Annons

Annons

 När någon annan gör fel

”Har jag en dålig dag kanske någon dör”, så lyder titeln på en nyutgiven bok av läkaren ­Christian Unge där han bland annat beskriver sina egna misstag i yrkeslivet. Om alla hade hans öppet självkritiska blick hade många fel kunnat undvikas.

Det kan kanske tyckas något paradoxalt, men för att undvika misstag måste man begå misstag. Eller åtminstone ha förmågan att kunna se sina egna fel.
Det finns exempel i Sverige där enskilda vårdgivare tillåtits ge undermålig vård under långa perioder utan att någon uppmärksammat det tillräckligt. I efterhand kan det te sig absurt att så få höjt rösten, i vissa fall inte ens de närmsta kollegerna, och att granskande myndigheter inte agerat adekvat. Men i praktiken är det inte alltid så enkelt som det låter att höja rösten och säga till, för i då hade fler gjort det. Vi vill visserligen våra patienter väl, men vi vill inte stöta oss med våra kolleger. Vi vet ju hur svårt yrket kan vara ibland.
En tandläkare som tagit kontakt med Tandläkarförbundet beskriver att han skrivit en avvikelserapport i företagets interna patientsäkerhetssystem till följd av en allvarlig händelse som drabbat en patient. Eftersom kollegerna arbetar nära varandra och med samma journalsystem kunde de inblandade enkelt ta reda på vem som antagligen skrivit avvikelserapporten. Följden blev en infekterad konflikt.
Tandläkaren som skrev till oss är mycket besvärad av detta. Det var inte avsett som en personlig anmälan utan, som patientsäkerhetsarbetet beskriver, ett uppmärksammande av en vårdskada i syfte att undvika att det händer igen och för att i största utsträckning kunna hjälpa den drabbade patienten till bättre vård. Tandläkaren som skrev till oss känner stöd från sin chef men ångrar delvis sitt agerande eftersom han nu känner obehag inför att gå till arbetet och beskriver hur tankarna mal: Har jag agerat fel? Hade jag ­kunnat ­agera annor­lunda? Hur ska jag göra nästa gång jag upptäcker ett missförhållande?
Man måste vara medveten om att handlingar får konsekvenser och man kan bara önska att alla var så starka och öppna med sina tillkortakommanden som Christian Unge i inledningen. Men det är just den situation som tandläkaren beskriver som många är oroliga för. Det är lätt att tala men svårare att agera, men i en sådan här situation bör man beakta vad alternativet hade varit, om händelsen inte uppmärksammats? Tack vare avvikelserapporten är risken förmodligen mycket mindre för att något liknande ska upprepas och mycket framtida lidande har därmed undvikits.
Man kan dock ställa sig frågan om företagets rapporteringssystem hade kunnat utformas så att denna form av personidentifiering hade kunnat undvikas? Kanske ska allvarligare avvikelser skrivas av någon som inte är kopplad till vårdsituationen? Eller att man från fall till fall gör en bedömning av om särskild diskretion ska tillämpas för att ingen ska känna sig utpekad som angivare?
Sammanfattningsvis: Det kan aldrig vara fel att uppmärksamma ett missförhållande. Genom att inte göra det blir man oundvikligen delaktig i det fel som begåtts. Man bör alltid vara saklig och inte lägga in värderingar i det man upptäckt. Ställ dig själv frågan: Hur skulle du själv vilja att någon annan upp­märksammade ditt eget tillkortakommande?
Erik Kollinius
För Etikkommittén i Sveriges Tandläkarförbund

Upptäck mer