag mig inte till den skaran, utan börjar istället ett nytt jobb. Från och med i sommar så ska jag börja arbeta på käkkirurgen parallellt med min anställning i allmäntandvården.

En anhörig som inte längre finns med oss, själv käkkirurg, var tidigt pådrivande i att jag skulle bli tandläkare. Såklart gjorde han sitt bästa i att också inspirera mig inom kirurgin och uppenbarligen lyckades han med båda.

Åren i allmäntandvården är viktiga innan man eventuellt rör sig vidare mot specialisttandvården. Av flera skäl.

Allteftersom man blir mer rutinerad så ser man charmen inom odontologins områden var och ett för sig, men också hela spektrat tillsammans. Med andra ord så ges man rätt förutsättningar för att fundera över sin framtida odontologiska bana. Antingen lockas man av att spela på den fulla odontologiska klaviaturen, eller rikta in sig på en del av den.

Dessutom förvärvar man löpande nya kunskaper och erfarenheter som är viktiga att ha med sig för en bredare förståelse av patienten framför sig.

De föreskrivna två åren inom allmäntandvård för att vara behörig till ST-utbildning är i min mening för lite. På två år har man hunnit bli varm i kläderna, därefter kopplar man ihop odontologins områden och kan ta ett steg tillbaka för reflektion.

Nu återstår det fortfarande att se var jag hamnar i slutändan. Men jag ser fram emot en spännande och utmanande tid framöver och så får den just nämnda tid också utvisa om kirurgi är något för mig.

För övrigt går sommaren alltid snabbare än man tänkt sig – så för alla oss som ibland upplever att New Public Management får för långtgående konsekvenser i vården blir det intressant vad som konkret kan tänkas följas av Tillitsdelegationens slutrapport i oktober.

Text: Erik Nordin

Dela artikeln
Kommentera

Tårtor, tiaror och rankninglistor

Blogg / Adam Alvenfors 23 maj 2019
Dela artikeln

Under våren erövrade Karolinska institutet åter förstaplatsen på QS world university rankings inom ämnesområdet Dentistry. Förbisprungna kunde avundsjukt titta på när vinnarna frossade i tårta.

Själv fick jag nöja mig med att det lokala caféet skänkte bort smörgåsar med kort bäst-före-datum.

Varje år ger QS-rankningen välplacerade universitet samma stjärnglans som en topp-placering gör i Miss Universum. En hög rankning är akademins egen tiara, ju högre placering desto skarpare strålglans.

Men skönhet är inte tillräckligt för att laga god gröt.

QS-ranking säger sig vara riktad till elever i färd med att välja utbildning och lärosäte. Men rankningen tycks snarare ge ett mått på den forskning lärosätet producerar. Det handlar om variabler som antalet citeringar per artiklar, H-index och akademiskt anseende och så vidare.

“Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa.”

Jag efterlyser fler studentrelevanta variabler som psykosocial arbetsmiljö, patienttillgång och kliniktimmar när universiteten utvärderas.

Vi behöver lyfta pedagogikens status när rankninglistor okritiskt tillåts få inflytande och uppmärksamhet.

Det är alltid billigt att formulera svåra tentafrågor. Vad som är dyrt och svårt är att få studenterna att begripa. Det kräver pedagogisk skicklighet, stöttning och handledningsresurser.

Något som ofta avspeglas i begreppet genomströmning. Genomströmningen handlar om studenternas möjlighet att fullfölja utbildningen utan att behöva ta uppehåll. En dålig studentgenomströmning kan tyda på organisatoriska utmaningar med just stress, arbetsmiljö, patienttillgång eller handledning.

Det finns anledning att ställa sig kritisk till internationella universitetsrankningar utan rätt studentfokus. För studenter finns fler variabler som är av vikt. Där innovativ pedagogik och klinisk träning kommer bli en allt större konkurrensfördel för universiteten framöver.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln
Kommentera

Orden du bara hör i Norrland

Blogg / Sofia Persson 15 maj 2019
Dela artikeln

Jomenvisst, nu händer allt för sista gången. Den vackra vårvintern är här och det första norrländska vårtecknet var när jag hedde tjocksockarna längst in i garderoben.

Isen smälter på älven, pollenexplosionen har etablerat sig i Björkarnas stad och soltimmarna börjar bli odrägligt många. Det lämpar sig visserligen bra när energin tryter och jag helst behövt dygnets alla timmar för att färdigställa skolarbetet.

Att få spendera sin första tid av sitt vuxna liv i Norrland har lärt mig mycket om mig själv, matlagning, föreningsliv, mutans, tvättmaskiner, statligt tandvårdsbidrag, sockerfrekvens och egen ekonomi.

I detta inlägg vill jag dock hylla något annat jag erhållit i Umeå, nämligen mitt nya, norrländska ordföråd. För he ä int obra! Till exempel fick jag under min uppväxt i Örebro aldrig lära mig att “Kallprat int. Dä ä int nödvändit å prat bara fö å få tia å gå.

Men kallpratat har man gjort, och kallprata kommer man göra. Inte minst på studentkliniken. Jag vandrar ut i trappuppgången efter en lång dag och hör någon utbrista “Nu ids man int plugga någe mer!”  Tentaperioden har varit lång och den norrländska frasen för att ”inte orka” kunde inte passa bättre.

 Många i klassen tar dessutom på känslan att ha sin tillfälliga legitimation i handen, tanken på en sommar där vi får signera våra egna daganteckningar. Förhoppningsvis behöver ingen av våra patienter stappla ut ur behandlingsrummet och utropa ”Tandläkaren schlant med böra så he börj å blö.

 Nu när vi haft kursupprop nummer 60 i ordningen och examensarbetet nästan är färdigställd, då finns det anledning att fira! Ingen tid i Umeå är så energifylld som maj månad, när sommaren närmar sig och den storslagna festivalen Brännbollsyran ligger runt hörnet.

De som inte festar till det hörs mumla “Det var något jävulskt vad de lever om“. Ja, man kan lätt tro att varje student är litt bakanför flötet denna helg, men vi är bara glada.

Nåjo, nå må du ha det! Hoppas det inte blir onödigt varnt i vattnä i sommar och att ni får njuta av otaliga paltkomor.

Text: Sofia Persson

Dela artikeln
Kommentera

Att handleda

Blogg / Christel Larsson 9 maj 2019
Dela artikeln

Ibland kan man bli lite extra glad och nöjd med sig själv som forskare, ja till och med lite ”styv i korken”, och tro att man är något. Det kan hända mig när jag gjort något bra och får beröm för det. Det kan också hända när jag får något roligt nytt uppdrag som att vara del av en editorial board, eller en konsensusgrupp. Eller får i uppdrag att blogga för Tandläkartidningen! Och givetvis händer det när jag fått något publicerat.

“Jag har nämligen turen att omges av flera personer som är bättre än jag själv.”

Det är inte alltid bra. Om man blir lite för nöjd med sig själv riskerar man att bli lat och lutar sig tillbaka. Eller ännu värre – en självgod typ.

Då är det tur att något, eller någon, tar ner en på jorden igen. Och det brukar hända mig. Ganska regelbundet faktiskt. Jag har nämligen turen att omges av flera personer som är bättre än jag själv.

Till exempel projektleder jag en forskare som är betydligt mer produktiv än jag själv. Med över hundra pek (pek är forskarslang för publicerad artikel) redan innan hans disputation är han unik. Och jag samarbetar med andra forskare som har andra expertkunskaper än jag själv. Det sporrar mig och tvingar mig att lära mig nya saker.

Snart tar en av de ST-tandläkare som jag handlett examen. Under vår resa tillsammans har jag kunnat konstatera att hon numera är en mycket skicklig kliniker. Hon är modigare än jag, tar sig an svåra fall och vågar entusiastiskt prova nya metoder.

Jag ser detta med att arbeta tillsammans med duktiga, ja, egentligen d u k t i g a r e, kollegor som en fantastisk förmån. Jag lär lika mycket av dem som de lär av mig. Och framförallt blir jag inspirerad och de väcker min numera medelålders entusiasm till liv.

Som forskare har man även i uppgift att undervisa. Och i diskussioner under seminarier men studenter händer det ibland att jag får frågor som visar på nya perspektiv och tolkningar som tvingar mig ur min på förhand förberedda föreläsning.

Samma sak kan ske när jag handleder masters, ST-tandläkare och doktorander. Det utmanar – och inspirerar. De håller mig på tå. Handledning och undervisning är bland det roligaste jag gör som forskare!

 

Text: Christel Larsson

Dela artikeln
Kommentera

Konsten att säga JA!

Blogg / Hans Sandberg 2 maj 2019
Dela artikeln

För ett antal år sedan höll jag ett föredrag för första terminens studenter på tandläkarprogrammet. Det skulle handla om mitt liv som tandläkare. Det var ju inga problem för mig att berätta en hel del historier om mina vägar och inte minst villovägar. Hursomhelst, när man blickar bakåt så förstår man åtminstone någotsånär varför man är där man är nu.

Studenterna var nya, ambitiösa, nyfikna och hade höga förväntningar på såväl utbildning som den framtida yrkesrollen. Många frågor och många skratt. Stämningen var minst sagt uppsluppen och mycket positiv. Det var ett sådant ögonblick man som föreläsare önskar sig. Det blev en bra föreställning, ingen sov och alla var närvarande såväl fysiskt som mentalt. Mot slutet fick jag en sista fråga: ”Det verkar som du har haft ett kul och spännande arbetsliv. Vilket tips skulle du vilja ge oss?”. 

Mitt svar kom snabbt och helt oöverlagt, man kan säga att det kom från hjärtat och knappast från hjärnan. Jag svarade: ”Säg alltid JA om någon frågar dig om du vill vara med på något eller göra något. Om du gör det får du vara med om en massa grejer. 

Det är 80/20 regeln som gäller. I 80 procent av fallen är man glad för att man sagt ja och i 20 procent av fallen ångrar man sig. Men de 20 procenten innebär trots allt att man spätt på sitt kunnande. Säger man däremot nej får man aldrig vara med om något”. 

Svaret gjorde att stämningen övergick från att vara på topp till att bli något mer åt det tumultartade hållet. Den ansvarige läraren som var med på föreläsningen kände sig tvungen att lugna ner studenterna. Han sa: ”Jag vet hur mycket arbete Hans ja-sägande har inneburit för honom. Så för att balansera hans budksap, som jag tror kan vara skadligt för er, så har jag bett en person att hålla ett föredrag för er nästa vecka i konsten att säga nej”. 

Jag frågade då vad föreläsaren svarat på lärarens fråga om att hålla en föreläsning. Läraren sa att hon svarat ja . Jag kunde bara konstatera att hon i så fall inte var trovärdig i sitt budskap. 

Nåväl, lagom är bäst… 

För ett knappt ett år sedan gick jag i pension. Detta skapade luckor i mitt schema, vilka alldeles för snabbt fylldes till bredden. Allt beroende på att jag blivit en mästare i konsten att säga ja. Tack och lov var avtalen jag skrev på inte på livstid utan de flesta sträcker sig bara till sista juni i år.

Det enda avtalet som är på livstid är själva livet. Även om jag har en förmåga att säga ja, så har livet lärt mig vad man ska säga nej till. Exempelvis sådant som man redan gjort, ”I´ve been there done that”. Det är en del av erfarenheten. De projekt jag däremot fortfarande kan säga ja till är de som handlar om ett livslångt lärande för mig.

Text: Hans Sandberg

Dela artikeln
Kommentera

Tandundersökning i Teheran

Blogg / Panteha Bigdeli 25 apr 2019
Dela artikeln

Senaste månaden har jag fyllt bagaget med mycket nya erfarenheter gällande det jag finner allra roligast – det vill säga barn.

På VFU:n har jag träffat många barn, positiva och rädda, välkoopererande och trotsiga, barn som argumenterat för att slippa anestesi och andra som vill bli tandläkare när de blir stora. Jag har extraherat på barn vilket genererat en svimfärdig förälder och jag har fått kämpa med och mot tårar.

Under våren har jag också varit delaktig i ett projekt som Malmö universitet håller i för att inspirera barn och ungdomar till högre studier. Hittills har jag hunnit träffa femteklassare och årskurs åtta för att berätta om min utbildning och mina studierelaterade erfarenheter. Ett väldigt viktigt projekt som jag tror kan göra stor nytta!

“Nu var det dags att träffa alla de barn som vi enbart sett på fotografier och det var en spänd dag som väntade framför oss.”

En av de yngsta som förväntansfullt och med ett stort leende intog undersökningsstolen.

I skrivande stund sitter jag i Tehran, Iran, där jag spenderat de två senaste veckorna med släkt, vänner och bekanta, men framförallt med min höggravida kusin vars bebis sparkar till höger och vänster.

Det huvudsakliga syftet med resan har dock varit att hälsa på ett stödhem för barn med särskilda behov ute på landsbygden i norra Iran. Ett av de största målen i livet som jag och min man Amir har gemensamt är att hjälpa barn som av någon anledning inte växer upp i trygga och barnvänliga förhållanden. Vi har därför under flera år hjälpt till och stöttat några av de barn på hemmet vars familjer har det mycket svårt ekonomiskt och vi har årligen skänkt gåvor till samtliga barn på hemmet under det persiska nyåret.

Nu var det dags att träffa alla de barn som vi enbart sett på fotografier och det var en spänd dag som väntade framför oss. Självklart ville jag också, så gott jag kunde, göra en insats för barnens munhälsa. En stor del av packningen, utöver alla de kläder vi köpt och leksaker vi fått, bestod därför av tandborstar, tandkrämer och undersökningsmaterial.

En modig pojke som övervann sin rädsla och ställde upp på undersökning

Väl framme, efter en natt med få timmars sömn, möttes vi av 25 välkomnande barn och en underbar personal. För att hinna med samtliga undersökningar fick vi snabbt sätta igång, och med hjälp av tell-show-do flöt det på oväntat smidigt.

För att effektivisera det hela hade jag sedan innan lärt upp Amir, som annars är cyber-säkerhetsspecialist och inte alls tandvårdspersonal, att under tiden hjälpa mig att skola in de barn som uttryckte rädsla och oro. Tack vare honom och den kunniga och tillmötesgående personalen vågade till och med de rädda barnen ställa upp på en snabb undersökning.

Tandhälsan var illa däran och det var jobbigt för samvetet att inte kunna göra något mer än att upplysa personalen om status och sedan lämna dem med en förebyggande och profylaktisk insats. Däremot värmde det i hjärtat att se barnens leenden när de insåg att det inte var så farligt och att de hade vågat. Leendena jag fick skiljde sig från andra jag har fått och jag kände en stolthet i att ha framkallat dessa.

Efter undersökningarna fick Amir hålla i munhygieninstruktioner och borstteknik och därefter fick alla barn varsitt kit med tandborstar och tandkräm samt kläder och leksaker. Ett stort tack vill jag rikta till alla som hjälpt till med råd, skänkt leksaker och medel till kläder, utrustning och produkter.

Det var en otrolig upplevelse och erfarenhet att träffa dessa fina barn. När tandläkarlegitimationen är på plats kommer jag förhoppningsvis kunna göra mer för de utsatta barn jag träffar, och dit är det inte långt kvar till nu!

En gruppbild efter en lyckad dag! På bilden finner ni alla barnen ihop med mig, Amir och våra två vänner som följde med som stöd.

Text: Panteha Bigdeli

Dela artikeln
Kommentera

Is i magen

Blogg / Hege Svendsen Stribrny 17 apr 2019
Dela artikeln

“Hade jag fått komma till dig i natt, kunde du ha dragit ut alla tänder i munnen på mig!” sa Lasse.

Nu hade han tagit en värktablett och smärtan var borta. Visserligen isade det lite och molade lite, men han kunde inte avgöra om det var i underkäken eller i överkäken besvären fanns. Det enda som var säkert var att hans bekymmer fanns på höger sida ganska långt bak någonstans.

Det här är ett inte helt ovanligt problem som kan uppstå när någon får tandvärk.   Många känner sig dumma över att de inte ens kan säga vilken käke de har ont i.

“Lasse är ett typiskt exemplar från mitten av förra århundradet och han har som barn blivit behandlad enligt “extension for prevention”-metoden.”

Då brukar jag berätta om fenomenet “Referred pain”, det vill säga att problemet sitter i underkäken men att smärtan känns i överkäken eller vise versa. Käken fungerar på samma sätt som en sax och ju längre bak i käken man kommer, desto mindre avstånd blir det mellan käkarna och ju svårare kan de vara att avgöra var problemet finns.

Nu gick jag stenhårt in för att hitta orsaken till Lasses värk.

Apikalröntgen gav mig inga ledtrådar. Molarer och premolarer var alla lagade med amalgamfyllningar. Lasse är ett typiskt exemplar från mitten av förra århundradet och han har som barn blivit behandlad enligt “extension for prevention”-metoden. Den gick ut på att alla molarer borrades upp och fylldes med amalgam, vare sig det var hål eller inte.

När röntgen inte visade något blev nästa åtgärd att försöka provocera fram smärtan med hjälp av att blästra kall luft på tänderna. Lite mera reaktion fick jag i överkäken än underkäken, men inget märkvärdigt.

“Efter resultatlösa undersökningar tog jag fram mina sensibilitetstester. “Vad gör den där?” undrade Lasse.”

Sedan kollade jag om några tänder visade tecken på att vara “perkömma”.  Jag brukar använda baksidan på en undersökningsspegel med kraftigt handtag. Nix- ingen träff där heller.

Därefter använde jag en fracfinder på alla kuspar för att kolla om det fanns en ömmande spricka i en tand.

“Jag är ganska säker på att det gör ont i underkäken”, sa Lasse. Han var lika angelägen att hitta rätt tand som jag.

Efter resultatlösa undersökningar tog jag fram mina sensibilitetstester. “Vad gör den där?” undrade Lasse. “Jag kollar nervens förmåga att leda elektriska impulser”, förklarade jag samtidigt som jag konstaterade att alla premolarer och molarer reagerade normalt på undersökningen.

“Nu tog jag fram mitt triumfkort; min Paroject. Det är helt suveränt att kunna bedöva bara en enda tand med den och se om smärtan eller obehaget försvinner.”

Mina undersökningsmetoder började långsamt ta slut, men jag satt fortfarande med några ess på handen!

Nu tog jag fram en bomullsrulle och vätte med iskallt vatten som jag satte in mellan 6’orna. Lasse fick sedan bita hårt ihop några sekunder och öppna munnen snabbt. Det är ett jättebra tips när man letar sprickor.  Den här undersökningen kan utlösa kraftig, ilande smärta. Hos Lasse isade det till lite i överkäken, så jag gick på nytt loss med blästerspetsen för att provocera fram den skyldiga tanden. Mellan 16 och 15 isade det men Lasse kunde inte säga om det var 5’an eller 6’an som reagerade.

Nu tog jag fram mitt triumfkort; min Paroject. Det är helt suveränt att kunna bedöva bara en enda tand med den och se om smärtan eller obehaget försvinner.

Jag bedövade 16 och Lasses ilning försvann.

“Jag vet ju inte om det här är rätt tand som du har ont i”, informerade jag honom innan jag tog bort amalgamlagningen. “Vi börjar så här, lägger en medicin mot nerven och en temporär lagning och så får vi se om det långsamt blir bättre.”

En vecka senare kom Lasse tillbaka. Värken hade först blivit lite mindre men nu gick han på smärtstillande dygnet runt. Som tur var han helt säker på att det gjorde ont i överkäken och han var nästan bombis på att det var 16’an som var boven i dramat.

Jag upprepade många av de tidigare undersökningarna och ut i från smärtbilden blev jag övertygad om att tanden behövde rotbehandlas. Lasse har varit med tidigare och kände igen alla symptomen.

Tack vare att jag har is i magen och att kliniken är stängd nattetid, kunde rätt tand behandlas och alla andra tänder som Lasse gladeligen hade offrat på natten när värken var som värst, fick vara orörda kvar i munnen!

Här är mitt “Hitta-rätt-ond-tand-kitt”.

Text: Hege Svendsen Stribrny

Dela artikeln
Kommentera

Från snittar till fluorskölj

Blogg / Adam Alvenfors 11 apr 2019
Dela artikeln

Innan tandläkarutbildningen var jag en akademisk vagabond. Det yttrade sig bland annat i en kortare sejour på handelshögskolans juristprogram. Ganska snart kom jag underfund med att min Lars Lerin-aura knappast gjorde mig till en ny Leif Silbersky.

Att få byta portfölj och lackskor mot tofflor och landstingsdress var en befriande upplevelse. Visste ni att en tung portfölj ger kompensatoriskt sned hållning resten utav dagen? För att inte nämna krämporna från lackskorna – skoskav!

Transformationen från jurist- till tandläkar- student fungerade smidigt. Jag bytte charkbricksmingel och snittar mot provsmak av fluorskölj och tandkräm.

“Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. “

Att utbildningen till tandläkare innehåller färre glamorösa inslag är inte den enda skillnaden. Rollen som student ser helt annorlunda ut.

Att vara tandläkarstudent, är att vara i ett konstant tillstånd av kalibrering. En kamp mellan att vara självständig och handledningskrävande.

Abstrakt målning innebär för mig övning i motsatsen till självkalibrering: impulsivitet och skapande.

Utbildningen övar upp en självkritisk kapacitet för att kunna avgöra vart förmågan slutar. Ett konstant självkalibrerande mellan polerna ”borrfrisk” och ”feg”. Att våga moment som känns realistiska och möjliga, utan att för den delen riskera patientens bästa.

Det handlar således om färdighet men också om modet att våga skapa och utvecklas bortom bekvämlighetszonen. För tandläkarstudenten är detta påtagligt i den progredierande svårighetsgraden av ingrepp.

Att utmana det bestående innebär risk att misslyckas. Det kräver mod och uthållighet.

Mod, uthållighet och förmåga att inte ta sig själv på för stort allvar – det är alla bra karaktärsegenskaper för det här programmet.

Vi lär oss att bli tandläkare, varken mer eller mindre än det.

Text: Adam Alvenfors

Dela artikeln
Kommentera

Balansbordet

Blogg / Sofia Persson 4 apr 2019
Dela artikeln

Har du hört talas om balansbordet? Nej, det är varken ett gymredskap eller en IKEA möbel. Det är snarare en enkel livsmodell att ha med sig i bakhuvudet genom vardagarna, tidigare predikad av Mårten Nylén. Framförallt så dyker modellen upp i mitt huvud under mycket trötta och stressiga perioder, som denna.

Tänk dig ett bord med fyra bordsben som vi kallar kost – motion – vila –  mental hälsa. Börjar ett ben vackla eller gå sönder, så står bordet fortfarande  relativt stabilt på de andra tre benen.

Går däremot två bordsben sönder så ramlar bordet, likt min första egen-ihopsatta IKEA möbel. Allt hamnar ur balans, var är instruktionerna?  Varför följde det inte med en skruvmejsel i paketet? Hur ska jag annars skruva ihop det där livsbordet?

I den hektiska tentaperiod som just nu pågår för termin 9 i Umeå så vacklar många ostadiga balansbord fram genom korridorerna. Hur vi hanterar balansen i livet är väldigt individuellt, men med lite olika verktyg bygger studenterna ihop sina fyra bordsben:

Kost: Jag har sett alla varianter på kosthållning i tentaperiod. Den ena studenten tänker tidseffektivt och käkar numera mikrad havregrynsgröt till frukost, mellanmål, lunch, middag och kvällsfika. “Tänk all tid jag nu kan lägga på studierna istället!”

På andra sidan spektrumet har vi studenten  med mentaliteten “nu får jag unna mig!” och köper skaldjur och bubbel för halva CSN.

Motion: Studentkliniken har den fina egenskapen att ligga cirka 7-9 våningar upp, så har du turen att missa hissen på morgonen så är motionspasset fixat.

Övrig träning får flertalet genom den maxade idrottsanläggningen IKSU på campus eller helt enkelt genom den energi man lägger på den stela pingvingång som krävs för att inte halka på isgatan till skolan.

Vila:  Åh vad härligt att det blir ljusare för varje dag! Norrlandsvintern har varit så lång och mörk… Men väldigt vad tidigt solen går upp. Hallå ljuset, du behöver ju inte lysa in genom persiennerna 05 på morgonen. Lugna dig nu solen. Hallå det räcker, jag kan inte sova. Stopp! Det eskalerar!

Mental balans: Kanske det bordsbenet som vacklar mest i mitt liv när stress i vardagen snarare blir regel än undantag. Mental hälsa för mig handlar om balansen mellan måsten och det som verkligen betyder något, balans mellan social samvaro och egentid.

Mental hälsa handlar ibland om att göra ingenting. Ibland om att bocka av måsten på en lista. Det handlar om att vakna (till en lite för tidig soluppgång)  med en inställning att har vi kommit såhär långt på tandläkarprogrammet så visst klarar vi sista året också.

Här kommer tricket; om ena bordsbenet måste vackla lite ett tag, så stärk upp de tre andra benen så bra du bara kan. Vi fyller vår verktygslåda med kost, motion, sömn och skruvmejslar och blir lite bättre på att läsa av instruktionerna som kroppen signalerar.

Nu ska jag plugga hårt, unna mig ett hemma-spa och skaffa ordentliga mörkläggningsgardiner. Nästa balansbord blir stadigare än någonsin!

 

Text: Sofia Persson

Dela artikeln
Kommentera

Forskning, faktaresistens och lurendrejare

Blogg / Christel Larsson 28 mar 2019
Dela artikeln

Dagen då mina kinder blossar röda av skam närmar sig. Första april! Det är visserligen svårt att vilseleda mig i mitt arbete, men privat är det annorlunda. Min familj har ofta lyckats lura mig!

Inför den här dagen på året kan man också ställa sig frågan – kan man lita på forskning? Som forskare möter jag ofta det som kallas faktaresistens. Jag ser det i media, hör det från patienter och stöter ibland tyvärr även på det hos enstaka studenter och kollegor!

Luras forskare? Nja, du blir nog betydligt oftare lurad av reklam, politiker och influencers än du blir av forskare. Men forskare säger ju ibland motstridiga saker! Ja, det stämmer. Men det beror inte på att vi vill luras! Forskning försöker besvara frågor. Beroende på vilken fråga som ställs och hur man försöker svara så kan studiedesign och metod variera. Och då kan även svaren variera.

Och det är sällan så att man kan ge ETT enkelt svar på EN stor komplex fråga. Frågor måste brytas ner i mycket små delar som besvaras var för sig. Frustrerande? Ja! Forskning är inte ett pussel för åldersgruppen 3+. Det är mer som ett 100 000 bitars pussel.

“Gör man inte det kan det hända att man som forskare faktiskt lurar sig själv!”

Ett bra sätt att undvika att bli lurad är att enbart lita på sund vetenskap som man granskar med kritiska ögon. Vad är bra forskning då? I korta drag kan det beskrivas som att man arbetar utifrån en väl definierad frågeställning som man undersöker med relevant metod och vars resultat analyseras korrekt.

Det är lättare sagt än gjort. Ni har säkert hört uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Eller ”enkla lögnare, förbannade lögnare och experter”. Forskare är experter. Och vi arbetar onekligen med statistik.

Statistik är bara ett verktyg och verktyg luras inte. Men statistik är svårt, det gäller att använda rätt metod. Gör man inte det kan det hända att man som forskare faktiskt lurar sig själv! Och då blir det liksom fel. Inte för att man vill luras, men för att man inte gjort ett tillräckligt bra jobb.

God forskning kräver alltså klokskap men även mycket tid, och resurser. God klinisk forskning anser man vara studier som inkluderar ett stort antal patienter som man följer över lång tid, och där det finns en kontrollgrupp som man kan jämföra sin behandling mot. Även detta är lättare sagt än gjort. Forskning kräver tålamod.

Vill du veta mer om forskning, faktaresistens och riktiga lurendrejare så rekommenderar jag Ben Goldacre och hans bok Bad Science. Han skriver klokt och underhållande. Mycket underhållande.

Som ansvarstagande forskare vill jag därför utfärda en varning innan ni läser. Hans text om homeopati tvingade mig att sova en natt på vår mycket obekväma soffa. Min man slängde nämligen ut mig från sovrummet eftersom jag skrattade så våldsamt.

Text: Christel Larsson

Dela artikeln
Kommentera

Möten är kul…

Blogg / Hans Sandberg 21 mar 2019
Dela artikeln

På färjan från Rostock till Trelleborg i mitten på mars, på väg hem från en veckas skidåkning i Sydtyrolen. Vi var tio personer som sammanstrålade på ett otroligt fint boende strax söder om Vipiteno. Det fanns en borg på bakgården som bonus och en fantastisk restaurang i bottenvåningen.

Men själva vägen till stället var malus, i alla fall för mig. Den var min egen Via Mala. De övriga i sällskapet hade däremot inga problem. Som stup- och höjdrädd var min tacksamhet stor varje morgon jag kunde se vägen snöfri.

Hursomhelst, vi hade sammanstrålat från olika håll med bilar, så det var lätt för oss att ta oss till skidområden som Stubai, Val Gardena och Ratschings. En vecka med toppskidåkning och fantastiska möten.

I dikten I rörelse skrev Karin Boye ”Nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen som är mödan värd”.  I veckan som gick var min möda stor men själva målet var mödan värd. Det var jättekul!

Nu sitter jag som sagt på färjan hem och har tittat i min kalender på hur de närmsta arbetsveckorna ser ut. Det är en väg som består av en massa möten som på något sätt ska rikta sig mot ett fjärran mål. Ett möte måste vara mödan värd för att det ska vara kul.

Genom arbetsåren har jag varit med om en hel del möten allt från mötet med patienten som kliniskt verksam tandläkare till möten med kollegor, myndigheter, organisationer, etc. Jag har nog sett det mesta i mötesväg. Nu finns det visserligen olika typer av möten men jag tänker speciellt på sådana möten som har någon typ av syfte att nå längre, att utveckla och förbättra.

”Jaha då var det ett sånt här veckomöte igen, vad ska vi prata om den närmsta timmen?”.

På arbetsplatser har jag varit på möten vars skäl endast har varit att någon har behövt bocka av ”Veckomöte” i sin arbetsinstruktion. Och som mötesordförande inlett med ett suckande ”-Jaha då var det ett sånt här veckomöte igen, vad ska vi prata om den närmsta timmen?”.

Till andra änden av skalan med möten som har innehållit några tydliga ramar inom vilka alla känt sig fria att bidra med sin kompetens mot det gemensamma målet. Där man kommit ut efter ett sådant möte och känt ”WOW, vilket möte! Vi kom så mycket längre tillsammans än vad någon hade lyckats med på egen hand”.

Det är det som är själva grejen med möten, att man uppnår något tillsammans som är högre än summan av var och ens enskilda kompetens klarar av.  Det är kul!

Vad det gäller möten som handlar om någon typ av verksamhetsutveckling behövs ett tydligt skäl till att ha ett möte. Mötesdeltagarna behöver vara förberedda och på själva mötet behöver beslut tas, och de beslut som tagits måste följas upp. Då blir det kul!

Text: Hans Sandberg

Dela artikeln
Kommentera
Tandläkartidningens veckonyhetsbrev
Copyright © Tandläkartidningen 2014 | Österlånggatan 43
Box 1217 | 111 82 Stockholm
Telefon 08-666 15 00 | redaktionen@tandlakartidningen.se
Ansvarig utgivare: Hilda Zollitsch